Sverige håller ju på att införa att organdonation kan ske även utan att personen är hjärndöd.
Det här oroar mig och jag kommer nog att ändra min inställning till att donera efter min död. Har hittills varit positiv men nu vet jag inte …
Så här står det på Socialstyrelsens hemsida:
https://www.socialstyrelsen.se/kuns...organ-och-vavnadsdonation/donationsprocessen/
(Mina understrykningar)
De kopplar alltså bort respiratorn, väntar max tre timmar (om de väntar längre går det inte att använda organen) på att hjärtat ska sluta slå, och sen fem minuter till. Sen är personen hjärndöd.
Detta betyder ju att vården genom att avsluta livsuppehållande vård på en icke hjärndöd patient i själva verket framkallar total hjärninfarkt och patientens hjärna dör.
Om min hjärna har aktivitet vill jag inte att de ska koppla bort mig från livsuppehållande vård och få min hjärna att dö. Så länge hjärnaktivitet finns, finns det hopp.
Den livsuppehållande vården gör ju att hjärnan får syre och har möjlighet att läkas så patienten vaknar.
Hur tänker ni om detta?
Är det rätt att vården får orsaka hjärndödhet?
Om jag tar bort mitt medgivande till organdonation kommer jag inte heller vilja ta emot organ från personer där vården medvetet genom DCD-rutinerna framkallat hjärndödhet.
Det här oroar mig och jag kommer nog att ändra min inställning till att donera efter min död. Har hittills varit positiv men nu vet jag inte …
Så här står det på Socialstyrelsens hemsida:
https://www.socialstyrelsen.se/kuns...organ-och-vavnadsdonation/donationsprocessen/
DCD-processen – donation då döden inträffar till följd av cirkulationsstillestånd
Den andra donationsprocessen, som håller på att införas som ett komplement till DBD i Sverige, är donation då döden inträffar till följd av cirkulationsstillestånd, och döden fastställs genom indirekta kriterier. Den kallas DCD (Donation after Circulatory Death). Den innebär att total hjärninfarkt uppstått till följd av att hjärtat slutat slå och syresatt blod inte längre når hjärnan. Genom att införa den här donationsprocessen kan det möjliggöra att fler kan donera efter sin död.
Den här donationsprocessen liknar DBD-processen i de första stegen. Det inkluderar att en möjlig donator uppmärksammas, brytpunktsbeslutet fattas och patientens inställning till donation utreds. Efter det att livsuppehållande behandling avbrutits, det vill säga att patienten har kopplats bort från respiratorn, får det inte gå längre tid än tre timmar innan cirkulationen upphör för att donation ska vara möjlig. När patientens hjärta slutar att slå, det vill säga cirkulationen upphört, då startar fem minuter lång väntetid, en så kallad no-touch-period. Om ingen cirkulation eller andningsrörelser registrerats under dessa fem minuter dödförklaras patienten med indirekta kriterier (kännetecken som visar på varaktigt hjärt- och andningsstillestånd). Under den här väntetiden har total hjärninfarkt utvecklats. Därefter behöver donationsoperationen påbörjas skyndsamt eftersom organen inte är syresatta.
(Mina understrykningar)
De kopplar alltså bort respiratorn, väntar max tre timmar (om de väntar längre går det inte att använda organen) på att hjärtat ska sluta slå, och sen fem minuter till. Sen är personen hjärndöd.
Detta betyder ju att vården genom att avsluta livsuppehållande vård på en icke hjärndöd patient i själva verket framkallar total hjärninfarkt och patientens hjärna dör.
Om min hjärna har aktivitet vill jag inte att de ska koppla bort mig från livsuppehållande vård och få min hjärna att dö. Så länge hjärnaktivitet finns, finns det hopp.
Den livsuppehållande vården gör ju att hjärnan får syre och har möjlighet att läkas så patienten vaknar.
Hur tänker ni om detta?
Är det rätt att vården får orsaka hjärndödhet?
Om jag tar bort mitt medgivande till organdonation kommer jag inte heller vilja ta emot organ från personer där vården medvetet genom DCD-rutinerna framkallat hjärndödhet.