Hur får man tillbaka livsgnistan?

[xfie]

Nu har jag läst och begrundat, reflekterat och vänt och vridit på det. Jag är så otroligt tacksam för att ni är så många fantastiskt empatiska människor som tar tiden att skriva det ni har skrivit.

Vet du att du inte ha några fysiska sviter efter krashen?

Jag brände ut mig för några år sedan första gången. Sen bet jag ihop så fort det gick och körde några år till innan nästa runda.
Nu har jag fått reda på att jag har en del fysiska problem(sköldkörtelpaj, allergier etc). Det spelar nog viss roll i varför jag pajade.

Kanske det är så att du kan bli hjälp genom antingen vitaminer/mineraler eller mediciner?
Kan vara värt att kolla upp iaf.

Sen måste man ju tyvärr låta det ta tid. Jag tycker du låter som en sån som biter ihop lite väl mycket. Jag kan ha fel. Men vissa meningar du skriver påminner om mig. Det blir man sjuk av.

Jag var faktiskt till en väldigt bra akupunktör nyligen. Jag har provat allt inom skolmedicin. Men efter första behandling hos akupunktören började jag storböla. Jag gråter sällan och aldrig bland främlingar. Men ngt triggades och tårarna sprutade.
Efter det började jag känna igen mig själv, hitta min livsgnista. Efter besök 2 kände jag mig betydligt starkare och faktiskt stundtals glad. Jag kände igen MIG igen. Jag är liksom en väldigt positiv människa. Så när jag tappat det har det gått långt.

Kanske du får fundera i lite vidare banor?
Både kolla upp fysiken hos dr och hitta någon att prata med. Och sluta bita ihop, tror jag.
OM du är en sån och du gjort det ett tag. Det gör man gärna för att bli frisk har jag märkt, när man är en högpresterare normalt. Då kanske du behöver hjälp att släppa på det(som jag fick av den läskiga akupunktör-häxan ). Eller av någon annan typ av behandlare - vilken vet jag inte.

Jag hoppas du förstår att du får be om hjälp. Man ska inte behöva gå runt håglös utan vilja. Det är inget liv. I know!
Styrkekramar

Nej, jag vet inte om jag är helt frisk. Förmodligen har det satt sina spår men jag har tänkt att jag är på bättringsvägen eftersom jag ändå orkar ta mig upp på morgonen och göra det jag ska. Du har rätt i att det nog vore värt att kolla upp men jag har ju någon jäkla spärr för att söka den där hjälpen, och helst av allt skulle jag vilja klara allting själv. Jag har stor respekt för utbrändhet och jag är den förste att vifta med varningsflaggor för mina vänner och kollegor när de visar stresssymptom, vilket gör det hela lite extra ironiskt. Jag ska verkligen överväga att kolla upp andra vägar och jag ska tänka på att ge det tid. Det är bara så svårt att hålla huvudet över vattenytan när jag inte hittar någon glädje i något i livet.

Det låter som att vi är eller har varit i en liknande situation och det känns väldigt bra att höra att det kan vända. Jag ska ta en allvarlig funderare på hur jag kan ta det vidare härifrån.

Det låter som om du bara precis håller dig flytande. Då är det svårt att bli bättre. Har du övervägt deltidssjukskrivning? Behöver du byta läkare till någon som är duktig på utmattning och depression?

Har du provat mindfulness? Det ska ha mycket goda resultat och finns som gratis appar.

Det du behöver ta tag i är att få till en bra samtalskontakt. Gör klart att det inte är en prata-av-sig kontakt du behöver.

Det är möjligt att du aldrig mer kan bli en högpresterande person igen, det behöver du acceptera tror jag.

Oj, det var en väldigt jobbig tanke. Att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Att vara högpresterande är en del av min identitet och det jag på någon nivå valt att satsa på yrkesmässigt. Men såklart har du ju rätt. Håller jag på såhär nu när jag är 26 så kanske jag bränner framtida broar. Hemsk tanke. Deltidssjukskrivning är väl nästa steg, och min chef har också varit inne på det, men det känns avlägset.

