Hitta en balans?

[Extravuxen]

Lever i en relation där det finns barn sedan innan med i bilden. Vi bor ihop sedan nått år tillbaka.

Allt har gått väldigt bra fram till augusti någon gång i samband med att barnet kom in i en trotsperiod som sedan inte riktigt slutat. Hen är under utredning då man även upplever problem på dagis.

Min partner och då även förälder till barnet är orolig och upplever att det är väldigt jobbigt i perioder då barnet är väldigt krävande. Hen söker mycket uppmärksamhet och när hen inte får det uppstår ofta (inte alltid) problem. Detta problem upplever de även på dagis.

Jag anser att barnet får lära sig att man inte kan få all uppmärksamhet ständigt.
Är det fel tänkt? Jag tänker att när det blir syskon kommer problem uppstå och det är lika bra att förbereda redan nu på att föräldern inte kan släppa allt för lek exakt på minuten.
Upplever att hen har dålig självkänsla och självförtroende och att om hen blev tryggare i sig själv även skulle klara sig bättre själv. Men hur stärker man ett barn inifrån? Upplever att det är lätt hänt att man berömmer fysiska handlingar mer, typ "vilken fin teckning" men även när hen gör rätt i olika situationer men det upplever jag som att hen inte tar till sig på samma sätt.

Sen det här med balans. Barnet bor hos oss varannan vecka. Jag vill gärna att veckorna ser likadana ut förutom att hen då är hos oss och mer aktiviteter riktas kring honom. Men den här vardagliga kärleken och beröringen, viet liksom. Att visa sin partner att man älskar denne och finns där som stöd. Min partner är ganska bra på att visa detta när vi är ensamma utan barn men den veckan vi är tre så glöms jag bort. Jag känner mig inte välkommen hem, jag bjuds inte in i lek och gemenskap och jag saknar känslan av att vi är ett team.
Det jag saknar är initiativ från min partners sida till fysisk beröring i vardagen samt en vilja från hans sida om att vi ska fungera i grupp. Om man har mycket närhet med sitt barn är det då så att man uppfyller sig behov och sedan känner sig mätt?

Jag har inga egna barn men vi planerar lite smått att börja försöka skaffa gemensamma inom kort. Men allt efter som har jag börjat tveka i och med att min partner inte kan hitta en balans mellan veckorna. Hur blir det när man får egna? Jag vill inte vara ensamstående varannan vecka eller att våra gemensamma ska känna sig utanför eller att min partners barn ska känna sig utanför om vi får gemensamma.

/förvirrad extravuxen.

 

[TinyWiny]

Barn behöver så mycket uppmärksamhet som de behöver. Hur mycket vet bara barnet. Det handlar inte om att kasta ifrån sig allt man har för händer när barnet pockar på uppmärksamhet utan att ge barnet så mycket tid och uppmärksamhet att hen inte känner att hen behöver bryta ihop när hen inte får som hen vill i alla lägen. Att se barnet helt enkelt. Även om man inte kan sluta laga mat eller vad man nu gör så kan man ta med barnet i det man gör eller iallafall prata med barnet under tiden. Att redan nu börja "vänja in" barnet på att hen skulle få mindre uppmärksamhet när hen får syskon tycker jag låter märkligt. Jag personligen hade inte skaffat fler barn än att jag kunde ge dem alla så mycket tid, kärlek och uppmärksamhet som de behövde. Något annat hade varit elakt. Alla barn har rätt att få sina behov tillgodosedda.

Vad ett barn tar till sig för beröm handlar ofta om att föräldrarna har berömt ett visst beteende men inte andra från början. Det handlar också om olika personligheter. Ge beröm/uppmärksamhet för att hen är hen och inte bara för vad hen presterar på olika sätt. Att stärka ett barn gör man genom att ge ovillkorlig kärlek i mängder och att alltid finnas för sitt barn men du kan inte göra ett barn självständigt. Barn behöver och är beroende av sina föräldrar och andra vuxna.

Det låter faktiskt som att du är svartsjuk på barnet? Vad är det som gör att du inte känner dig välkommen hem? Det är något du måste prata om med din partner. Att du inte bjuds in till lek tycker jag inte är så konstigt när ni bara har bott ihop något år. För många barn tar det längre tid än så att acceptera en ny partner till föräldern. Du är den vuxna i det här och måste förstå att ens barn alltid kommer först oavsett och de ska komma först. En vuxen klarar sig själv men det gör inte ett barn. Du får vara lite i periferin för barnet tills barnet känner att hen kan lita på dig och att du inte försvinner. Det är viktigt att inse att man inte kan bli mer än en extra vuxen för de barn som redan finns. De har ju redan sina föräldrar. Som extra vuxen kan man älska barnet och bli älskad tillbaka och spela en stor roll i hens liv men man behöver skapa den relationen med barnet ännu mer aktivt. Man behöver helt enkelt bonda. Kan du och barnet göra saker tillsammans utan din partner så att ni lär känna varandra utan hens iblandning?

Varför din partner är oförmögen att ge tid och kärlek till er båda får du fråga henom om. Vissa tycker inte om att visa känslor när andra ser och vissa vill inte visa sin kärlek för en ny partner inför sina barn. Ibland för att de är rädda för att barnet ska känna sig utanför. Visst kan man få tillräckligt med närhet och kärlek av ett barn på ett sätt men det brukar mest vara i början när bebisen är nyfödd och de första månaderna man känner så.

Det är omöjligt att säga hur det blir om ni får gemensamma barn men jag tycker att ni för det barnet som redan finns och för ev. kommande barns skull ska vänta tills ni har ett fungerande och harmoniskt hemliv. Det blir alltid mer eller mindre turbulent med ett nytt syskon och det är dumt att blanda in det när det är oharmoniskt redan innan. Låt barnet som redan finns landa i den nya situationen (med att ni bor ihop) och vänta på vad utredningen visar.

Det är jättesvårt att komma in i en familj. Man får verkligen lägga manken till och man får vara aktiv och skapa relationen man vill ha med barnet. Det är lika viktigt att din partner släpper in dig i familjen och att du känner att du också har en plats.

 

[Extravuxen]

@TinyWiny
Dagis själva anser att det finns ett problem i att hen söker den mängden uppmärksamhet hen gör. Jag personligen skulle antagligen inte tycka att hens beteende är utstickande utav den anledning att mina erfarenheter av barn är ringa barn är individer och det är jag fullt införstådd i (borde jag inte behöva skriva det ens)

Tror du missförstod mig. Det är inte så att hen sätts åt sidan eller ignoreras. Hen får uppmärksamhet utav oss båda men att finnas där alltid är en omöjlighet men man gör så gott man kan.

Hen får ovillkorlig kärlek, i mängder. Det är inte så att det enbart beröms för fysiska prestationer utan som jag skrev beröms även sätt att vara (eller bara helt enkelt "du är bra och jag tycker om dig") men jag upplever det som att hen inte riktigt förstår vad hen gjorde bra. Vi båda sitter ofta ner och pratar när nånting gått bra eller när nånting gått dåligt.

Svartsjuk vet jag inte om jag är. Däremot tycker jag att en relation alltid ska vårdas och det ska man kunna göra när som. Jag är inte ny in i familjen, vi har bott ihop en längre tid (vill ej skriva exakt tid) och barnet har inga problem med att vi pussas eller sitter bredvid varann i soffan eller visar kärlek. Hen kan tycka det är lite pinsamt när vi pussas men på ett skojigt vis. Jag minns att jag själv kände likadant när mina föräldrar pussades och jag var kring den åldern

Vi umgås ensamma, jag lämnar eller hämtat på dagis dagligen under vår vecka. Det är inga problem, det är när vi är tre som jag kan uppleva att jag inte får vara med. Detta är något jag antagligen bara får acceptera att vi just nu inte leker bra i grupp (vilket hen inte heller gör på dagis) men vi gör andra aktiviteter som vi uppskattar tillsammans typ pyssla, simma etc.

Barnet har inga minnen av sina biologiska föräldrar under samma tak.

Jag menar inte heller att jag och min partner ska få mer egentid under barnets vakna timmar (det har vi när hen sover) men det vardagliga som slinker in mitt i allting. Barnet kommer först, så ska det vara. Men relationen ska inte bli lidande för det, den ska vårdas under tiden.

Jag har pratat med min partner och mycket är ventilerat och utrett. Och vi lever fortfarande ihop

 

[TinyWiny]

Jag tror absolut inte att barnet ignoreras eller sätts åt sidan men ibland är det så att barn behöver massor av uppmärksamhet. Vi är ju alla olika och även om förskolan tycker att hen är mer uppmärksamhetskrävande än snittbarnet så behöver det inte vara något fel. Det är trots det bra att en utredning görs så att alla parter kan hjälpa barnet så bra som det går. Ni kan förhoppningsvis få tips på hur ni kan göra när utredningen är klar.

För barn men även för vuxna kan det vara svårt att förstå att de är bra bara som de är. Vår värld är ju väldigt prestationsinriktad så det är inte konstigt att det är lättare att förstå och ta till sig beröm för vad man har gjort snarare än för vad man är.

Kan det vara så att när det är ni tre så väljer hen föräldern före dig och att det är det du upplever som jobbigt? Det är nog bara att se tiden an där och fortsätta umgås med barnet på tu man hand. Det är också så att även barn i biofamiljer har favoriter och att bara en av föräldrarna duger emellanåt. Sedan kan det skifta och bara den andre föräldern duger.

Att barnet inte har några minnen av bioföräldrarna under samma tak spelar egentligen inte så stor roll. En ny partner är ändå en ny partner och det tar tid för endel barn att vänja sig. Barnet kan känna svartsjuka gentemot den nya partner för att hen upplever att partnern tar tid för henom från föräldern. Jag vet barn som har frågat föräldern rakt ut om hen älskar barnet mindre sedan partnern kom in i bilden.

 

[Extravuxen]

Jag tror absolut inte att barnet ignoreras eller sätts åt sidan men ibland är det så att barn behöver massor av uppmärksamhet. Vi är ju alla olika och även om förskolan tycker att hen är mer uppmärksamhetskrävande än snittbarnet så behöver det inte vara något fel. Det är trots det bra att en utredning görs så att alla parter kan hjälpa barnet så bra som det går. Ni kan förhoppningsvis få tips på hur ni kan göra när utredningen är klar.

Ja det är väldigt bra. Hen har specialpedagog på dagis för att stötta i och med att hon har större behov av uppmärksamhet. Sen är det ett par anledningar till att de väljer att starta en utredning men väljer att lämna det utanför tråden.

För barn men även för vuxna kan det vara svårt att förstå att de är bra bara som de är. Vår värld är ju väldigt prestationsinriktad så det är inte konstigt att det är lättare att förstå och ta till sig beröm för vad man har gjort snarare än för vad man är.

Jo absolut. Hen har vart väldigt tidig med många saker och har väl på så vis fått extra beröm för den fantastiska prestation utav både oss och anhöriga. Är svårt att finna en balans kan jag uppleva, något man helt enkelt får försöka bli bättre på.

Kan det vara så att när det är ni tre så väljer hen föräldern före dig och att det är det du upplever som jobbigt? Det är nog bara att se tiden an där och fortsätta umgås med barnet på tu man hand. Det är också så att även barn i biofamiljer har favoriter och att bara en av föräldrarna duger emellanåt. Sedan kan det skifta och bara den andre föräldern duger.

Det ligger säkert något i det. Anledningen till att jag tror att det funkat bra innan (förutom trots) är att vi tidigare haft mer tid till att umgås allihopa. Tyvärr blir det mindre nu pga krockade jobb (jag jobbar väldigt mycket för stunden).

Att barnet inte har några minnen av bioföräldrarna under samma tak spelar egentligen inte så stor roll. En ny partner är ändå en ny partner och det tar tid för endel barn att vänja sig. Barnet kan känna svartsjuka gentemot den nya partner för att hen upplever att partnern tar tid för henom från föräldern. Jag vet barn som har frågat föräldern rakt ut om hen älskar barnet mindre sedan partnern kom in i bilden.

Trodde du syftade på att barnet kände att jag tog den andra bioförälderns plats (kan tänka mig att det är en vanliga känsla bland äldre barn som har minnen av en fungerande familj).

Barnet kallar mig för "min Kim" (fiktivt namn) och målar bilder på oss alla i familjen men det är fullt möjligt att barnet känner konkurrens i och med att hen har ett så stort behov. Jag är inte den som tar plats och absolut inte nu på senare när jag känt att det inte är önskvärt att jag deltar i leken. Har då medvetet backat av för att låta barnet själv bestämma, vill inte tränga mig på. Däremot ska jag själv försöka bli bättre på att bjuda in till lek.

 

[Sunshine]

Detta är ju individuellt som allt annat, men jag kan iaf känna att om mina barn är särskilt krävande en period och vill ha extra mycket närhet, så är jag liksom färdigtankad där, det blir inte så mycket kvar till mannen. Men det är ju övergående och vi håller dialogen öppen och levande så att ingen blir sårad, det funkar för oss. Vi har dock varit ihop i mer än 15 år så behovet ser kanske lite annorlunda ut. Men kanske är det lite så din partner känner?

 

[Mirtai]

Det jag som bonusförälder reagerar lite på i det du skriver är att du känner dig utanför. Känner så väl igen känslan! Vi pratade om det, mycket, och löste det genom att min man (då sambo) var extra noga att faktiskt aktivt bjuda in mig i lekar och liknande. Ibland passade det oss alla tre, ibland inte, men det var stor skillnad att känna sig inkluderad! Här handlade det nog mest om att mannen inte riktigt tänkte sig för och det var inga problem att ändra bemötande för honom.

 

[Petruska]

Det jag som bonusförälder reagerar lite på i det du skriver är att du känner dig utanför. Känner så väl igen känslan! Vi pratade om det, mycket, och löste det genom att min man (då sambo) var extra noga att faktiskt aktivt bjuda in mig i lekar och liknande. Ibland passade det oss alla tre, ibland inte, men det var stor skillnad att känna sig inkluderad! Här handlade det nog mest om att mannen inte riktigt tänkte sig för och det var inga problem att ändra bemötande för honom.

Inser att jag - som är den biologiska föräldern - nog i stort sett aldrig "bjudit in" min partner - bonusförälder - i någon lek eller något samtal. Han har fått följa med bäst han har kunnat.

Däremot har jag uppmuntrat att barnet och bonusföräldern har egna grejer och nöjen och intressen ihop. Det har inte varit några som helst problem att hitta sådana gemensamma grejer för dem, då både unge och bonusförälder är science fiction-fanatiker, och det är inte jag.

Jag har varit noga med att peka på deras gemensamma intressen och med att säga att "det där är det bättre att du frågar bonusföräldern om" till barnet och jag har varit noga med att påminna bonusföräldern om sådant som han hållit på med som jag har trott har kunnat intressera barnet.

Men jag har inte skapat så värst mycket sammanhang för alla tre, förutom runt maten och andra typiska familjesaker.

 

[Mirtai]

Inser att jag - som är den biologiska föräldern - nog i stort sett aldrig "bjudit in" min partner - bonusförälder - i någon lek eller något samtal. Han har fått följa med bäst han har kunnat.

Däremot har jag uppmuntrat att barnet och bonusföräldern har egna grejer och nöjen och intressen ihop. Det har inte varit några som helst problem att hitta sådana gemensamma grejer för dem, då både unge och bonusförälder är science fiction-fanatiker, och det är inte jag.

Jag har varit noga med att peka på deras gemensamma intressen och med att säga att "det där är det bättre att du frågar bonusföräldern om" till barnet och jag har varit noga med att påminna bonusföräldern om sådant som han hållit på med som jag har trott har kunnat intressera barnet.

Men jag har inte skapat så värst mycket sammanhang för alla tre, förutom runt maten och andra typiska familjesaker.

Fast då skulle jag säga att du visst bjuder in, genom att visa att ni är en familj alla tillsammans och inte du och barn med bonusförälder lite vid sidan av

 

[Petruska]

Fast då skulle jag säga att du visst bjuder in, genom att visa att ni är en familj alla tillsammans och inte du och barn med bonusförälder lite vid sidan av

Ja, jo, så kan man se det.

Nu är barnet ifråga vuxet, men ändå. Jag reagerar ofta på att bonusförälderrollen är så oerhört komplicerad när folk skriver på buke om den och dessutom handlar det ofta om att bonusbarnen är krävande och tar för mycket tid och uppmärksamhet och att bioföräldern ägnar sig för mycket åt barnen.

Jag hade haft svårt att hantera sådana synpunkter från min partner.

Men en sak som har varit tydlig hela tiden är att det i små detaljer bara är mitt ord som gäller. Om sonen och jag tyckte samma sak eller var på samma linje på något sätt medan partner var på en annan linje, var det lögn i helvete för honom att få sitt ord hört hos barnet. Jag förstår att det måste vara jobbigt.

 

[Mirtai]

Ja, jo, så kan man se det.

Nu är barnet ifråga vuxet, men ändå. Jag reagerar ofta på att bonusförälderrollen är så oerhört komplicerad när folk skriver på buke om den och dessutom handlar det ofta om att bonusbarnen är krävande och tar för mycket tid och uppmärksamhet och att bioföräldern ägnar sig för mycket åt barnen.

Jag hade haft svårt att hantera sådana synpunkter från min partner.

Men en sak som har varit tydlig hela tiden är att det i små detaljer bara är mitt ord som gäller. Om sonen och jag tyckte samma sak eller var på samma linje på något sätt medan partner var på en annan linje, var det lögn i helvete för honom att få sitt ord hört hos barnet. Jag förstår att det måste vara jobbigt.

Att bara bonusförälder är nog det svåraste jag någonsin gett mig in på! Om jag vetat hur det skulle varit de här åren hade jag nog sprungit åt andra hållet när mannen och jag träffades men våra problem har varit mångbottnade med mycket konflikter med exet, man som varit konflikträdd osv.

Jag har hela tiden sagt att det är självklart att barnen kommer först, jag skulle inte vilja ha en man som väljer bort sina barn! Och barn tar plats, så Är det ju

 

[Petruska]

Att bara bonusförälder är nog det svåraste jag någonsin gett mig in på! Om jag vetat hur det skulle varit de här åren hade jag nog sprungit åt andra hållet när mannen och jag träffades men våra problem har varit mångbottnade med mycket konflikter med exet, man som varit konflikträdd osv.

Jag har hela tiden sagt att det är självklart att barnen kommer först, jag skulle inte vilja ha en man som väljer bort sina barn! Och barn tar plats, så Är det ju

I stort sett ordagrant samma saker säger och sa min partner.

 

[Petruska]

Det är de bästa bonusföräldrarna som säger sådant, @Mirtai .

 

[TinyWiny]

Att bara bonusförälder är nog det svåraste jag någonsin gett mig in på! Om jag vetat hur det skulle varit de här åren hade jag nog sprungit åt andra hållet när mannen och jag träffades men våra problem har varit mångbottnade med mycket konflikter med exet, man som varit konflikträdd osv.

Jag har hela tiden sagt att det är självklart att barnen kommer först, jag skulle inte vilja ha en man som väljer bort sina barn! Och barn tar plats, så Är det ju

Jag håller helt med dig om att det är enormt svårt att bli bonusförälder men också att bli bonusbarn. Det är mycket som ska fungera och alla ska känna sig som en lika viktig del av den nya familjen. Jag kan dock säga nu, när våra barn är vuxna och utflugna att det ändå har varit så värt det och jag hade inte sprungit åt andra hållet om jag hade vetat vad som väntat.

 

[Mirtai]

Jag håller helt med dig om att det är enormt svårt att bli bonusförälder men också att bli bonusbarn. Det är mycket som ska fungera och alla ska känna sig som en lika viktig del av den nya familjen. Jag kan dock säga nu, när våra barn är vuxna och utflugna att det ändå har varit så värt det och jag hade inte sprungit åt andra hållet om jag hade vetat vad som väntat.

Idag, 6 år senare, skulle jag inte vänt och sprungit. Men många gånger, mitt upp i alla konflikter och problem, kändes det som jag borde ha gjort det.

Att inte kunna planera semester för att exets nya killes ex inte kan säga vad hon vill är liksom inte alltid kul...

 

[Mirtai]

Det är de bästa bonusföräldrarna som säger sådant, @Mirtai .

Tack

 

[TinyWiny]

Idag, 6 år senare, skulle jag inte vänt och sprungit. Men många gånger, mitt upp i alla konflikter och problem, kändes det som jag borde ha gjort det.

Att inte kunna planera semester för att exets nya killes ex inte kan säga vad hon vill är liksom inte alltid kul...

Visst är det så. När man är mitt i det så blir det för mycket ibland. Det är många viljor som ska samsas. Tyvärr är det väl få som inte har någon form av problem med exet och/eller hens nya partner och ev. hens ex i sin tur med.