Att inte få vara sig själv på jobbet

[hljomalind]

Blev inkallad till min arbetsledare häromdagen, då de fått in en rapport från s.k. "mysteryshoppers". Det är som ett slags spioner som låtsas vara vanliga kunder men har uppdrag av arbetsgivaren att se hur vi sköter vårt jobb. Jag var ganska ledsen efter det samtalet och det harvarit mindre kul att jobba.
I rapporten stod att läsa att jag skött mitt jobb precis som jag ska, men varit för "neutral" i mötet med kunder och inte tillräckligt trevlig, positiv, framåt och öppen i kroppsspråket, så jag fick dåliga "poäng" för kundbemötande. Min arbetsledare sa att det är viktigt att ta till sig denna information, då man kanske har dålig koll på hur andra uppfattar en och behöver tänka till. Hon tycker att rapporterna brukar stämma bra med vad hon ser av vår personlighet, och "du är ju ganska reserverad som person".

Varför är detta så jobbigt att höra? Jo för att jag hela mitt liv kämpat mot blyghet och dålig självkänsla som gått runt i en ond cirkel. Varje gång någon (och det har hänt relativt ofta) påpekat hur blyg/tyst/stel jag är har jag blivit alltför självmedveten och osäker, känt ännu mer att jag inte duger och det har blivit ännu mer omöjligt att spänna av och våga ta för sig.

Jag har fått jobba med detta och kommit väldigt långt. Det som gjort att jag numera trivs med livet, och ser mig själv som en fungerande hyfsat social person är inte att jag bytt personlighet utan att jag ACCEPTERAT den jag är. Jag är inte den där typiskt käcka pratsamma och framåt personen, och jag måste inte vara det, det finns så många såna, och det behövs olika sorter.
Mitt jobb är utåtriktat och bygger på mycket kontakt med människor, och det är det det som gör det roligt. Då det finns en tydlig roll har jag inte sett det som nåt större problem för mig. Jag känner att jag trivts kanon på jobbet, och att många kunder uppskattar mitt lugna och vänliga tålamod. Därför känns det så jobbigt när jag nu helt plötsligt inte duger, min ömma tå trampas, den gamla jobbiga självmedvetenheten kommer tillbaka och ingenting blir bra av det.

Ska ha medarbetarsamtal snart med min arbetsledare och skulle vilja prata om det här, men är rädd att det bara blir en massa ynklighet. Jag skulle vilja förklara varför jag och många andra inte behöver höra nån påpeka att vi är reserverade och verkar osäkra, för vi är alltför medvetna om det redan. Det som behövs är annan typ av uppmuntran - att vi får vara som vi är.

Pepp/liknande erfarenheter någon?

 

[Thaliaste]

Nu vet jag ju inte vilken typ av varor eller tjänster du säljer, och förstås är det inte så kul att behöva känna att man tränger sig på när man försöker få kontakt med en säljare. MEN, överlag och framför allt i butiker där det inte behövs fackkunskap, föredrar jag när säljarna inte hänger över axeln, önskar mig välkommen, och babblar på. Jag föredrar att de håller sig i bakgrunden (ögonkontakt och en nick, eller ett litet hej är helt ok!) tills jag själv söker kontakt. I klädbutiker vill jag gärna att en säljare tar en sväng förbi och kollar om jag behöver hjälp med storlekar när jag är själv, men jag fullkomligt avskyr när säljaren är påträngande och jag behöver förklara mig varför jag inte vill köpa en viss vara.

Det hjälper kanske inte dig, och jag har ingen erfarenhet av att vara i din sits men jag vill bara säga: Det finns olika typer av säljare och det finns olika typer av kunder också! Er butik kanske mår bra av att ha olika typer för att matcha så många som möjligt, och nån typ av team arbete för att matcha rätt

(Själv har jag fortfarande lite dåligt samvete för att jag var onödigt vrång mot en övertrevlig tjenis-tjenis-tjatande telefonförsäljare i morse ...han gjorde säkert bara sitt jobb enligt telefonförsäljarmallen )

 

[Milosari]

Här är en till som tycker bäst om när försäljarna INTE tar kontakt med mig innan jag bett om det. När jag går in i en affär så gör jag det för att handla något, inte för att socialisera med personalen. Så blir de påträngande går jag helt enkelt till en annan affär. Jag tror också att det är bra att det finns olika typer av försäljare.

 

[athena_arabians]

Instämmer med de två ovanstående. Ett "Hej" räcker när jag kommer in i butiken, vill jag ha hjälp ber jag om det.

Givetvis är det inte bra om personalen utstrålar (vilket jag varit med om i en del klädesaffärer): "Jag är så cool att jag banne mig inte behöver bry mig om något" men ett "Hej" med ögonkontakt och ett mindre leende är fullt tillräckligt.

Jag var sjukt rädd och nervös första vändan jag jobbade i en butik. Det var supernyttigt för mig, jag lärde mig att ta plats och inte vara rädd när någon tittade på mig. Då ska vi komma ihåg att jag har enorma problem med min kroppsuppfattning plus mobbing i 7 år. Jag hatade att jobba i affären men jag måste medge att det gav mig mycket.

 

[Gnist]

Mystery shoppers verkar vad jag sett mest på apotek och liknande.

Oengagerad och fjär personal vill jag iofs inte bli bemött av oavsett var och vad jag handlar och har man ett sådant serviceinriktat yrke med många kundkontakter så får man ju också acceptera att det är så kunderna tolkar blyghet och självmedvetenhet hos personalen oavsett om personalen själv tror att kunderna tolkar uppförandet som lugnt och vänligt tålamod.

Menar inte att vara elak eller så, men jag ser sån där feedback som konstruktiv kritik och sån förekommer överallt i arbetslivet. Om inte från mystery shoppers, så från kunder, arbetskamrater, chefer.

 

[hljomalind]

Tack för era svar!
Vill inte gå in specifikt på var jag jobbar, men det är inte som försäljare, även om försäljning till liten del ingår. Mest är det service, kan man säga. Jag har alltså inga krav/förväntan att "sälja så mycket som möjligt" tack och lov, då hade jag aldrig trivts med jobbet. Men känns bra att höra hur ni upplever det som kunder!

 

[sassiball]

Blev inkallad till min arbetsledare häromdagen, då de fått in en rapport från s.k. "mysteryshoppers". Det är som ett slags spioner som låtsas vara vanliga kunder men har uppdrag av arbetsgivaren att se hur vi sköter vårt jobb. Jag var ganska ledsen efter det samtalet och det harvarit mindre kul att jobba.
I rapporten stod att läsa att jag skött mitt jobb precis som jag ska, men varit för "neutral" i mötet med kunder och inte tillräckligt trevlig, positiv, framåt och öppen i kroppsspråket, så jag fick dåliga "poäng" för kundbemötande. Min arbetsledare sa att det är viktigt att ta till sig denna information, då man kanske har dålig koll på hur andra uppfattar en och behöver tänka till. Hon tycker att rapporterna brukar stämma bra med vad hon ser av vår personlighet, och "du är ju ganska reserverad som person".

Varför är detta så jobbigt att höra? Jo för att jag hela mitt liv kämpat mot blyghet och dålig självkänsla som gått runt i en ond cirkel. Varje gång någon (och det har hänt relativt ofta) påpekat hur blyg/tyst/stel jag är har jag blivit alltför självmedveten och osäker, känt ännu mer att jag inte duger och det har blivit ännu mer omöjligt att spänna av och våga ta för sig.

