Att hantera sorg

[Mayalv]

Häromdagen fick jag ett fruktansvärt besked. En av de bästa människor jag känt är död. Han finns inte mer och det känns som att jag ska gå av och tårarna tycks inte kunna ta slut.

Det är en lång historia som i väldigt korta drag är att vi tidigare var tillsammans och bodde ihop. Vi ville åt lite olika håll och förhållandet tog slut. Vi har däremot alltid varit vänner. När vi båda träffade nya var det av förklarliga skäl inte lika tät kontakt. Men jag minns tiden med honom med stor värme och har alltid saknat att vi inte pratar lika ofta. Vi pratade för ett tag sedan om att han skulle få alla filmer och bilder jag har från den tiden. Jag hade inte fört över dem på ngt usb än. Man tänker ju att tiden finns när ngn är ung.

Nu dog han. En riktigt plågsam död har jag förstått. Det gör allt ännu svårare att acceptera. Det känns som att jag inte har "rätt" att vara så ledsen som jag är. Jag kan inte dela sorgen med de andra runt honom, som fortfarande levde med honom nu. Det känns helt sjukt att inte riktigt kunna prata med ngn annan som är ledsen? Förstår om det låter helt knäppt. Jag är inte dramatisk av mig och är sällan ledsen. Men det här vet jag inte ens hur man ska hantera.. vad gör man? Låter tiden läka såren och hoppas att krampen släpper?

 

[Krystalline]

Givetvis har du all rätt att vara ledsen. Han betydde mycket för dig, det spelar ingen som helst roll om ni hade kontakt på senare tid eller ej.

Varför kan du inte ta kontakt med någon som känner honom?
Det låter inte det minsta knäppt eller dramatiskt. Såna här grejer är oerhört svåra att hantera även för den mest stabila.

Gråt, älta så länge du behöver. Vi lyssnar gärna.
En dag är inte krampen lika hemsk längre.

 

[EmmaBovary]

Jag tycker inte att du låter knäpp eller dramatisk. Det är nog nästan svårare att hantera en förlust när man befinner sig lite i utkanten, men tidigare har varit väldigt nära. Du har all rätt att sörja, och om du inte känner att det känns bra att kontakta någon annan som känner honom så tror vore det kanske en idé att prata med någon utomstående? Beklagar sorgen.

 

[strawberrysylt]

Jag beklagar sorgen.

 

[Mayalv]

Givetvis har du all rätt att vara ledsen. Han betydde mycket för dig, det spelar ingen som helst roll om ni hade kontakt på senare tid eller ej.

Varför kan du inte ta kontakt med någon som känner honom?
Det låter inte det minsta knäppt eller dramatiskt. Såna här grejer är oerhört svåra att hantera även för den mest stabila.

Gråt, älta så länge du behöver. Vi lyssnar gärna.
En dag är inte krampen lika hemsk längre.

Jag är rädd att ngn som står honom nära nu skulle ta det fel. Som att jag inkräktar på deras sorg eller hur man nu ska säga.

Jag tänker att jag om en tid ska skicka de filmer som är på honom och hans dotter. Så att dottern får dem.

Just nu har jag hamnat i självplågeri tankar om vad jag kunde gjort annorlunda och det där att jag hade velat säga en massa saker. Klassiskt antar jag när ngn som betyder mkt dör.

Tack för fina ord. Jag hoppas verkligen att krampen släpper och att tiden läker såren, just nu känns det så långt bort bara.

 

[Mayalv]

Jag tycker inte att du låter knäpp eller dramatisk. Det är nog nästan svårare att hantera en förlust när man befinner sig lite i utkanten, men tidigare har varit väldigt nära. Du har all rätt att sörja, och om du inte känner att det känns bra att kontakta någon annan som känner honom så tror vore det kanske en idé att prata med någon utomstående? Beklagar sorgen.

Tack så mycket. Jag får försöka låta tiden gå och besöka graven sen. Det känns bara så otroligt orättvist och omöjligt att acceptera.

 

[Krystalline]

Du har ingen skuld i det här. Försök att inte tänka att du skulle gjort något annorlunda, livet tar tvära svängar ibland, utom vår kontroll

 

[Hermelin]

Det finns inget knäppt i sorgen. Klart att du är ledsen. Jag kan förstå din känsla av att inkräkta på andras sorg, jag har varit där också. Men så är det så klart inte. Alla har rätt till sin sorg, du med.

Det ÄR orättvist. Det är alltid orättvist på något vis när människor går bort i förtid och det är klart att man blir ledsen. Det akuta kommer att gå över och du kommer att hitta andra sätt att tänka på sådant som du kunde gjort istället. Jag vet själv hur ledsen man kan vara över samtalen som inte blev av.

Det är säkert en bra idé att ge dina filmer till de anhöriga. Just nu är de förstås lika upptagna av den akuta sorgen som du, men när det går över så kommer de säkert att uppskatta dina filmer.

 

[Kilauea]

Beklagar sorgen!
Tiden gör att det känns lättare, även om det känns svårt att tro i den här första chocken och sorgen.
Som skrivits tidigare, livet är orättvist. Utan att vi vet varför. Du får ta en dag i taget, gråt när du behöver, älta och få ur dig och om du en dag mår bra och skrattar så anklaga inte dig själv för det på nåt vis. Det är lätt känna att man inte har rätt att må bra - men det har man.