När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

cili

Trådstartare
Det första steget är ju att erkänna att man har blivit rädd, men sen då?
Jag har ingen backup, ingen som vill förstå.

Bakgrund:
För ett år och två månader sedan hände en olycka när jag skulle hämta min häst i hagen. Hans hagkompis blev rädd, skrämde honom som då hoppade ifrån det farliga och istället mot mig. Jag brukar ALLTID vara framför honom, men inte denna gången, så han puttade omkull mig och jag slog huvudet i marken. Bara det hade räckt för en hjärnskakning. Men eftersom han fortfarande hade fart framåt, och enligt fysikens lagar helt enkelt inte kunde undvika det, så försökte han hoppa över mig men missade ena bakbenet som smällde rakt i pannan på mig - ambulans in till sjukhuset blev resultatet.
Det hela ledde till konstant huvudvärk fram tills för ett tag sen då jag med hjälp av en massör kunde få bort de muskelspänningar som blivit samt transportera bort en del slaggprodukter som hamnat på fel ställe.

Jag började rida lite smått igen ca 2 veckor efter detta, och hästen blev i jättefin form och allt gick superbra (utöver den ständig huvudvärken då förstås).
Tills den dagen i mars, då jag och min kompis var ute på heden och hoppade. Vi skulle rida hemåt, då jag sa att jag skulle bara hoppa det ena hindret en gång till. Men hästen missbedömde avståndet, tog ett jättehopp och jag åkte av. Slog i bäckenet rejält, tappade även luften och fick totalpanik. Även den dagen slutade med sjukhusvistelse. Skador: snett bäcken, vriden ryggrad, sönderslitna muskler och uttändjda ledband. Fick stränga order om att ta det riktigt lugnt med ridningen och inte ens tänka på att sitta upp igen förrän jag kunde röra mig utan smärtor som följd.
Två veckor senare fick jag hjälp av en kompis att sitta upp, och jag red runt lite i paddocken. En månad senare kunde jag rida i alla gångarter och vi började rida över små cavaletter.

Då kommer nästa bakslag: hästen skadar en sena i ett framben när han går i hagen, veterinären säger att han ska ledas eller skrittas uppsuttet i 30 min per dag utöver hagvistelse, sen kan han ridas igång försiktigt igen. Sagt och gjort, det går jättebra. Han sätts igång ordentligt för att sen hamna hos min farfar, där det inte finns några ridmöjligheter förutom en tråkig väg vi båda tröttnat på för länge sen. Han ställs av och har stått "orörd" sen dess, nu står han dock på annan plats.


Idag:
Under tiden han har stått har jag inte gjort så mycket med hästar. Leder in hästarna på gården i sina boxar några kvällar i veckan, förut red jag även någon häst här ca 2-3ggr per vecka. Men det fick jag sluta med för fyra veckor sedan, då jag hade så ont i huvudet att jag inte ens kunde ha på mig hjälmen.
Och det är nu rädslan kommit.

På torsdag får min häst flytta in i stallet, istället för att stå på lösdriften. Alltså kommer jag bli tvungen att leda honom till och från hagen, ge honom foder, rykta, motionera..
Fodringen går bra, förmodligen rykten också, men resten?
Det enda jag kan tänka på är hur han blir rädd för något och smäller till mig i huvudet igen - och då kanske det inte går lika bra igen?
Eller att jag rider, ramlar av och smäller till ryggen igen så det händer något som inte går att rätta till.

Jag kan ju rida och hantera andra hästar utan problem. Jag har ju ridit in tre hästar den här hösten, jag har ridit till massa ponnier.. men det går bara inte med just honom.
Jag vill verkligen inte sälja hästen och försöka med en annan, jag kanske blir lika rädd för den. Och jag kan ju inte köpa och sälja i all evighet. Jag måste bli av med rädslan. Och det borde vara "enklast" med den häst jag haft i fyra år och älskar så högt..
Men jag vet inte hur..
Alla i stallet beter sig så överlägset, ingen har lust att hjälpa till.
Jag har inga föräldrar som kan stå bakom mig och stötta, för dom vill inte att jag ska ha häst alls. Inte heller några kompisar i närheten, eftersom jag "bara" bott här i fyra månader och inte vågar ta kontakt.