Jag har provat mindfulness flera gånger under de senaste åren men jag vet faktiskt inte om jag har gett det en ärlig chans ändå för jag har liksom varit för rastlös för det. Ironiskt. Jag ska ladda ner den igen och köra igång idag. Tack!

Det är precis så jag känner mig nu, är väldigt blank på nåt vis, är ingetdera liksom. Men det är medicinerna som gör det, förut kände jag ändå mera men mådde sämre, nu är jag inte deppig, inte glad..inte någonting. Är också högst intresserad av att få tillbaka det där glädjekänslan. Det tråkiga är väl att jag inte riktigt vet hur känslan känns längre. Vet inte vad det är jag ska eftersträva liksom, när jag ska "nöja" mig osv. Vet inte riktigt vad som är normalt.

Ja, precis så, förstår exakt! Vad är det för mediciner du tar för att bli sån? Jag har funderat länge på om mina p-piller skulle kunna förvärra det här tillståndet och jag har tagit upp det med de som skriver ut dem åt mig och testat flera olika utan att jag har känt mig annorlunda. Ändå ligger tanken och mal. Jag tar även cytostatika men det ger ju mer fysiska biverkningar.

Jag tycker du ska försöka en vända till i vården att få lite hjälp - jag vet att det är svårt när man inte mår jättedåligt, men kan vara värt ett försök. Och var ärlig, men jag tror att du kanske behöver vara ännu tydligare på att du faktiskt inte orkar med att jobba och ha sociala kontakter som ändå de flesta räknas orka med. Jag biter gärna ihop, tycker att det är inte så farligt, det kunde ju vara värre... Osv men det kan ju också vara så mycket bättre! Det finns hjälp att få även om man inte är på absoluta botten. Om inte vården funkar så kanske gå lite privat? Och om du fortfarande studerar har de väl någon studenthälsa där det borde finnas någon kurator?

Ja, det kanske är så enkelt. Att jag ska göra en liten kraftansträngning igen och be om hjälp. Jag har funderat på studenthälsan också eftersom jag kan tänka mig att de stöter på många i samma situation där. Jag tror att jag får gå där, i och med att jag doktorerar och ju i alla fall studerar lite på deltid. Jag ska nog höra av mig till dem när terminen startar. Tack för pushen, det är nog det jag behöver för att våga söka.

känner igen mig precis. Sprang i i väggen 2009 men fattade inte det då
Sen jobbade jag för fullt efter examen 2010, syrran dog 2011, mamma 2012, pappa dog redan 2008, jobbade heltid under hela tiden. 2013 blev jag arbetslös efter att ha sagt upp mig själv och kom sen aldrig tillbaka till jobb. Nu äntligen har jag en vettig vc efter flytt så nu ska jag testas för arbetsförmåga, vill ju tillbaka till läraryrket, men är så ljudkänslig så är jag ute på nåt är jag slut i flera dagar. Har ju till det en kass höft med som är på g att fixas nu i alla fall så har ont av den med och snedbelastar kroppen.
Önskar man kunde reboota hjärnan så jag kan få tillbaka min plugghästhjärna

Skönt, fast hemskt, att höra att någon känner igen sig. Du har verkligen varit igenom ett helvete och det känns ju helt galet att du kört på för fullt ändå. Det är märkligt, det där, hur man inte märker vad man är i förrän man fått lite distans till det.

 

[xfie]

Fortsättning...

När jag läser ditt inlägg ser jag att du har alla dina sex punkter. Redan nu. Men du värdesätter inte den prestation du gör i nuläget. Så länge du själv piskar dig, kommer du aldrig att reda ut det här. Du kommer ju inte vara nöjd förrän du har blivit omänsklig, och då kommer du dö först.

Tyvärr är det så djävla patetiskt att för att undvika den där väggen med prestationsångest måste jag leva som jag lär när det kommer till "uppskatta det jag har". Ta 10 minuter och tänk om du verkligen hade hamnat i skiten.Du krockar med en bil, blir förlamad och ska komma tillbaka. Tror du att du kommer tänka "varför hade jag inte vett att uppskatta mitt liv när jag hade allt - då?" Eller kommer du fortfarande tycka att det är ett lågpresterande liv, det du har idag.

Om inte du kan uppskatta det du gör och hitta en nivå för vad som är rimligt för just dig (du har ju själv drivit dig över gränsen och in i väggen) kommer det bli obalans i tillvaron. Lite som det där trädet som inte finns på kartan men envisas med att stå där i verkligheten. Verkligheten är att du inte mäktar med det du anser är rimligt att göra. Ska du piska dig till döds eller justera dina förväntningar?

Tack för det här inlägget. Jag blev först lite defensiv när jag läste det igår men när jag sen stod i stallet och masserade hästen så slog det mig plötsligt att du har rätt. Jag har ju mina sex punkter, inte i den omfattning som jag hade innan jag blev sjuk, men jag har dem. Jag har fysisk aktivitet, fast inte kanske inte just löpning och styrketräning, men jag rider och går flera timmar långa promenader med hunden. Jag har det sociala, så mycket jag orkar med.

Jag har varit väldigt bra på att uppskatta det lilla tidigare eftersom jag har en autoimmun sjukdom som under hela min uppväxt periodvis har gjort mig sängliggande/hoppandes på kryckor/sittande i rullstol, vilket kanske går att jämföra i alla fall till viss del med ditt bilkraschexempel. I skoven så kunde jag vara så bittert arg på folk som var ute på springturer och som fick rida (min högsta dröm) och inte hade vett att förstå hur lyckliga de var () och när jag väl var på fötter och kunde gå, springa och träna igen så var jag gladast i världen. Nu när det är längre mellan skoven och jag är friskare kanske jag har blivit lite avtrubbad.

Det är väl mest den där glädjekänslan som jag saknar... jag kan liksom rationellt tänka att jag har tur, att jag har det bra, att jag ändå är på rätt väg, men det vore skönt att få känna att livet är meningsfullt och inte bara tänka det. Men kanske är det så att känslan till slut kommer att komma tillbaka om jag fortsätter på samma inslagna väg.

Hur är det med sömnen? Sömnen är en jätteviktig bit när man är utbränd, oftast sover man dåligt även om man inte tror det själv. Sen tar det ju tid, men man ska ju sakta bli bättre och återställd. Jag skulle prova mindfulness, kolla på 1177 de har bra länkar. Det är så viktigt att reptilhjärnan får vila och det får den vid minfulnessövningar, men tänk att de också måste övas in, första gången kan det kännas helt hemskt.

Sömnen är faktiskt en av de pusselbitarna som är på plats för mig. Jag somnar fort, drömmer inte några mardrömmar och får sova ut ordentligt. Chefen är också på mig ofta och frågar om just sömnen, och många på jobbet säger att jag ser trött ut men jag tror det grundar sig i allt annat. Ni är många som tipsat om mindfulness så jag ska verkligen ge det en chans nu. Tack!

Du måste ge det tid.
Och lära dig att vara nöjd med en lägre nivå av prestation.
Man kan inte köra rött hela tiden utan att motorn skär.
Nu så behöver den lagas.
Boka en tid på din VårdCentral.
Beskriv hur du mår precis som du beskrivit här.
Jag fick SSRI och terapi mot sånt där och det hjälper faktiskt.

Ja, du har förstås rätt. Jag ska ta och söka för det.

Utöver det som redan tagits upp är mitt tips att "bara göra roliga saker", missförstå mig rätt. Det handlar om att göra roliga saker...saker som GER energi. Hitta dem. Radera så mkt som möjligt av resten.
Sen handlar också mkt om acceptans, att faktiskt för sig själv acceptera att "just nu" mår jag inte bra.

Ja, det tror jag också på. En del i min utbrändhet var ett par styrelseuppdrag som innebar mycket ansvar och ett par nya bekantskaper som visade sig vara allt annat än bra för mig. När jag märkte att det började braka så lade jag alla ansvarsposter bakom mig och bröt med de här personerna, och jag har sedan dess varit stenhård med att inte göra någonting som tar energi på helger och kvällar. Men kanske borde jag bli ännu hårdare där.

Mitt svar är kanske lite konstigt, men jag tycker att du skriver så fint.
Har bara läst första inlägget, ska tilläggas. Med flit också, ska också tilläggas.
För jag vill ge ett svar som inte påverkas av vad som är skrivet efter det.

Du beskriver dina känslor så fint.
Du skriver om ditt liv och vad du behöver och vad du försummar.
Du skriver så medvetet, sorgset, men ändå lugnt.
Du verkar så närvarande och klok.
Din berättelse känns och det går att ta på känslan du beskriver, saknaden, rädslan för att utelämna sig, längtan och att du samtidigt är så närvarande.

Ville bara säga det!
Nu ska jag läsa resten av inläggen.

Superflummigt, kanske!

Jag blev väldigt rörd och glad av det du skrev. Det är inte ofta jag skriver eller pratar så här öppet om någonting så privat och det är hur läskigt som helst, så dina ord värmer verkligen.

Utifrån det ni skrivit har jag kommit fram till att jag ska försöka se hur långt jag har kommit och uppskatta det. Jag ska sänka ribban för mina prestationer, vara stolt över varje litet framsteg och också tillåta mig själv att må dåligt, ha dåliga dagar och att någonstans landa i att jag mår dåligt och att det inte behöver vara någon grund för panik. Jag ska söka hjälp, via vc eller studenthälsan, och jag ska ge mindfulness en ärlig chans. Jag ska eliminera energikrävande moment ur mitt liv och försöka fylla det med saker som istället ger energi. Snart har jag semester och det kommer att ge tid för reflektion och blir situationen värre ska jag definitivt ta upp det med min chef och diskutera sjukskrivning, även om det känns som en sista utväg, en avfart som jag helst inte vill ta.

Det känns fortfarande oändligt tungt men det känns som att det finns en handlingsplan och det gör att jag får lite hopp, och det är faktiskt stort för mig just nu, i en period av stor hopplöshet.

Tack, hörrni.

 

[Lovisaleonora]

Det är väl mest den där glädjekänslan som jag saknar... jag kan liksom rationellt tänka att jag har tur, att jag har det bra, att jag ändå är på rätt väg, men det vore skönt att få känna att livet är meningsfullt och inte bara tänka det. Men kanske är det så att känslan till slut kommer att komma tillbaka om jag fortsätter på samma inslagna väg.

För mig handlar det om att jag måste känna ödmjukhet och tacksamhet över livet innan den där lyckokänslan infinner sig. Är jag bitter, arg och ett offer kommer jag aldrig hitta lyckan. Den är ju så långt bort då.

Jag tycker du är på helt rätt väg, och du har ju förutsättningarna! Du är redan där, du måste bara ändra din inställning. Tänk inte att det är ett skitställe du är på, och rada upp det du inte kan göra. Tänk på vilken vacker äng du stannat på, och se alla de ljusa sidorna. Ju mer jag tränar på att se fördelarna, desto mindre ser jag av det jag inte uppskattar. Det jag inte uppskattar är ju oviktigt. Inget att lägga energi på.

 

[Squie]

Ja, det tror jag också på. En del i min utbrändhet var ett par styrelseuppdrag som innebar mycket ansvar och ett par nya bekantskaper som visade sig vara allt annat än bra för mig. När jag märkte att det började braka så lade jag alla ansvarsposter bakom mig och bröt med de här personerna, och jag har sedan dess varit stenhård med att inte göra någonting som tar energi på helger och kvällar. Men kanske borde jag bli ännu hårdare där.

Topp att du har koll. Tror du kan bli ännu hårdare på området. Det gäller också sådant hemma, diska, tvätta, betala räkningar, kontakt med andra etc. Men det känner du själv av bäst.

 

[farin]

Nej, jag vet inte om jag är helt frisk. Förmodligen har det satt sina spår men jag har tänkt att jag är på bättringsvägen eftersom jag ändå orkar ta mig upp på morgonen och göra det jag ska. Du har rätt i att det nog vore värt att kolla upp men jag har ju någon jäkla spärr för att söka den där hjälpen, och helst av allt skulle jag vilja klara allting själv.

Du har fått många bra svar och mycket att fundera på, så jag väljer ut en mindre del.

