Göra uppror i tonåren?

[Lickety]

Med en drickande, kontrollerande och ibland urspårande förälder i familjen så var det inte riktigt läge att bete sig som en rebellisk tonåring. Rollen av att få diverse bryt var liksom redan upptagen. Så nä, jag var mycket skötsam. Nån enstaka fest med alkohol hände, annars mkt lugnt. Jag levde mer loppan sen när jag flyttat hemifrån, vilket var bra på sina sätt. Mer mogen, fattade troligen lite mer avvägda beslut samt kunde ta ut svängarna mer som vuxen. Nu är jag tillbaka i lägret för de skötsamma.

 

[em-pirre]

Tänker också så.

Jag var inte heller någon stökig tonåring men klart att jag gjorde saker som mina föräldrar inte ville. Typ cyklade utan hjälm i smyg, testade att röka/snusa någon enstaka gång, drack alkohol i smyg mm. Målade även mitt rum mörkrött och svart, ville sätta spegeldörrar på min garderobsvägg men mamma vägrade för hon tyckte att rummet redan började likna en bordell

Jag satte in en röd lampa och hade ingen lampskärm. Väggarna var tapetserade med affischer låttexter och spegelbitar. Gardinen spikade jag fast.

Kl
Jag var egentligen helt okej. Drack lite, tjuvrökte. Hade stänga föräldrar så det var ändå svårt att vara en rebell då de hämtade mig från alla fester kl 22:00 och luktade på andedräkt osv. Det var mest kläderna jag satsade på kanske.

 

[Enya]

Jag var inte rebellisk alls. Tror det värsta jag gjort var att kalla mamma för jävla kärring och fick då en örfil. Då var jag i och för sig 11 år bara och ännu inte tonåring. Men som tonåring var det häst, hund, böcker och skola som gällde.Jag var i tonåren egentligen inte alls hårt hållen av mamma (hon var fullt upptagen med att försöka kontrollera mina syskon så jag fick i stort sett sköta mig själv), men under barnåren var vi liksom hämmade av att leva med pappa som var alkoholist och som misshandlade mamma när han var full och vi fick mycket tidigt i livet lära oss att vara tysta, leka stilla och inte störa. Det kan nog ha bidragit. Mina syskon däremot var rebelliska, men jag levde i familjen i 11 år innan föräldrarna skilde sig, mitt yngsta syskon bara i 2 så syskonen har ju inte hämmats eller upplevt samma som jag på det viset.

 

[parellikusken]

Jag var riktigt jobbig som tonåring. En massa bråk med mina föräldrar, typ varje dag. Blev tillslut utkastad när jag var 17, bodde då hos mitt ex tills jag hittade lägenhet när jag fyllde 18.
Drack lite då och då, men hade skötsamma vänner och var skötsam i skolan.

 

[Ray]

Jag var rätt orebellisk. Men gjorde absolut saker som inte var ok. Men tyckte väl att jämfört med.många andra var jag rätt trevlig hemma.
Sen flyttade jag till en stad 26 mil bort i gymnasiet och bodde på elevhem och delade lägenhet. Och det är klart att det var fester och absolut att man blev både full och för full.
Minns det som att jag och mina vänner tyckte att vi var lite för skötsamma och liksom busade till det ibland för att få känna oss som tonåringar? Men hamnade aldrig i konflikt hemma över det och det gjorde nog ingen annan heller.

Men min frigörelse var väl att flytta hemifrån helt enkelt och göra vad jag ville och inte vad andra gjorde. Minns det som en rolig tid!

 

[Askur2017]

Vill inte kalla mig själv rebellisk men väldigt äventyrlig och påhittig Alltid med en stark självbevarelsedrift och konsekvenstänk dock, tack vare att mina föräldrar gav mig utrymme att utveckla dessa sidor när jag växte upp. Tack mamma o pappa!!

Min dotter verkar följa samma fotspår vilket jag ser på med skräckblandad förtjusning! Hoppas hon får lika roligt som jag haft… och ännu viktigare, att hon är lika trygg som jag var i att mamma och pappa bara är ett samtal bort om det går galet!

 

[hastflicka]

Jag har tre avkommor. Tva gick pa internat skola fran 15-ars alder pa egen begaran. Det var faktiskt helt suverant, vi hade aldrig nagon "frigorelse fight". De kom hem pa loven och forklarade med stora ogon hur VANSINNIGT strangt det var pa skolan, "Och sa maste vi gor 'det' ocksa!" med forfaran i rosten.
Det innebar att Maken och jag kunde vara forstaende och halla med att det verkade allt for strangt och disciplinerat ... medan vi gjorde en high five och utrapade ett glatt "YES!" nar de lamnat rummet.
Vi ar mycket goda vanner, har alltid varit. Nar det ar nagot problem ringer de for att fa rad och ideer. De ar nu val over 30-strecket och jag tror inte att vart forhallande kommer att bli samre, vi ar verkligen basta vanner.

Den tredje avkomman ... however ... ar en annan sak. Han korde super rebell under flera ar. Han ville inte ga pa internat skola utan gick i skola i Florida, men hans rebell alder startade redan vid 12 ars alder och tonade ut vid 20, eller sa ... Efter att han blivit pappa sjalv har han flera ganger tackat mig for att jag stoppade honom fran att "hanga ut" pa vissa stallen och framfor allt att spendera tid med vissa kompisar da han bedommer att det skulle ha slutat mycket illa.

Jag ar bara glad att han inte helt tappade omdommet och blev arresterad eller korde ihjal sig i sin ungdom. Han forundras sjalv over detta nu och da ... och ar latt orolig for hur det blir med hans egna barn. (Nar han var 18 ar salde jag bilen vi kopt till honom da han varit ute och kort efter att ha druckit alkohol ... Forutom att kora efter alkohol intag ar det en 21-ars grans har)

 

[Mabuse]

Jag satt och läste lite i EPA-tråden, och fastnade då på @athena_arabians inlägg om att tonåringar alltid försöker förföra sina föräldrar/andra vuxna, och alla har varit unga och gjort uppror på ett eller annat sätt och försöka chockera de vuxna. Jag ville inte kapa den tråden med för mycket OT, så jag tänkte att jag gör en ny tråd istället.



Anledningen till att jag reagerade på inlägget är att jag inte känner igen mig - varken jag eller någon av mina tre systrar var någonsin särskilt upproriska eller rebelliska som ungdomar. Två av mina systrar testade dricka alkohol på någon fest innan de fyllde arton (inte i några extrema mängder) men det är det enda jag kan komma på då vi inte gjorde det vi "borde" gjort. Det är också något jag och en av systrarna diskuterat nu i vuxen ålder, att vi kände en familj där barnen verkligen var rebellisk i tonåren medan vi aldrig riktigt var det.

Hur hanterade du tonåren? Är det vanligaste att tonåringar är rebelliska eller inte? Och vad påverkar att man beter sig åt ena eller andra hållet?

Jag tänker att de som säger att ”alla tonåringar gör uppror och galna saker” nog mest pratar om sig själva och sina kompisar. Det är inget jag känner igen själv, eller från mina vänner när jag var tonåring. Vi var ”trista” och skötsamma, gick i skolan och höll på med våra intressen (typ rida eller spela piano). Alla tonåringar gör inte storslagen revolt, men de som gör det minns det kanske som att ”alla” gjorde det.

 

[Nepenthe]

Vet inte vad man ska kalla det men jag hade svårt i skolan.
Min mor körde tyska stilen hemma o det skulle vara som hon ville.
En flytt i mellanstadiet var nog en trigger..
Mamma ville ut på landet o vi skulle flytta. Jag och min syster ville inte det och efter flytten i nya skolan blev både jag och syrran mobbade. Hon mycket värre än jag. Jag blev arg och hon blev ledsen.

Rökte i 7an. Snodde sprit. Rymde mm
Hela högstadiet var jag förjävlig.
Lugna mig i gymnasiet när vi var tillbaka i ”stan” igen

 

[Wingates]

Jag tror alla gör "revolt" mot sina föräldrar/samhället man lever i - men kanske inte medvetet och det behöver ju knappast vara något supertydligt liksom.

 

[Kilauea]

Jag satt och läste lite i EPA-tråden, och fastnade då på @athena_arabians inlägg om att tonåringar alltid försöker förföra sina föräldrar/andra vuxna, och alla har varit unga och gjort uppror på ett eller annat sätt och försöka chockera de vuxna. Jag ville inte kapa den tråden med för mycket OT, så jag tänkte att jag gör en ny tråd istället.



Anledningen till att jag reagerade på inlägget är att jag inte känner igen mig - varken jag eller någon av mina tre systrar var någonsin särskilt upproriska eller rebelliska som ungdomar. Två av mina systrar testade dricka alkohol på någon fest innan de fyllde arton (inte i några extrema mängder) men det är det enda jag kan komma på då vi inte gjorde det vi "borde" gjort. Det är också något jag och en av systrarna diskuterat nu i vuxen ålder, att vi kände en familj där barnen verkligen var rebellisk i tonåren medan vi aldrig riktigt var det.

Hur hanterade du tonåren? Är det vanligaste att tonåringar är rebelliska eller inte? Och vad påverkar att man beter sig åt ena eller andra hållet?

Varken jag eller min bror gjorde några uppror. Vi hade inget intresse av att vara ute och supa eller så.

 

[Görel]

För mig handlade det aldrig om att mina föräldrar ville hindra mig från att festa och sånt. Jag var nykterist till jag var 18 år och var rätt stillsam. Det handlade om att jag inte ville studera till läkare som min mamma ville, hon ville att jag skulle ha ett yrke som skulle göra henne stolt. Hon ville att jag skulle klä mig prydligt men jag vägrade och var punkare, jag skulle lyssna på klassisk musik men valde pop och rockmusik. Jag skaffade mig motsatt politisk uppfattning, och hade intressen som inte stämde med hennes.

 

[Hedinn]

Jag tror alla gör "revolt" mot sina föräldrar/samhället man lever i - men kanske inte medvetet och det behöver ju knappast vara något supertydligt liksom.

Ja, det brukar ju vara en del i att bli självständig och ta steget mot vuxenlivet. Det är ju långt ifrån bara ”röka, supa och skolka” som passar in under det. Som exempel hade jag själv en period då mitt hockeyintresse var väldigt svalt - och passade då på att heja på ”fel” lag enbart baserat på deras mycket underhållande låtar. Så spelade den musiken till min mycket hockeyälskande pappas förtret.

Ytterligare ett exempel som kommer från en släkting som jobbar med nyanlända, där det t.ex inte är ovanligt med tonårsdöttrar som bär slöja som revolt mot deras föräldrar som inte tycker de bör göra det.

Så att vara rebellisk kan man vara på väldigt milda sätt utan att det är alkohol eller galenskaper inblandade. Det går ju liksom utmärkt att göra på oskyldiga sätt i hemmet också, så jag vill också påstå att det är något som i princip alla tonåringar gör, på ett eller annat sätt.

 

[lingonben]

Med en drickande, kontrollerande och ibland urspårande förälder i familjen så var det inte riktigt läge att bete sig som en rebellisk tonåring. Rollen av att få diverse bryt var liksom redan upptagen.

Sån klockren beskrivning Mitt tonårsliv var liknande, så mitt rebellande bestod i att klä mig i svart, vara väldigt sur hemma, stänga in mig i mitt rum och lyssna på musik mina föräldrar inte förstod. Väldigt skötsam, men mådde uselt. Jag pluggade överneurotiskt mycket och trasslade med mitt ätande. Inget festande överhuvudtaget, å andra sidan var de jag umgicks med inte intresserade av festande. Vi var nöjda med att kolla på film och spela kort en fredagkväll.

 

[Luff]

Jag tror alla gör "revolt" mot sina föräldrar/samhället man lever i - men kanske inte medvetet och det behöver ju knappast vara något supertydligt liksom.

Nädå, det finns massor med kids som aldrig revolterar. Vare sig pyttelite eller otydligt. Jag har jobbat med tonåringar så länge nu - 35 år ungefär - och fortfarande träffar jag på ungdomar som inte ens tänker tanken på att bryta några regler eller testa gränser. Dom lever livet utan drama, kaos och revolt. Ofta har dom skitkul. Det dom har gemensamt är hög självkänsla OCH trygghet. Inte med det sagt att rebellerna inte har hög självkänsla och är trygga dom också men där finns en "Se mig, se mig, se migkänsla" också. Ett bekräftelsebehov som inte är fyllt.

 

[Asko]

Jag var mera till "besvär" som tonåring för att jag mådde så dåligt, var ordentligt deprimerad, hade självmordstankar och bråkade med min mamma antagligen nästan varje kväll. Mitt humör var inte det bästa heller. Jag skolkade ett ämne en period och som värst önskade jag att få bo hos någon annan typ fosterfamilj i perioder.
Var annars rätt skötsam i skolan, mest för att jag hade lätt för den då. Revolterade bara lätt genom svart läppstift något år, typ alla andra stirrade storögt pga det lilla men jag sågs som en nörd, dvs jag var inte en av de populära, så jag hade aldrig tillgång till de där festerna där de andra i min ålder började experimentera.

När jag fick flytta till en annan stad för att bo på elevkollektiv under gymnasiet så drabbades jag av ångest och skolkade en hel del men flytten var nog ändå det bästa som kunde hända mitt och mammas förhållande. Jag fick även komma bort från alla från den gamla skolan och lära känna nya personer, vilket var bland det bästa som hände mig.
Jag färgade visserligen håret lite roliga färger och skolkade lite för mycket ibland som den latmask jag var/är, men jag var inte typen som festade så mina föräldrar behövde aldrig oroa sig över det. (Är fortfarande inte det.)

Efter gymnasiet fick jag flytta tillbaka hem igen men då hade det hunnit gå fyra år och relationen hade hunnit bli lite annorlunda så det gick bättre då.

 

[cirkus]

För mig handlade det aldrig om att mina föräldrar ville hindra mig från att festa och sånt. Jag var nykterist till jag var 18 år och var rätt stillsam. Det handlade om att jag inte ville studera till läkare som min mamma ville, hon ville att jag skulle ha ett yrke som skulle göra henne stolt. Hon ville att jag skulle klä mig prydligt men jag vägrade och var punkare, jag skulle lyssna på klassisk musik men valde pop och rockmusik. Jag skaffade mig motsatt politisk uppfattning, och hade intressen som inte stämde med hennes.

Väldigt likt hur det var för mig även om det inte var föräldrarna jag obstruerade mot utan mer hela miljön i det fiiiiina området

 

[Badger]

Jag tror alla gör "revolt" mot sina föräldrar/samhället man lever i - men kanske inte medvetet och det behöver ju knappast vara något supertydligt liksom.

Jag vet inte om jag skulle vilja kalla allt som är -inte bli exakt likadan som mamma eller pappa för revolt. Det är väl klart att man har egna intressen, klädstil och i vissa fall politiska åsikter och diskuterar sådant med förälder och att alla inom en familj inte alltid är överens i allt. (hetsig politisk diskussion är praktiskt taget min familjs hobby) Men det är ju bara "revolt" om föräldrarna har förväntat sig att barnet ska ha samma intresse, klädstil och politiska åsikter som de själva. Om föräldrarna förväntade sig att få avnjuta några politiska gräl, diskussioner om kläder och att få klaga lite på ny musik så vad är revolten?
(när föräldern kärleksfullt sätter in de gamla stolarna i barnets nya hem och säger lite stolt att se här sötnos, de här revorna är från ditt nitbälte när du var punkare.)

Så jag förstår inte hur du får det till att alla ungdomar revolterar oavsett om de märker det eller inte. De flesta föräldrar är ju ändå glada och nöjda med hur barnen blir, hur de än blir och ser väl snarare ett självständigt barn med egna åsikter och intressen som en framgång än som ett nederlag. Så om tex mina föräldrar förväntade sig en del diskussioner/gräl om politik och intressen/kläder så har de ju snarare sett det som en framgång än ett nederlag när de fått det. Dvs det är ju inte en revolt (uppror, resning, ordervägran, statsomvälvning, lydnadsbrott, kupp, myteri, upplopp) om båda parter vann. (jag vet ju dock att det finns gränser där det hade varit revolt, dvs om de hade behövt oroa sig över liv och hälsa, men det behövdes aldrig, och kläder och symboler relaterade till att skada andra människor som också hade varit revolt.)

(sedan kanske barnet inte blev doktor i biofysik eller VD för Astra och kan föreställa sig att föräldern därför är lite besviken, men det är ju liksom inte en revolt, det bara är.)

 

[Sleepy]

Ingen revolt här heller; tror det mest chockerande jag gjorde som tonåring var att gå till frissan och kapa av mitt långa hår. Mina egna barns tonårstid gillade jag; med smattrande mopeder, dunkande musik och ett flöde av gängliga ungdomar i huset.

 

[Pilot]

Jag vet inte om jag skulle vilja kalla allt som är -inte bli exakt likadan som mamma eller pappa för revolt. Det är väl klart att man har egna intressen, klädstil och i vissa fall politiska åsikter och diskuterar sådant med förälder och att alla inom en familj inte alltid är överens i allt. (hetsig politisk diskussion är praktiskt taget min familjs hobby) Men det är ju bara "revolt" om föräldrarna har förväntat sig att barnet ska ha samma intresse, klädstil och politiska åsikter som de själva. Om föräldrarna förväntade sig att få avnjuta några politiska gräl, diskussioner om kläder och att få klaga lite på ny musik så vad är revolten?
(när föräldern kärleksfullt sätter in de gamla stolarna i barnets nya hem och säger lite stolt att se här sötnos, de här revorna är från ditt nitbälte när du var punkare.)

Så jag förstår inte hur du får det till att alla ungdomar revolterar oavsett om de märker det eller inte. De flesta föräldrar är ju ändå glada och nöjda med hur barnen blir, hur de än blir och ser väl snarare ett självständigt barn med egna åsikter och intressen som en framgång än som ett nederlag. Så om tex mina föräldrar förväntade sig en del diskussioner/gräl om politik och intressen/kläder så har de ju snarare sett det som en framgång än ett nederlag när de fått det. Dvs det är ju inte en revolt (uppror, resning, ordervägran, statsomvälvning, lydnadsbrott, kupp, myteri, upplopp) om båda parter vann. (jag vet ju dock att det finns gränser där det hade varit revolt, dvs om de hade behövt oroa sig över liv och hälsa, men det behövdes aldrig, och kläder och symboler relaterade till att skada andra människor som också hade varit revolt.)

(sedan kanske barnet inte blev doktor i biofysik eller VD för Astra och kan föreställa sig att föräldern därför är lite besviken, men det är ju liksom inte en revolt, det bara är.)

För mig är all revolt att man motsätter sig sina föräldrars intressen. Det kan vara en liten eller en stor revolt, det handlar för det mesta om frigörelse och om att bli sin egen person.

Revolt behöver inte handla om knark och fylla.