M
Mistery
Sambons sons mamma håller sonen mot vår vilja, fastän vi har avtal om växelvist boende. Hon har skickat stämningsansökan om att få hela hans boende till tingsrätten.
Hennes argumen är att sonen inte vill bo här för att han har tråkigt.
Tid finns för förberedande förhandling i tingsrätten och nu i veckan ska min sambo prata med familjerätten eftersom mamman vill ha ett intremistiskt beslut om boendet. Hon på FR frågade om det var ok att hon pratade med sonen, men min sambo sa nej, eftersom vi inte anser att han är mogen för det.
Pojken är tio år, har ADD och är på gränsen till utvecklingsstörd inom vissa områden.
Självklart vill han bo där det är roligast. Hos mamma finns inga regler, han får spela hur mycket tv-spel han vill, behöver inte ta ansvar osv. Men, ett barn med dessa problem som han har, ska han verkligen få bo där det är roligast? Är det inte de vuxna som ska bestämma sånt?
Mamman har dessutom genom åren motsatt sig att pojken ska få hjälp via bup, hon ville inte gå med på medicinering mot ADDn, eftersom hon inte själv tror att han har problem. Därför känns det väldigt viktigt att vi fortfarande får ha en del av boendet. Pojken blev även omhändertagen via soc för några år sedan, därför att mamman helt enkelt inte klarade av att ta hand om honom, sätta gränser osv. Han bodde då hos oss medans utredning pågick och efter det började vi med växelvist boende. Det känns som om risken är stor att det blir samma sak igen, om hon ensam ska ta hand om pojken.
Nu hade styvpappan ringt och sa att de skulle göra något, via tingsrätten eller FR antar jag, så att de ändå ska få prata med pojken. Vad kan det vara? Hur vet man om barn är mogna att få framföra sin vilja? Och i dessa fall, med hans diagnoser och mognad, tas det särskillt h'änsyn till det? Vad kan vi göra för att belysa det, och till vem?
Vi har inte ens fått prata i telefon med pojken, sedan jul.
Hennes argumen är att sonen inte vill bo här för att han har tråkigt.
Tid finns för förberedande förhandling i tingsrätten och nu i veckan ska min sambo prata med familjerätten eftersom mamman vill ha ett intremistiskt beslut om boendet. Hon på FR frågade om det var ok att hon pratade med sonen, men min sambo sa nej, eftersom vi inte anser att han är mogen för det.
Pojken är tio år, har ADD och är på gränsen till utvecklingsstörd inom vissa områden.
Självklart vill han bo där det är roligast. Hos mamma finns inga regler, han får spela hur mycket tv-spel han vill, behöver inte ta ansvar osv. Men, ett barn med dessa problem som han har, ska han verkligen få bo där det är roligast? Är det inte de vuxna som ska bestämma sånt?
Mamman har dessutom genom åren motsatt sig att pojken ska få hjälp via bup, hon ville inte gå med på medicinering mot ADDn, eftersom hon inte själv tror att han har problem. Därför känns det väldigt viktigt att vi fortfarande får ha en del av boendet. Pojken blev även omhändertagen via soc för några år sedan, därför att mamman helt enkelt inte klarade av att ta hand om honom, sätta gränser osv. Han bodde då hos oss medans utredning pågick och efter det började vi med växelvist boende. Det känns som om risken är stor att det blir samma sak igen, om hon ensam ska ta hand om pojken.
Nu hade styvpappan ringt och sa att de skulle göra något, via tingsrätten eller FR antar jag, så att de ändå ska få prata med pojken. Vad kan det vara? Hur vet man om barn är mogna att få framföra sin vilja? Och i dessa fall, med hans diagnoser och mognad, tas det särskillt h'änsyn till det? Vad kan vi göra för att belysa det, och till vem?
Vi har inte ens fått prata i telefon med pojken, sedan jul.
