Att vända ett ekonomiskt och praktiskt raserat liv - omöjligt?

Nocebo

Trådstartare
Jag har, inte ens 25 år fyllda, förstört mitt liv. Det finns inget annat sätt att uttrycka det på.

Jag har kämpat mot psykisk problematik i form av depression, ångest och anorexia i tio år och som en konsekvens av mitt tillstånd har jag aldrig arbetat en dag i mitt liv. Det är inte en ursäkt, men det är en förklaring. Idag lever jag på aktivitetsersättning och bostadstillägg medan jag mottar regelbunden behandling samt medicinering för att en dag förhoppningsvis kunna tillfriskna. Det går inte bra, men det går bättre än tidigare. I bakhuvudet undrar jag dock alltid om det verkligen är värt att fortsätta försöka då jag är rädd att jag åsamkat mig själv skada som inte går att reparera.

Först och främst har vi min ekonomi. Eller rättare sagt: Mina skulder. Eftersom jag under mina mörka stunder har agerat som en verklighetsfrånvänd idiot och saknat allt vad konsekvenstänk och ansvar heter har jag dragit på mig ett berg av krediter och delbetalningar. Den månatliga kostnaden för dessa uppgår till åtskilliga tusenlappar där nästan hälften utgörs av räntor, tillika en summa som inte ens täcks av de pengar som återstår när hyran är betald. Utan min mors hjälp skulle jag vara hos kronofogden och sitta på gatan sedan länge. Tyvärr har det dock bara skjutit upp det oundvikliga: Snart går hon i pension och när hon förlorar sin förmåga att bistå mig ekonomiskt förlorar jag min förmåga att betala mer än hälften av mina räkningar. När jag inte kan ta lån och inte har andra i min närhet som kan hjälpa mig innebär det att det bara finns ett möjligt slut: Jag hamnar hos kronofogden. Jag blir hemlös. Nästa vinter sover jag i trappuppgångar. Jag har mer än en gång tänkt på att prostituera mig, den enda lösningen på min ekonomiska obalans, men fegat ur varje gång. Kanske skulle det vara värt att utsätta sig för obehag när belöningen är att jag har en säng att sova i om ett år, men jag förmår mig inte.

Varför ens försöka?

Därefter har vi mig. Den jag är.

Jag avslutade mina gymnasiestudier innan de hunnit påbörjas. På gymnasiets tredje dag bröt jag ihop i en ångestattack i den fullsatta matsalen och blev därefter sängliggande i ett par veckor. Under de kommande åren gjorde jag minst fem misslyckade försök att återuppta studierna där jag provade en ny skola och ett antal olika upplägg på distans. Med facit i hand borde jag ha försökt bättre, men gjort är gjort.

Ponera nu att jag genom ett slag med ett trollspö skulle vara frisk och arbetsför imorgon.
Vilken arbetsgivare skulle komma på tanken att anställa mig, en vuxen människa som inte har en rad att skriva i ett CV? Jag saknar inte bara utbildning och arbetslivserfarenhet, men också kunskaper och förmågor. Med anledning av min ekonomiska katastrof har jag inte råd att studera och även om jag haft de bästa förutsättningarna och kunnat skaffa gymnasiekompetens på rekordfart för att omedelbart gå vidare till universitetet kvarstår frågan: Vem skulle överhuvudtaget kalla mig till intervju? Även om tjänsten inte skulle kräva erfarenhet kvarstår faktum: Jag har ett nästan tioårigt glapp i mitt liv som inte kan fyllas retroaktivt och jag har en bakgrund med svår psykisk problematik. Ingen skulle välja mig före en lika oerfaren, men frisk och nybakad 19-åring som just tagit studenten. Jag har inget som talar för mig.

Varför ens försöka?

Det känns smått löjligt att försöka formulera en seriös frågeställning efter den här utläggningen, men om någon nu orkat läsa hela vägen hit antar jag att jag vill höra era historier. Om ni bär på en av de solskenshistorier man annars endast läser i fanfictions.

Har ni vänt livet? Har ni återställt en raserad ekonomi? Har ni fått jobb trots ett tomt CV?
Hur?
Har ni tagit till okonventionella metoder? Var det med facit i hand värt det?
Var era ansträngningar i slutändan meningslösa?

Är det värt att ens försöka?
 
Hej!
När jag var i 20-årsåldern såg mitt liv ut ungefär som ditt gör. Gick inte klart gymnasiet eftersom jag blev sjukskriven för depression första gången som 17-åring. Var sedan sjukskriven för depression och ångest tills jag var typ 25år, med undantag för några försök till studier som gick sådär. Jag hade ätstörning jag också, men jag hetsåt. Tillslut vägde jag över 130 kilo. Och jag shoppade mig "lycklig" = enorma skulder. Tidvis mådde jag otroligt dåligt, jag skadade mig själv illa och var tvungen att göra ett flertal operationer, och jag var inlagd på psyket ett flertal gånger. Försökte ta livet av mig några gånger.

Idag är jag 35 år gammal. Jag har fått diagnoserna emotionell instabil personlighetsstörning (borderline) och Asperger, och fått redskap att hantera dem. Jag har gjort en gastric bypass-operation (och gått ner 65kg) och gått i terapi för mina ätstörningar. Jag har läst på först komvux och sedan på universitetet. Jag har visserligen just blivit uppsagd från mitt jobb men har ett nytt på gång eftersom det är brist på personal inom min yrkeskategori. Jag har någorlunda stabil ekonomi, men lånen från förr hänger fortfarande med (dom är dock snart avbetalda). Jag har två fina barn och var gift med en fin man i åtta år, som jag sedan hade styrka att skilja mig ifrån. Idag lever jag med mitt livs kärlek, och jag skulle säga att mitt liv är så normalt som det kan vara med ryggsäcken jag bär.

Det finns hopp! Det har inte varit lätt en enda dag i mitt liv, men jag är så tacksam och glad över det livet jag lever idag och så otroligt stolt över att det är jag som tagit mig hit. Hade någon sagt till mig då, när jag var där du är nu, att mitt liv skulle se ut såhär om tio år så hade jag gett dom på käften. Det hade varit ett hån. Elakt. Lögn. Men här ligger jag nu på soffan och skriver det här till dig.

Om den ekonomiska biten är den tyngsta just nu, kanske din mamma kan hjälpa dig att ta ett stort lån på banken och sedan betala av alla krediter och avbetalningar? Det var så jag gjorde, och det var det som räddade min ekonomiska situation och höll mig borta från kronofogden. Mamma gick in och tog lånet tillsammans med mig, och jag betalade av rubbet. Det lånet betalar jag fortfarande av på men det är inte mycket kvar nu.

Ge inte upp!
Det finns hjälp att få. Det finns vägar vidare. Att prostituera sig är dock inte en av dem. Ett lass med kärlek och styrka till dig! :heart
 
Senast ändrad:
Kronofogden tar aldrig mer än att du har kvar till hyra, mat etc.
Räknas efter någon norm ungefär som socialbidraget.
När pengarna inte räcker till allt ska du alltid prioritera att betala de "viktiga" räkningarna som hyra, el osv. Då blir du inte bostadslös.

Är det hopplöst stora skulder så finns möjlighet att söka skuldsanering. Om inte nu så senare.
Kontakta kommunens budget- och skuldrådgivare.
Och det finns vuxenutbildning m.m.
Så inte ge upp!

Om du orkar så försök också ringa de som du har skulderna hos och berätta hur din ekonomi ser ut med begränsad inkomst och sjukdom. Det kan ibland gå att få viss tid med lägre amortering eller nedsatt ränta.

Du kan också prata med någon på Kronofogden redan nu och be dem berätta om hur det fungerar när ärendena kommer till dem och hur du bäst hanterar det. Kan kännas mindre läskigt om du vet hur allt går till. Har hört att de ska vara ganska bra att ha och göra med, typ hjälpsamma och sjyst bemötande även om de så klart inte kan ändra på att de kräver in pengarna.

Ta hand om dig och all lycka!
 
Självklart kan du vända ditt liv, det har du ju f ö redan gjort. Den här tråden är om inte annat ett bevis på det.

Jag tycker du ska försöka hitta en konsumentrådgivare hos kommunen och diskutera din sits och hur du kan lösa den. Jag vet inte var du bor, men googlar man konsumentrådgivning och skuldsanering s kommer det många träffar, alla inom olika kommuner.