Jag har fått jobba med detta och kommit väldigt långt. Det som gjort att jag numera trivs med livet, och ser mig själv som en fungerande hyfsat social person är inte att jag bytt personlighet utan att jag ACCEPTERAT den jag är. Jag är inte den där typiskt käcka pratsamma och framåt personen, och jag måste inte vara det, det finns så många såna, och det behövs olika sorter.
Mitt jobb är utåtriktat och bygger på mycket kontakt med människor, och det är det det som gör det roligt. Då det finns en tydlig roll har jag inte sett det som nåt större problem för mig. Jag känner att jag trivts kanon på jobbet, och att många kunder uppskattar mitt lugna och vänliga tålamod. Därför känns det så jobbigt när jag nu helt plötsligt inte duger, min ömma tå trampas, den gamla jobbiga självmedvetenheten kommer tillbaka och ingenting blir bra av det.

Ska ha medarbetarsamtal snart med min arbetsledare och skulle vilja prata om det här, men är rädd att det bara blir en massa ynklighet. Jag skulle vilja förklara varför jag och många andra inte behöver höra nån påpeka att vi är reserverade och verkar osäkra, för vi är alltför medvetna om det redan. Det som behövs är annan typ av uppmuntran - att vi får vara som vi är.

Pepp/liknande erfarenheter någon?

Ush vad tråkigt att du inte blir uppskattad precis som du är. Särskilt som du själv äntligen accepterat att du är som du är. Jag är lik dig och föredrar också den typen av personer som försäljare. Påträngande människor (som vissa kallar öppna och positiva) kan bara bli för mycket ibland. Jag hoppas du kan stå på dig, du ska inte behöva spela teater på jobbet tycker jag

 

[Thaliaste]

Eftersom jag inte är i branschen så har jag ingen erfarenhet av sådana här Mystery shoppers, kommer det flera av dem? Man kan väl inte "betygsättas" av en enda person, som sen får ligga till grund till medarbetarsamtal? Kunder är förstås väldigt olika, så kund och personal kommer ju därmed också passa olika. Bäst är förstås att kunna läsa av kunden, och anpassa sig. Att det ska finnas en direkt mall för hur en servicepersonal ska vara är jag skeptisk till, framför allt om denna mall bestäms av en person...

 

[Mitrolle]

Jag kan tänka att är man någonsin helt sig själv på jobbet? Har inte alla någon form av yrkesroll man kliver in i när man gör sitt jobb, speciellt om man träffar på mycket folk/kunder/patienter/etc.

 

[Petruska]

Jag kan tänka att är man någonsin helt sig själv på jobbet? Har inte alla någon form av yrkesroll man kliver in i när man gör sitt jobb, speciellt om man träffar på mycket folk/kunder/patienter/etc.

Jag tänker något liknande. En av de saker som skiljer jobbet från fritiden och vilan, är väl just det att man förväntas vara på sätt som passar med arbetsuppgiften, snarare än att uttrycka sitt "sanna, inre jag".

 

[Myrten]

Jamen precis! Att läsa kunden är grejen! Jag jobbade i skoaffär som ung (min pappas). Ja, det här var på den tiden expediter i skoaffärer SÅLDE skor, inte bara tog betalt. Pappa lärde mig i alla fall att läsa kunderna. I vissa fall ville de klara allt själv och då skulle man bara finnas till hands om de ville prova högerskon. Andra ville verkligen ha hjälp med förslag. En tredje var på något vis blyga för att be om hjälp fast man såg att de ville. Då brukade jag göra mig ett ärende till den delen av affären och "råka" börja prata för att ge dem en öppning. I vissa fall samtidigt som jag putsade en av speglarna ungefär. Men det funkade! Men jag vågar inte tänka på vad mystery shoppers med formulär skulle sagt.

 

[Gnist]

man förväntas vara på sätt som passar med arbetsuppgiften, snarare än att uttrycka sitt "sanna, inre jag".

Jag är den jag är alltid. Oavsett vad jag jobbat med. Det finns liksom inte en privat personlighet-jag och en arbetspersonlighet-jag.

Det enda som skiljer är att jag inte delar mitt privatliv och sådant med arbetskamrater/kunder som jag gör med mina vänner, men min grundpersonlighet är ju densamma och den är i viss mån anpassningsbar beroende på person jag umgås med även i det privata livet, men för mig personligen känns det jobbigt bara tanken på att dagarna i ändå låtsas vara nån annan än den jag faktiskt är

 

[pulkaskurk]

Inte så kul att få höra såklart.

Men det är ju bra om du vet att du kanske behöver jobba ännu lite till på att vara lite mera öppen.
Sen kan jag ju dessutom tycka att det bara var en? person som tycker så, en annan kan ju tycka att ditt bemötande är perfekt.
Så jag skulle ha det i bakhuvudet och försöka jobba ännu lite mer på det, men inte låta det ta över.
Personligen gillar jag inte övertrevliga människor, de brukar ha en räv bakom örat...
Det vore annorlunda om du haft kontakt med ett par hundra kunder och majoriteten tycker att du är lite för tillknäppt.
En gång ingen gång.

Så kom igen! Pepp pepp du vet att du gör ett bra jobb

 

[Jadzia]

Blev inkallad till min arbetsledare häromdagen, då de fått in en rapport från s.k. "mysteryshoppers". Det är som ett slags spioner som låtsas vara vanliga kunder men har uppdrag av arbetsgivaren att se hur vi sköter vårt jobb. Jag var ganska ledsen efter det samtalet och det harvarit mindre kul att jobba.
I rapporten stod att läsa att jag skött mitt jobb precis som jag ska, men varit för "neutral" i mötet med kunder och inte tillräckligt trevlig, positiv, framåt och öppen i kroppsspråket, så jag fick dåliga "poäng" för kundbemötande. Min arbetsledare sa att det är viktigt att ta till sig denna information, då man kanske har dålig koll på hur andra uppfattar en och behöver tänka till. Hon tycker att rapporterna brukar stämma bra med vad hon ser av vår personlighet, och "du är ju ganska reserverad som person".

Varför är detta så jobbigt att höra? Jo för att jag hela mitt liv kämpat mot blyghet och dålig självkänsla som gått runt i en ond cirkel. Varje gång någon (och det har hänt relativt ofta) påpekat hur blyg/tyst/stel jag är har jag blivit alltför självmedveten och osäker, känt ännu mer att jag inte duger och det har blivit ännu mer omöjligt att spänna av och våga ta för sig.

Jag har fått jobba med detta och kommit väldigt långt. Det som gjort att jag numera trivs med livet, och ser mig själv som en fungerande hyfsat social person är inte att jag bytt personlighet utan att jag ACCEPTERAT den jag är. Jag är inte den där typiskt käcka pratsamma och framåt personen, och jag måste inte vara det, det finns så många såna, och det behövs olika sorter.
Mitt jobb är utåtriktat och bygger på mycket kontakt med människor, och det är det det som gör det roligt. Då det finns en tydlig roll har jag inte sett det som nåt större problem för mig. Jag känner att jag trivts kanon på jobbet, och att många kunder uppskattar mitt lugna och vänliga tålamod. Därför känns det så jobbigt när jag nu helt plötsligt inte duger, min ömma tå trampas, den gamla jobbiga självmedvetenheten kommer tillbaka och ingenting blir bra av det.

Ska ha medarbetarsamtal snart med min arbetsledare och skulle vilja prata om det här, men är rädd att det bara blir en massa ynklighet. Jag skulle vilja förklara varför jag och många andra inte behöver höra nån påpeka att vi är reserverade och verkar osäkra, för vi är alltför medvetna om det redan. Det som behövs är annan typ av uppmuntran - att vi får vara som vi är.

Pepp/liknande erfarenheter någon?

När man arbetar med service är en av de första sakerna man bör lära sig att skilja på sin yrkesroll och sin privata person. Annars blir risken att feedback från kunder, mystery shoppers och liknande tas väldigt personligt, vilket skedde här. Det du ska hålla i minnet är att det är inte du som person som granskats och fått negativ feedback. Det är din roll som yrkesutövare som behöver förbättras och det gäller alla yrkesverksamma. Man kan alltid bli bättre på sitt jobb. Det grr ingen utveckling att få höra att man duger som man är.

Självklart får du vara precis som du är som privatperson, men det är inte vad som utvärderats här. Ta till dig av kritiken istället och utnyttja den till att bli bättre på ditt jobb. Finn nytt självförtroende i att den kunderna möter och bedömer inte är du, utan servicepersonen hljomalind.

Att du som privatperson tidigare varit blyg är egentligen inte relevant. Det har inget med din yrkesroll att göra.

 

[tanten]

Jag är den jag är alltid. Oavsett vad jag jobbat med. Det finns liksom inte en privat personlighet-jag och en arbetspersonlighet-jag.

Det enda som skiljer är att jag inte delar mitt privatliv och sådant med arbetskamrater/kunder som jag gör med mina vänner, men min grundpersonlighet är ju densamma och den är i viss mån anpassningsbar beroende på person jag umgås med även i det privata livet, men för mig personligen känns det jobbigt bara tanken på att dagarna i ändå låtsas vara nån annan än den jag faktiskt är

Ja och nej?

För min del är jag definitivt en annan srots person på jobbet. Eller snarare att ajg tar fram extremt mycket av vissa delar av mig själv. Så pass mycket att jag inte ärligt kan säga att "jag är mig själv".

Jag spelar en roll på jobbet så att säga. Jag gör inte våld på mig själv men nog katten anlägger jag ett förhållningssätt jag inte naturligt har annars. Yrkesroll.

 

[sthu]

Det är svårt det där med personlighet, självkänsla och jobb..

Förstår precis hur det känns att vara blyg och reserverad, och att få höra det gör inte saken bättre. Jag var (och till viss del är) likadan. Jag avskydde dessutom att träffa människor om jag inte var absolut tvungen.

Men så fick jag jobb som skadedjurstekniker, vilket innebär att jag träffar massor med folk. Ofta i utsatta situationer, med dålig kunskap om vad de drabbats av och helt utan förståelse för detsamma. Fruktansvärt frustrerande! Men med lite träning lärde jag mig att koppla på stora charmen, le och förklara på ett lugnt och sakligt sätt vad som händer. Ju mer jag insåg att jag faktiskt hade auktoritet i de kundmötena ju lättare blev det. Ok, jag ska erkänna att jag är lite av en besserwisser så ofta jag bara kan Men mot kunden får jag aldrig upplevas sån, då ska jag bara vara saklig och professionell! Man kan inte vara likadan mot alla kunder, men även det lär man sig känna av när man interagerat med ett par stycken.
Det har varit en träningssak, men nu kan jag "låtsas" vara social på jobbet. Det tog tid och extremt mycket viljestyrka men det gick!

När jag kommer hem vill jag fortfarande helst inte träffa folk, men jag är fortfarande en besserwisser som älskar att förklara saker för andra (på ett sätt som mest framhäver hur bra jag är )

Well, vad jag försöker säga är väl att man kan och ibland måste ha "olika" personlighet privat och på jobb. Det innebär inte att man ska gå runt och låtsas vara någon annan, utan bara välja att framhäva olika saker. Man får plocka fram olika delar olika mycket, ingen består ju av endast en egenskap.

 

[Mabuse]

Jag är den jag är alltid. Oavsett vad jag jobbat med. Det finns liksom inte en privat personlighet-jag och en arbetspersonlighet-jag.

Det enda som skiljer är att jag inte delar mitt privatliv och sådant med arbetskamrater/kunder som jag gör med mina vänner, men min grundpersonlighet är ju densamma och den är i viss mån anpassningsbar beroende på person jag umgås med även i det privata livet, men för mig personligen känns det jobbigt bara tanken på att dagarna i ändå låtsas vara nån annan än den jag faktiskt är

Klart man inte kan bli en annan än den man är, men man blir en version av sig själv, man går in i en yrkesroll.

 

[mino]

Klart man inte kan bli en annan än den man är, men man blir en version av sig själv, man går in i en yrkesroll.

