Vad var det som hände?

[Martina_m]

Fick åka hem från jobbet idag.

Satt på möte. Helt plötsligt visste jag inte vad vi pratade om. Försökte koncentrera mig och fick fram massor av "minnen" men kunde inte avgöra om det handlar om mötet, eller om det var från en dröm, om det var från detta jobbet över huvud taget, om det var riktigt eller påhittat.
Jag tappade helt kontrollen över mina tankar.

Efter mötet gick jag in på mitt kontor och där brast jag i gråt, vet inte varför. Kanske för att jag blev rädd, för att jag tappat kontrollen. Jag försökte ringa min mamma, men utan svar. Men vad gjorde det, för jag hade glömt bort vad jag skulle säga. Ringade till pappa istället, inget svar.

Allt bara snurrade runt mig. Tankar flög omkring och jag visste varken ut eller in. Pappa ringde strax upp. Jag bara grät och fick fullständig panik, kroppen bara kakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Var jag skulle ta vägen. Eller hur jag skulle lösa detta.

Det höll kanske på i 2 timmar från att mina tankar försvann till att jag var klar och kroppen slutat att skaka.
Åkte hem och sov, sådär 2-3 timmar skulle jag tro.

Vad var det som hände? Har aldrig känt såhär tidigare.

 

[Skogstrollet]

Sv: Vad var det som hände?

Låter som något stressframkallat. Hur mår du i övrig?

 

[hindalhunned]

Sv: Vad var det som hände?

Det låter ungefär som en kollega till mig som sedan blev sjukskriven för utbrändhet. Har det varit stressigt på jobbet och/eller hemma under en längre period?

 

[Martina_m]

Sv: Vad var det som hände?

Tack för era svar.

Hmm, det känns väl som att det mesta är stressigt nu för tiden. Men det verkar inte vara mer stressigt för mig än för alla andra liksom.

Men den senaste veckan har jag haft lite ångest över att klockan ringer 5.30 varje dag, åker till jobbet 6.30. jobbar till 16.00 (16.30 från 1 sep). Åker direkt till hästen efter jobbet och är väl där 16.30 och åker hem ca 19.30. Väl hemma är jag ofta ganska trött. Då ska man fixa för morgondagen, duscha ev laga mat och även gärna äta något litet. Ta hand om blommor som fått kvalster på sig, diska upp prylar som jag ärvt av min farfar innan de får komma in i skåpen. leta lite sadlar på nätet och kanske säga hej till min sambo.
Dessutom har jag haft beredskap denna v, alltså tillgänglig på telefon 6-8 på morgon + 16-22 på kvällen varje dag. Och då ska man svara och försöka lösa deras problem (jobbar inom IT). Det är första gången jag har beredskap, och känner inte att jag har tillräckligt med kött på benen för att kunna göra ett bra jobb. Så har nog varit ganska stressad över det. Och när kollegorna försöker lugna mig med att det är sällan det ringer folk, och om det gör det så handlar det om att byta lösenord (ganska enkelt alltså). Men hej hopp, här ringer det typ varje kväll och med kluriga frågor. Och de ringer sent, strax innan 22. Sen sitter man med det ett tag innan man kan gå och lägga sig.
På sön åker jag på utbildning i Sthlm och är där 4 dagar, oförberedd för en utbildning som går på engelska, vilket jag är kass på. Så där ligger nog också en stressfaktor.

Usch, jag vet inte. Borde inte klaga. Jag har det egentligen väldigt bra! Men jag önskar bara att jag skulle kunna få ta det lite lugnt ibland. Ställde precis in morgondagens 25-årsfest som ska befinna sig 10 mil enkel resa från mig = sur sambo.

Men med tanke på vad min kropp sa till mig tidigare idag, så blir morgondagen till att packa och en lång ridtur. Inget mer.

 

[nyfikenienstrut]

Sv: Vad var det som hände?

Av egen och andras erfarenhet, utbrändhet. Ganska vanligt att känna sig helt väck, det finns ju de som tex glömt vägen hem.

Vi lever i ett mycket stressigare samhälle nu än tidigare. Grejen är väl den att vissa klarar av stressen bättre än andra.

Om jag vore du skulle jag ta kontakt med företagshälsovården eller vårdcentral efter helgen och prata med någon om det som hände.

 

[Verdandi]

Sv: Vad var det som hände?

Ditt liv låter stressat. Det var nog en stressreaktion som du fick. Om du känner att du vill prata med någon, så kan du få hjälp om du söker vård. Praktiskt så kommer ni antagligen då att se över vad och hur du kan förändra vardagen så att den blir mindre stressig.

När får du tid för dig själv? Prata med din sambo och se om han kan hjälpa dig att frigöra tid som ger dig möjlighet att kunna slappna av. När du väl har egentiden så behöver du kunna släppa alla måsten och bara vara för att återhämta dig.

Vad gäller jobbet och de stressmoment som finns där, så kan det hjälpa att fundera ut vägar/lösningar i hur du ska agera i de situationer som stressar dig. Finns det något du kan lämna över till någon annan på jobbet? Kan du prata med din chef om din situation?

Vad är det som stressar på jobbet och vad är det värsta som kan hända? Är det så farligt om det händer? Vänd på perspektivet om t.ex. jourtelefonen. Personen som ringer vill förstås ha hjälp men tycker kanske själv att det är jobbigt att ringa om det? Istället för att du fokuserar på att du inte tror dig kunna lösa svåra problem, så se till att samla så mycket värdefull information du kan om problemet. Led samtalet, lyssna och ge det bästa bemötande du kan. Just ditt bemötande kan vara en betydligt större faktor, än att själva problemet blir löst bums. Du kan kanske ringa tillbaka till personen om du behöver egen tid att fundera på problemet?

Samma sak med utbildningen. Du är nog inte den enda som är nervös eller känner sig osäker på engelskan och att åka iväg och träffa okända människor. Till och med kursledaren kan kanske känna sig nervös för att stå och prata inför en grupp. Även om du inte är hundra säker på språket så fixar det sig ändå. Surfa svåra ord på mobilen (eller använd lexikon), resten kommer du förstå av sammanhanget.

/V

 

[Myzan87]

Sv: Vad var det som hände?

Dessutom har jag haft beredskap denna v, alltså tillgänglig på telefon 6-8 på morgon + 16-22 på kvällen varje dag. Och då ska man svara och försöka lösa deras problem (jobbar inom IT). Det är första gången jag har beredskap, och känner inte att jag har tillräckligt med kött på benen för att kunna göra ett bra jobb. Så har nog varit ganska stressad över det. Och när kollegorna försöker lugna mig med att det är sällan det ringer folk, och om det gör det så handlar det om att byta lösenord (ganska enkelt alltså). Men hej hopp, här ringer det typ varje kväll och med kluriga frågor. Och de ringer sent, strax innan 22. Sen sitter man med det ett tag innan man kan gå och lägga sig.
På sön åker jag på utbildning i Sthlm och är där 4 dagar, oförberedd för en utbildning som går på engelska, vilket jag är kass på. Så där ligger nog också en stressfaktor.

Att ha beredskap gör att man inte vet vad som ska hända. Och det är i sig en stressfaktor. Dessutom att vara tillgänglig under en viss tid gör att det känns lite stressigare. Normalt så kan man börja tänka på annat efter att jobbet är slut. Jag märkte på förra jobbet att jag var helt slut när jag kom hem oavsett om jag "bara" jobbade från 7-12 eller ändra fram till 15.30 så var jag helt slut just pga stressen på jobb. Vissa morgnar hade jag ont i magen påväg till jobbet eftersom jag visste inte varesig hur stressigt det skulle bli eller när jag skulle få komma hem.

Idag har jag visserligen ett jobb där jag inte vet när jag kommer hem. Dagen kan vara lugn fram till 2 och sen drar allt igång och det blir övertid. Men jag älskar jobbet och känner mej inte stressad över att jag inte vet vad som ska ske.
Jag hade min första beredskap för ca 2veckor sen. Vi har beredskap från tors-tors och ska vara tillgängliga från 15.30-07.00 dagen efter. Och jobbar vanlig tid från 07.00-15.30 om det inte sker några fel. Är vi ute på natten och jobbat på dagen innan så får vi nattvila på 11timmar och de ringer ut någon annan fram tills att man börjar efter vilan. Den var iaf rätt lugn (eller som en normal beredskap brukar vara) fram tills sista eftermiddagen/kvällen när åskan gick lös i Helsingborg och det kom 70mm regn på bara en kort tid. Dessutom hade åskan slått ner i kontaktledningen och förstört en hel del och till råga på allt hade dom kört upp en växel på ett annat ställe så hela växeln skulle bytas (tar ca 6timmar att byta + 4timmars leveranstid på grejerna). Då var det stressigt och alla som ringer för att fråga om när tågtrafiken kan tänkas rulla på som vanligt igen...

Viktigaste är att du vilar dig och försöker ta en sak i taget. Stressa inte upp dig angående framtiden det löser sig när du väl är där Hoppas du mår bättre!

 

[Martina_m]

Sv: Vad var det som hände?

Tack för era svar!

Har gått och gnott på detta hela helgen. Och jag har nog insett att mitt liv är lite för stressigt för mig. Jag vill ju gärna hinna med så mycket som möjligt. Och då blir det ju lätt så.
Nu i helgen har jag varit jätterädd för att jag ska råka ut för samma sak igen. Jätterädd att jag ska glömma bort vad jag håller på med. Rädd att mina tankar ska lura mig. Flög i söndags till utbildningen och var tvungen att stänga av mobilen, och jag hoppades att jag skulle komma på pinkoden när det väl var dags att sätta igång den igen. För när jag stängde av den, var det bara tomt i hjärnan.

Jag måste försöka samla mig.

 

[tott]

Sv: Vad var det som hände?

Jag måste försöka samla mig.

Nej, inte samla dig, utan lugna ner ditt liv och välja bort energiTAGANDE saker. Satsa på det som GER energi! Säg nej! Prioritera dig själv!

 

[nickan1]

Sv: Vad var det som hände?

Du måste dra ner på något annars kommer du säkerligen att gå in i väggen så småningom och då kan det ta månader eller år att komma tillbaka. Vad du ska dra ner på väljer du själv men du kan ju t.ex. överväga medryttare ett par dar i veckan eller gå ner i tid på jobbet. Du har fått din varning ta den på allvar.

 

[_Maria_]

Sv: Vad var det som hände?

Jag har själv drabbats av en hormonstörning som kan vara stressutlöst. Nu är det inte säkert att det är pga stress men sannolikheten är stor. Man kan bli sjuk av stress, som någon sa det går snabbare att drabbas än att bli av med det.

Att fundera på medryttare tror jag också hade varit bra. Nu vet inte jag vad du gör i stallet när du är där men du kanske kan välja bort några moment? Vet själv när jag var i stallet att det kunde ta en massa tid. Särskilt om man skulle borsta ut hela svansen varje dag, inte bara mocka ut kiss och bajs utan dessutom arrangera spånet så det låg platt som en dansbana osv. alltså saker som inte gör att hästen har det bättre utan för att man har en släng av perfektionist i sig. Fast nu vet jag ju som sagt inte om du är sån

Lagar sambon mat? Delar ni på annat hushållsarbete?

Det är inte kul att va stressad! Saker man hade kunnat njuta av blir bara jobbiga när man är stressad.

 

[Kilauea]

Sv: Vad var det som hände?

Har själv varit sjukskriven för utmattningsdepression och jag säger, akta dig för att inte hamna där. Jag återkom ändå riktigt fort, inom några månader var jag tillbaka på jobbet igen (jobbar dock inte heltid).
Kanske behöver du en sjukskrivning för att hinna varva ner helt.

När jag börjar tappa ord och glömma saker så vet jag att jag måste varva ner.

 

[TinyWiny]

Sv: Vad var det som hände?

Det var vårterminen -96 och jag gick en utbildning på en ort 3-4 mil hemifrån. Det tog 15-20 minuter med tåg dit. Jag var ensamstående med två barn som då var 3 och 5 år gamla. Jag gick en tuff utbildning som kallades eftergymnasial linje vilket innebar en blandning mellan universitetsstudier och komvux. Vi hade ca 60% av undervisningen i skolan och resten skulle vi läsa hemma. Till detta var det mycket uppgifter och prov i vanlig ordning. Ett veckodygn såg ut såhär; Vaknade kl 5,30 av att klockan ringde. Gick upp och gjorde mig iordning. Väckte barnen och var med dem på dagis 6,45. Sen sprang jag oftast jag till tåget som gick någon minut över sju. Var i skolan och kom tillbaka till stan vid 16-17 tiden. Hämtade barnen, lagade mat och fick dem i säng vid 19 tiden. Pluggade till 02 ungefär och la mig för att sova. Varannan helg var barnen hos sin pappa och då passade jag på att plugga nästan dygnet runt för att kunna vara ledig den helgen de var hemma.
Mitt liv funkade om än det var stressigt. I början av året träffade jag en kille och ganska snart rasade allt. Jag ville ju ha tid att träffa honom till följd att den helgen som jag vanligtvis pluggade på blev lidande. Jag blev stressad över att jag kom efter och snart rasade alltihop. Jag fattade inte heller vad som hände men det blev svårare och svårare att sminka sig på morgonen för tårarna ville inte sluta rinna.
Tilläggas ska att jag under den här tiden också fick mer och mer problem med hörseln. Jag förlorade den mer och mer och jag var tvungen att vara på helspänn hela dagarna. Detta resulterade i en så ordentlig inflammation ifrån hjässan och ner till svanken att jag till slut inte kunde vrida på huvudet eller kroppen utan jag var tvungen att flytta fötterna för att se bakom mig. Jag hade en fruktansvärd spänningshuvudvärk och knaprade citodon för att överhuvudtaget klara mig igenom dagarna.

Till slut orkade jag en dag i februari inte upp ur sängen. Jag grät och grät fast jag egentligen inte var ledsen. Jag ringde och sjukanmälde mig till skolan och fick en tid på vårdcentralen. Jag fick diagnosen depression fast jag faktiskt inte var ledsen utan bara så fullkomligt slut och trött. Detta var precis i början när man började prata om att gå in i väggen så ingen visste särskilt mycket om vad det innebar och definitivt inte i min lilla håla till stad. Jag blev sjukskriven några veckor och var sedan tillbaka i skolan med ett påklistrat leende ännu mer stressad än innan för då hade jag ju kommit efter massor.

På något sätt tog jag mig igenom de sista månaderna i skolan och jag gick ut med de toppbetyg jag ville ha men när jag skulle börja söka jobb så fullkomligt rasade hela jag. Jag blev sjukskriven igen och jag fick äntligen tid hos en audionom så att jag fick hörapparater och jag fick tid hos en sjukgymnast som kunde hjälpa mig med spänningarna i kroppen så att inflammationen läkte ut. Jag borde ju då ha kunnat komma tillbaka fullt ut men det var som att kroppen faktiskt inte orkade iallafall. Jag hade fått kroniskt trötthetssyndrom. Hade jag dragit i handbromsen genast istället för att fortsätta köra på så kanske jag hade sluppit det. Jag kunde aldrig jobba som det jag utbildade mig till för det jobbet var alldeles för stressigt och det var oregelbundna tider och jag klarade helt enkelt inte det.

Jag var sjukskriven i över ett år efter att utbildningen var över innan jag kunde börja jobba igen.

Turligt nog hittade jag ett jobb med arbetstider som jag klarade så jag kunde jobba 75% men det var enbart för att jag hade så lång lunch att jag kunde gå hem och sova en timme mitt på dagen. Jag behövde minst 10 timmars sömn och gick alltid och lade mig kl 21 och gick upp kl 6. Helgerna tillbringade jag till största delen i sängen och med att städa och tvätta ikapp för jag orkade verkligen inte göra det på veckorna. Orken tog slut när jobbet var över för dagen och jag hade lagat mat och hjälpt barnen med läxorna.
(Killen dumpade jag efter något år förresten så jag kunde ju lika gärna struntat i att lägga tid på honom )

Det jag vill säga med att berätta det här är att även om det känns jobbigt att säga stopp nu så gör det iallafall. Livet är alldeles för dyrbart för att du ska få någon följdsjukdom (kroniskt trötthetssyndrom är en väldigt vanlig följdsjukdom). Ta dig tid att bli frisk och låt det ta den tiden det tar för dig att komma tillbaka.

 

[Squie]

Sv: Vad var det som hände?

Jag måste försöka samla mig.

Det kan du inte. Du måste lära dig LYSSNA på kroppen o börja släppa på saker. Helt enkelt göra om ditt liv. Tar du inte detta på allvar så räkna med en lång sjukskrivning med stor risk för ett h-vete med FK, läkare, etc, etc.

Jag har gjort resan. Det tog 8 år. Allt började med en episod som liknar din.

Nej, inte samla dig, utan lugna ner ditt liv och välja bort energiTAGANDE saker. Satsa på det som GER energi! Säg nej! Prioritera dig själv!

Håller helt med.

 

[Raja]

Sv: Vad var det som hände?

Ja du, var glad att du får en varning!
Jag har varit med om en liknande händelse och det var väldigt obehagligt och skrämmande.

Jag studerade på universitetet 100%, arbetade 50%, hade 3 barn mellan 5 och 10 år, två ponnyer, två hundar, ett hus och en man. Julen kom med allt vad det innebär, precis efter helgerna hade vi en stor tenta (idiotiskt att lägga den där!) och över allt annat går min älskade farmor bort helt oväntat

Jag går på tentan för man vill ju inte missa någon "i onödan". Väl där får jag papperna framför mig och börjar läsa frågorna. JAG FATTAR INGENTING! Jag läser orden men förstår inte vad de betyder. Jag ser dem, kan läsa dem men kan för mitt liv inte förstå innebörden.

Förklara...förklara...vad tusan är det för ord? Det har jag aldrig hört förut! Men det är klart att jag har! Jag VET ju vad det betyder. Herre Gud jag går på universitet och vet inte vad ordet förklara är!?

Ungefär så gick mina tankar på ALLA ord jag läste! Jag försökte ta mig samman men började skaka och fick en overklighetskänsla. Mycket skrämmande! Jag lämnade in utan att ha skrivit ett enda ord, rusade ut till bilen och där bröt jag samman och grät säkert en hel timme.

 

[Badger]

Sv: Vad var det som hände?

Medryttare kanske skulle lätta upp lite?

 

[Korven]

Sv: Vad var det som hände?

Tack för era svar!

Har gått och gnott på detta hela helgen. Och jag har nog insett att mitt liv är lite för stressigt för mig. Jag vill ju gärna hinna med så mycket som möjligt. Och då blir det ju lätt så.
Nu i helgen har jag varit jätterädd för att jag ska råka ut för samma sak igen. Jätterädd att jag ska glömma bort vad jag håller på med. Rädd att mina tankar ska lura mig. Flög i söndags till utbildningen och var tvungen att stänga av mobilen, och jag hoppades att jag skulle komma på pinkoden när det väl var dags att sätta igång den igen. För när jag stängde av den, var det bara tomt i hjärnan.

Jag måste försöka samla mig.

Jag glömde bort mina gamla telefonnummer som jag haft i 30-40 år. Jag var tvungen att slå upp mig själv i telefonkatalogen, pinkoder och kortkoder var ett helvete ett tag. Jag blir långsamt bättre (vi pratar år nu) men ibland slår stressen ut nästan allt och då är det bara att vänta ut.
Ta tag i din stress säger jag bara.