Det är jättevanligt att stora fartyg får skrovsprickor vid en förlisning, pga att krafterna kommer från helt fel håll sett till vad båten är byggd för. Estonia var dessutom inte ens byggd för att kunna gå i den typen av sjö, utan var tänkt för mer kustnära sjöfart.
Om det var en ubåt så kan den omöjligen ha gått bruksduglig därifrån, med största sannolikhet har även den förlist (ubåtar är ju som bekant väldigt känsliga eftersom skrovet måste klara helt annat tryck). Ergo hade jag gissat på rysk, även med tanke på position.
Att en svensk ubåt skulle försvinna efter en kollision där innebär så många lager av mångåriga hemligheter att det faller på sin egen orimlighet. (Tex måste vi i så fall ha haft en större ubåtsflotta eftersom ingen av de officiella varit känt förlist eller skadad, denna ubåt ska sedan ha opererat utanför svenskt vatten, och exakt då kolliderat och sedan försvunnit spårlöst? Vi har förvisso fantastiska resurser för ubåtsräddning iom HMS Belos/URF men man kan inte få en hel ubåt att försvinna den vägen, bara besättningen... Jag har varit i tjänst ombord på Belos ett litet tag, och det är ju inte riktigt en båt man kan smyga ut och jobba med helt obemärkt heller
)
Det är inte heller ovanligt med mycket snabba förlisningar. Jämför med tex Finnbirch och Langeland, båda på 2000-tal(!) och helt utan stora skrovskador. De kan flyta i månader, de kan sjunka på minuter.
Det är väldigt spännande hur person efter person kan stå och uttala sig tvärsäkert om hur ett 25 år gammalt vrak bör ha skadats, när vi som jobbar med sådant är lika säkra på att det man vet med ett vrak är att allting är spekulationer och gissningar. Har vi rekryterat helt fel personer?