Starkt av dig att ta tag i din situation. Jag tycker du ska försöka sikta mot en praktikplats via Arbetsförmedlingen så du får lite praktisk arbetslivserfarenhet. Om du inte vet vad du vill jobba med kan det vara ett sätt att börja sondera terrängen. Om du inte vill plugga nu vill säga.
 
Det finns åtskilliga personer som vänt sitt liv. Jag är en av dem. Och det är ALDRIG försent.

Ang krediterna - ring eller om din mamma kan hjälpa dig ringa dem och förklara läget och se vad som kan göras med räntan. De flesta skriver ner räntan bara sådär. De vill att du ska kunna betala, inte hamna hos fogden.

I övrigt finns praktikplatser, och studier på tex distans. Jag pluggade på komvux på distans efter min låååååånga sjukskrivning och gick sen via vik ut i arbetslivet. Inte varit arbetslös sen dess (snart 20 år sen) men gick ett tag via vik och korta anställningar. Får man bara den första sysselsättningen så rullar det på lättare sen.
 
MiaMia ger goda ekonomiska råd, betala alltid hyra och el först. I värsta fall får du kanske bo med din mamma eller någon kompis ett tag.

Psykisk sjukdom kan kännas hopplös och jag menar inte att förminska det lidandet den medför, men du har en enormt stor fördel jmf med de som sitter i samma sits med kroniska/dödliga fysiska sjukdomar - du kan faktisk bli bättre! Väldigt många blir bättre! Det finns hopp för dig. Jag känner flera som tagit emot hjälp, blivit nästan friska och som det nu går jättebra för och de har båda jobb och familj. Du är inte alls låst till att ha det såhär för all framtid. :)
 
Jag var sjukskriven från det jag var 17 år till dess jag var 27 (och jag var sjuk i många år innan dess också). Inga skulder, men alltså ett tioårigt glapp i CV:t och ingen gymnasiebehörighet. Har en gedigen historia av psykisk sjukdom med bland annat depression och ätstörningar bakom mig och är fortfarande sjuk (eller nåväl, personlighetsstörd). Som 25-åring började jag läsa strökurser på Komvux medan jag fick aktivitetsersättning (fick det godkänt av FK) och via reell kompetens blev jag högskolebehörig något år senare. Nu är jag 30, studerar min sjätte termin på högskola och har valt en utbildning där det finns gott om jobb. Jag känner igen mig i mycket av dina tankar och rädslor, men det går definitivt att ta sig ur sådant som man när man är mitt i det känns som ett permanent misslyckat tillstånd.

Det är inte så att mitt liv är fantastiskt idag, men det är ofta bra eller åtminstone helt okej. Jag är (väldigt lyckligt) gift, har barn och vänner. När jag var 17 år svor jag på att aldrig fylla 20. Jag firade min artonårsdag inlagd på en slutenpsykiatrisk vårdavdelning. Jag var inlagd tre gånger under samma år. Jag gjorde suicidförsök och medicinerades med sju olika preparat samtidigt. Idag är jag medicinfri, bortsett från ångestdämpande som jag tar någon gång i månaden.

Det händer fortfarande att jag undrar om det är värt det. Om det kommer att sluta med att jag får permanent sjukersättning i alla fall, men jag tror inte att jag någonsin kommer ångra att jag försökte. Inom psykiatrin gav man väl upp hoppet om mig efter tio års terapi (eller, hoppets gavs nog upp mycket tidigare, men efter tio år blev det mer uttalat) och då kastade jag mig ut i det här "normalitetsprojektet" på vinst och förlust. Jag kommer aldrig att bli frisk, men jag är relativt funktionell.

Du har definitivt intellektuell förmåga så att det räcker och blir över. Jag kan tyvärr inte ge några handfasta råd kring ekonomin, men jag vet att det går att kravla sig upp efter många år i "leran". Önskar dig allt gott och hoppas att det ekonomiska får en lösning så att du kan ta itu med andra aspekter av livet!
 
Det är aldrig försent, aldrig. Även om det tar lång tid så kommer du må bättre psykiskt skulle jag våga påstå.
 
Psykisk sjukdom kan kännas hopplös och jag menar inte att förminska det lidandet den medför, men du har en enormt stor fördel jmf med de som sitter i samma sits med kroniska/dödliga fysiska sjukdomar - du kan faktisk bli bättre! Väldigt många blir bättre! Det finns hopp för dig. Jag känner flera som tagit emot hjälp, blivit nästan friska och som det nu går jättebra för och de har båda jobb och familj. Du är inte alls låst till att ha det såhär för all framtid. :)

Inte meningen att nedvärdera ett positivt svar, som ditt ju är menat som. Och även om du påpekar att du inte vill förminska, men som en person som haft enorma bekymmer med psykiskt illamående i över tio år nu, men som nyligen även fått en kronisk fysisk diagnos och märkt en enorm skillnad på bemötandet, så kan jag inte låta bli att påpeka att psykiska diagnoser kan vara kroniska och få en dödlig utgång också. Bland annat har jag fått höra att det är bra att jag har en riktig diagnos nu. Jag tror att de flesta personer med psykiska problem i längden tjänar på att bli tagen på allvar i samma utsträckning. Beroende på diagnos och omfattning förstås. Själv känner jag mig mer legitim med mitt misslyckade liv nu, efter den kroniska diagnosen än innan OCH DET ÄR SÅ FEL. Men det är såklart jättebra att berätta om människor som faktiskt blivit bättre och fått ett fungerande liv. Sen får du rätta mig om jag har fel, men jag vill minnas via trådar här att du haft din beskärda del av kamp mot sjukdom, så jag förstår ditt perspektiv också.
 
Inte meningen att nedvärdera ett positivt svar, som ditt ju är menat som. Och även om du påpekar att du inte vill förminska, men som en person som haft enorma bekymmer med psykiskt illamående i över tio år nu, men som nyligen även fått en kronisk fysisk diagnos och märkt en enorm skillnad på bemötandet, så kan jag inte låta bli att påpeka att psykiska diagnoser kan vara kroniska och få en dödlig utgång också. Bland annat har jag fått höra att det är bra att jag har en riktig diagnos nu. Jag tror att de flesta personer med psykiska problem i längden tjänar på att bli tagen på allvar i samma utsträckning. Beroende på diagnos och omfattning förstås. Själv känner jag mig mer legitim med mitt misslyckade liv nu, efter den kroniska diagnosen än innan OCH DET ÄR SÅ FEL. Men det är såklart jättebra att berätta om människor som faktiskt blivit bättre och fått ett fungerande liv. Sen får du rätta mig om jag har fel, men jag vill minnas via trådar här att du haft din beskärda del av kamp mot sjukdom, så jag förstår ditt perspektiv också.

Jag vet mycket väl att även psykisk sjukdom kan få dödlig utgång... Men har som sagt människor i min närhet som varit väldigt nära att dö (självmordsförsök och anorexi) flera gångar men som det nu går bra för. Med psykiska sjukdomar som depression och anorexi finns det alltid hopp om att bli frisk, det gör det inte om man tex har cancer med spridning. Då är du dödsdömd och inget kan ändra utfallet. Men för människor som har anorexi och har varit suicidala finns det hopp, det är inte kört samma hur nattsvart det ser ut just nu! Om TS får hjälp (vilket det låter som), klarar att ta emot den och orkar fortsätta kämpa är hennes framtid ljus.
Förstår inte hur någon kan läsa in något negativt i det. Alla vet att det inte alltid går bra, men det är knappast till någon hjälp för TS att berätta om dem här eller hur?
 
Jag har inte en avslutad gymnasieutbildning. Jag fick sen lite praktik och det i sin tur gav lite svartjobb, vilket sen tog slut när jag var 22. Jag hade alltså ingen erfarenhet på papper. Jsg sökte alla jobb som fanns och fick napp som personlig assistent, och jag tänkte att "jaja, jag börjar med det"

Nu har jag jobbat med det i 8 år, och jag kan inte tänka mig något annat jobb! Jag trivs som fisken i vattnet. Helt ok lön, bra arbetstider som ger många lediga dagar. Vi är ute hela dagarna vid fint väder, och inne vid dåligt väder. Jag hade aldrig klarat av att sitta inne på kontor 8 timmar 5 dagar i veckan tex! Många anser att det är ett skitjobb, att det bara är något man gör i brist på annat,men jag kan inte tänka mig ett bättre jobb än mitt! :)

Det har aldrig frågats om tidigare erfarenhet, avslutad utbildning osv. Det är personligheten som ska klaffa mellan dig och brukaren. Så är det något du kan tänka dig så tycker jag du ska prova att söka dig dit! Lycka till!:banana:
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp