Ett litet barn...

[Teilani]

Allt det där tränas väl från dag ett i princip (nåja men nästan). När bebisen kastar gaffeln i golvet gång på gång på gång är det konsekvensträning som pågår för fullt. Sen fortsätter det...

Men jag förstår inte vad göra läxor och hjälpa till hemma har med impulskontroll, empati och konsekvenstänk att göra?

För mig hänger det ihop, empati och konsekvenstänk och förmåga att ta ansvar för sina handlingar. När blir man medveten om att det man säger kan såra andra? När kan man förstå att utbildning är värdefullt och att läxan därför är viktig?

 

[hastflicka]

För mig hänger det ihop, empati och konsekvenstänk och förmåga att ta ansvar för sina handlingar. När blir man medveten om att det man säger kan såra andra? När kan man förstå att utbildning är värdefullt och att läxan därför är viktig?

I min erfarenhet har de tva ingen relation alls.

Min yngsta var i 5ars aldern nar han kom in och var oerhort upprord for att nagon kallat en kompis for "the I word". Efter upprepade fragor om "the I word" forklarade han att det var idiot. Och forklarade att kompisen minsann inte ALLS var "the I word" och att hon nog blev ledsen att bli kallad for det.

Samma yngling ansag inte alls att det var viktigt att gora laxan. Eller rattare sagt, han gjorde alltid sa lite han kom undan med. Han overvagde alltid konsekvenserna och gjorde det han maste, aldrig mer i laxor. Hans betyg var battre an medel och han sag ingen vits att anstranga sig mer.

 

[Badger]

Barnlös men - jag tycker att nog att det verkar som om även väldigt små barn har empati. Om en kompis blir ledsen kan de själva bli jätteledsna, t ex. Och de kan skydda sina föräldrar från sånt som de vet kan göra föräldrarna ledsna.

(Utvikning om äldre barn, 8 år: L i min familjekrets har i flera år haft E som bästis. Nyligen berättade E, inför skolkompisarna, något om L:s familj som L skäms för. L blev så ledsen att han låste in sig på toa och grät. När E insåg vad han gjort (empati, konsekvenstänk) gick han och hämtade fröken som fick L att låsa upp toan och så pratade hon ut med killarna om vad som hänt )

Jag tycker empati för små barn verkar vara lätt att få med lite uppmuntran, men att det kräver just lite uppmuntran.

Vår första förskola var helt osannolikt duktiga på det, de små var helt otroligt empatiska och tultade att trösta. Av alla kön.

Men att utan uppmuntran behöver det inte alltid komma av sig självt.

 

[Badger]

Det är väl lite detta jag funderar på, hur och när, kan man träna konsekvenstänk. Vilka krav kan man ställa (och jag vet att ingen gillar ordet, men livet är fullt av krav och förväntningar man måste möta som vuxen)

Tex hjälpa till hemma, göra läxor, passa tider, vara artig mot sin omgivning. Sånt som ”alla” tycker att barn ska klara...

Hoppar in och har inte läst alla svar.
Men jag tänker precis som @TinyWiny att alltid, från början och på rätt nivå? Testa försiktigt.

Dvs om barnet självt gör läxorna så behöver man ju inte säga till kanske utan bara fråga ibland. Men om det inte gör det så kan man väl inte gärna låta det ramla rakt i konsekvensen hamna efter i skolan. Även om det är ganska gammalt.

Artig o hjälpsam ska man väl alltid vara efter förmåga, från yngsta ålder. Barnet får ju då möta en goare och gladare omvärld. (det borde såklart inte vara så men jag tror lätt det kan bli så)

Dvs jag låter i alla fall aldrig mitt barn få konsekvensen kraschade betyg, trasiga skor, ingen jacka, ingen mat osv. Och fick heller aldrig den typen av konsekvenser, oavsett ålder. Men om veckopengen inte räckte till biobesöket så var det ju en annan sak (om det inte var världens viktigaste och speciella omständigheter).

