Om man som man känner att diskussionen lite väl ofta drar åt "alla män är potentiella förövare" borde man väl snarast fråga sig själv varför det är så, och varför skulle det vara ett skäl till att inte kasta sig in i diskussionen om hur vi ska skydda barn från eventuella manliga förövare?
Om någon blir definierad som potentiell förövare utan att de facto vara det så tror jag att det kan påverka den personens vilja att bortse från det och föreslå åtgärder för att förhindra att [bl a h*n själv] fortsätter begå sexuella övergrepp - ja, jag tror att den kopplingen kan finnas. Och jag tror inte att den är så långsökt.
Lyckligtvis är min erfarenhet att diskussionen ofta är mindre polariserad och mer nyanserad IRL än på nätforum. För egen del självcensurerar jag oftare här på Buke än jag egentligen skulle önska, eftersom min erfarenhet säger mig att vissa ämnen kan vara svåra att diskutera konstruktivt.
Men sammanfattningsvis vill jag gärna säga att män (inteallamän men många män) diskuterar sexuella övergrepp. Min erfarenhet är att män - de män som finns omkring mig - med få undantag uttrycker mycket låg acceptans för det. Jag ser ingen självklar motsättning mellan att å ena sidan ha anständiga värderingar och å andra sidan dra sig för att med själ och hjärta kasta sig in i vad man upplever som polariserade nätdiskussioner.
Jag tror att man kan behöva titta strukturerat på sakfrågan. Det går att dela vyn mellan frågan om hur man minimerar
skadan och frågan hur man minimerar
agerandet - de två hänger förstås ihop, men kan behöva angripas på olika sätt. Några unika konkreta bra förslag tror jag mig kanske inte om att kunna prestera, det finns gott om människor som arbetar professionellt med just det och har helt andra förutsättningar.
Men jag tror som många andra att personer redan dömda för sexualbrott inte skall arbeta, avlönat eller ideellt, i miljöer och situationer som erbjuder särskilt goda möjligheter till återfall. Att ta referenser på tränare/instruktörer. Att tränare/instruktörer bör undvika att arbeta eller resa 1+1 med elever, det kan förstås vara en utmaning i sig mot bakgrund av den tilltagande utmaningen i att hitta engagerade funktionärer till föreningslivet öht. Att föräldrars engagemang i verksamheten spelar en viktig roll liksom en bra och öppen kommunikation mellan barn och föräldrar för att kunna fånga upp farhågor och problembeteenden så tidigt som möjligt.
Jag tror att löpande värdegrundsarbete och en levande diskussion, både i föreningsliv och i andra sammanhang, är viktigt. Men man behöver också tänka på att det finns enstaka personer som har ett sådant förhållande till sitt problembeteende att de inte kommer att påverkas.