Bukefalos 28 år!

Är det okej att sörja eller är jag överkänslig?

Upplevdes som det efter som att du reflekterade till dig själv och dina egna tankar och känslor kring adoption.

Känna till adoption gör nog alla. Att ha funderat på det har nog inte alla och där av frågade jag ts om de hade gjort det. Det var inte en upplysande fråga "vet du om att man kan adoptera?" utan "har ni funderat på adoption". Herregud, förstår ärligttalat inte varför man inte får ställa frågan.
Därför att om du kan sätta dig in i hur det är att vara ofrivilligt barnlös efter en sådär 7 år och då få frågan men har ni tänkt på adoption?! De allra flesta som vet med sig eller inte kan få barn, undersöker desperat ALLA alternativ. Därför blir alla välmenande råd mer eller mindre meningslösa och kan uppfattas som kränkande. Nä vi har bara suttit och väntat på att det regnar ner ett barn här under 7 år....
TS sits är ju annorlunda men jag utgår ifrån att hon vänt och vridit på lösningar så man behöver inte påpeka just detta om adoption för det är så välkänt. Däremot att ev tipsa om nya fertilitetsbehandlingar OM det efterfrågas är ju en helt annan sak. Förstår du vad jag menar?
 
I trådar där någon inte kan eller har problem med att bli gravid på grund av sjukdom är det alltid någon som tar upp adoption. När det gäller kroniskt sjuka får de många gånger avslag för att det bedöms att sjukdomen kan förkorta den förväntade livslängden. Bedömningen görs av socialstyrelsen. Barn som lämnats till adoption har redan förlorat en förälder och har gått igenom en separation. Man vill därför hitta friska föräldrar till dem för att förhindra att det tvingas genomgå ytterligare en separation.
Det är också ont om barn i världen som lämnas till adoption så därför är det större konkurrens bland de som önskar adoptera och då väljs de friskaste ut av givarländerna.
 
N
Men snälla, hon frågade troligen för att hon ville hjälpa ts och se om hon funderat något på det. Hon har fått svar så jag fattar inte varför ni andra hänger upp er på det så.

En del är ju faktiskt jättepositiva till adoption om man inte kan få egna biologiska barn så jag ser inget konstigt med frågan alls.
Vi har ju heller ingen aning om ifall ts funderat på adoption oavsett sjukdom och @Monifa ville väl se om det ens var ett alternativ för ts.
Hade ts sagt nej tror jag garanterat hon nöjt sig med det svaret oavsett anledning till nejet och inte frågat vidare.

Amen på det. Och tack.
 
Jag ber i förväg om ursäkt för en eventuell novell, men för att förklara situationen direkt utan en massa frågetecken efteråt så blir det lättast så..

Jag har suttit själv på jobbet nästan hela natten och är sådär lagom PMS:ig och känner mig ömsom astramsig och ömsom som att jag har full rätt till att sörja, så jag tänkte att jag frågar Buke-oraklet för att reda ut om det bara är hormonerna som spökar eller inte =)

Jag har två kroniska sjukdomar varav den ena innefattar mediciner som jag inte kan ta vid en graviditet men som även ser till att hålla mig frisk, men jag älskar barn och både jag och sambon vill gärna ha egna barn (inte direkt just nu men ändå) men har väl med tiden börjat trilla över mer och mer på hurvida det faktiskt är värt risken.. Det KAN gå bra, vissa gravida klarar sig helt symtomfritt genom en graviditet, men jag kan också förstöra min kropp helt om det vill sig illa, därav våra tankar på om det är något vi är villiga att chansa med.
Det är alltså inget beslut som är tagit till 100%, men tanken finns där och då är frågan: Är jag överkänslig eller är det okej att sörja över en eventuell (frivillig?) barnlöshet? Jag vet ju att det finns folk som kämpar hela sina liv för att skaffa barn och detta blir ju i så fall ett genomtänkt beslut från vår sida, men det känns ändå som att jag/vi "förlorar" ett eventuellt barn...

Som sagt, PMS:ig och har varit ensam med mina tankar på tok för många timmar, så vad säger ni? Är det ok eller bara otroligt tramsigt?
JA det är okej att sörja.
Sörja de barn man inte får, eller andra saker man inte får i livet.
Själv sörjer jag att jag inte är frisk och jag sörjer saker jag inte kommer kunna få i livet.

Men- jag tänker också att för sin egen skull behöver man kunna hitta ett sätt att förhålla sig till sin sorg dvs hitta annat i sitt liv. Sen kan man absolut ha dagar och stunder då man behöver fortsätta sörja.

Jag tycker inte det är konstigt alls...
 
Jag har svårt att tro att hon fick hormonbehandling för att snabbt bli gravid. Det måste ligga något mer bakom det hela.

Hade hon haft aggressiv MS så hade även bromsmedicin satts in direkt efter förlossningen pga riskerna för att få ett skov efter en graviditet är mycket stor speciellt om hon haft det under graviditeten, tack och lov så brukar man inte drabbas av skov när man gravid och läkarna har ingen förklaring på varför men jag är glad att det är så för att det ger kvinnor med MS möjligheten att skaffa barn trots bromsmediciner och sjukdom.
Hormonbehandling pga att de inte ville att hon skulle vara utan mediciner så länge. Det kan ju ta lång tid att bli gravid för vissa och hennes läkare ville inte chansa. Hon klarade sig utan några större problem under gravivditeten och för henne var det viktigt att få amma en period.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp