Vikt, kropp, hälsa och barn

[lil-sis]

Det svåraste nöten för mig är att inte använda mat (eller snarare godis/glass) som belöning, tröst eller muta. Det sitter i ryggmärgen och är något jag måste tänka på varje gång vi har en tuff situation på vägen hem (mycket känslor i den lilla kroppen just nu). Jag har blivit både mutad, belönad och fått godis när andra har haft dåligt samvete för något (som barn menar jag nu, en låda choklad från en god vän är en annan sak för mig).

I övrigt begränsar jag inte, tycker jag att det känns som att han blivit lite fixerad vid glass (han älskar glass men finns det egen gjord på frukt duger det lika bra) tex så ser jag till att vi inte har någon hemma men istället är kylen full med frukt på de hyllor han når till själv. Vi köper inte godis varje dag men när vi gör det får han välja det han vill, han äter sällan upp alla sjuttiofem sorter ändå, han en inbyggd mängdbegränsning som verkar fungera än så länge.

Men det är svårt, jag äter gärna på klockan men är han inte hungrig då så behöver han förstås inte äta. Vissa dagar äter han som en mygga, andra som en häst, sällan ensidigt och är han med när man lagar maten så brukar det försvinna ner en ordentlig mängd grönsaker (och sen är han inte så hungrig men det är ju okej).

Själv väger jag mig en gång i veckan och äter allt. Ibland mer och ibland mindre och ibland inte alls (när tarmarna krånglar och då säger jag att jag inte äter för att jag har ont i magen, dvs precis som det är).

Min mamma gick nästan alltid hos WW, hade godis i handväskan och drack mängder med flytande bröd (dvs öl). Det var alltså inte maten som var problemet hos oss utan det som åts och ffa dracks utöver maten.

Och det tog lång tid innan jag fattade att jag missbrukade på samma sätt men godis istf alkohol/öl.

 

[LiZH]

Just det där med mat som belöning/tröst/muta kämpde jag jättemycket med svärmor och äldste sonen (när han var liten).
“Oj slog du dig? Kom får du en karamell”.
“Är du ledsen för att pappa är bortrest? Kom får du en kanelbulle”
...
Vet inte hur många ggr jag har sagt till henne att det är okay att våra barn är ledsna- det är inte farligt att vara ledsen- och de behöver tröst,stöttning och en kram. Inte en kanelbulle.
Men ränderna går aldrig ur. Barnen är nu halvvuxna och hon fortsätter (men jag lägger mig inte i längre. Killarna klarar det sjâlva)

 

[Badger]

Det svåraste nöten för mig är att inte använda mat (eller snarare godis/glass) som belöning, tröst eller muta. Det sitter i ryggmärgen och är något jag måste tänka på varje gång vi har en tuff situation på vägen hem (mycket känslor i den lilla kroppen just nu). Jag har blivit både mutad, belönad och fått godis när andra har haft dåligt samvete för något (som barn menar jag nu, en låda choklad från en god vän är en annan sak för mig).

I övrigt begränsar jag inte, tycker jag att det känns som att han blivit lite fixerad vid glass (han älskar glass men finns det egen gjord på frukt duger det lika bra) tex så ser jag till att vi inte har någon hemma men istället är kylen full med frukt på de hyllor han når till själv. Vi köper inte godis varje dag men när vi gör det får han välja det han vill, han äter sällan upp alla sjuttiofem sorter ändå, han en inbyggd mängdbegränsning som verkar fungera än så länge.

Men det är svårt, jag äter gärna på klockan men är han inte hungrig då så behöver han förstås inte äta. Vissa dagar äter han som en mygga, andra som en häst, sällan ensidigt och är han med när man lagar maten så brukar det försvinna ner en ordentlig mängd grönsaker (och sen är han inte så hungrig men det är ju okej).

Själv väger jag mig en gång i veckan och äter allt. Ibland mer och ibland mindre och ibland inte alls (när tarmarna krånglar och då säger jag att jag inte äter för att jag har ont i magen, dvs precis som det är).

Min mamma gick nästan alltid hos WW, hade godis i handväskan och drack mängder med flytande bröd (dvs öl). Det var alltså inte maten som var problemet hos oss utan det som åts och ffa dracks utöver maten.

Och det tog lång tid innan jag fattade att jag missbrukade på samma sätt men godis istf alkohol/öl.

