Hjälp mig våga

[Miljon]

Jag är världens största fegis. Jag är helt värdelös i sociala situationer (social fobi m.m.) och är en fegis även fysiskt, på nivån, jag tror att jag ska ramla och bryta nacken och dö om jag försöker stå på händer mot en vägg, typ

MEN. Jag älskar att träna. Jag älskar dans, gymnastik, cheerleading, konståkning, poledance, all sån där idrott som kräver att man har flexibilitet och styrka. Jag har alltid viljat vara bra på sånt, men aldrig riktigt utövat det förutom någon termin på dansskola som 8-åring och den väldigt sparsamma dansträning som ingick i min gymnasieutbildning... Jag är alltså, minst sagt, en amatör.

Nu har jag anmält mig till en danskurs och en kompletterande stretchkurs inför höstterminen Och så såg jag precis att gymnastikföreningen här nu har en gymnastikgrupp för vuxna på alla nivåer, från nybörjare till proffs. Det är många föräldrar med i gruppen, så jag skulle inte på långa vägar vara äldst. Och den här gruppen är kvällstid och tränar två gånger i veckan, och krockar inte med varken dansen, ridträningar eller något annat jag pysslar med på min fritid. Jag har alltså egentligen ingenting att skylla på.

Men alltså. Vågar jag? Jag säger att jag INTE vågar, men jag VILL våga. Så hjälp mig! Jag vet ju förstås inte ens om det finns plats kvar, det kanske är fullt. Det har iallafall, vad jag förstår, varit stor efterfrågan så platserna kanske gick åt som smör i solen. Jag tror dessutom att en av ledarna/tränarna är en gammal ytligt bekant, vilket ju egentligen inte spelar någon roll men det gör det ännu svårare för mig att våga "skämma ut mig" inför den här personen,

Att börja dansa är ett STORT steg för mig, som jag ju redan bestämt mig för att ta. Men gymnastiken... Jag skulle så gärna vilja kunna allt det där jag alltid drömt om att kunna, men inte vågar försöka själv. På en gymnastikträning finns alla tänkbara redskap, och proffsiga ledare/tränare som kanske kan hjälpa mig att våga och lära mig rätt teknik. Det skulle vara så häftigt, men det känns så svårt och läskigt också.

HJÄLP!!

 

[Lovisaleonora]

Klart du vågar. Trösta dig med att allt som bidrar med att på allvar fylla livet ligger utanför komfortzonen.

Du vågar. För du vill.

 

[Cinzia]

Det låter som du verkligen vill det, så våga.
Vad är det värsta som skulle kunna hända? och är det verkligen så farligt?

Huvudsaken är att du har kul inte att man behöver vara bäst.

Ibland måste man våga för att vinna (dvs för dig att ha skoj och testa på gymnastik som du tycker är skoj)
Ofta förstorar man ju upp saker och gör det "farligare" än vad det är om man tänker för mycket. Tror du kommer att "växa" som människa att våga göra det som är utanför din komfortzon.

Lycka till

 

[GoLightly]

Jag är världens största fegis. Jag är helt värdelös i sociala situationer (social fobi m.m.) och är en fegis även fysiskt, på nivån, jag tror att jag ska ramla och bryta nacken och dö om jag försöker stå på händer mot en vägg, typ

MEN. Jag älskar att träna. Jag älskar dans, gymnastik, cheerleading, konståkning, poledance, all sån där idrott som kräver att man har flexibilitet och styrka. Jag har alltid viljat vara bra på sånt, men aldrig riktigt utövat det förutom någon termin på dansskola som 8-åring och den väldigt sparsamma dansträning som ingick i min gymnasieutbildning... Jag är alltså, minst sagt, en amatör.

Nu har jag anmält mig till en danskurs och en kompletterande stretchkurs inför höstterminen Och så såg jag precis att gymnastikföreningen här nu har en gymnastikgrupp för vuxna på alla nivåer, från nybörjare till proffs. Det är många föräldrar med i gruppen, så jag skulle inte på långa vägar vara äldst. Och den här gruppen är kvällstid och tränar två gånger i veckan, och krockar inte med varken dansen, ridträningar eller något annat jag pysslar med på min fritid. Jag har alltså egentligen ingenting att skylla på.

Men alltså. Vågar jag? Jag säger att jag INTE vågar, men jag VILL våga. Så hjälp mig! Jag vet ju förstås inte ens om det finns plats kvar, det kanske är fullt. Det har iallafall, vad jag förstår, varit stor efterfrågan så platserna kanske gick åt som smör i solen. Jag tror dessutom att en av ledarna/tränarna är en gammal ytligt bekant, vilket ju egentligen inte spelar någon roll men det gör det ännu svårare för mig att våga "skämma ut mig" inför den här personen,

Att börja dansa är ett STORT steg för mig, som jag ju redan bestämt mig för att ta. Men gymnastiken... Jag skulle så gärna vilja kunna allt det där jag alltid drömt om att kunna, men inte vågar försöka själv. På en gymnastikträning finns alla tänkbara redskap, och proffsiga ledare/tränare som kanske kan hjälpa mig att våga och lära mig rätt teknik. Det skulle vara så häftigt, men det känns så svårt och läskigt också.