Nu då?
Jag har tagit ett steg på vägen, genom att stå upp och säga: Jag är rädd för att hantera min häst i vissa situationer.
Men nu står jag här på ett ben och vet inte vart jag ska sätta ner det andra.
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Jag känner igen mig. Hade en jättefin unghäst som jag tyvärr hade otur med. Skadade mig. Trots att hästen inte hade några stora problem satte det sig i mitt huvud. Det var bara att lämna iväg på utbildning och sälja. För hästens skull.
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Det här kanske låter konstigt, men prata med din häst. Det kan alltid hända olyckor, men just nu är din rädsla den största faran. En häst som skadas under ridning kan bli livrädd för sin ryttare, så varför kan inte du bli rädd för din häst?
Dags att bygga upp ett förtroende igen. Prata med din häst, gråt med din häst och be honom vara lugn. Du måste lära dig att lita på honom, gör honom till din bästa vän. Ni måste ju lösa det här tillsammans.
Den kontakten jag har fått med djur säger mig att de faktiskt ofta förstår hur de ska bete sig när människor visar känslor. Jag har en hund som alltid gråter med mig, en katt som strykt bort mina tårar med pälsen, en häst som alltid lyssnar extra noga när jag är nedstämd och när min systers häst kom hit och busade de första månaderna räckte det med att hon visade sin ilska, sen lunkade han skamsen efter henne och lugnade ner sig snabbt.
Ett tips om att inte visa din rädsla kan säkert komma, men vad jag förstår så har du inte en häst som skulle utnyttja din rädsla för att ta kontrollen. Så länge du har en snäll och mjuk häst behöver du nog inte vara rädd för det. Han ville aldrig skada dig.
Hitta metoder som du trivs med, du kanske får hitta på nya sätt att hantera din häst. Det här behöver inte sluta negativt. Lycka till!
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Jag är lite av en fegis själv, egentligen helt utan anledning...
Men jag har (av andra skäl) börjat jobba med hästarna enligt PNH (variant på NH) och jag måste säga att dessa lekar osv verkligen har stärkt mitt självförtroende med hästarna. Jag har fått lära mig att läsa hästarna bättre, och även att lära hästen att respektera mig. Om hästen verkligen ser mig som sin ledare skulle han aldrig springa över mig eller liknande.
Dessutom ger NH mig chansen att jobba miycket med min häst från marken, jag kan alltså träna utan att sitta upp (vilket ju ofta är liiite farligare iaf).
Jag har också tränat hästarna att inte skvätta till och bli spattiga för typ presenningar osv, då blir också ridturen säkrare.

Och, ta på dig hjälm och säkerhetsväst när du hanterar din häst, då kan du slappna av och känna dig lite mer säker.

Kom gärna in på tråden PNH-någon? där kan du fråga och läsa mer om PNH :idea:

Lycka till, såklart kommer ni igenom detta, du och din häst!

(en liten parentes: för många år sedan var jag skötare på ett svart halvblod som jag känt sedan många år och som jag litade till 100% på. Vid något tillfälle var jag medryttare på ett annan svart häst som var ganska lik till utseendet. Jag blev ganska otäckt avslängd av denne och klarade inte att sitta upp igen. Efter denna upplevelse var jag faktiskt rädd för att rida min älskade sköthäst i nästan ett år... Kroppen och hjärnan kan reagera så konstigt. Men han var snäll och lugn, utnyttjade inte min rädsla, och tillslut gick det över.
Mitt råd är att se till att ni inte utsätter er för risker igen. Undvik hoppning tex tills vidare.)
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Det är klart att du är rädd!!! det är ju helt normalt att man är rädd om livet.

Om du verkligen vill ha kvar hästen så börja om från början, alltså behandla honom som vilken annan häst som helst, blockera din rädsla när du handskas med honom för dig obehaglig situation.

