En blues.

[Lejonelle]

Bakom min stol ligger R och han är inte så glad på sin matte. När man har ont i magen så är det inte kul att bli ivägdragen i bil och få stå på ett bord och bli klämd på just den mage som man har ont i. Sen få ett finger upp i ändan och bli tvingad att ligga på rygg under en lampa. Och sen en spruta i låret så man inte kan gå.

Till och från har R haft dessa problem med sin matsmältning. Typ kolikanfall. Vid förra veterinärbesöket kom vi fram till att han fått känslig mage med åren och med annan diet har han fungerat bra. Fram till nu.

Kanske att det bara slumpade sig så att han fick ont några dagar i rad just den här veckan. Så kanske att det inte alls har blivit sämre egentligen. Kanske de svullna lymfkörtlar som veterinären pratade om inte har med saken att göra.

Och kanske min hund har ett lymfom med tumörer i tarmväggen.

R är 12 år på det trettonde. Han är en glad hund, har haft ett långt liv. Jag vet ju, att det förr eller senare kommer att bli dags. Om inte i år så nästa år, eller kanske något år till. Längre lever inte min hund.

Men ändå. Det blev som så verkligt nu. Det som jag har vetat så väl att jag har framför mig. Och tyckt att jag hade viss koll på.

 

[superstar]

Sv: En blues.

Usch ja, trots att vi vet när vi skaffar våra djur att de inte lever för alltid så är det så smärtsamt när den dagen närmar sig. Min hund är två år och jag bävar redan för att hon en dag kommer att bli gammal.

Hur svårt det än är så får man försöka fokusera på alla fina, glada minnen och göra det bästa av den sista tiden tillsammans.

 

[Lejonelle]

Sv: En blues.

Tack för din omtanke. Veterinären hittade inte några tecken på tumörer varken på röntgen eller ultraljud och blodproverna var bra. Så nu tror vi att det kanske är en tarmficka som gör att maten stannar upp och trycker på. Eller kanske någon allergi. Så nu är vi lite gladare. Vi får lite mera tid med vår vän.