S
Suuz
Fem i morse blev jag väckt av att hunden hade ett EP anfall, ögonen for hon tjöt och jag trodde att hennes sista stund var kommen. Vi packade in oss i bilen, åkte tvärs över stan till Bagarmossens djursjukhus för att avliva hunden. I bilen lugnar hon ner sig (fast ögonen for överallt fortfarande), väl inne hos veterinären verkar det som att hunden vaknar till och glor på mig med sina normala pepparögon och undrar "vad i helvete håller du på med???"
Jag ville ta en paus, så vi gick ut med henne och titta, hon börjar gå? Hon börjar kissa? Men efter ca 30 minuter börjar ögonen att fara igen. Men hunden hade talat, hon tänkte minnsan INTE vara på Bagarmossen! Vi åkte hela vägen tillbaka till Vallentuna igen, i väntan på att "våran" djurklinik ska öppna. Medan vi väntar så piggnar hunden på sig igen och blir som vanligt. Ligger och sover mycket dock. Iofs är jag helt knäckt. Tror jag är uttorkad för att jag har gråtit så mycket.
Ringde för 30 minuter sedan till veterinären i vallentuna som ställde en mycket snabb diagnos via telefon "old dog vestibular syndrome", och eftersom det gick över verkar hunden klara sig. Det känns som att en mardröm har gått över. Jag ropar inte hej ännu, men för tillfället får jag leva i lycka över att ha kvar min fina Nina. Om det vara i timmar, dagar eller längre spelar ingen roll faktiskt. Hon är och kommer alltid att vara mitt hjärta, så som hon har varit i 14 år
Krama om era hundar extra, för nu tänker jag ligga i soffan med jycken och njuta av henne
Klappa hennes silkeslena päls och titta in i hennes kloka ögon
Något som jag för 6 timmar sedan trodde var över för alltid!
/Caroline
Jag ville ta en paus, så vi gick ut med henne och titta, hon börjar gå? Hon börjar kissa? Men efter ca 30 minuter börjar ögonen att fara igen. Men hunden hade talat, hon tänkte minnsan INTE vara på Bagarmossen! Vi åkte hela vägen tillbaka till Vallentuna igen, i väntan på att "våran" djurklinik ska öppna. Medan vi väntar så piggnar hunden på sig igen och blir som vanligt. Ligger och sover mycket dock. Iofs är jag helt knäckt. Tror jag är uttorkad för att jag har gråtit så mycket.
Ringde för 30 minuter sedan till veterinären i vallentuna som ställde en mycket snabb diagnos via telefon "old dog vestibular syndrome", och eftersom det gick över verkar hunden klara sig. Det känns som att en mardröm har gått över. Jag ropar inte hej ännu, men för tillfället får jag leva i lycka över att ha kvar min fina Nina. Om det vara i timmar, dagar eller längre spelar ingen roll faktiskt. Hon är och kommer alltid att vara mitt hjärta, så som hon har varit i 14 år
Krama om era hundar extra, för nu tänker jag ligga i soffan med jycken och njuta av henne
/Caroline