Jag känner igen mig mycket i din beskrivning av dig själv, jag ser också mig själv som högpresterande och jag klarar allt jag bestämt mig för. Eller gjorde...

Efter att under mer än ett års tid gått med trötthet, koncentrationssvårigheter som bara blev värre och början till minnesproblem så blev jag till slut tvungen att "ge upp" och söka hjälp.

Självklart fick jag först höra att jag gått in i väggen och att det var utmattningssyndrom jag drabbats av. Sjukskrivning på heltid föreslogs och jag fick mer eller mindre panik! Som tur var (det kanske alltid är så, jag vet inte),så togs också vissa blodprover. De visade på ett Hb som enligt läkaren varit aktuellt för blodtransfusion om det kommit akut och ett järnvärde som var kört i botten. Efter 6 månader med dubbel dos järntabletter närmar jag mig nu nedre gränsen för ok Hb,och järnvärdet är bra. Jag är mycket piggare, gladare och börjar känna igen mig själv. Men det är inte hela sanningen, att ha gått så länge och kört slut på kroppen har påverkat mer, så jag har vissa stressrelaterade symtom kvar och jag måste lära mig att vila (aktiv vila är ok, bara den inte bygger på prestation), inse att jag kanske aldrig kommer orka som förr och skapa strukturer där jag kan vara snäll mot mig själv.

Oj, ber om ursäkt för långt utlägg! Summering: Sök hjälp, kolla din fysiska status och var lika snäll mot dig själv som du skulle varit mot någon annan!

Edit - deltidssjukskrivning gjorde skillnad!

 

[Inte_Ung]

Ja, du har förstås rätt. Jag ska ta och söka för det.

Efter terapi och med SSRI i kroppen så blev små saker något som gjorde mig glad igen.
En god måltid, en kaffestund med utsikt, ett givande samtal, en skön säng eller en bra film på TV fick ett helt annat och mycket större värde.

 

[xfie]

Ni som engagerade er i somras: stort tack! Ni gjorde verkligen skillnad för mig.

Under min semester tog jag itu med allt ni skrev, eller ja, nästan allt. Jag sjukskrev mig inte, men jag jobbade mycket med att se min situation på ett nytt sätt och verkligen eliminera de tunga och svåra ångestmomenten ur min vardag. Jag tvingade mig själv att uppskatta varenda liten skogstur med hunden, såg till att träna regelbundet med hästen för tränare och fylla min tillvaro med saker som gav mig energi. Det var väl lite mindfulness kanske, men jag hade framför allt mycket nytta av en app där jag loggade mitt humör och mina tankar och kunde få hjälp med destruktiva tankemönster. I fredags kände jag den där lyckokänslan som jag inte hade känt på flera (vi pratar säkert 5-6) år. Jag gick hem från mitt jobb efter en härligt produktiv dag, kvällssolen sken på mig och jag hade en ledig helg framför mig. Jag hade mitt favoritband i hörlurarna och helt plötsligt infann sig den där känslan. Lyckopirret.

Jag har en lång väg kvar, såklart, och även om jobbet går bättre än någonsin - rent prestationsmässigt - så aktar jag mig för de fällor jag brukade hamna i och jag tar ibland lediga för- eller eftermiddagar och åker till stallet för att unna mig lite lugn och ro. Det är ju en fördel med mitt jobb, att jag kan planera mina dagar själv, och jag försöker utnyttja det till max. Jag orkar fortfarande inte vara speciellt social, och jag blir fortfarande trött om dagarna, men nu vet jag ju att jag kan känna mig glad igen, att det liksom är fysiskt möjligt. Så även om det är en lång bit kvar för mig, så känner jag mig mer motiverad att... tja, leva. Ångestattackerna kommer inte lika ofta, även om de finns där, och jag känner mig snart redo att söka hjälp för mina övriga problem. Jag har under hösten hjälpt en kollega att ta itu med ångest och ätstörningar och ser hur mycket psykolog + ssri har gjort för henom och det gör att sökandet efter hjälp inte känns lika avlägset/omöjligt.

Så, tack bästaste bukefalister, för att ni öppnade nya dörrar för mig.