 

[hastflicka]

Hoppar in och har inte läst alla svar.
Men jag tänker precis som @TinyWiny att alltid, från början och på rätt nivå? Testa försiktigt.

Dvs om barnet självt gör läxorna så behöver man ju inte säga till kanske utan bara fråga ibland. Men om det inte gör det så kan man väl inte gärna låta det ramla rakt i konsekvensen hamna efter i skolan. Även om det är ganska gammalt.

Artig o hjälpsam ska man väl alltid vara efter förmåga, från yngsta ålder. Barnet får ju då möta en goare och gladare omvärld. (det borde såklart inte vara så men jag tror lätt det kan bli så)

Dvs jag låter i alla fall aldrig mitt barn få konsekvensen kraschade betyg, trasiga skor, ingen jacka, ingen mat osv. Och fick heller aldrig den typen av konsekvenser, oavsett ålder. Men om veckopengen inte räckte till biobesöket så var det ju en annan sak (om det inte var världens viktigaste och speciella omständigheter).

Min kompis son som for ett par manader sedan "tappat bort" (lamnat pa olika platser i skolan) 5 jackor da hon inte kunde med att lata honom frysa, fick en ny eller begagnad varje gang. Nar den 5te forsvann fick hen en jacka fran fralsningsarmen. Chock rosa. Det fanns andra, men hon behovde ge en konsekvens. Gossen var mycket upprord, men da mamma lungt forklarade att det inte fanns nagon annan i hans storlek sa fick det bli den rosa. Han kom hem med sina jackor fran skolan de narmaste tva dagarna.

 

[Skrottiskrott]

Jag är mellanstadielärare, arbetar alltså med barn 10-13 år gamla och skulle vilja säga att det kan vara väldigt individuellt och även variera väldigt från situation till situation. En 11-åring kan till exempel själv sätta ord på att det är bra med läxor för att bli förberedd inför högstadiet och sedan gymnasiet, men ändå gång på gång missa att göra läxan i tid och bli alldeles gråtfärdig av det vecka efter vecka. Konsekvenstänket finns i teorin men går inte riktigt att praktisera. Hos vissa alltså, samtidigt finns det jämnåriga som hugger tag i läxan direkt samma dag den delas ut. Det samma gäller att komma in i tid från raster, ta lagom mycket mat på tallriken, använda lektionstiden på ett bra sätt m.m. Det är så oerhört individuellt.

Något som är väldigt vanligt är att eleverna har svårt att se sin egen roll i sociala konflikter. I teorin kan det vara kristallklart hur man ska bete sig mot andra, hur man agerar trevligt och schysst och vilka saker som kan såra, och de reagerar direkt om någon beter sig illa - så länge det inte är de själva som gör det! Jo en del är jättefint medvetna om hur de själva beter sig, men många elever i denna ålder har riktigt svårt för att se "nu gjorde ju jag si och så, det var därför hen blev arg/ledsen". Något som hjälper eleverna mycket i detta är rollspel. De måste få se situationerna tydligt framför sig, det räcker inte att bara prata om det för som sagt, i teorin har de alla superkoll.

 

[Badger]

Min kompis son som for ett par manader sedan "tappat bort" (lamnat pa olika platser i skolan) 5 jackor da hon inte kunde med att lata honom frysa, fick en ny eller begagnad varje gang. Nar den 5te forsvann fick hen en jacka fran fralsningsarmen. Chock rosa. Det fanns andra, men hon behovde ge en konsekvens. Gossen var mycket upprord, men da mamma lungt forklarade att det inte fanns nagon annan i hans storlek sa fick det bli den rosa. Han kom hem med sina jackor fran skolan de narmaste tva dagarna.

Inte så svårt som han trodde helt enkelt jisses, fem jackor. Hoppas vi aldrig fortsätter från borttappade vantar.

 

[Badger]

Jag är mellanstadielärare, arbetar alltså med barn 10-13 år gamla och skulle vilja säga att det kan vara väldigt individuellt och även variera väldigt från situation till situation. En 11-åring kan till exempel själv sätta ord på att det är bra med läxor för att bli förberedd inför högstadiet och sedan gymnasiet, men ändå gång på gång missa att göra läxan i tid och bli alldeles gråtfärdig av det vecka efter vecka. Konsekvenstänket finns i teorin men går inte riktigt att praktisera. Hos vissa alltså, samtidigt finns det jämnåriga som hugger tag i läxan direkt samma dag den delas ut. Det samma gäller att komma in i tid från raster, ta lagom mycket mat på tallriken, använda lektionstiden på ett bra sätt m.m. Det är så oerhört individuellt.

Något som är väldigt vanligt är att eleverna har svårt att se sin egen roll i sociala konflikter. I teorin kan det vara kristallklart hur man ska bete sig mot andra, hur man agerar trevligt och schysst och vilka saker som kan såra, och de reagerar direkt om någon beter sig illa - så länge det inte är de själva som gör det! Jo en del är jättefint medvetna om hur de själva beter sig, men många elever i denna ålder har riktigt svårt för att se "nu gjorde ju jag si och så, det var därför hen blev arg/ledsen". Något som hjälper eleverna mycket i detta är rollspel. De måste få se situationerna tydligt framför sig, det räcker inte att bara prata om det för som sagt, i teorin har de alla superkoll.

Jag känner ju spontant där att det barnet helt enkelt bara inte kan utan det känns som att föräldrarna kunde gott gjort en insats där genom att påminna (tjata) om läxan och sparat barnet mycket ångest och gråt. Men det är ju svårt att påverka som lärare.

Dvs föräldrarna har lagt för mycket ansvar på barnet, mer än det klarar av.

 

[Milosari]

Jag är mellanstadielärare, arbetar alltså med barn 10-13 år gamla och skulle vilja säga att det kan vara väldigt individuellt och även variera väldigt från situation till situation. En 11-åring kan till exempel själv sätta ord på att det är bra med läxor för att bli förberedd inför högstadiet och sedan gymnasiet, men ändå gång på gång missa att göra läxan i tid och bli alldeles gråtfärdig av det vecka efter vecka. Konsekvenstänket finns i teorin men går inte riktigt att praktisera. Hos vissa alltså, samtidigt finns det jämnåriga som hugger tag i läxan direkt samma dag den delas ut. Det samma gäller att komma in i tid från raster, ta lagom mycket mat på tallriken, använda lektionstiden på ett bra sätt m.m. Det är så oerhört individuellt.

Något som är väldigt vanligt är att eleverna har svårt att se sin egen roll i sociala konflikter. I teorin kan det vara kristallklart hur man ska bete sig mot andra, hur man agerar trevligt och schysst och vilka saker som kan såra, och de reagerar direkt om någon beter sig illa - så länge det inte är de själva som gör det! Jo en del är jättefint medvetna om hur de själva beter sig, men många elever i denna ålder har riktigt svårt för att se "nu gjorde ju jag si och så, det var därför hen blev arg/ledsen". Något som hjälper eleverna mycket i detta är rollspel. De måste få se situationerna tydligt framför sig, det räcker inte att bara prata om det för som sagt, i teorin har de alla superkoll.

Jag tänker att den där förmågan att ta tag i saker inte har så mycket med konsekvenstänk och empati att göra utan är en annan egenskap som det finns mer eller mindre av även hos vuxna. Prokrastinering är ett vanligt problem även för högt begåvade vuxna människor och jag tror faktiskt inte att den helt och hållet kan tränas upp utan att den till viss del är medfödd. För vissa kommer det ALLTID att vara svårare att komma igång helt enkelt. Men man får hitta sätt att hantera det på, t ex med rutiner.