Jag förstår att jag kanske framstår som patetisk eller som en riktigt svag brud som inte bara drar när jag innerst inne vet att det inte är ett bra förhållande. Men samtidigt tänker man att man kanske överreagerar, att man hittat på, att man är för känslig. Att alla förhållanden har sina problem. Att det kan bli bättre med tiden, när han märker att han inte har något att oroa sig för. Att man älskar honom trots allt.
Du är absolut inte svag! Det är någonting han har fått dig at tro. Tycker snarare du är väldigt modig som berättar om din situation! Alla manipulativa och kontrollerande män vill att partnern ska tro att deras förhållande är normalt eller som de flesta andras. Alternativt "det är ju ändå ditt fel så det är ingen idé at du gnäller till någon" eller "jaha om det är så du ser på mig är det lika bra vi gör slut nu med detsamma!", allt för att skrämma bort partnern från konfrontation.
Idag vet jag uppriktigt inte vem jag är. Om jag låter bli att köpa en klänning så vet jag inte om det är för att jag inte tycker om den, eller för att han inte skulle tycka om det. Jag är inte guds bästa barn, vare sig i förhållanden eller i övriga livet, men jag skulle aldrig drömma om att kommentera hans kläder eller hans arbete. Jag blev ju kär i honom för att han är han.
Jag blir så ledsen när jag läser det
Har du någon bra vän du kan prata med? Någon som inte kommer hålla honom om ryggen och som kommer stå på din sida oavsett vad han tar sig till? Berätta om honom för den personen i så fall! Det är guld att ha en stark vän i situationer som din.