Ja att inte använda mat som belöning, tröst eller muta är ursvårt och någonting jag också kämpat med. Man är väldigt van vid det och jag har ju fått försöka vänja mig själv av med det också, att belöna, muta, trösta mig själv med godis tex.

 

[Lazy Lady]

Och så barn, som gör som vi vuxna gör. Vars kroppar ska röra sig av lust, äta för att det är gott och bygger upp kroppen. Barn som förhoppningsvis ska lära sig att älska sin kropp, och att acceptera alla kroppar, oavsett hur de ser ut.

Hur tänker ni kring det här? Hur tänker ni kring kroppen, er egna? Är ni vän med era kroppar? Är det problematiskt att försöka ändra på sin kropp, speciellt om en har barn? Hur vill ni att era barn ska tänka kring sina egna kroppar, och hur tänker ni att det hänger ihop med er egen syn på er själv, på vikt, på mat och träning?

Funderingar som väcktes i Vikttråden 2021 som jag gärna vill fortsätta spåna på med andra.

 

[Lazy Lady]

Kroppen som något som ska kontrolleras, tämjas, hållas inom vissa ramar. Som då och då ska förändras med hjälp av kost och träning. Mat som något där det finns ett rätt och fel. Träning som ett sätt att få kroppen in i en form som en är nöjd med.

Och så barn, som gör som vi vuxna gör. Vars kroppar ska röra sig av lust, äta för att det är gott och bygger upp kroppen. Barn som förhoppningsvis ska lära sig att älska sin kropp, och att acceptera alla kroppar, oavsett hur de ser ut.

Hur tänker ni kring det här? Hur tänker ni kring kroppen, er egna? Är ni vän med era kroppar? Är det problematiskt att försöka ändra på sin kropp, speciellt om en har barn? Hur vill ni att era barn ska tänka kring sina egna kroppar, och hur tänker ni att det hänger ihop med er egen syn på er själv, på vikt, på mat och träning?

Funderingar som väcktes i Vikttråden 2021 som jag gärna vill fortsätta spåna på med andra.

Nu blev det konstigt. Börjar om...

 

[zassoo]

Väldigt intressant diskussion. Hinner inte skriva så mycket nu men har funderat mycket kring det här. Min dotter är bara drygt ett år men jag vill såklart försöka ge henne en hälsosam relation till mat - typ man kan äta allt men inte alltid, lyssna på hunger och mättnad osv.

Läste lite om intuitivt ätande för barn och ramlade över den här bilden:

Tänker att det måste ju alltid vara hennes val om hon vill äta det som serveras och hur mycket.

Men ja, det känns som en snårig djungel. Trots de godaste av intentioner känns det som att det finns en risk att man ändå landar fel på något vis

 

[Imogen]

Väldigt intressant diskussion. Hinner inte skriva så mycket nu men har funderat mycket kring det här. Min dotter är bara drygt ett år men jag vill såklart försöka ge henne en hälsosam relation till mat - typ man kan äta allt men inte alltid, lyssna på hunger och mättnad osv.

Läste lite om intuitivt ätande för barn och ramlade över den här bilden:

Visa bifogad fil 64051
Tänker att det måste ju alltid vara hennes val om hon vill äta det som serveras och hur mycket.

Men ja, det känns som en snårig djungel. Trots de godaste av intentioner känns det som att det finns en risk att man ändå landar fel på något vis

Fast nej, den där bilden höll jag inte alls med om.

Det där målar ju upp någon sorts bild av att föräldern ska bestämma förutsättningarna för maten, barnet kan acceptera eller inte, och gör det inte det så blir det utan mat. I bästa fall får man ett barn som äter för att föräldern säger att man ska göra det...

Om man som förälder istället inom rimliga gränser är lyhörd för barnets individuella behov vad gäller när, vad och hur, samt har som mål att måltiden ska bli en trevlig upplevelse, har man nog betydligt större chanser att lyckas. Att involvera barnen i planering av mat och måltider och låta dem vara med och bestämma är en annan del av att göra det till en trevlig upplevelse. Nu pratar vi kanske lite äldre barn än ettåring, men inte så himla mycket äldre.

Sen menar jag inte att man ska låta barnet äta godis i soffan mitt i natten för att det vill det. Jag syftar mer på inställningen "jag bestämmer hur det ska va och sen är det upp till dig om du äter eller inte".

 

[zassoo]

Fast nej, den där bilden höll jag inte alls med om.

Det där målar ju upp någon sorts bild av att föräldern ska bestämma förutsättningarna för maten, barnet kan acceptera eller inte, och gör det inte det så blir det utan mat. I bästa fall får man ett barn som äter för att föräldern säger att man ska göra det...

Om man som förälder istället inom rimliga gränser är lyhörd för barnets individuella behov vad gäller när, vad och hur, samt har som mål att måltiden ska bli en trevlig upplevelse, har man nog betydligt större chanser att lyckas. Att involvera barnen i planering av mat och måltider och låta dem vara med och bestämma är en annan del av att göra det till en trevlig upplevelse. Nu pratar vi kanske lite äldre barn än ettåring, men inte så himla mycket äldre.

Sen menar jag inte att man ska låta barnet äta godis i soffan mitt i natten för att det vill det. Jag syftar mer på inställningen "jag bestämmer hur det ska va och sen är det upp till dig om du äter eller inte".

Nämen oj, det är inte alls den tolkningen jag gör. Det låter ju som en väldigt otrevlig inställning som jag verkligen inte vill bli förknippad med. Som förälder har man naturligtvis också valet att ändra vad som serveras om barnet inte verkar uppskatta det Och barnet kan självklart involveras i matlagning mm.

 

[nejlica]

Det svåraste nöten för mig är att inte använda mat (eller snarare godis/glass) som belöning, tröst eller muta. Det sitter i ryggmärgen och är något jag måste tänka på varje gång vi har en tuff situation på vägen hem (mycket känslor i den lilla kroppen just nu). Jag har blivit både mutad, belönad och fått godis när andra har haft dåligt samvete för något (som barn menar jag nu, en låda choklad från en god vän är en annan sak för mig).

I övrigt begränsar jag inte, tycker jag att det känns som att han blivit lite fixerad vid glass (han älskar glass men finns det egen gjord på frukt duger det lika bra) tex så ser jag till att vi inte har någon hemma men istället är kylen full med frukt på de hyllor han når till själv. Vi köper inte godis varje dag men när vi gör det får han välja det han vill, han äter sällan upp alla sjuttiofem sorter ändå, han en inbyggd mängdbegränsning som verkar fungera än så länge.

Men det är svårt, jag äter gärna på klockan men är han inte hungrig då så behöver han förstås inte äta. Vissa dagar äter han som en mygga, andra som en häst, sällan ensidigt och är han med när man lagar maten så brukar det försvinna ner en ordentlig mängd grönsaker (och sen är han inte så hungrig men det är ju okej).

Själv väger jag mig en gång i veckan och äter allt. Ibland mer och ibland mindre och ibland inte alls (när tarmarna krånglar och då säger jag att jag inte äter för att jag har ont i magen, dvs precis som det är).

Min mamma gick nästan alltid hos WW, hade godis i handväskan och drack mängder med flytande bröd (dvs öl). Det var alltså inte maten som var problemet hos oss utan det som åts och ffa dracks utöver maten.

Och det tog lång tid innan jag fattade att jag missbrukade på samma sätt men godis istf alkohol/öl.

Det har jag aldrig ens reflekterat över, men det var ju en himla bra grej att försöka tänka på!

 

[Miks]

Precis så tänker jag också. Om ett barn nu skulle överäta mat på en problematisk nivå så kan jag tänka mig ungefär 50 bättre lösningar än att säga till barnet att hen inte får äta mer.

Jag tar gärna emot de 50 bättre lösningarna.

Det är faktiskt sjukt svårt med barn som ÄTERÄTERÄTER, märkbart drar ifrån i sin viktkurva till en ohälsosam nivå, rör på sig mer än ett normalbarn. 4 portioner pasta går lätt i. Till varje mål. Finns det mat kvar i kastrullerna har barnet inget stopp. Vi ser detta på nära håll och det är jättesvårt att vara förälder till den typen av barn.

Mvh Miks

 

[Voeux]

Jag tar gärna emot de 50 bättre lösningarna.

Det är faktiskt sjukt svårt med barn som ÄTERÄTERÄTER, märkbart drar ifrån i sin viktkurva till en ohälsosam nivå, rör på sig mer än ett normalbarn. 4 portioner pasta går lätt i. Till varje mål. Finns det mat kvar i kastrullerna har barnet inget stopp. Vi ser detta på nära håll och det är jättesvårt att vara förälder till den typen av barn.

Mvh Miks

Förstår verkligen att det är svårt! Jag har idéer på hur jag själv hade agerat men jag tror inte att jag är rätt person att ge råd till någon annan, dels eftersom jag gissar att ni redan testat det mesta och dels för att det nog är bättre att ta råd från någon med bättre kunskap om området. Men jag kan rätta min mening till att jag nog skulle testa 50 andra saker innan det blir aktuellt att säga till barnet att inte äta mer (och även att inte låta ett barn äta mer kan ju ske på bättre och sämre sätt, min utgångspunkt var det mindre bra exempel som startade diskussionen).

 

[TeamLundVer]

Jag tar gärna emot de 50 bättre lösningarna.

Det är faktiskt sjukt svårt med barn som ÄTERÄTERÄTER, märkbart drar ifrån i sin viktkurva till en ohälsosam nivå, rör på sig mer än ett normalbarn. 4 portioner pasta går lätt i. Till varje mål. Finns det mat kvar i kastrullerna har barnet inget stopp. Vi ser detta på nära håll och det är jättesvårt att vara förälder till den typen av barn.

Mvh Miks

Nu har inte vi det problemet men vi har sällan kastruller och sådant på bordet utan ställer fram tallrikarna med mat på.
Våra barn får jättegärna äta mer men jag tänker att det kanske kan vara ett tips?
På så sätt blir det ett extra steg man aktivt måste ta för att få mer mat istället för att automatiskt fylla på tallriken. Och iom det extra steget så kanske att barnet hinner känna efter om det verkligen är hungrigt?

Vi gör det för att min man gärna äter tills det är tomt oavsett mängden portioner. Men det är sällan han aktivt går och hämtar mer om det inte står på bordet.

 

[Voeux]

Nu har inte vi det problemet men vi har sällan kastruller och sådant på bordet utan ställer fram tallrikarna med mat på.
Våra barn får jättegärna äta mer men jag tänker att det kanske kan vara ett tips?
På så sätt blir det ett extra steg man aktivt måste ta för att få mer mat istället för att automatiskt fylla på tallriken. Och iom det extra steget så kanske att barnet hinner känna efter om det verkligen är hungrigt?

Vi gör det för att min man gärna äter tills det är tomt oavsett mängden portioner. Men det är sällan han aktivt går och hämtar mer om det inte står på bordet.

Vi brukar göra matlådor av det som blir kvar, efter att vi har lagt upp det vi tror vi vill äta. Det går givetvis att äta mer om det behövs, men man känner ju efter en gång extra innan man börjar plocka ur en matlåda. Jag tänker att ett sätt kan vara att lägga upp mat, göra matlådor och sen spara i kastrull så det finns en andra portion. Vill barnet ha en tredje portion kanske man kan säga att vi har gjort matlådor av resten så det är slut nu, mamma behöver mat på jobbet i morgon (?) men är du fortfarande hungrig så kan vi ta en macka lite senare? Eller helt enkelt laga så att det inte finns mer än två portioner var och är det slut så är det slut, frukt eller macka ett par timmar senare finns vid behov.

Är det helt fel att säga till ett barn att "Man kan få ont i magen om man äter för snabbt, det tar lite tid ibland innan man känner om man är mätt. Ska vi vänta en stund och känna efter?"

Jag är som sagt absolut noll expert på ämnet så spekulerar högt. Men när jag var barn vill jag minnas att det inte var helt främmande att maten helt enkelt tog slut, och frukt och knäckemackor fanns om man ville ha mer på kvällen (vilket ibland behövdes och ibland inte).

 

[SaraXX]

Jag har ingen erfarenhet av det här med överätning på det viset, men jag vet att ett fenomen som har diskuterats bland vuxna är (ursäkta uttrycket) "fet och undernärd". Dvs man får i sig energi så det räcker och blir över men det är andra näringsämnen som saknas i kroppen, vilket kan göra att aptitregleringen inte fungerar som den ska riktigt. Aptitregleringen är ju så mycket mer än sträckreceptorerna i magen, vilket jag kan tycka glöms bort stundtals.

Nu menar jag alltså inte att antyda att den som har ett barn som vräker i sig är en dålig förälder och ger näringsfattig mat. Men det är intressant tycker jag.

 

[Lazy Lady]

Vi brukar göra matlådor av det som blir kvar, efter att vi har lagt upp det vi tror vi vill äta. Det går givetvis att äta mer om det behövs, men man känner ju efter en gång extra innan man börjar plocka ur en matlåda. Jag tänker att ett sätt kan vara att lägga upp mat, göra matlådor och sen spara i kastrull så det finns en andra portion. Vill barnet ha en tredje portion kanske man kan säga att vi har gjort matlådor av resten så det är slut nu, mamma behöver mat på jobbet i morgon (?) men är du fortfarande hungrig så kan vi ta en macka lite senare? Eller helt enkelt laga så att det inte finns mer än två portioner var och är det slut så är det slut, frukt eller macka ett par timmar senare finns vid behov.

Är det helt fel att säga till ett barn att "Man kan få ont i magen om man äter för snabbt, det tar lite tid ibland innan man känner om man är mätt. Ska vi vänta en stund och känna efter?"

Jag är som sagt absolut noll expert på ämnet så spekulerar högt. Men när jag var barn vill jag minnas att det inte var helt främmande att maten helt enkelt tog slut, och frukt och knäckemackor fanns om man ville ha mer på kvällen (vilket ibland behövdes och ibland inte).

Detta tycker jag låter som en klok tanke och jag tänker lite i samma banor. Är maten slut så är den och lagar man normala mängder mat lär ju ingen svälta till döds innan nästa mål serveras. Är man nära svältdöden så kan man ju ta en frukt eller nåt annat enklare.
Skyffla in 4portioner behöver man i regel inte göra. Sen är jag helt med på att tonårskilla/tjejer är bottenlösa och lätt klämmer 1brödlimpa eller 20köttbullar bara för att det går åt energi som tusan att växa. Men man måste ju kunna ha en diskussion/dialog om mat utan att barnet blir skadad för livet. Det kan man ju om alkohol/rökning/droger. Då borde man ju kunna det om mat också? Alla kan ju bli lika hemska beroenden/missbruk.

 

[Miks]

Förstår verkligen att det är svårt! Jag har idéer på hur jag själv hade agerat men jag tror inte att jag är rätt person att ge råd till någon annan, dels eftersom jag gissar att ni redan testat det mesta och dels för att det nog är bättre att ta råd från någon med bättre kunskap om området. Men jag kan rätta min mening till att jag nog skulle testa 50 andra saker innan det blir aktuellt att säga till barnet att inte äta mer (och även att inte låta ett barn äta mer kan ju ske på bättre och sämre sätt, min utgångspunkt var det mindre bra exempel som startade diskussionen).

Vi testar inget. Vi står bredvid och stöttar.

Nu har inte vi det problemet men vi har sällan kastruller och sådant på bordet utan ställer fram tallrikarna med mat på.
Våra barn får jättegärna äta mer men jag tänker att det kanske kan vara ett tips?
På så sätt blir det ett extra steg man aktivt måste ta för att få mer mat istället för att automatiskt fylla på tallriken. Och iom det extra steget så kanske att barnet hinner känna efter om det verkligen är hungrigt?

Vi gör det för att min man gärna äter tills det är tomt oavsett mängden portioner. Men det är sällan han aktivt går och hämtar mer om det inte står på bordet.

Det är provat. Finns det mat kvar så finns det inget stopp i barnet. Spelar ingen roll om kastrullerna står på bordet eller inte.

Vi brukar göra matlådor av det som blir kvar, efter att vi har lagt upp det vi tror vi vill äta. Det går givetvis att äta mer om det behövs, men man känner ju efter en gång extra innan man börjar plocka ur en matlåda. Jag tänker att ett sätt kan vara att lägga upp mat, göra matlådor och sen spara i kastrull så det finns en andra portion. Vill barnet ha en tredje portion kanske man kan säga att vi har gjort matlådor av resten så det är slut nu, mamma behöver mat på jobbet i morgon (?) men är du fortfarande hungrig så kan vi ta en macka lite senare? Eller helt enkelt laga så att det inte finns mer än två portioner var och är det slut så är det slut, frukt eller macka ett par timmar senare finns vid behov.

Är det helt fel att säga till ett barn att "Man kan få ont i magen om man äter för snabbt, det tar lite tid ibland innan man känner om man är mätt. Ska vi vänta en stund och känna efter?"

Jag är som sagt absolut noll expert på ämnet så spekulerar högt. Men när jag var barn vill jag minnas att det inte var helt främmande att maten helt enkelt tog slut, och frukt och knäckemackor fanns om man ville ha mer på kvällen (vilket ibland behövdes och ibland inte).

Barnet äter mer än gärna upp en matlåda också.

Detta tycker jag låter som en klok tanke och jag tänker lite i samma banor. Är maten slut så är den och lagar man normala mängder mat lär ju ingen svälta till döds innan nästa mål serveras. Är man nära svältdöden så kan man ju ta en frukt eller nåt annat enklare.
Skyffla in 4portioner behöver man i regel inte göra. Sen är jag helt med på att tonårskilla/tjejer är bottenlösa och lätt klämmer 1brödlimpa eller 20köttbullar bara för att det går åt energi som tusan att växa. Men man måste ju kunna ha en diskussion/dialog om mat utan att barnet blir skadad för livet. Det kan man ju om alkohol/rökning/droger. Då borde man ju kunna det om mat också? Alla kan ju bli lika hemska beroenden/missbruk.

Det här är ett barn i mellanstadieåldern. Kraftig övervikt finns hos både mor- och farföräldrar med tillhörande sjukdomar. Föräldrarna är normalviktigahar varit rundare.

Det är väldigt svårt att få ett barn att äta lagom utan att förklara rakt upp och ner varför (tycker jag). Det oavsett om barnet äter för mycket eller för lite. Och då pratar jag inte om hur man ”ska” se ut utan hur man ska ta hand om sin kropp för att den ska vara hälsosam.

Mvh Miks

 

[Voeux]

Det är väldigt svårt att få ett barn att äta lagom utan att förklara rakt upp och ner varför (tycker jag). Det oavsett om barnet äter för mycket eller för lite. Och då pratar jag inte om hur man ”ska” se ut utan hur man ska ta hand om sin kropp för att den ska vara hälsosam.

Ja och det är väl just det tråden handlar om tänker jag, att det är väldigt svårt med barn och mat ibland. Jag tror ingen här menar motsatsen.

 

[Miks]

Hmm jag får inte bort ditt inlägg. Svaret är mer allmänt riktat. Jag håller absolut med dig i att det är trickigt.

Dock tycker jag att tråden drar åt ett håll där man inte ska kunna prata med barn om hälsosam vikt och kosthållning alls utan att man trycker anorexi eller fatshaming i halsen på dem. Det är ju en balansgång.

De lite mindre barnen är ju aningens lättare att avleda och prata lite vid sidan av ämnet. De är också lite lättare att stoppa eller locka med mindre eller mer näring. Både hälsosam mat respektive godis och snacks.

Jag tänker att barn i mellanstadieålder lär sig om metabolism i skolan. De förstår vad bränsle är. De har sett reklam sen de var 1år gamla. Hur kommer det sig att flera tycker att det är helt förbjudet att prata om över- respektive underätning med barnen?

Mvh Miks

 

[Voeux]

Hur kommer det sig att flera tycker att det är helt förbjudet att prata om över- respektive underätning med barnen?

Det kan jag inte svara på, eftersom jag själv inte är av den åsikten. Jag TROR dock inte någon menar att det skulle vara förbjudet, men jag tror att utgångspunkten i tråden har varit normalt ätande barn där det inte finns någon anledning att stoppa ett barn som är extra hungrig en period eller tvinga i barnet mer när hen är mätt. Diskussionen startade även med mitt inlägg där omständigheten var ett normalviktigt barn där föräldrarna verkade anse att hon lagt på sig lite för mycket för deras smak. Hade trådstarten varit en person som har problem med över- eller underätning hemma, och behövde stöd kring detta, så skulle jag gissa att diskussionen hade sett annorlunda ut där man fokuserat på ett befintligt problem. Ett sådant har, vad jag förstått, fram tills ditt inlägg i tråden saknats.

 

[Sunshine]

Jag tycker nog att man bör lära sitt barn hur en normalstor portion ser ut...om inte annat för att barnet ska kunna äta hos kompisar på ett problemfritt sätt.
Men då måste man ju prata om mat, så är det bara. Varför är det så tabu? Är det inte tvärtom BRA att lära barnen vad som är bra mat och sunt ätande, och i förlängningen att laga mat och göra goda val?
Jag har tonårsdöttrar som tränar mycket (gymnastik/simning) och vi pratar ofta om mat dvs vad för sorts mat är bra för kroppen och vad som inte är det. Att man inte kan lassa på allt på sin tallrik utan måste vara lyhörd för hur många som sitter runt bordet så att det räcker till alla. Sådana typer av diskussioner är ju mil från att kommentera vikt, kroppsform osv.