Bukefalos 28 år!

Allt är åt helvete!!

Både jag och Sambon är överens om att det var en grej med magen. Men därmed inte sagt att det avfärdats, exet har som sagt gjort det till en väldigt stor grej med läkare osv och det har inte fått någon positiv effekt. Dessutom så var det en kort tid för ett tag sen, nu har barnet inte sagt något om magen på länge. Nu är det armen, foten, ryggen, huvudet eller något annat som hen kommer på. Och JA det är ett problem för det beror ju på något, antagligen oro, men oron har inte blivit bättre av att förstora det.

Och som ett exempel när jag och barnet var och handlade för ett tag sen så valde hon verum hälsofil, vilket jag direkt snappade upp och sa att det var ju jättebra och kallade det för medicin mot magen. Vilket fungerade utmärkt, hon berättade stolt för alla att nu hade hen inte ont i magen längre för filen var medicin.
 
Fast i mitt fall hade vi bott ihop läänge när detta kom upp. Sen kan det också vara så att vissa barn inser att"nu kommer mamma och pappa inte bli ihop nu när den nya flyttat in"
 
Både jag och Sambon är överens om att det var en grej med magen. Men därmed inte sagt att det avfärdats, exet har som sagt gjort det till en väldigt stor grej med läkare osv och det har inte fått någon positiv effekt. Dessutom så var det en kort tid för ett tag sen, nu har barnet inte sagt något om magen på länge. Nu är det armen, foten, ryggen, huvudet eller något annat som hen kommer på. Och JA det är ett problem för det beror ju på något, antagligen oro, men oron har inte blivit bättre av att förstora det.

Och som ett exempel när jag och barnet var och handlade för ett tag sen så valde hon verum hälsofil, vilket jag direkt snappade upp och sa att det var ju jättebra och kallade det för medicin mot magen. Vilket fungerade utmärkt, hon berättade stolt för alla att nu hade hen inte ont i magen längre för filen var medicin.
Men eftersom du själv ser att det beror på något, är det inte bättre att ni försöker ta reda på vad detta något är? Alltså försöka förstå varför barnet är oroligt. Jag tror att väldigt få 8-åringar "kör med" saker rakt av, det beror nästan ALLTID på något. Och då är det det man behöver göra något åt.

Det är möjligt att exet är en häxa med psykiska besvär. Men om det nu är så, så är det pappans skyldighet att ge ungen så mycket kärlek och stadga han bara kan. Att hon i sina värsta stunder kan få lov att säga att hon inte vill vara med dig - utan att det leder till konsekvenser och upprördhet. Jag har aldrig varit i situationen men det borde inte vara omöjligt för pappan att lyssna på henne och prata med henne och ändå utstråla att "att orkarintemer inte är här är inget alternativ". SÅ jävla svårt borde det inte vara.
 
Nu är det armen, foten, ryggen, huvudet eller något annat som hen kommer på. Och JA det är ett problem för det beror ju på något, antagligen oro, men oron har inte blivit bättre av att förstora det.
Vad tycker du man bör göra åt sådant då? Eller vad menar du med förstora upp det? Jag tycker mera det är att uppmärksamma det och visa att man faktiskt bryr sig.
 
Både jag och Sambon är överens om att det var en grej med magen. Men därmed inte sagt att det avfärdats, exet har som sagt gjort det till en väldigt stor grej med läkare osv och det har inte fått någon positiv effekt. Dessutom så var det en kort tid för ett tag sen, nu har barnet inte sagt något om magen på länge. Nu är det armen, foten, ryggen, huvudet eller något annat som hen kommer på. Och JA det är ett problem för det beror ju på något, antagligen oro, men oron har inte blivit bättre av att förstora det.

