När ens partner jobbar väldigt mycket, känner mig ensam.

[Meggan]

Jag är den som jobbar, mycket, ofta och gärna älskar mitt jobb är aldrig helt ledig (finns alltid på telefon och som jour ) men viker ofta stunder helt åt min partner, en fm i sängen en lunchdate el något annat. Det går att jämka så alla blir nöjda bara man är lyhörd

 

[MJLee]

Vissa lyckliga människor kan kombinera arbete med hobby/fritidsintresse och det verkar din sambo ha hittat, därav att han kanske inte ser gränsen mellan fritid och arbete. Vissa arbetsområden är ju kända för det, bl.a IT. Ett annat 'notoriskt' jobb är hästnäringen där man gladeligen sliter 12-14 timmar om dagen året runt och känner sig lyckligt lottad att man får betalt för något man älskar att göra

Men lite funderingar är att om din sambo tjänar bra så varför inte använda den inkomsten för att förenkla er vardag och maximera tiden ni kan vara tillsammans. Köp städhjälp, beställ matkassar hem till dörren med vidhängande recept. Gå ut och ät middag på ett trevligt ställe (helst ett med mobilförbud ) åk bort tillsammans på en romantisk weekend eller två - och välj resmål utan wifi.

Du kan också visa honom svart på vitt hur mycket han faktiskt jobbar - Power Point eller Excel funkar bra. Han inser kanske inte hur mycket tid han de facto jobbar. Ibland behövs tydlig bevisning och siffror på papper!

 

[MalinJ]

Ni som har en partner som jobbar väldigt mycket, vi pratar mycket mer än heltid, hur känner ni inför det? Min sambo sen mer än 4 år har ett nytt jobb sedan 1,5 år tillbaka som han älskar där han får göra massa (för honom) spännande och utvecklande arbetsuppgifter men han jobbar också otroligt mycket, än mer i perioder. Han jobbar i de lugnare perioderna oftast ca 8-18 på vardagarna med mer jobb att göra när han kommer hem så mycket av kvällarna spenderas framför datorn. Han jobbar inom IT. I andra perioder som nu och ett par månader tillbaka så är de underbemannade eller nya projekt och då jobbar han i princip hela tiden, många sena kvällar på kontoret och hemma med helgarbete utöver det, nu har han t.ex. haft 1 ledig dag på en 14 dagarsperiod. Han själv säger att visst jobbar han mycket men det är ofta utvecklande och intressanta saker så han tänker inte så mycket på det och han tjänar väldigt väldigt bra och bättre ju mer han jobbar, men utöver allt sitt jobbande så har han dessutom ett långtidsprojekt med en kollega på sin fritid som också har med IT att göra som han lägger mycket tid på för det är också spännande och utvecklande.

Jag är ju jätteglad att han har hittat ett jobb som han verkligen gillar och som ger honom så mycket men han jobbar bara mer och mer hela tiden och när jag tar upp det så säger han att det kommer lugna ner sig men då kommer det en ny kund, ett nytt projekt, någon slutar, en ny kurs, ett nytt cert osv. Jag kommer inte ihåg senast vi åt middag tillsammans och än mindre när vi åt middag utan att han sa att han måste jobba lite mer senare. Jag har tappat sexlusten för vi aldrig ses känns det som vilket han inte verkar kunna förstå riktigt. Jag vill inte umgås hela tiden, jag har stort behov av egentid men nu börjar jag känna mig riktigt ensam. Det känns som att ända gången vi gör nåt tillsammans är på nån helg när vi äter middag med vänner eller firar någons födelsedag, men väldigt sällan bara vi två. Vi ses ju hemma emellanåt men då är han ofta trött (eller jag är trött jag jobbar också en hel del) och vi har ju roligt tillsammans de stunderna vi har men de känns få.

Jag vet inte hur jag ska prata med honom om det för jag vill inte skuldbeläggs honom för han har ett roligt jobb utan jag vill att han ska vilja prioritera vårt förhållande, inte att jag ska tvinga honom. Nu låter det som att han är en douchebag som bara jobbar och skiter i mig men så är det absolut inte, jag vet att han försöker på sitt sätt men det är inte tillräckligt som det är nu. Han blir så uppe i sina projekt att han blir fartblind.
Så ni som också har partners som jobbar otroligt mycket eller kanske gör det själva, hur får ni ert förhållande att fungera ändå? Kan ni kompromissa och kommunicera på nåt bra sätt så båda är nöjda? Jag vill inte leva så här för alltid, jag har full förståelse för att man i perioder måste jobba mycket och det gör jag med men det verkar inte precis lugna ner sig inom någon överskådlig framtid..

Jag behöver Buke-oraklets hjälp att bena ut tankar och få lite tips och råd hur jag ska hantera allting.

Min man jobbar också väldigt mycket. Jag ser egentligen ingen större skillnad på att jobba mycket och att ha ett heltidsjobb plus en tidskrävande hobby, egna renoveringsprojekt eller liknande, vilket ju också är ganska vanligt (inte minst bland hästfolk). Problemen blir dom samma.

Vi ser till att ändå ha våra viktiga stunder tillsammans. Både fredag och lördag kväll är tv, dator, telefon osv avstängt. Klockan 18.00 tar vi en drink, lagar en god trerätters, dukar lite snyggt, levande ljus, musik, brasan tänd osv. Varvar ner, äter, pratar och har roligt med varandra. Ofta är klockan två-tre innan vi kommer i säng och det är då man inser hur mycket man inte har hunnit prata om under resten av veckan. Helgkvällarna är därför i princip heliga för oss och det enda vi bokar in för övrigt är möjligen umgänge med vänner en av kvällarna.

Sen kan jag inte hjälpa dig med hur ni ska lösa sysslorna i hemmet på ett bra sätt men kanske städhjälp kan vara en lösning om man känner att det blir skevt? Hur som helst, allt sånt där brukar vara lättare att komma fram till om man bara ser till att få tid att prata och umgås.

 

[MagicaDeHex]

Min har jobbat på det sättet du beskriver. Jobbar oxå inom IT. Men skillnaden är att han inte trivs på det sättet du beskriver att din sambo gör.
Det är mer att min man inte kan säga nej och tagit på sig mer jobb än han mäktar med.
Jag har genom åren fått mina suranfall och fräst ifrån ordentligt. Då har det blivit något bättre men snabbt faller han in i samma banor igen. Jag har även sagt till honom att han gärna får byrta jobb, mig gör dte inget att det blir sämre ekonomiskt, om det betyder att han har mer tid för egna intressen och familjen.
Jag höll på att bli vansinnig över att vad vi än gjorde så var det alltid ngt med jobbet. Han fick mail på mobilen och kunde jobba via den:/

Sen beskedet om min cancer , har allt ändrats. Det är som att han plötsligt fattat vad som bör prioriteras i livet.
Jag märker att han inte trivs jättebra på jobbet men han har tyvärr så många egna problem att ta tag i som jag inte kan hjälpa honom med. Som att säga ifrån. Och diskutera projekten mer med sina medarbetare och chefer.

Som sagt har det nu ändrats. Jag vet inte hur det kommer bli när allt "är över" men går han in i samma banor så kommer jag ställa ultimatum.
Han är inte stark nog att säga ifrån, även om han skulle vilja så jag känner att jag måste sätta press för att ngt skall hända.
Jag tänker inte ta det mer, att inte ha en jävla lugn stund någongång utan att hans arbetsplats hör av sig.

 

[tanten]

Har han själv någon plan för hur länge han har tänkt jobba såhär?

Det är ofta enklare att hantera om man vet att perioden är begränsad.

I övrigt håller jag med @MJLee, Var konkret och hjälp honom se hur hans liv de facto är.

 

[Duplo]

Vissa lyckliga människor kan kombinera arbete med hobby/fritidsintresse och det verkar din sambo ha hittat, därav att han kanske inte ser gränsen mellan fritid och arbete. Vissa arbetsområden är ju kända för det, bl.a IT. Ett annat 'notoriskt' jobb är hästnäringen där man gladeligen sliter 12-14 timmar om dagen året runt och känner sig lyckligt lottad att man får betalt för något man älskar att göra

Denna tanke dyker upp hos mig också när jag läser tråden.

Ett av mina ex jobbade med IT och hade två hobbyer på fritiden: dels ett spelutvecklingsprojekt med en klasskamrat och så spelade han in låtar med sitt band för att sedan sitta och redigera ljudet på datorn. Klart hobby flöt ihop med yrke eftersom han tyckte det var roligt! Min nuvarande sambo pluggar heltid och har PC-spel som hobby, men är nästan mer upptagen än mitt ex var eftersom det är "raid" vissa kvällar i veckan med guilden och så spelar han ju inte bara ett spel utan flera med liknande upplägg. Som hästnörd förstår jag andra nördar, oavsett om deras passion ligger i spel eller sport etc. Själv har jag jobbat med hästar och vet av erfarenhet att man lätt jobbar sin arbetstid men ändå rider lite till eller hänger i stallet på sina lediga kvällar bara för att "man ändå är där".

Allt har självklart med prioriteringar att göra. Men ska man inte få prioritera sin "hobby" då? Om övertidsjobb är hans hobby så är det väl egentligen en lika godtagbar hobby som klättring eller meka med bilen?

 

[Centaur]

Ja det är krasst men det är så det funkar. Tyvärr!

Jag varken skrev eller menade att du inte hade sex för att bestraffa honom, som jag skrev så förstår jag MYCKET väl hur du känner! Har själv varit i ett förhållande med en man som var gift med sina företag så jag vet exakt hur det känns. Det är inte kul alls att känna att pengar och jobb är viktigare än ett förhållande. Men ibland får man tänka lite nytt och för att få rätsida på förhållandet får man kanske göra saker som man egentligen inte tycker att man borde behöva göra....

Han vet ju redan hur du känner. Att du vill att han ska vara mer med dig. Det har du redan förmedlat. Att prata om det och försöka få honom att förstå har inte gett resultat. Du säger att han förstår hur du känner men ändrar ändå inget. Då hjälper det inte att fortsätta tjata om det, det når inte fram. Det är lite som när du tränar inkallning med en valp och den inte kommer. Du ropar kom, kom, kom. Högre och mer irriterad men inget händer. Så går du iväg och motsatt håll och gömmer dig bakom ett träd. NU kommer hunden i full fart för nu hände det något helt nytt och matte försvann plötsligt. Menar inte att du behöver hota med att gå, men något nytt måste hända och som sagt det måste börja med DIG, det är den enda personen du kan ändra på.

Allt jag skrev kommer från världens främsta relationsexperter, de som ger råd som faktisk fungerar och kan ändra ett förhållande helt och hållet. Det är inget som jag själv hittat på.

 

[Petruska]

Allt jag skrev kommer från världens främsta relationsexperter, de som ger råd som faktisk fungerar och kan ändra ett förhållande helt och hållet. Det är inget som jag själv hittat på.

Hur man nu avgör vem som är en framstående relationsexpert?

Alla de råd du återger, återspeglar ju en viss syn på relationer, och en viss syn på män (och alltså även en viss syn på kvinnor). Inom den synen på förhållanden, är det givetvis möjligt att de råden "fungerar" om det är ett sådant förhållande man vill ha.

Det följande är de mest extrema och obehagliga råden, tycker jag:

Är det något män verkligen springer från så är det neediness.

Sen försöker du använda positiv förstärkning. Fokusera på det han gör som är bra och beröm det. Tex, jag tycker det är så mysigt när vi äter tillsammans. Eller, jag älskar verkligen att ha sex med dig. ..//... Ge honom mer sex så spenderar han kvalitetstid med dig istället för datorn. Var mer intressant än jobbet.

Därutöver är det slående hur du åter och åter skriver om hur dumt det vore att "tvinga" honom till än det ena än det andra, och att det är omöjligt. Varför i all världen använder du det ordet? Vem vill tvinga någon, menar du?

Och det extremt individualistiska: du kan bara ändra dig själv. Åter och åter.

Vad hände med att prata med varandra? Snarare än att träna varandra (träna sin partner) som en hundvalp. Om vettiga samtal är omöjliga för TS och hennes partner, så är det väl det som är problemet. Kanske är det olösligt, kanske inte, vad vet jag.

 

[Pontevecchio]

Jag jobbar mycket plus har 2 hästar. Min sambo har betydligt mer tid men har senaste året arbetat på annan ort så han veckopendlar. Det var tufft då den naturliga timmen varje kväll försvann och vi kände båda att det blev obekvämt när man "måste" umgås på helgen.

Så vi pratar och planerar vad vi har att göra i helgen och då kommer vi ofta fram till att vi kan umgås fredag kväll och hitta på nåt tex lördag dag. Oftast tar vi en lång sovmorgon när vi inte gör nåt annat än pratar och umgås.

När det känns för lite planerar vi in en weekend ihop. Behöver inte vara långt bort, tex åker jag till honom en helg. Har inga djur att sköta och det finns inte så mycket att göra på orten så vi umgås mest.

Vissa tycker nog att vi ses för lite och visst saknar jag honom emellanåt. Men, nu uppskattar jag hans sällskap och tar det inte gör givet. Jag tror på kommunikation Always. "jag känner mig ensam, kan vi planera tid då vi ses?".

 

[Aliche]

@Duplo Jo det är klart att han får ha jobbet som hobby men är det okej att prioritera jobb och hobby framför sin relation till den grad att den blir lidande bara för man måste ju få? Om man har så stort behov av sitt jobb och sin fritid och så lite behov av sin partner kanske man inte ska ha någon relation alls för jag tycker inte det rättvist mot den andra som ska vara glad för ströstunder när det inte finns jobb eller ork till hobby. Alla är olika men jag vill känna att jag är prioriterad ibland (inte alls alltid, man måste få jobba och va själv också sålart) inte att jag bara är något som finns där när allt det andra är klart.

@Centaur Ja du får lita på vilka experter du vill men jag tycker att alla är individer och är otroligt olika, jag har pojkvänner som både skytt "neediness" som elden och dom som själva varit så needy så det liknar inget annat. Jag tror inte man kan säga att alla män är på ett sätt och reagerar på ett visst sätt när det gäller konflikter. Du kanske upplever det så utifrån de människor du träffat. För övrigt anser jag inte att vilja lösa något genom diskussion är detsamma som att dressera en valp... mycket underlig jämförelse måste jag säga. Jag har sagt flera gånger att jag vill inte tvinga honom till någonting eller nån förändring han själv inte vill men jag tycker det är viktigt att man förklarar för sin partner varför man inte mår bra så dom kan få ändra sig, om dom själv vill. Och ibland krävs det alternativa sätt att få fram sin poäng eftersom många blir fartblinda och ser själva hur mycket dom jobbar. Som någon annan sa så tror ja att han måste se det svart på vitt typ i en almenacka för att han ska förstå för annars så tänker han inte på det.
Men det för mig är inte att tjata eller tvinga, jag gör det ju inte bara för min skull utan jag är faktiskt orolig för hur länge han ska orka och vad som händer när han eller hans kropp kanske snarare inte gör det längre. Ibland behöver man en känga i asset för att förstå vad man faktiskt gör och vad som kan bli konsekvenserna om man fortsätter, jag t.ex. är en sån person

 

[Petruska]

jag vill känna att jag är prioriterad ibland (inte alls alltid, man måste få jobba och va själv också sålart) inte att jag bara är något som finns där när allt det andra är klart.

Om det hade varit jag som haft det här problemet som du har, så hade jag helt lugnt och sansat och i en anda av att jag vill ha ett ordentligt samtal, sagt just det som jag citerar ovan. Sedan får det bli ett samtal utifrån det, och det samtalet blir längre eller kortare och återkommer under längre eller kortare tid framöver.

Det är ju det där som är ditt problem.

Om han inte vill diskutera det, så skulle jag ge upp, tror jag. Vad du gör i så fall, vet jag så klart inte och har ingen åsikt om.

 

[Trani]

Ge honom mer sex så spenderar han kvalitetstid med dig istället för datorn.

Och glöm inte att ha middagen klar och dig själv upp-piffad när han kommer hem från jobbet.

De där "relationsexperterna" du hänvisar till, hittade du dem i en husmorsbroschyr från 50-talet?

 

[Trani]

@Aliche jag har träffat folk som smackat in i väggen innan de fyllt 25 - på it-jobb. Arbetet var jättejätteroligt fram till den dagen då energin tog tvärslut och det inte gick att kliva ur sängen eller öppna laptopen...

 

[tolksele]

@Aliche Du är inte ensam!

 

[Aliche]

@Trani det är precis det jag är rädd för men han kan inte ens se att det är en möjlighet trots att han redan har tecken på att kroppen inte mår 100%... Men jag kan ju inte tvinga honom att se att det inte är rimligt att orka jobba som han gör i all evighet.

 

[Aliche]

@tolksele bara det gör att det känns bättre ska du veta ibland känner man sig så konstig tills man inser att det finns andra som känner likadant.

 

[tolksele]

@tolksele bara det gör att det känns bättre ska du veta ibland känner man sig så konstig tills man inser att det finns andra som känner likadant.

Mitt problem är väl inte att sambon jobbar orimligt mycket (jag jobbar också, pluggar och är i stallet) utan att han helt spontant kan bjuda över någon av sina vänner den enda kvällen vi har tillsammans på en vecka. Vännerna prioriteras och planeras alltid in först - ingen hänsyn tas till att det är min enda lediga fredag på fyra veckor och att han kunde valt alla andra fredagar när jag ändå jobbar. Och han har massor av vänner!
Det blir liksom aldrig någon tid över.. Inte vill han betala mer hemma heller (han tjänar mycket mer än mig) så att jag kan ta en extra helgdag ledigt utan vi delar lika. Känner mig ofta som sista prioritet och det gör mig väldigt ledsen

 

[Petruska]

@tolksele bara det gör att det känns bättre ska du veta ibland känner man sig så konstig tills man inser att det finns andra som känner likadant.

Det där är väl ändå den sämsta möjliga problemlösningen för din del? Att slå dig till ro med att andra har det likadant eller kanske rentav värre.

 

[MJLee]

Appropå det här med relationer, jag hade en kvinnlig chef för många år som öppet - och ofta - sa att det finaste och viktigaste en kvinna kunde vara, var mor och hustru. En (kvinnlig) kollega till mig var på utvecklingssamtal och kom tillbaka rosenrasande. Vår chef hade lutat sig fram och sagt mycket allvarligt, 'Du jobbar för hårt och länge, D. Du måste lära dig att ta hand om din sambo och inte försumma honom. Det är jätteviktigt att prioritera hans behov.' Till saken hör att D var, och är, en riktig feminist. Kan väl säga att chefens kommentarer inte togs emot med glädje.

Samma chef avslutade fö ett (officiellt) mail till hela enheten, 'eller som min gynekolog säger, lilla snuttiluttan.'

 

[athena_arabians]

Appropå det här med relationer, jag hade en kvinnlig chef för många år som öppet - och ofta - sa att det finaste och viktigaste en kvinna kunde vara, var mor och hustru. En (kvinnlig) kollega till mig var på utvecklingssamtal och kom tillbaka rosenrasande. Vår chef hade lutat sig fram och sagt mycket allvarligt, 'Du jobbar för hårt och länge, D. Du måste lära dig att ta hand om din sambo och inte försumma honom. Det är jätteviktigt att prioritera hans behov.' Till saken hör att D var, och är, en riktig feminist. Kan väl säga att chefens kommentarer inte togs emot med glädje.

Samma chef avslutade fö ett (officiellt) mail till hela enheten, 'eller som min gynekolog säger, lilla snuttiluttan.'

Herrejävlar vad glad jag är att bara haft manliga chefer de senaste åren (på behörigt avstånd dessutom ).

Skulle min gynekolog säga "snuttiluttan" till mig skulle jag tro att denne var full eller hög (eller båda!)