HJÄLP!!

Det klart att du ska prova!

Jag har inte sysslat med gymnastik, men kampsport, och har gjort saker som jag inte hade trott att jag kunnat fixa. Men så länge man börjar träna på grunder och bygger upp kroppen och sin kroppsmedvetenheten så kan man allt eftersom pusha sig att göra läskigare och läskigare saker. Det gäller bara att våga lita på sin egen kropp och sin instruktör, något du kommer att lära dig att göra med tiden

 

[Miljon]

verkligen vill det, så våga.
Vad är det värsta som skulle kunna hända? och är det verkligen så farligt?

Jag kan bryta nån viktig kroppsdel. Få hjärnskakning. Få problem med ryggen (den har varit krånglig förr, men är bra nu så egentligen tror jag inte just det, men veta kan jag ju inte göra). Och inte minst så kan jag skämma ut mig för all evig framtid och aldrig våga visa mig bland folk igen.

Jag vet att jag förstorar upp saker, och det rejält. Ni har helt rätt ni som svarat, jag VILL ju så klart jag ska våga. Iallafall våga kolla om det finns nån plats kvar, eller hur?! Egentligen.

Min bekanta kanske tycker jag är världens tuffaste som vågar prova, fast jag är så feg. Visst?
Och OM jag bryter ett ben, får en kraftig hjärnskakning, eller nåt annat jobbigt så får jag väl helt enkelt skaffa en medryttare till hästen...?

Och OM jag skämmer ut mig totalt... Så jag inte vågar gå tillbaka och har kastat massor av pengar i sjön. Vad gör jag då?

Fast, igen, hur stor är risken att de ska försöka tvinga mig som nybörjare att göra så avancerade saker att jag skämmer ut mig totalt eller skadar mig allvarligt?

 

[Cinzia]

Jag kan bryta nån viktig kroppsdel. Få hjärnskakning. Få problem med ryggen (den har varit krånglig förr, men är bra nu så egentligen tror jag inte just det, men veta kan jag ju inte göra). Och inte minst så kan jag skämma ut mig för all evig framtid och aldrig våga visa mig bland folk igen.

Jag vet att jag förstorar upp saker, och det rejält. Ni har helt rätt ni som svarat, jag VILL ju så klart jag ska våga. Iallafall våga kolla om det finns nån plats kvar, eller hur?! Egentligen.

Min bekanta kanske tycker jag är världens tuffaste som vågar prova, fast jag är så feg. Visst?
Och OM jag bryter ett ben, får en kraftig hjärnskakning, eller nåt annat jobbigt så får jag väl helt enkelt skaffa en medryttare till hästen...?

Och OM jag skämmer ut mig totalt... Så jag inte vågar gå tillbaka och har kastat massor av pengar i sjön. Vad gör jag då?

Fast, igen, hur stor är risken att de ska försöka tvinga mig som nybörjare att göra så avancerade saker att jag skämmer ut mig totalt eller skadar mig allvarligt?

Hjärnskakning och bryta kropsdel kan hända annars också. T.ex. om du trillar av hästen eller snubblar över en planka eller gren ute.
Dom andra har säkert fullt upp med att tänka på att göra rätt att dom inte tänker på vad du gör. Vad är det som skulle vara skämmigt? Att inte kunna allt lika bra som andra? Att snubbla på dina egna fötter?

Du är skittuff som vågar trots det känns läskigt.

Varför skulle dom tvinga dig att göra avancerade saker? I så fall får du träna på att säga nej det är för svårt eller för läskigt. Säger som barnen i någon Alfonsbok, det är modigt att våga säga att man inte vågar.

 

[Masqueradee]

Jag ska börja leka med eld, du klarar av gymnastiken! Man kan mer än vad man tror ibland. Jag fick prova snurra stav med eld i båda ändar efter att ha snurrat utan i typ fem minuter och jag överlevde. Ta ett steg i taget och våga lita på personerna som håller i träningarna, de vet och har kunskapen om vad du ska respektive inte ska göra. Och våga skäm ut dig, alltid gläder det någon

 

[GoLightly]

Jag kan bryta nån viktig kroppsdel. Få hjärnskakning. Få problem med ryggen (den har varit krånglig förr, men är bra nu så egentligen tror jag inte just det, men veta kan jag ju inte göra). Och inte minst så kan jag skämma ut mig för all evig framtid och aldrig våga visa mig bland folk igen.

Jag vet att jag förstorar upp saker, och det rejält. Ni har helt rätt ni som svarat, jag VILL ju så klart jag ska våga. Iallafall våga kolla om det finns nån plats kvar, eller hur?! Egentligen.

Min bekanta kanske tycker jag är världens tuffaste som vågar prova, fast jag är så feg. Visst?
Och OM jag bryter ett ben, får en kraftig hjärnskakning, eller nåt annat jobbigt så får jag väl helt enkelt skaffa en medryttare till hästen...?

Och OM jag skämmer ut mig totalt... Så jag inte vågar gå tillbaka och har kastat massor av pengar i sjön. Vad gör jag då?

Fast, igen, hur stor är risken att de ska försöka tvinga mig som nybörjare att göra så avancerade saker att jag skämmer ut mig totalt eller skadar mig allvarligt?

Skulle säga att risken att du skadar dig allvarligt i en nybörjarkurs i gymnastik är rätt liten Även om du tycker att du skämmer ut dig så är det bara att försöka igen, förr eller senare kommer du att klara det och det är okej att misslyckas.

 

[stjarnhimmel]

Jag är också rätt feg ibland.
Jag brukar bara försöka låta bli att tänka för mkt, bita ihop och göra.
Kag hade en ridlärare som brukade säga att man ska kasta rädslan över hindren.... Dvs tänk dig rädslan som en boll som du slänger över hindret innan du själv hoppar.
Töntigt jag vet men det hjälper mig ..

 

[Lovisaleonora]

Vill tillägga: det går inte att vara modig om man inte är rädd. Att vara modig är ju att göra sådant man tycker är läskigt. Inte att göra sånt man tycker är vardagsmat, men som andra tycker är läskigt.

Jag tycker absolut du ska prova.

 

[TheRedLightning]

Jag är världens största fegis. Jag är helt värdelös i sociala situationer (social fobi m.m.) och är en fegis även fysiskt, på nivån, jag tror att jag ska ramla och bryta nacken och dö om jag försöker stå på händer mot en vägg, typ

MEN. Jag älskar att träna. Jag älskar dans, gymnastik, cheerleading, konståkning, poledance, all sån där idrott som kräver att man har flexibilitet och styrka. Jag har alltid viljat vara bra på sånt, men aldrig riktigt utövat det förutom någon termin på dansskola som 8-åring och den väldigt sparsamma dansträning som ingick i min gymnasieutbildning... Jag är alltså, minst sagt, en amatör.

Nu har jag anmält mig till en danskurs och en kompletterande stretchkurs inför höstterminen Och så såg jag precis att gymnastikföreningen här nu har en gymnastikgrupp för vuxna på alla nivåer, från nybörjare till proffs. Det är många föräldrar med i gruppen, så jag skulle inte på långa vägar vara äldst. Och den här gruppen är kvällstid och tränar två gånger i veckan, och krockar inte med varken dansen, ridträningar eller något annat jag pysslar med på min fritid. Jag har alltså egentligen ingenting att skylla på.

Men alltså. Vågar jag? Jag säger att jag INTE vågar, men jag VILL våga. Så hjälp mig! Jag vet ju förstås inte ens om det finns plats kvar, det kanske är fullt. Det har iallafall, vad jag förstår, varit stor efterfrågan så platserna kanske gick åt som smör i solen. Jag tror dessutom att en av ledarna/tränarna är en gammal ytligt bekant, vilket ju egentligen inte spelar någon roll men det gör det ännu svårare för mig att våga "skämma ut mig" inför den här personen,

Att börja dansa är ett STORT steg för mig, som jag ju redan bestämt mig för att ta. Men gymnastiken... Jag skulle så gärna vilja kunna allt det där jag alltid drömt om att kunna, men inte vågar försöka själv. På en gymnastikträning finns alla tänkbara redskap, och proffsiga ledare/tränare som kanske kan hjälpa mig att våga och lära mig rätt teknik. Det skulle vara så häftigt, men det känns så svårt och läskigt också.

HJÄLP!!

Jag känner igen mig själv lite i det du skriver och jag kan säga att för egen del har det hjälpt att utmana mig själv med sådant jag normalt tycker är läskigt och tänker på konsekvenserna. Det bästa har varit att få lite djävlar anamma och bara göra det utan att tänka, sen efteråt kan man tänka och inser att "nämen, jag klarade av det" och på så sätt bygga upp sitt självförtroende att bli bättre.
Det tar förvisso tid, men när man kommit över den där "våga" tröskeln så känns det helt fantastiskt och man kan undra varför man inte vågade tidigare.

Jag tror du redan vågar, du måste bara intala dig själv att du faktiskt vågar och sen göra det. Lycka till.

 

[Pica]

Det är väl bättre att försöka än att gå hela livet med "tänk om..." malande i huvudet.

Har själv inslag av fegis och vet hur det är att missa chanser och sen ångra sig. Fick höra en säga "Lev lite för fan" och han har ju onekligen en poäng. Den enda som lider av att inte pröva är du själv.

Skulle du göra nåt pinsamt så tänker säkert eventuella åskådare att det var en himla tur att det inte var jag. Folk är inte så intresserade av andra som de är av sig själva.

Jag har gjort ganska pinsamma grejer och jag lever än. Även om jag blir lite röd i kindtrakten när jag tänker på det så är det inget som ligger en i fatet resten av livet. Man får skämmas en stund och lära sig nåt av det. När man sen fått distans till det kan man berätta för andra och skratta sig fördärvad under tiden.

Jag brukar underhålla en smått morbid tanke: När jag ligger på min dödsbädd, kommer jag minnas mitt liv med glädje över saker jag gjort eller sorg över saker jag aldrig gjorde?