Och som ett exempel när jag och barnet var och handlade för ett tag sen så valde hon verum hälsofil, vilket jag direkt snappade upp och sa att det var ju jättebra och kallade det för medicin mot magen. Vilket fungerade utmärkt, hon berättade stolt för alla att nu hade hen inte ont i magen längre för filen var medicin.
Värk hos barn är många gånger ett tecken på stress, det kan så klart vara andra saker med som tex växtvärk. Men har barnet ofta värk och på olika ställen så är det troligen oro, det är en oro som ni som vuxna har ansvar för.
Det är tråkigt att din sambo och du inte kan komma överens men det är inte barnets fel och självklart måste barnets mående komma i första hand.
 
Och JA det är ett problem för det beror ju på något, antagligen oro, men oron har inte blivit bättre av att förstora det.

Barnets oro och ångest blir garanterat inte bättre av att förminska det heller.

Jag får uppfattningen av att du inte tror barnet mår dåligt i situationen. Om DU tycker allt är åt helvete och "orkarintemernu", hur tror du det känns för ett barn som överhuvudtaget inte har någon som helst kontroll över eller insikt i situationen?
 
Jag tycker alltihopa känns så märkligt. Exet är psykiskt sjuk såsom ex/biomammor typ alltid är enligt nya partners. Pappan är viljesvag för alternativet att han TYCKER någonting som är annorlunda än ts finns inte.

Barnet är bortskämt och luras och manipulerar. Vill leka i köket för att jävlas. Inte för att få vara med eller för att visa färdigheterna med bollen. TS är den som vet hur man uppfostrar barn inte föräldrarna. Föräldrarna vet som vanligt inget om det som kallas vanliga regler som bonusföräldern självklart anammar. Kan det vara så att det är lugnare för pappan om han är ensam med barnet? Att få vara den föräldern han tycker sig vilja vara efter eget huvud.

Jag skulle aldrig ta att någon bossade över mitt barn. Never! Har man halvtid känns det knappt som en belastning med stoj och stim eftersom de flesta väl längtar. Äta vad som bjuds vet jag ingen som gör faktiskt. Varken barn eller vuxna. Barnet är ÅTTA år och omgiven av vuxna som inte klarar av situationen. Att hen får ont i magen eller signalerar om det är ett rop på mer lugn närhet bekräftelse trygghet etc. Det är BARNET som har rätt till det. Inte de vuxna. Många barn med växelvis ÄR både stökiga och klängiga i närheten av bytena. Förväntningar längtan oro och att ha olika regler och rutiner kan vara så jobbigt att vissa barn inte klarar det. Att som utomstående vuxen anse att man har rätt att reglera för att man delar bostad är för mig provocerande.Det är vanligt att man tycker olika om barnuppfostran och regler etc. Även de allra närmaste vänner kan ha väldigt olika syn utan att något är mer rätt än det andra. Det funkar inte att en utomstående ska lägga sig i när bioföräldrarna redan har olika syn.Det blir iallafall rörigare.

Att önska stå enad med en förälder som känner att den är motarbetad i sin föräldraroll är märkligt. Jag skulle bara kunna vara enad med någon som respekterade mitt barn och tycker otroligt mycket om den som person.Det som är bra är ju att nyss var barnet okej med att vara med dig. Då har ni något att jobba tillbaka till. Att hen ändrar sig är ju inte konstigt om hen känner av stämningar eller om mamman talar illa om ts.
Man måste väl respektera att människor kan ändra sig.

Jag skulle inte tycka att det är en lösning heller att ts ska lämna hemmet vid umgänge. Jag tror särbo är det enda rätta ett tag. Att ta det därifrån och bygga upp en relation som bonusvuxen där relationen står på egna ben är enda sättet att klara tonårstiden som kommer. Att leva i kaos och konflikt för att man liksom anser sig har rätt av princip blir troligen väldigt dyrt och barnet är den som sätter uppväxten och framtida hälsa i pant.
 
Jag tycker alltihopa känns så märkligt. Exet är psykiskt sjuk såsom ex/biomammor typ alltid är enligt nya partners. Pappan är viljesvag för alternativet att han TYCKER någonting som är annorlunda än ts finns inte.

Barnet är bortskämt och luras och manipulerar. Vill leka i köket för att jävlas. Inte för att få vara med eller för att visa färdigheterna med bollen. TS är den som vet hur man uppfostrar barn inte föräldrarna. Föräldrarna vet som vanligt inget om det som kallas vanliga regler som bonusföräldern självklart anammar. Kan det vara så att det är lugnare för pappan om han är ensam med barnet? Att få vara den föräldern han tycker sig vilja vara efter eget huvud.

Jag skulle aldrig ta att någon bossade över mitt barn. Never! Har man halvtid känns det knappt som en belastning med stoj och stim eftersom de flesta väl längtar. Äta vad som bjuds vet jag ingen som gör faktiskt. Varken barn eller vuxna. Barnet är ÅTTA år och omgiven av vuxna som inte klarar av situationen. Att hen får ont i magen eller signalerar om det är ett rop på mer lugn närhet bekräftelse trygghet etc. Det är BARNET som har rätt till det. Inte de vuxna. Många barn med växelvis ÄR både stökiga och klängiga i närheten av bytena. Förväntningar längtan oro och att ha olika regler och rutiner kan vara så jobbigt att vissa barn inte klarar det. Att som utomstående vuxen anse att man har rätt att reglera för att man delar bostad är för mig provocerande.Det är vanligt att man tycker olika om barnuppfostran och regler etc. Även de allra närmaste vänner kan ha väldigt olika syn utan att något är mer rätt än det andra. Det funkar inte att en utomstående ska lägga sig i när bioföräldrarna redan har olika syn.Det blir iallafall rörigare.

Att önska stå enad med en förälder som känner att den är motarbetad i sin föräldraroll är märkligt. Jag skulle bara kunna vara enad med någon som respekterade mitt barn och tycker otroligt mycket om den som person.Det som är bra är ju att nyss var barnet okej med att vara med dig. Då har ni något att jobba tillbaka till. Att hen ändrar sig är ju inte konstigt om hen känner av stämningar eller om mamman talar illa om ts.
Man måste väl respektera att människor kan ändra sig.

Jag skulle inte tycka att det är en lösning heller att ts ska lämna hemmet vid umgänge. Jag tror särbo är det enda rätta ett tag. Att ta det därifrån och bygga upp en relation som bonusvuxen där relationen står på egna ben är enda sättet att klara tonårstiden som kommer. Att leva i kaos och konflikt för att man liksom anser sig har rätt av princip blir troligen väldigt dyrt och barnet är den som sätter uppväxten och framtida hälsa i pant.
Jag försökte trycka gilla flera gånger men det gick inte så bra.
 
Ts, jag tycker att du har hamnat i en riktigt tråkig situation där du inte verkar få förståelse av någon. Exet som styr och ställer, som använder barnet för att slå kil mellan dig och din partner. En partner som dansar efter exets pipa och inte står upp för er relation. Ett barn som mår dåligt över hela situationen och reagerar därefter. Jag tycker att ni skulle fundera på rådgivning för att få klarhet och öppna ögon för var problemet egentligen ligger. Själv tror jag (kan bara tro) att barnet faktiskt gillar dig och att mamman kör ett riktigt fult spel och spelar ut barnet mot dig och din partner eftersom det blev en så plötslig vändning. Det är absolut ingen optimal situation för någon särskilt inte för en 8 åring. Din roll blir inte heller så rolig då din parter slits mellan barnet, dig och dessutom exet.

Jag kan till viss del förstå din partner när det gäller barnet. Jag har sett väldigt många barn fara riktigt illa i familjesituationer där barnet inte vill trivs i den nya familjekonstellationen och föräldern väljer den nya partnern framför barnet. Det är inte helt enkelt att få det att fungera. Men som jag skrev tidigare försök att ta hjälp av en utomstående som kan hjälpa er en bit på väg.
 
Alltså jag förstår hur du tänker men för mig låter det så hårt. Hade jag haft ett barn och hen inte gillade min nya partner skulle det nog vara väldigt svårt för mig att tvinga barnet att bo med denne. Jag menar, jag vill ju verkligen inte bo med en person jag tycker illa om eller inte känner mig bekväm med så jag skulle nog inte utsätta mitt barn, som är litet och därför inte kan bestämma var den ska bo, för att tvingas till nåt liknande.

Jag håller med dig helt och hållet! Jag tycker att det är fruktansvärt att ett barn ska tvingas bo med någon hen inte tycker om/inte går ihop med. Då har man verkligen fallerat totalt som förälder om man sätter sig själv och sitt kärleksliv framför barnets väl och ve.
 
Men tror du att det kommer att hända?
Jag ser det nog som att separationen kan bli mer eller mindre långdragen och mer eller mindre blodig.

Om de vuxna faktiskt börjar prata med varandra, ökar chansen för en någorlunda oblodig separation, vilket troligen är det som skadar barnet minst. Oavsett är det helt avgörande för hur barn mår, att de vuxna omkring barnet kan prata med varandra och gör det. Så länge TS ingår i kretsen av vuxna kring barnet, bör hon alltså verka för att vettiga samtal kommer till stånd - företrädesvis mellan henne själv och sambon.
 
Jag håller med dig helt och hållet! Jag tycker att det är fruktansvärt att ett barn ska tvingas bo med någon hen inte tycker om/inte går ihop med. Då har man verkligen fallerat totalt som förälder om man sätter sig själv och sitt kärleksliv framför barnets väl och ve.
Det håller jag helt med om.

I den här röran ser vi minst tre vuxna som var och en enbart tänker på sitt eget bästa. Barnet gör i sin tur sitt bästa för att göra sig hörd genom både humörsvängningar och fysiska symtom.

Jag kommer att tänka på en låtrad av Christina Kjellson: "se mig, skriker vi i munnen på varandra". Det framstår som mig som att det är vad alla i den här familjekonstellationen gör.

TS tycks dessutom välja att ogilla barnet och exet framför att ta diskussioner med sin partner.
 
Jag vet att barnet mår dåligt, men det är inte för att jag är hemsk och behandlar barnet illa! Att jag skriver att förstora dom olika grejerna är för att vi sett att det bara förvärrar, därmed inte sagt att det ignoreras! Men kan prata med barn på olika sätt.

Jag säger inte att jag är perfekt!! Jag ogillar INTE barnet! Det är inte barnets fel hur föräldrarna uppfostrat det.

Tills förra veckan har det inte varit ett problem! Problemet att barnet inte vill ha mig där kom från en vecka! När barnet var hos oss gången innan så var som sagt jag och barnet hemma själva på dagarna och det funkade hur bra som helst. Sen åker barnet till exet 1 vecka och då är det kört, sen vill inte barnet tillbaks. Så att det handlar om att barnet vantrivs med mig köper jag inte.

Barnet skrev senast för ett tag sen en lapp om hur mycket hen tyckte om oss(mig å sambon) och att vi var dom bästa hen kunde ha. Såna lappar kommer lite då och då och då helt spontant. Men med eran syn att se på mig och det stackars barnet så har jag väl tvingat barnet till det indirekt.
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 331
Senast: mars
·
Relationer Vet inte ens vart jag ska börja. Fick starta ett anonymt konto för jag känner att jag måste få skriva av mig lite just nu. Igår blev...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
14 842
Senast: Bulldoozer
·
Skola & Jobb Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan...
9 10 11
Svar
210
· Visningar
15 537
Senast: Badger
·
Skola & Jobb Jag har varit anställd på mitt jobb i snart 4 år och har trivts varenda dag. Men nu har jag hamnat i ett läge där trivseln är borta. Det...
Svar
13
· Visningar
990

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp