Avstämningsmöte

Jag ska på avstämningsmöte i morgon och gissar att det är anledningen till att jag har sovit dåligt senaste tiden. Det är en olustig situation. Jag har fortfarande inte accepterat diagnosen och ifrågasätter den.

Att jag hamnade i den här sitsen känns som ett misslyckande och jag känner mig patetisk. Jag pratade med läkaren idag och jag nämnde att jag visste på ett ungefär varför jag hamnat i den här sitsen. Han ville så klart veta det. Jag hade lite svårt att formulera mig för det är egentligen så många olika faktorer som spelat in. Det enda jag lyckades kläcka ur mig var det som jag tror fick mig att dippa i augusti. Som enskild faktor är det kanske inte en stor grej, men i det stora hela var det nog droppen som fick bägaren att rinna över.

"Det är väl bara att vila om man är trött och i övrigt ta sig i kragen så man håller sig på banan". Det är så jag har resonerat, då klarar man allt, men det funkade tydligen inget vidare. Den sista psykiatern jag hade när jag hade panikångest, föreslog ju förtidspension för mig, i alla fall delvis. Jag tyckte inte det var ett bra förslag för jag ville inte sitta och känna mig som en sopa i resten av mitt liv. Andra klarar ju att jobba heltid och då gör jag också det, resonerade jag. Nu har jag börjat undra vad hon baserade sitt förslag på och om det fanns något vettigt i det. Kanske kan jag resa mig igen, men det är svårt att veta i dagsläget. Men 8 timmar ensam framför en datorskärm, tror jag inte är nyttigt faktiskt. Och det ligger ju en viss stress i att försöka hitta en bättre lösning.

Mitt i det här känner jag mig också lite ensam i att försöka komma på vad som skulle kunna få mig på fötter. Hur ska jag hitta en balans mellan vila, aktivitet och arbete? Hur vet jag om jag borde vila eller om jag borde pusha på mer? Sen går ju dagsformen upp och ner också. Och hur farao ska jag kunna sätta tankarna på plats när de sänker mig? Jag vet inte.

 

[svea]

Du är INTE en sopa. Du har gjort ett jättearbete med panikångesten och kommit till arbete trots vad jag förstår som oddsen mot dig, plus att du har fått gneta på utan ett starkt socialt nätverk vilket INTE heller är ditt fel.

Det verkar bisarrt om det till stor del läggs på dig att hitta på rehabiliteringsåtgärder. Du vet ju att jag tycker att du ska ta upp frågan om sjukersättning på deltid, så att du får ro i försörjningsfrågan. Det är inte oåterkalleligt, du kan börja jobba mer efter ett år om du orkar och vill. Eller låta bli.

Håller tummarna för ett bra möte i morgon.

Du är INTE en sopa.

 

[Magiana]

Du är INTE en sopa. Du har gjort ett jättearbete med panikångesten och kommit till arbete trots vad jag förstår som oddsen mot dig, plus att du har fått gneta på utan ett starkt socialt nätverk vilket INTE heller är ditt fel.

Det verkar bisarrt om det till stor del läggs på dig att hitta på rehabiliteringsåtgärder. Du vet ju att jag tycker att du ska ta upp frågan om sjukersättning på deltid, så att du får ro i försörjningsfrågan. Det är inte oåterkalleligt, du kan börja jobba mer efter ett år om du orkar och vill. Eller låta bli.

Håller tummarna för ett bra möte i morgon.

Du är INTE en sopa.

Det är liksom ganska typiskt mig att själv försöka hitta lösningar och aldrig räkna med att jag får hjälp med sådant av andra.

Jag tänkte jag kunde försöka få tag i den gamla journalen nästa gång jag är i Stockholm. (De kan inte skicka den till mig.) Jag vill inte be VC skicka efter den för jag vill läsa den själv först. Men jag vet ju inte alls när jag ska dit nästa gång.

 

[Ninnurur]

Är alla som inte klarar av att jobba heltid sopor? Det tror jag inte att du tycker. Jag har aldrig fixat mer än 75% men anser mig vara ganska awsome ändå

 

[Magiana]

Är alla som inte klarar av att jobba heltid sopor? Det tror jag inte att du tycker. Jag har aldrig fixat mer än 75% men anser mig vara ganska awsome ändå

Av någon anledning har jag större krav på mig själv än på andra.

En orsak kan kanske vara att när jag upplever att ingen tycker om mig för den jag är så försöker jag prestera för att vara värd något.

 

[Ninnurur]

Av någon anledning har jag större krav på mig själv än på andra.

En orsak kan kanske vara att när jag upplever att ingen tycker om mig för den jag är så försöker jag prestera för att vara värd något.

Så att jobba heltid är ett eftersträvansvärt ideal? Alla normer är inte sunda...

 

[Magiana]

Så att jobba heltid är ett eftersträvansvärt ideal? Alla normer är inte sunda...

Jag vet, men jag orkar inte ta den diskussionen just nu.

 

[Ninnurur]

Jag vet, men jag orkar inte ta den diskussionen just nu.

Jag vill inte diskutera, jag vill få dig att öppna ögonen lite.

 

[Magiana]

Jag vill inte diskutera, jag vill få dig att öppna ögonen lite.

Det hjälper inte när världen och livet ser ut som det gör. Öppna ögon har jag redan.

Att få sjukersättning är svinsvårt och jag behöver pengar. Jag har övervägt att bo i vagn för att kunna bo billigt men vill inte bo i vagn för det blir krångel med dusch, disk och tvätt. Därför bor jag i hus, jag har lån som ska betalas och renoveringar som ska göras. Utöver det har jag drömmar och ambitioner om vad jag vill göra i det här livet och orkar jag det så orkar jag jobba. Jag ser sjukersättning som något man kan få när man inte orkar/kan jobba men orkar jag förverkliga mina drömmar så ska jag heller inte ha sjukersättning eftersom jag då orkar/kan jobba.

 

[Magiana]

Avstämningsmötet är avklarat. Det var jobbigt. Jag tappade vad jag skulle säga vid ett flertal tillfällen och det liksom bara låste sig i huvudet.

Jag kommer att gå upp till 50% i morgon. Min ambition om att försöka rida 2 gånger i veckan får jag lägga ner. Jag får nog vara glad om jag orkar rida en gång i veckan.

Jag känner mig lite som en "produktionsenhet".

 

[cassiopeja]

 

[Kilauea]

Var det FK som sa att du ska upp till 50%? Sa de vad som händer om det inte fungerar?

 

[Magiana]

Var det FK som sa att du ska upp till 50%? Sa de vad som händer om det inte fungerar?

Jag tror FK gick efter sjukvårdens planering. Det har hela tiden varit tryck på att gå upp i tid. I mina intyg har det stått 25% fram till ett viss datum och sedan 50% från ett annat datum. Jag skulle gått upp till 50% vid förra månadsskiftet men då var jag mitt i en doshöjning av min medicin och mådde alltför dåligt för att det skulle vara realistiskt. Så då blev det 25% en månad till, men 50% från 1 februari. Det tar emot att gå emot det. Jag vill ju inte framstå som en latmask.

Jag frågade hur jag skulle veta om det är för mycket att jobba 50%. Att jag kommer bli tröttare räknar jag med. Frågan är om det sliter på mig eller om det försenar mitt tillfrisknande. Hur ska jag veta det? När jag åter sitter och är helt förvirrad och gör en massa fel? Jag kommer att träffa psykologen en gång i veckan så jag får ha den dialogen med honom om det. Vid behov kommer han då att ta upp fallet med någon läkare på psykmottagningen.