Fundera på exakt vad det är som känns obehagligt.

Utsätt dig för det obehagliga lite i taget, ta inte steget fullt ut.
Tex om du tycker att det är obehagligt att hämta i hagen så gå bara dit och prata med honom en stund, gärna många gånger per dag.
Hämta honom inte utan stå bara där en stund och be någon annan ta in honom.
Samma med hoppningen, rid nära hinder skritta över, precis som du hade gjort om det var hästen som var rädd, börja på små hinder, travhoppa tills obehaget gått över.

Jag vet vad rädsla vill säga, jag blev biten i armen för sex år sedan och sitter här som sjukpensionär pga det idag, jag mådde fysiskt illa om en häst hotade, men värst var det med snälla hästar, en sådan som bet mig...

Min "terapi" bestod av en kompis lilla bitch som högg i luften och grimaserade vilt, en dag insåg jag bara att jag inte var rädd längre, att rädslan hade ersatts av min vanliga självsäkerhet som jag alltid haft med hästar, och klumpen i magen försvann när hon hotade och ersattes med ett "Äh lägg av":)

Så jag tror på att utsätta sig, lite i taget.
Och att man ibland måste blockera sig för att komma så nära att man vågar utsätta sig.

Lycka till
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

fast jag vågar inte ens sitta upp..
och han är så självsäker och framåt när det gäller ridning, gör gärna en busbockning eller två.


svarar alla i samma:

i hagen kan jag vara med honom utan problem. han följer efter mig, jag kan gå bakom rumpan på honom, jag skulle kunna krypa under magen på honom om jag så ville det. men så fort man kommer utanför den trygga hagen och måste hålla i ett grimskaft, det är då det inte går längre. blir han stissig i hagen kan jag enkelt flytta på mig och slippa vara ivägen, men ute kan jag inte bara släppa.
vi har hållt en del med nh. bl.a. löslongering, longering i bara halsrep (det är så han går bäst) och förut visste han så väl vilken status vi båda hade och allt funkade bra. men nu vet han ju om att jag är rädd, och då blir han osäker vilket gör honom ännu stissigare, vilket skrämmer mig mer, och gör honom ÄNNU värre o.s.v. i en ond cirkel
 
Senast ändrad:
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Prata med din häst, gråt med din häst och be honom vara lugn.

Ööööhm...
Att gråta med sin häst är att visa att man är svag och "konstig" (i hästens ögon). Inga bra förutsättningar för att bli ledare ...

Hur mysigt det än må vara för oss människor att gråta mot Pålles hals, så är det ingen bra idé.

Skulle du storgråta eller bli skit-full eller vara allmänt "konstig" och annorlunda inför en fyra-årig unge?
När ungen bara vill ha sin trygga, alldeles vanliga morsa?

Till TS - gör som TinyWiney säger. Det funkar nog bäst!

När jag blir rädd för något brukar jag tänka på någon som jag vill imponera på, och tänka mig in i hur "tuff" jag vill se ut inför den personen om den såg mig just då.
Genast rätar man upp ryggen något, och får en självsäkrare hållning. Störtlöjligt, men faktistkt effektivt ...

Lycka till!
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Det låter som om du hade vilat alldeles för lite efter första huvudskadan.

Vad jag förstår hände avtrillningen vid hoppning- undvik det.

Jag tror att du kommer att ha ett mkt större säkerhetstänk numera o du får sluta att acceptera bockningar.

Jag förstår att det är en hög tröskel att ta sig över.
Prova om du känner att du orkar.

Hur pass undersöktes du på sjukhuset? Menar då skallen.
Ofta tar de inte ridolyckor på så stort allvar, däremot bilolyckor även om hastigheten var väldigt låg.
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Varför inte börja i hagen om du känner dig säkrare där?

Om du inte känner dig helt 100 att leda din häst i grimskaft- gör det i hagen ibörjan. Om hästen blir stirrig så är det bara att släppa.
Efter ett slag kanske du kan sadla- också i hagen. Sadla och fortsätt lek med din häst. Ta på tränset, longera- bara det är på en plats där DU känner att du är trygg (säkert många som kommer säga att hagen är hästens viloplats att den inte ska jobba där men jag tycker att du ska vara där du känner dig tryggast). Finns det ingen som kan hjälpa dig, någon här som kan hjälpa dig? Många som bor i Småland (jag själv t ex) som säkert kan åka till dig någon dag bara för att vara mentalt stöd.
Det viktigaste är att ta det lugnt men att ändå sätta upp mål. T ex när året är slut ska jag ha suttit upp, när januari är slut ska jag ha skrittat på ridbanan el. dy.

Och tänk på att ha kul, lura bort rädslan med skratt. Tänkt på någonting annat.

Lycka till!
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

En sak som gjorde mig tryggare vad gäller att leda (blev lite rädd av stallägarens "galna" hingst som sparkade och bet efter mig mellan det att han stod på bakbenen en gång när jag tog in honom) var att skaffa ett jättelångt grimskaft - typ westernrep. Tror att det jag har är fyra eller möjligen fem meter.

Den trygghet jag känner med det repet är att jag vet att jag vid behov KAN backa undan alternativt släppa iväg hästen från mig. Bara OM något skulle hända.

Jag har själv brottats med rädsla, var medryttare och nybörjare på ett sto som fick sina små fnatt och bråkade jäkligt mycket och blev då rätt rädd. Det var med små knep jag kom över det mesta av rädslan. Jag var till exempel livrädd för att bli hängande i stigbygeln vid uppsittning så jag slutade att sitta upp från en pall och skaffade en hushållstege. Då kunde jag kliva direkt på, utan att behöva sätta foten i stigbygeln först. Efter ett tag började jag våga lita på att hon faktiskt skulle stå stilla och kunde återgå till vanlig uppsittning.

Analysera vilka moment du är rädd för och försök hitta alternativa sätt att utföra just dessa moment, det är nog det enda råd jag kan komma med...
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Hur pass undersöktes du på sjukhuset? Menar då skallen.
Ofta tar de inte ridolyckor på så stort allvar, däremot bilolyckor även om hastigheten var väldigt låg.

Första gången la dom mig i en säng och sa att det var en lätt hjärnskakning :crazy: .
När jag kom tillbaka till akuten en månad senare för att jag knappt kunde gå rakt bokade dom in datortomografi och magnetröntgen samt gjorde massa andra tester. Kom fram till att det enda dom kunde se var en liten cysta som troligtvis funnits där redan innan och den var så liten att den knappast kunde påverka så mycket.

När jag ramlat av tog dom in mig och röntgade från nacke till bäcken, fick även morfin direkt vid ankomsten eftersom jag hade så ont att jag inte kunde säga en hel mening i följd.
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Håll Dig kvar i hagen, Du kan borsta, mata och rida i hagen till en börja med. Finns det ingen vuxen ryttare som kan stötta Dig ?? Ha som de andra skrev alltid hjälm på, man skall alltid leda med hjälm och säkerhetsväst naturligtvis efter dina skador. Börja från botten igen, ta bort mesta kraftfodret, ett par nävar räcker plus mineraler och vitaminer. Skritta hästen lugnt i hagen, fast då måste ni vara själva, på lång tygel och sedan alla möjliga sidvärtsrörelser så ni inte blir uttråkade. Lägg upp en plan på lösgörande och sedan samlande och sedan lösgörande/avslappnande igen. Gör så ett par veckor eller längre tills ni bägge verkligen vill vidare och Du känner att ni har kontakt hela tiden. Bra NHtränare är en god idé så ni lär er lyssna bättre till varandra OBS Basregler - Gå aldrig bakom en häst eller under, hästen är ett flyktdjur.
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

hade gärna longerat i hagen, men med tanke på hur underlaget där ser ut efter att det varit tjällossning och sen frusit igen så är det ingen bra idé.
och OM det nu skulle hända något, så är det ingen som skulle märka det förrän flera timmar senare :crazy:
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

kraftfoder får han knappt något nu, bara lite för att inte bli avundsjuk när han hör att dom andra hästarna får.
säkerhetsväst har jag ingen, det är en av anledningarna till att jag inte kommit igång med ridningen ordentligt på någon annan häst.
förra gången vi skrittade i hagen hade jag med min sambo som ledde hästen, so far so good. men en häst som inte gjort något på flera veckor samlar på sig en hel del överskottsenergi så han for omkring åt alla håll vilket resulterade i att jag hoppade av fortare än kvickt och så fick vi ställa in honom i stallet igen.

Kryper inte under magen på honom, det var bara ett sätt att förklara hur mycket jag litar på honom i hagen.

NH-tränare vill jag inte ta ut, det känns som om det inte skulle ge oss någonting. Jag har ett bra förhållande till min häst, han litar på mig, men det är MIN rädsla som förstör för både mig och honom
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

symptomen stämmer inte in på mig. jag har ju inga problem att hålla på med andra hästar. jag har till och med varit ute och hoppat terränghinder med en häst utan rutin, utan att vara ett dugg rädd.
ingen minnesförlust förutom det som blev när jag fick hoven i huvudet. men det är glasklart innan det, jag såg de tre första hovarna..
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

NH-tränare vill jag inte ta ut, det känns som om det inte skulle ge oss någonting. Jag har ett bra förhållande till min häst, han litar på mig, men det är MIN rädsla som förstör för både mig och honom

Bara en kommentar, min upplevelse av BRA NH-tränare är att det är just människan som utbildas, inte hästen...
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

Jag vill verkligen inte sälja hästen och försöka med en annan, jag kanske blir lika rädd för den. Och jag kan ju inte köpa och sälja i all evighet.

Jag har en fjording som jag HAR varit livrädd för. Han stack med mej i skogen, sprang över mej, tryckte in mej i väggar.... jag skadade mej aldrig men han var otroligt start och det gick aldrig att påverka hans beslut. Jag försökte sälja honom men i samma veva visade det sej att han hade en allvarlig senskada.... Så det blev massa viloperioder och besök på kliniken och det är ju inte lätt att sälja en sån häst. Vi räknade med att han skulle avlivas och jag köpte då en ny häst(ponny). Först visste jag inte om jag skulle våga, det var ju trotts allt en unghäst men jag slog till. Jag har nu ägt honom i några månader och fjordingen går fortfarande kvar eftersom skadan har börjat läkna, nu är han dock bara sällskap-häst. Trodde att han skulle bli helt ohanterlig av att bara gå i hagen. Men icke då.
Dessutom har min nya häst gett mej många kilon självförtroende!!! Och det känner nog min gamla fjord av. Så en ny häst kan faktiskt hjälpa.


Kanske ska tillägga också att jag mådde dåligt psykist när jag bara hade fjordingen och det kan ha påverkat också.
 
Sv: När man har blivit rädd för att hantera sin egen häst *tyvärr långt*

jag kan troligtvis inte ha två hästar, annars hade jag letat upp en stabil foderponny direkt
 

Liknande trådar

Träning Hej! Jag ska köpa en häst som stått i ca 1 år pga privata anledningar hos ägaren. Den är riden kanske 5-10 ggr under ett år och lite...
Svar
19
· Visningar
1 672
Ridning Hej! Jag behöver råd från er som har erfarenheter av senskador och igångsättning när hästen stått länge. Min häst som är ett halvblod 15...
Svar
4
· Visningar
806
Senast: Nevermind
·
Träning Hej! Jag har nu haft min häst i ett par år så vi känner varandra väldigt väl. I början kunde vi inte rida ifrån gården eller rida ut...
Svar
6
· Visningar
1 361
Senast: Lutten
·
Ridning Och jag har ingen aning om vad jag ska leta efter. Jag behöver en som kan stå en vecka eller tre utan att göra skolor ovan mark när vi...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 884
Senast: Ramona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp