Bonus, skall det vara så svårt?

[SummerBreeeze]

Jag har lite funderingar som känns rätt... tabu...

Det är så att min sambo har två knoddar sen innan med två olika mammor..
Det var inte planerat så men så är det och han tar ju såklart sitt ansvar och har delad vårdnad om bägge. Barnen är mellan 2-5 år.

Vi har nu vart tillsammans i 7 månader men det är så himla svårt allting
det känns inte som att jag klarar av nånting (har ingen press men ändå) jag kan inte ta till mig barnen på det sättet, det är hans barn thats it, och jag bor med de då de är här. Jag hjälper ju till och nattar ibland och kommer överrens med barnen, det är bara det att det verkar ju som att är man bonusförälder skall man absolut ta till sig barnen som om det vore ens egna, och det kan inte jag, jag vet inte om det är för att jag inte har egna barn eller vad, men det känns bara så svårt...

Sen är allt så omständigt, förrutom jag och sambon så bor hans bror hos oss (som är i älde tonåren) och dom tillsammans är som att leva med 2 småpojkar, är alltid jag som måste ta det största ansvaret och hålla ordning hemma. Plus barnen som iofs sambon tar han om, men det känns bara för mkt ibland...

Dessutom är det ju 2 exflickvänner man måste ta hänsyn till i tid och otid varav en ena ställer till den ena hysteriska scenen efter den andra, känner bara hur allt rinner ifrån mig..
Är jag kanske för ung för att palla allt detta?
Är bara 22 och jag vill leva, inte sitta hemma hela dagarna...
Jag har aldrig varit någon partyzebra är inte det jag vill, och ja jag visste att han hade barnen och allt, trodde bara att det skulle kännas bättre på nåt sätt...

Känns som att jag börjar tvivla på allt, hoppas ni inte tycker jag är allt för hemsk, jag hoppas detta är ngt man måste gå igenom och sen känns det bättre men jag vet inte.
Har ingen här jag kan prata med heller då min familj bor väligt längt bort och jag har inte så mkt vänner här...

Hoppas ngn orkar läsa och inte tycker att jag är allt för hemsk...

 

[ameo]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Jag tycker inte att du är ett dugg hemsk.
Däremot tycker jag att du ska försöka släppa lite på dina krav på dig själv! Det är ju ingen jättelång tid du har levt ihop med din sambo. Att du inte har tagit till dig hans barn (ännu) är inget du behöver skämmas för. Du kommer lära dig att älska eller åtminstone acceptera dem när tiden går och tills dess, nöj dig med att ni kan sam-existera på ett bra sätt.

Och jag tycker du ska ställa krav på att inte behöva ta allt ansvar för de två förvuxna småpojkarna som bor under samma tak som du, DE är stora nog att ta ansvar själva. LÅT det bli stökigt om de inte kan hålla ordning. Försök blunda för det och tala om för dem att "nu har städerskan gått ut i strejk!". VIll de ha ordning och reda i huset så får de fixa det själva.

 

[Bollen]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Älskar du killen och kan se dej själv med honom och barnen i framtiden så ta ett snack med honom om problemet.

Men akta dej för att ta på dig för stor roll i hemmet, ni är 3 vuxna som bor där. Man HJÄLPS åt.

 

[lobell]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Jag tycker inte att du är hemsk, det kan vara svårt med bonusbarn.
Jag var 35 när jag träffade min sambo och vi har 2 barn var sen tidigare. Min son som nu är 18 bor med sin pappa och min 16-åring med oss. Sen har sambon 2 barn på 12 och 14, och vi har haft en del problem då mamman varit/är svartsjuk då hon trott han de skulle bli ihop igen efter att hon festat av sig.
Det har varit tufft många gånger och ibland har jag bara haft lust att dra. Det är ju sambon man blev kär i, inte hans ungar och ex men på något sätt så funkar det ändå. Man måste försöka se det som att man är en familj istället för dina och mina och andras ungar. Man måste inte älska sina bonusbarn, men behandla dem som barn som behöver trygghet och kärlek och försöka ha kul med dem.
I den åldern mellan 2 och 5 så är ju oftast barnen ganska öppna och lätta att ta till sig än när de blivit äldre. Kanske du kan ta en av dem eller båda om du orkar och gå iväg och göra saker, kanske leka i parken eller gå och göra nåt de gillar. Nu kanske du redan gör sånt, men annars är det lättare att få ett band om man gör saker på egen hand utan pappan. Att man känner att de uppskattar en och då uppskattar man mer tillbaka.
sen är det ju absolut pappan som ska dra största lasset, inte du.

Fast jag tycker att du ska prata med sambon och hans bror att de får sluta att vara som barn och hjälpa till hemma. Är ju inte meningen att du ska vara mamma åt 4 barn. Och prata med sambon om hur du känner inför hans barn om du inte redan gjort det.
Exet kan man nog inte göra så mkt åt tyvärr, hon kanske bara försöker förstöra mellan er och där är det ju upp till dej om hon ska lyckas eller inte.

Ang att du inte vill sitta hemma hela dagarna. Vad hindrar dej från att göra saker? Är det barnen eller att sambon är låst av barnen eller att du inte har så många vänner där ni bor?

 

[cirkus]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Inte ens jag tycker att du är hemsk !

Det känns lite som om du har fått hushålleska rollen. Inte okej. Ni är precis som Bollen skriver 3 vuxna. Alla måste ta ansvar för hemmet.

Både du och barnen kommer att växa in i era respektive roller vad det lider. För att inte tala om x-en, det är inte alldeles lätt, men det är inte DINA konflikter, din sambo måste ta dem.

Det kan låta litet tråkigt men ni behöver nog strukturera tillvaron så att tiden räcker till ER också.

 

[Mirre]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Har du pratat med honom om hur du känner?
7 mån är en kort tid och det tar ett tag att bo ihop sig och lära känna hans barn.
Tror det bästa du kan göra är att prata med honom om saken

 

[SummerBreeeze]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Skönt att höra att ni inte tycker jag är så hemskt iaf, har haft en helt del skuldkänslor kring detta då det verkar som att ens parners barn automatiskt skall kännas som ens egna... Vet att vi inte varit tillsammans länge heller så det kanske kommer med tiden.

Vi har haft en del diskussioner om detta med att hjälpas åt nu senaste dagarna, jag fick blandannat nog av deras barnsliga "bråk".
De, sambon + lilebror brottas mycket och det känns ju ok på träningarna alt i brorsans rum, dock så kan de brottas var som helst och när som helst och i förrgår när de brottades i soffan så välte de nästan ner en av mina lampor som stod i fönstret...
Jag hade innan det bett dem sluta flera ggr utan att de lyssnat och då de nästan välte lampan (som är en glasboll) så rann det över helt.
Dock vart sambon arg på mig för att jag vart arg...

Jag har nu ställt ett ultimatum, antingen slutar de brottas inne eller iaf i de rum där vi har finsaker, om de inte kan sluta med det så packar jag ner alla finsaker, lampor, gardiner mm. Men det är inte så jag vill bo och då måste vi kanske ha olika boenden för jag orkar inte.
Jag tycker inte det är normalt att två vuxna människor håller på så, har de så mkt energi tycker jag att de kan gå ut och leka eller springa eller vad som helst, inte riva lägenheten iaf...
Tycker ni jag är för hård?`Är detta normalt? Jag tycker då inte det...

Sen har vi som jag nämnt i andra trådar haft problem med lillen och sömn, eftersom vi ej har säng till honom så sover han i vår säng mellan oss, men de nätter han sover hos oss kan jag inte sova då jag vaknar så fort han rör på sig osv, han sover inte heller bra utan vaknar och skriker fler aggr under natten. (Han är snart 2). Sambon som tycker det är så mysigt med barn i sängen har inte brytt sig så mkt om detta utan har mest tyckt att jag måste anpassa mig, men det går inte längre, Har nu fått låna en resesäng av en kompis så att lillen kan sova där i fortsättningen, tror detta är det bästa för alla då jag misstänker att han vaknar pga vi rör oss och det är varmt, men jag är ingen barnexpert...
Hoppas sömnproblemen skall lösa sig, det är påfrestande att inte få sova...

Känns som att jag bara häver ur mig, är väl det att det är så mkt som är jobbigt just nu, vet som sagt inte om jag orkar allt.
Försöker prata med sambon men han är så svår att prata med, om jag blir ledsen så tycker han jag är barnslig (är bara barn som gråter enligt han ), sen förstår han inte problemen heller trots att jag försöker förklara...

Kanske är vi helt enkelt för olika?

 

[Mampas]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Jag tycker du verkar för snäll. Jag hade blivit vansinnig om de ej visar lite respekt för dig. Visst ska man kunna busa och lattja och ha kul! Men också visa hänsyn, det måste man göra när man väljer att bo tillsammans med andra. Annars kan man vara för sig själv.

Det ÄR svårt med bonusbarn. Eller rättare sagt så är det nog svårt med bonusbarnens föräldrar... Såpass små kiddosar kan du säkert skapa en bra relation till och ha massor med skoj med. Tycker dock att det låter som om att du får ta ansvar för både barn, tonåringar och din sambo..?

Försök att inte ta på dig för mycket och ta egen plats! Du är också en del av familjen!

 

[lobell]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Självklart kan man ha kul och leka även som vuxen, men det där verkar ju lite överdrivet. Man ska ju knappast behöva plocka bort fina saker för vuxna.
känns lite som att du mest är passupp för sambon och hans brorsa.
Kanske du kan åka hem och hälsa på nån ett tag om du har släkt eller vänner och låta dem plocka upp efter sig själva ett tag?
Eller så struntar du helt enkelt att göra de saker du brukar och låter allt förfalla tills nån reagerar.
Ang säng till 2-åringen, det finns ju fina sängar på Ikea för ca 2000 kr, verkar ju bättre än att han ska sova mellan er om det inte funkar.
Jag tycker du verkar ha mer problem med de stora i familjen, än de små?

 

[SummerBreeeze]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Jag tycker du verkar för snäll. Jag hade blivit vansinnig om de ej visar lite respekt för dig. Visst ska man kunna busa och lattja och ha kul! Men också visa hänsyn, det måste man göra när man väljer att bo tillsammans med andra. Annars kan man vara för sig själv.

Det ÄR svårt med bonusbarn. Eller rättare sagt så är det nog svårt med bonusbarnens föräldrar... Såpass små kiddosar kan du säkert skapa en bra relation till och ha massor med skoj med. Tycker dock att det låter som om att du får ta ansvar för både barn, tonåringar och din sambo..?

Försök att inte ta på dig för mycket och ta egen plats! Du är också en del av familjen!

Jo, det vore ju en sak om de bara lattjade sådär lite ibland och slutade innan det gick överstyr, men de har alltid brottats minst 1gång om dagen, minst, och de slutar inte förrens en av de vinner, oavsett om de river stället på kuppen
Har nu vart lugnt i 2 dagar efter mitt utbrott, får hoppas det håller i sig...

Jo försöker ta den platsen jag kan och inte heller ta för mkt ansvar, för det är helt enkelt inte min sak. Barnen har en mamma och en pappa och det är deras beslut och ansvar.

Det går egentligen bra för det mesta med barnen, kan bli lite trött när de är allt för uppspelta och bara springer omkring och skriker och gapar (och här hjälper pappa och farbror till att busa upp kan tilläggas)
Speciellt på kvällen innan läggdags tycker jag detta inte är helt ok, för jag tycker att på kvällen skall man varva ner innan läggdags, är bara för feg för att säga så mkt om sambons uppfostran, även om jag många ggr kan tycka att det finns bättre alternativ...

Jag är som sagt inte van vid barn även om jag tycker om dem, så det är inte helt lätt...

 

[SummerBreeeze]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Självklart kan man ha kul och leka även som vuxen, men det där verkar ju lite överdrivet. Man ska ju knappast behöva plocka bort fina saker för vuxna.
känns lite som att du mest är passupp för sambon och hans brorsa.
Kanske du kan åka hem och hälsa på nån ett tag om du har släkt eller vänner och låta dem plocka upp efter sig själva ett tag?
Eller så struntar du helt enkelt att göra de saker du brukar och låter allt förfalla tills nån reagerar.
Ang säng till 2-åringen, det finns ju fina sängar på Ikea för ca 2000 kr, verkar ju bättre än att han ska sova mellan er om det inte funkar.
Jag tycker du verkar ha mer problem med de stora i familjen, än de små?

Önskar jag kunde resa bort, problemet är ju att min familj bor över 100 mil bort och en sådan resa blir både dyr + att jag inte har ngn semester att ta ut... Så tyvärr, här har jag egentligen bara någon kompis som jag umgås med ibland, det tär på krafterna att aldrig kunna träffa familjen...

Försöker göra det ibland, dock är det sambon som lagar mat (när jag lagar mat blir det bara en massa klagande så då får han göra det) men då verkar han tycka att det är mitt ansvar att städa..?
Trots att vi är enade att hjälpa till med det.
Vi har en bestämd städdag varje vecka, när den kommer kommer även 1000 undanflykter som ett brev på posten...
Brukar helt enkelt bli så att de skiter i det, och till slut blir jag less och gör det ändå (även fast jag inte borde)

Ang säng så är det egentligen en våningssäng som är tanken, barnrummet är pyttelitet så det är det enda som kan tänkas rymmas.
Dock vägrar sambon att lillen skall sova i eget rum med storebror, han tycker att han är för liten för det...
Så skall få låna en resesäng iaf av en kompis, så han kan sova i egen säng i vårt sovrum åtminstone. Sen får vi se hur det går...

 

[Waern]

Sv: Bonus, skall det vara så svårt?

Lilla vän, du har det jättejobbigt ju!

I den här relationen ekar det att det är du som är den vuxna och tar ansvar. Det känns som att din sambo får lov att tänka till litet i hur han skall ha det. Det måste fungera för dig i relationen oxå. Inte bara för honom.

Det är inte lätt att flytta ihop med en person som har både barn och småsyskon att ta hand om. Du måste verkligen inte älska och ta dem till dig som om de vore dina egna. Men du måste acceptera och respektera dem eftersom de är en del av din sambo.
Precis som de måste acceptera och respektera dig.

Jag skickar en styrkekram och hoppas att du och sambo fortsätter att prata, så har ni chans att reda ut detta. Det är ett måste om du skall orka bo kvar.

//Waern