Alexandra_W
Trådstartare
V är en kastrerad risenschanuzerhane. Jag har haft honom sen han var 6 månader. Han har alltid varit en energisk hund och ganska "hård i huvudet". Det finns inget elakt eller någon aggressivitet i honom men han är obrydd och envis samt självständig. Han har ganska lätt att vakta och larma.
Han har senaste tiden, ju mer jag tänker på det ju längre bakåt kan jag egentligen se det men jag har förklarat det med annat, ändrat beteende. I början på december flyttade han och jag, från landet till stan. Jag var lite nervös hur han skulle reagera på lägenhet och stan då vi bott på gård på landet. Han är dock uppväxt sina första 6 mån i lägenhet (och på BV så mkt ljud). Han tog flytten mycket bättre än jag trodde, ignorerade kringljud osv, brevbäraren kan stoppa brev i brevinkastet utan ett ljud från hunden osv. Var själv utan problem med (såvitt jag kan avgöra, tyst när jag gick, kom hoppandes ner från soffan lugn när jag kom hem och inga grannar har klagat). Promenaderna så han var lite yvig och yrig i början men det gav sig på några dagar. Kunde skälla på andra hundar, men det var väntat. Kort sagt det gick bra. Visst fick han nåt fnatt och började stormskälla någon gång och sådär, men på det hela gick allt excellent.
Jag jobbar nätter så när jag gör det är han hos min mamma, dvs på gården han bodde förut. Han har känt mamma och passats av henne hela sitt liv. Han tog att vara varannanveckashund fint.
Sen har det gradvid förändrats. Jag har förklarat bort enstaka saker ett tag men börjar nu se ett obehagligt mönster. En gång när jag och pojkvännen gick iväg så fem minuter senare när vi kom hem ylade hunden så det ekade i hela trappuppgången. Shit liksom, tänkte att det kanske var för jag och pojkvännen gick, och inte bara jag. Nästa gång var det lugnt. Men sen kom nån gång när det gnisslades och gnällde när jag gick eller när jag kom, och vissa gånger var han markant uppstressad när jag kom hem även om han var tyst. Andra (de flesta) gånger så möttes jag av lugn, nyvaken hund. Han har aldrig haft problem att vara själv. I samma veva berättade mamma att han börjat yla när han var instängd i ett stort rum hos henne. Han är van med det, det är hundgrind där och det är hans rum och har varit länge. Han är där när katten kommer in då katten och han inte är helt kontanta. Han brukar sucka och lägga sig och sova, gnaga på ett ben eller nåt. Nu hade han alltså börjat yla. Jag kände att vad fan har han nu lärt sig det, det är inte bra...
Promenadmässigt så förändrades det också. När det var mörkt ute så alla som hade mössa eller huva uppe var tydligen ett hot mot hans matte och skälldes ut efter noter. Han gick också om han fick framför mig med hög svans och "spanade" efter hot. Det fungerade inte att lösa som vanligt med "tack för du sa till, matte har noterat och du kan släppa det, det är inget farligt". Här tänkte jag att han börjar känna sig hemma och har börjat claima kvarteret eller nåt... Vi löste det (jag gav honom inte chansen att gå framför och scanna utan konstaterade att jag håller vakt och du ägnar dig åt nosande och kisseri).
Hela tiden har det mellan det varit knas varit helt vanliga dagar, vilket är en anledning jag inte sett skogen för alla träden. Det finns mer saker. I nya stallet finns en hundkompis som V klickade med direkt och de leker mycket och gärna (och kraftigt). Men vissa dagar är V helt ointresserad hur hon än försöker. Enstaka gånger har han "missat sängen" när han ska hoppa upp. Han går dock under smeknamnet jättevalpen då han sin ålder till trots (han blir 10 i juli) beter sig som och i viss mån har ett rörelsemönster som en valp, så kunde lika gärna vara lite väl happy go lucky. Han kan hoppa upp utan besvär och perfekt avvägt på 10 cm yta lika gärna. Vid ett par tillfällen har främmande velat hälsa och han har stilla backat undan. Normalt är han inte särskilt reserverad och de flesta hälsar han översvallande på. Men han får också tycka olika om olika människor.