 

[xfie]

Jag vet inte om någon bryr sig om mina uppdateringar, men jag känner ändå att jag vill uppdatera för kanske finns det någon som sitter i samma sits och inte vet var hen ska vända sig.

Efter mitt senaste inlägg gick jag vidare till att faktiskt söka hjälp inom vården (heja mig!). Först gick jag en internetbaserad KBT-behandling för min ångest och efter det så har jag fortsatt att gå på regelbundna samtal hos VC och en fantastisk psykolog och insett att min grundproblematik är helt annan (PTSD) och det är det här som gjort att jag inte orkat med andra delar av livet och stängt av mina känslor.

Det enda jag ångrar är att jag inte tog tag i det tidigare, men bättre sent än aldrig, antar jag.

 

[Frankie]

Jag vet inte om någon bryr sig om mina uppdateringar, men jag känner ändå att jag vill uppdatera för kanske finns det någon som sitter i samma sits och inte vet var hen ska vända sig.

Efter mitt senaste inlägg gick jag vidare till att faktiskt söka hjälp inom vården (heja mig!). Först gick jag en internetbaserad KBT-behandling för min ångest och efter det så har jag fortsatt att gå på regelbundna samtal hos VC och en fantastisk psykolog och insett att min grundproblematik är helt annan (PTSD) och det är det här som gjort att jag inte orkat med andra delar av livet och stängt av mina känslor.

Det enda jag ångrar är att jag inte tog tag i det tidigare, men bättre sent än aldrig, antar jag.

Jag har inte följt den här tråden tidigare, men vilken härlig uppdatering! Jag hoppas du är väldigt stolt över dig själv.

 

[Alos]

@xfie tack för denna tråden och tack för uppdateringen. Hittade precis denna tråden och jag sitter bara och storgråter nu. Du låter så himla mycket som jag. Precis samma tankar och funderingar men jag kraschade tyvärr hårdare och har inte lyckats ta mig upp än. Har hjälp av psykiatrin men det går långsamt och bakslaget är fler än framstegen och de senaste 6 månaderna har det verkligen varit plus, minus, noll.

Jag ska spara denna tråden och läsa igenom när jag är starkare. Jag tror mycket även kan hjälpa mig.

Vilken app använde du dig av när du loggade humör?

 

[xfie]

@xfie tack för denna tråden och tack för uppdateringen. Hittade precis denna tråden och jag sitter bara och storgråter nu. Du låter så himla mycket som jag. Precis samma tankar och funderingar men jag kraschade tyvärr hårdare och har inte lyckats ta mig upp än. Har hjälp av psykiatrin men det går långsamt och bakslaget är fler än framstegen och de senaste 6 månaderna har det verkligen varit plus, minus, noll.

Jag ska spara denna tråden och läsa igenom när jag är starkare. Jag tror mycket även kan hjälpa mig.

Vilken app använde du dig av när du loggade humör?

Åh, så fint och samtidigt så sorgligt att läsa. Fint för att det på något skruvat vis känns skönt att inte vara ensam med sådana här tankar men såklart hemskt att höra att det gick så illa. Vad får du för behandling hos psykiatrin? Är du sjukskriven?

Jag tror appen hette Moodnotes.

 

[xfie]

Jag har inte följt den här tråden tidigare, men vilken härlig uppdatering! Jag hoppas du är väldigt stolt över dig själv.

Tack, snälla du! Jag är så himla glad över att jag vågade söka hjälp men det hade nog inte hänt utan den här tråden och alla fina människor som skrev det till mig när jag först skapade den.

 

[Saigon]

Lång trådstart. Sammanfattning: jag mår dåligt och vill må bra igen. Ja, som rubriken säger. Jag har tappat gnistan. Livsgnistan låter så himla dramatiskt men jag vet inte hur jag ska beskriva det annars.

I samband med att jag skrev mitt examensarbete (MSc) så kraschade jag rakt in i väggen. Min chef var förstående och gav mig helt ledigt i två månader efter min examen och jag har så sakta börjat komma tillbaka. Jag jobbar heltid nu, ett år efter min examen, och orkar mer än förut. Vissa dagar känner jag till och med att jag har hittat gnistan igen, även om majoriteten av dagarna fortfarande är tunga och ibland går det inte alls.

Jag vill nu verkligen få komma igång med mitt liv igen. Jag orkar inte med tanken på ännu en morgon av mental kamp som inte leder någonstans. Tidigare hade jag mål att sträva mot, visioner som bar mig framåt. Examen, körkort, flytt till landet... ett liv jag drömde om. Nu känns allt utöver att hålla mig över vattenytan ouppnåeligt. Jag har för första gången fått U på en tenta som jag vet att jag kan klara, bara jag ger mig fan på det. Jag klarar allt när jag ger mig fan på det, men jag har liksom ingen jävlar anamma kvar i kroppen.

Här sitter jag i min lägenhet, utan ork, och utan saker som gör mig glad i livet. Min sambo är fin på många sätt och vis, men han är inte någon som går att prata med, åtminstone inte djupare ämnen än vad vi ska äta till middag i veckan. Många av mina vänner har jag tappat bort i min utbrändhet och jag tvingar mig till att träffa dem ibland, för jag vet att jag egentligen mår bra av att umgås med dem. Men innan varje promenad/middag/spelkväll har jag förskräcklig ångest och efteråt blir jag så otroligt trött. Enkla sociala kontakter gör mig helt utpumpad och jag har flera gånger tackat nej till att träffa folk för att sitta i min ensamhet och läsa ulvlekar på buke (trofast popcornläsare ) eller bläddra bland hästannonser.

Jag går långa promenader med min hund och diskuterar med mig själv vad jag behöver i mitt liv för att må bra och har kommit fram till sex pusselbitar. 1. Att jobba bra, prestera. 2. Fysisk träning. 3. Social kontakt. 4. Närhet till djur. 5. Äta bra. 6. Vila. Och jag märker ju obalansen här: 1, 2, 3 finns i princip inte i mitt liv. De tre sista bitarna sitter, och de är väl de som fått mig att ta mig tillbaka efter förra årets totalkrasch, men jag har svårt att introducera de tre första i mitt liv igen. I stunder av tillfällig inspiration kan jag ta mig en löptur eller göra ett par timmars jobb men det följs alltid av en mental krasch som jag inte kan återhämta mig från inom rimlig tid. Det blir liksom ingenting permanent.

Jag vet inte varför jag skriver den här tråden egentligen. Ni är inte så många som vet vem jag är, och kanske är det det som lockar. Det är liksom enklare att vara anonym. Jag vet också att bukefolket är vettiga människor, och bra på att ge tough love, och det är kanske det jag behöver nu. Samtidigt är jag livrädd att ingen ska svara här och att tråden bara ska sjunka. Livrädd för att blotta mig så här och ändå känna mig osynlig. Jag vet inte ens vad jag frågar efter. Hur tar jag tillbaka mitt liv? Hur blir jag den högpresterande person jag en gång var? Hur kommer man på rätt köl igen efter att ha suttit fast? Jag har ju uppenbarligen viljan att komma tillbaka igen men det är någonting som saknas. Någonting gör allting så himla tungt. Hur får man tillbaka livsgnistan?

För mig låter det som att du fortfarande är deprimerad. Jag mådde som du när jag precis hade tagit steget in i vuxenvärlden. Jag tappade livsgnistan. Hade svårt att känna glädje och andra starka känslor. Allt var bara grått, grått, grått. Mellanmjök på allt. Jag tyngdes också av att jag förnuftsmässigt visste att jag inte hade någon anledning till att må dåligt. Jag hade ett jättebra liv. Jag trodde då att det var så det var att bli vuxen. Att det bubblande, glada, starka och livsbejakande tillhörde ungdomen. Som tur var gjorde en närstående till mig bedömningen att jag var deprimerad, vilket jag först helt slog ifrån mig. Men jag var det. I mitt fall berodde det på hormoner. På inrådan slutade jag med p-piller och fick tillbaka livskvalitén inom ett par månader.

Jag tror du behöver acceptera att du fortfarande är sjuk och behöver behandling utifrån det. Ta kontakt med vården och kräv hjälp. Om du får hjälp kommer alla pusselbitar falla på plats igen utan att du behöver anstränga dig så mkt.

Stor kram till dig!

 

[Kilauea]

För mig låter det som att du fortfarande är deprimerad. Jag mådde som du när jag precis hade tagit steget in i vuxenvärlden. Jag tappade livsgnistan. Hade svårt att känna glädje och andra starka känslor. Allt var bara grått, grått, grått. Mellanmjök på allt. Jag tyngdes också av att jag förnuftsmässigt visste att jag inte hade någon anledning till att må dåligt. Jag hade ett jättebra liv. Jag trodde då att det var så det var att bli vuxen. Att det bubblande, glada, starka och livsbejakande tillhörde ungdomen. Som tur var gjorde en närstående till mig bedömningen att jag var deprimerad, vilket jag först helt slog ifrån mig. Men jag var det. I mitt fall berodde det på hormoner. På inrådan slutade jag med p-piller och fick tillbaka livskvalitén inom ett par månader.

Jag tror du behöver acceptera att du fortfarande är sjuk och behöver behandling utifrån det. Ta kontakt med vården och kräv hjälp. Om du får hjälp kommer alla pusselbitar falla på plats igen utan att du behöver anstränga dig så mkt.

Stor kram till dig!

Ts har ju precis uppdaterat med detta inlägg:

Jag vet inte om någon bryr sig om mina uppdateringar, men jag känner ändå att jag vill uppdatera för kanske finns det någon som sitter i samma sits och inte vet var hen ska vända sig.

Efter mitt senaste inlägg gick jag vidare till att faktiskt söka hjälp inom vården (heja mig!). Först gick jag en internetbaserad KBT-behandling för min ångest och efter det så har jag fortsatt att gå på regelbundna samtal hos VC och en fantastisk psykolog och insett att min grundproblematik är helt annan (PTSD) och det är det här som gjort att jag inte orkat med andra delar av livet och stängt av mina känslor.

Det enda jag ångrar är att jag inte tog tag i det tidigare, men bättre sent än aldrig, antar jag.

Bra jobbat @xfie , hoppas det fortsätter gå åt rätt håll nu

 

[Alos]

Åh, så fint och samtidigt så sorgligt att läsa. Fint för att det på något skruvat vis känns skönt att inte vara ensam med sådana här tankar men såklart hemskt att höra att det gick så illa. Vad får du för behandling hos psykiatrin? Är du sjukskriven?

Jag tror appen hette Moodnotes.

Förstår det. Jag känner mig otroligt ensam i min sjukdom och i mitt mående. Och det är nästan det värsta. Att även om jag har fantastiska vänner så är jag i slutändan ensam med mina tankar. Otroligt påfrestande och tungt.

Jag får medicinsk behandling och kommer eventuellt att påbörja terapi när jag mår lite bättre. Har gått hos psykolog under våren men det har inte gett mig något. Jag känner att ingen riktigt förstår min situation.

Som du är jag extremt högpresterande och har alltid varit. Har levt på mina resultat och framgångar. Så jag har vägrat bli sjukskriven. Kanske dumt men jag fungerar inte utan skola eller jobb. Om jag hade tvingats vara sjukskriven hade jag nog inte levt idag.

Jag tog min examen mot alla odds nu i maj och är lite ledig nu i juni. 1 juli börjar jag jobba heltid. Det är mycket det psykiatrin kliar sig över. Hur jag kan prestera kognitivt på den nivå jag gör men att jag enligt alla tester får diagnosen svår depression. Men det jag gör är att jag presterar och sedan kraschar när jag kommer hem när ingen ser.

Tack. Ska kika på appen!

 

[Saigon]

Ts har ju precis uppdaterat med detta inlägg:

Bra jobbat @xfie , hoppas det fortsätter gå åt rätt håll nu

Ja, jag missade helt att det var en gammal tråd!

 

[Saigon]

Tack, snälla du! Jag är så himla glad över att jag vågade söka hjälp men det hade nog inte hänt utan den här tråden och alla fina människor som skrev det till mig när jag först skapade den.

Vad härligt att höra att det har gått så mkt framåt! Underbart!!