Jag tänker också att ingår det vissa arbetsuppgifter så får man också försöka anpassa sin professionella roll efter dem, snarare än anpassa sin professionella roll helt efter sin privata identitet. Jag har tex tidigare haft kollegor som inte vill gå på möten för de "avskyr möten". Och det kan man ju för all del känna, men det är inte ok att låta det gå ut över kollegorna och konstant undvika att komma på möten. Samma sak med kundbemötande, man får utveckla en roll som man kopplar på, man kan inte ha ett kundjobb och vägra försöka vara trevlig och bjussig för att det är mot ens personlighet.

 

[mandalaki]

När man arbetar med service är en av de första sakerna man bör lära sig att skilja på sin yrkesroll och sin privata person. Annars blir risken att feedback från kunder, mystery shoppers och liknande tas väldigt personligt, vilket skedde här. Det du ska hålla i minnet är att det är inte du som person som granskats och fått negativ feedback. Det är din roll som yrkesutövare som behöver förbättras och det gäller alla yrkesverksamma. Man kan alltid bli bättre på sitt jobb. Det grr ingen utveckling att få höra att man duger som man är.

Självklart får du vara precis som du är som privatperson, men det är inte vad som utvärderats här. Ta till dig av kritiken istället och utnyttja den till att bli bättre på ditt jobb. Finn nytt självförtroende i att den kunderna möter och bedömer inte är du, utan servicepersonen hljomalind.

Att du som privatperson tidigare varit blyg är egentligen inte relevant. Det har inget med din yrkesroll att göra.

Så jättebra, Jadzia! Kan bara tillägga att när man bemästrar sin yrkesroll, så kan den också hjälpa en med ens privata osäkerhet. När jag känner mig lite lost i nya sällskap tar jag ibland på mig yrkespersonen och då blir det oftast lättare att umgås och konversera.

KL

Lustig tajming med tråden, för jag funderade över sånt här för bara några dagar sedan. Jag skulle köpa en sallad över disk och den rutinerade anställda höll redan på med en beställning så hon kallade på en uppenbarligen mer nyanställd person (kallade på, det började alltså med att den nyanställda inte själv insåg att det stod en kund (jag) på andra sidan disken och att hon var där just för att hantera kunder.)

Efter att ha pekat på mig fick den rutinerade kvinnan sin kollega att gå fram och kontakta mig, hon pratade lågt, tittade med tom blick och avvaktade mina svar med halvöppen frågande mun. Efter en lite plågsam replikväxling, som slutade med att det jag ville ha inte fanns, gick jag därifrån till nästa ställe.

Och jag tänkte stackars lilla varelse, vad i hela friden fick dig att söka dig till ett serviceyrke? Och hur ska det gå när det är fullt tryck och lång kö, om det är såhär du gör när jag är ensam kund vid disken?

Om man inte klarar att hitta sin leende och trevliga yrkesperson så tror jag man ska satsa på en annan bana, helt enkelt. Och det är så lite som behövs för ingen vill ha en krampaktigt övertrevlig säljare. På den tiden jag jobbade i klädbutik löste jag det genom att vara engagerad i märkena vi sålde och att sätta en ära i att klä på en kund något hen var nöjd med.

Så kanske du också kan börja, @hljomalind. Engagera dig i produkten du säljer och tänk dig in att du ska få den att passa kunden, så kan du få en liten skjuts på vägen mot din yrkesperson.

 

[lil-sis]

TS är inte försäljare och har påpekat det.

Men oavsett så måste man kunna vara utåtriktad och lättåtkomlig även när man jobbar med service, det räcker inte att kunna sitt jobb och ge rätt och riktig service, den måste utföras vänligt också.

Det ÄR tufft när man inte är sådan som person och det kanske inte är det lämpligaste jobbet.

Jag är helt slut efter mitt jobb, främst för att responsen är så dålig. Det tär på mig att vara trevlig och inte få särskilt mycket i gensvar. När jag jobbade i butik var det lättare för där svarar de flesta iaf på tilltal.

Hur som helst så är ju kritiken riktad mot hur du är i ditt yrke @hljomalind och inte din person. Du behöver nog träna på att skilja på de två.