Stockholm_86
Trådstartare
Vänner, jag går igenom någonting väldigt märkligt just nu och försöker få lite klarhet. Det är både lite svårt för mig själv att förstå och lite pinsamt, så snälla var inte för hårda mot mig. Jag har alltid varit en känslig tjej. Känner mycket, tycker mycket, vill mycket, drömmer mycket. Jag har haft väldigt hög moral som varit orubblig. Fastnat för djupa och intellektuella människor. Ptja, kanske till och med suttit på höga hästar ibland. Hela mitt vuxna liv. Det är så jag känner mig själv, och det är så andra känner mig.
Senaste året har varit tufft för mig. Jag har gått igenom en depression, gått igenom ett uppbrott från min sambo, uppsägning från mitt jobb. In och ut från psykiatrin (och då har jag innan dess alltid varit en glad och kärnfrisk jänta). Jag känner att jag börjar komma på banan efter all turbulens och sjukdom. Jag skulle vilja skriva att jag är påväg till mitt normala jag igen, men sanningen är att det känns som att jag kom ut på andra sidan som någon annan Jag har sårat en av de människor som står mig allra närmast. En människa som tagit hand om mig nu när jag varit sjuk. När han såg mig i ögonen och vädjade om att jag skulle förstå hur sårad han blivit av vad jag gjort så kände jag.. ingenting. En annan nära vän till mig undrade "vart jag tagit vägen" och inför det kände jag.. ingenting. Jag kan liksom inte svara på det. Här om dagen hörde ett gammalt ragg av sig och ville att vi skulle ses och ha sex, trots att han numer är i en seriös relation. Jag om någon har alltid sagt att jag aldrig någonsin skulle sjunka så lågt att jag skulle vara med någons partner. Nu kände jag bara att visst, varför inte? Tanken på att jag känner mig känslokall inför mina närmaste, och att min moral uppenbarligen flugit ut genom fönstret gör mig helt likgiltig. Men jag skriver uppenbarligen den här tråden för att jag någonstans fortfarande bryr mig.
Jag har alltid varit väldigt kulturintresserad och hatat den musik som skrivs idag. Nu tar jag varje chans att dra på högsta volym i hörlurarna med den mest innehållslösa musiken jag kan hitta. Så jag slipper tänka.
Jag har alltid hatat klubbar. Skitmusik och odrägliga människor. Nu vill jag inget hellre än att svettas på dansgolvet. Helst helt dyng. Helst varje dag.
Jag har alltid haft väldigt stor integritet och inte velat ha sex med män som jag inte känner väldigt väl. Nu vill jag helst inte känna männen jag har sex med.
Jag har alltid brunnit för mitt jobb. Nu hatar jag varje minut av det. Jag hatar det.
Buke, vafan händer?
Senaste året har varit tufft för mig. Jag har gått igenom en depression, gått igenom ett uppbrott från min sambo, uppsägning från mitt jobb. In och ut från psykiatrin (och då har jag innan dess alltid varit en glad och kärnfrisk jänta). Jag känner att jag börjar komma på banan efter all turbulens och sjukdom. Jag skulle vilja skriva att jag är påväg till mitt normala jag igen, men sanningen är att det känns som att jag kom ut på andra sidan som någon annan Jag har sårat en av de människor som står mig allra närmast. En människa som tagit hand om mig nu när jag varit sjuk. När han såg mig i ögonen och vädjade om att jag skulle förstå hur sårad han blivit av vad jag gjort så kände jag.. ingenting. En annan nära vän till mig undrade "vart jag tagit vägen" och inför det kände jag.. ingenting. Jag kan liksom inte svara på det. Här om dagen hörde ett gammalt ragg av sig och ville att vi skulle ses och ha sex, trots att han numer är i en seriös relation. Jag om någon har alltid sagt att jag aldrig någonsin skulle sjunka så lågt att jag skulle vara med någons partner. Nu kände jag bara att visst, varför inte? Tanken på att jag känner mig känslokall inför mina närmaste, och att min moral uppenbarligen flugit ut genom fönstret gör mig helt likgiltig. Men jag skriver uppenbarligen den här tråden för att jag någonstans fortfarande bryr mig.
Jag har alltid varit väldigt kulturintresserad och hatat den musik som skrivs idag. Nu tar jag varje chans att dra på högsta volym i hörlurarna med den mest innehållslösa musiken jag kan hitta. Så jag slipper tänka.
Jag har alltid hatat klubbar. Skitmusik och odrägliga människor. Nu vill jag inget hellre än att svettas på dansgolvet. Helst helt dyng. Helst varje dag.
Jag har alltid haft väldigt stor integritet och inte velat ha sex med män som jag inte känner väldigt väl. Nu vill jag helst inte känna männen jag har sex med.
Jag har alltid brunnit för mitt jobb. Nu hatar jag varje minut av det. Jag hatar det.
Buke, vafan händer?