Kort sagt det har funnit lite olika saker som kommit ibland som jag dock sett isolerat. Och de flesta dagarna har varit bra och normala. Varit frustrerande att han t ex börjat dra så hemskt i kopplet, men okej vi kör lite klickerträning. Problemet löst på några dagar, löste även att skälla på människor. Trodde jag, för sen kommer en dag när allt har havererat. Han drar omkring i kopplet, lyssnar nada, slappnar inte av, skäller på allt och alla och en person som ville hälsa och gjorde allt rätt så han undvek kontakt och (värre) fortsatte skälla. Han går inte avleda eller få tyst på när han skäller på det där viset/de dagarna. Inte på nåt vis. Och har känts som att vara tillbaka på noll.
Hursom så häromveckan ramlade poletten ner, delvis efter mamma sagt han varit helt hopplöst skällig hos henne. Han hade stått och skällt och skällt och skällt på ingenting. Och jag insåg att han faktiskt till och från ger intryck av att ligga väldigt högt i stress, och att det faktiskt en gång tidigare i livet varit likadant och han då hade ont. Jag började skärskåda djuret och tyckte nog han kutar lite mer ryggen och kanske att höger bakben ibland inte är helt med. Men ser eg inget uppenbart. Men som sagt han blev otroligt överenergisk, stressad och dryg en period när han hade ont av en halsinfektion, var i overdrive hela tiden. Och han börjar ju bli till åren. Så efter lite funderande och diskuterande sattes han på smärtstillande och antiinflammatoriskt.
Och det är jävligt svårt att eg utvärdera. Svårt veta vad som är att man tolkar in mm. Men initialt tycker jag det blev skillnad, både inne och ute. Lugnare hund, mindre skälligt, lättare få kontakt med, lugna promenader utan att dra osv. Dock alltid svårt säga om vi har en sån period bara. Var i stallet och lekte med sin kompis. Noterade lättat dagen efter att det inte verkade utlöst något/försämrat. Men två dagar senare var den överspända, skälliga hunden tillbaka. Tre dagar senare ville han inte leka med kompisen utan morrade när hon försökte (sprang dock glatt och lekte själv). Fyra dagar senare - idag är det kaos och katastrof. Värsta promenaden ever i morse tror jag, skällt inomhus på "ingenting" och ffa vägrat sluta/låta sig avledas. Gnällde när jag gick ner i tvättstugan. Ligger dock glatt och trynar i sängen utsträckt på sida nu och snarkar. Men det reaktiva och överspända är generellt tillbaka. Trots smärtstillande.
Han ska till veterinären i nästa vecka, samtidigt känner jag att jag måste ha funderat lite innan. Ingen av oss mår alls bra som det är nu-nu. Samtidigt så om det bara skulle vara nån slags försenad reaktion på flytten så självklart ge det en chans (även om jag har noll aning hur då han inte går att bryta/avleda dåliga dagar). Men jag är så rädd att man inte ska få klara besked hos veterinären, och vad fan gör man då? Var drar man gränsen och varför? Som sagt dåliga dagar mår verkligen ingen av oss bra.
Har han ont är det i sak lättare. Även om folk tror jag menar månader när jag säger att han är 10, och han är glad, pigg och ser ut som hälsan och energin själv så är det ju då tydligt att han ändå påverkas av smärta så att han inte ens med smärtis kan leva livet fullt ut (inkl leka i stallet etc). Men om man inte får ett så tydligt svar, vad fasiken gör man och hur vet man?
Tillägg: Det råder med bilden ihoplagd för mig ingen tvekan om att det de dåliga dagarna är ett stort påslag av dels stress och dels osäkerhet. Men det hjälper inte mycket identifiera det när jag inte riktigt lyckas göra nåt åt det då det hur bra det än är i perioder hux flux kommer en skitdag igen. Och de blir inte färre eller så heller.
Han har senaste tiden, ju mer jag tänker på det ju längre bakåt kan jag egentligen se det men jag har förklarat det med annat, ändrat beteende. I början på december flyttade han och jag, från landet till stan. Jag var lite nervös hur han skulle reagera på lägenhet och stan då vi bott på gård på landet. Han är dock uppväxt sina första 6 mån i lägenhet (och på BV så mkt ljud). Han tog flytten mycket bättre än jag trodde, ignorerade kringljud osv, brevbäraren kan stoppa brev i brevinkastet utan ett ljud från hunden osv. Var själv utan problem med (såvitt jag kan avgöra, tyst när jag gick, kom hoppandes ner från soffan lugn när jag kom hem och inga grannar har klagat). Promenaderna så han var lite yvig och yrig i början men det gav sig på några dagar. Kunde skälla på andra hundar, men det var väntat. Kort sagt det gick bra. Visst fick han nåt fnatt och började stormskälla någon gång och sådär, men på det hela gick allt excellent.
Jag jobbar nätter så när jag gör det är han hos min mamma, dvs på gården han bodde förut. Han har känt mamma och passats av henne hela sitt liv. Han tog att vara varannanveckashund fint.
Sen har det gradvid förändrats. Jag har förklarat bort enstaka saker ett tag men börjar nu se ett obehagligt mönster. En gång när jag och pojkvännen gick iväg så fem minuter senare när vi kom hem ylade hunden så det ekade i hela trappuppgången. Shit liksom, tänkte att det kanske var för jag och pojkvännen gick, och inte bara jag. Nästa gång var det lugnt. Men sen kom nån gång när det gnisslades och gnällde när jag gick eller när jag kom, och vissa gånger var han markant uppstressad när jag kom hem även om han var tyst. Andra (de flesta) gånger så möttes jag av lugn, nyvaken hund. Han har aldrig haft problem att vara själv. I samma veva berättade mamma att han börjat yla när han var instängd i ett stort rum hos henne. Han är van med det, det är hundgrind där och det är hans rum och har varit länge. Han är där när katten kommer in då katten och han inte är helt kontanta. Han brukar sucka och lägga sig och sova, gnaga på ett ben eller nåt. Nu hade han alltså börjat yla. Jag kände att vad fan har han nu lärt sig det, det är inte bra...
Promenadmässigt så förändrades det också. När det var mörkt ute så alla som hade mössa eller huva uppe var tydligen ett hot mot hans matte och skälldes ut efter noter. Han gick också om han fick framför mig med hög svans och "spanade" efter hot. Det fungerade inte att lösa som vanligt med "tack för du sa till, matte har noterat och du kan släppa det, det är inget farligt". Här tänkte jag att han börjar känna sig hemma och har börjat claima kvarteret eller nåt... Vi löste det (jag gav honom inte chansen att gå framför och scanna utan konstaterade att jag håller vakt och du ägnar dig åt nosande och kisseri).
Hela tiden har det mellan det varit knas varit helt vanliga dagar, vilket är en anledning jag inte sett skogen för alla träden. Det finns mer saker. I nya stallet finns en hundkompis som V klickade med direkt och de leker mycket och gärna (och kraftigt). Men vissa dagar är V helt ointresserad hur hon än försöker. Enstaka gånger har han "missat sängen" när han ska hoppa upp. Han går dock under smeknamnet jättevalpen då han sin ålder till trots (han blir 10 i juli) beter sig som och i viss mån har ett rörelsemönster som en valp, så kunde lika gärna vara lite väl happy go lucky. Han kan hoppa upp utan besvär och perfekt avvägt på 10 cm yta lika gärna. Vid ett par tillfällen har främmande velat hälsa och han har stilla backat undan. Normalt är han inte särskilt reserverad och de flesta hälsar han översvallande på. Men han får också tycka olika om olika människor.
Kort sagt det har funnit lite olika saker som kommit ibland som jag dock sett isolerat. Och de flesta dagarna har varit bra och normala. Varit frustrerande att han t ex börjat dra så hemskt i kopplet, men okej vi kör lite klickerträning. Problemet löst på några dagar, löste även att skälla på människor. Trodde jag, för sen kommer en dag när allt har havererat. Han drar omkring i kopplet, lyssnar nada, slappnar inte av, skäller på allt och alla och en person som ville hälsa och gjorde allt rätt så han undvek kontakt och (värre) fortsatte skälla. Han går inte avleda eller få tyst på när han skäller på det där viset/de dagarna. Inte på nåt vis. Och har känts som att vara tillbaka på noll.
Hursom så häromveckan ramlade poletten ner, delvis efter mamma sagt han varit helt hopplöst skällig hos henne. Han hade stått och skällt och skällt och skällt på ingenting. Och jag insåg att han faktiskt till och från ger intryck av att ligga väldigt högt i stress, och att det faktiskt en gång tidigare i livet varit likadant och han då hade ont. Jag började skärskåda djuret och tyckte nog han kutar lite mer ryggen och kanske att höger bakben ibland inte är helt med. Men ser eg inget uppenbart. Men som sagt han blev otroligt överenergisk, stressad och dryg en period när han hade ont av en halsinfektion, var i overdrive hela tiden. Och han börjar ju bli till åren. Så efter lite funderande och diskuterande sattes han på smärtstillande och antiinflammatoriskt.
Och det är jävligt svårt att eg utvärdera. Svårt veta vad som är att man tolkar in mm. Men initialt tycker jag det blev skillnad, både inne och ute. Lugnare hund, mindre skälligt, lättare få kontakt med, lugna promenader utan att dra osv. Dock alltid svårt säga om vi har en sån period bara. Var i stallet och lekte med sin kompis. Noterade lättat dagen efter att det inte verkade utlöst något/försämrat. Men två dagar senare var den överspända, skälliga hunden tillbaka. Tre dagar senare ville han inte leka med kompisen utan morrade när hon försökte (sprang dock glatt och lekte själv). Fyra dagar senare - idag är det kaos och katastrof. Värsta promenaden ever i morse tror jag, skällt inomhus på "ingenting" och ffa vägrat sluta/låta sig avledas. Gnällde när jag gick ner i tvättstugan. Ligger dock glatt och trynar i sängen utsträckt på sida nu och snarkar. Men det reaktiva och överspända är generellt tillbaka. Trots smärtstillande.
Han ska till veterinären i nästa vecka, samtidigt känner jag att jag måste ha funderat lite innan. Ingen av oss mår alls bra som det är nu-nu. Samtidigt så om det bara skulle vara nån slags försenad reaktion på flytten så självklart ge det en chans (även om jag har noll aning hur då han inte går att bryta/avleda dåliga dagar). Men jag är så rädd att man inte ska få klara besked hos veterinären, och vad fan gör man då? Var drar man gränsen och varför? Som sagt dåliga dagar mår verkligen ingen av oss bra.
Har han ont är det i sak lättare. Även om folk tror jag menar månader när jag säger att han är 10, och han är glad, pigg och ser ut som hälsan och energin själv så är det ju då tydligt att han ändå påverkas av smärta så att han inte ens med smärtis kan leva livet fullt ut (inkl leka i stallet etc). Men om man inte får ett så tydligt svar, vad fasiken gör man och hur vet man?
Tillägg: Det råder med bilden ihoplagd för mig ingen tvekan om att det de dåliga dagarna är ett stort påslag av dels stress och dels osäkerhet. Men det hjälper inte mycket identifiera det när jag inte riktigt lyckas göra nåt åt det då det hur bra det än är i perioder hux flux kommer en skitdag igen. Och de blir inte färre eller så heller.
