Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

Långvariga depressioner klarar jag inte. Då lämnar jag. Har haft några partners som drabbats av depression och det smittar av sig. Men mitt längsta förhållande har varit med en sjukpensionär så det är inte alla sjukdomar och funktionsnedsättningar som påverkar mig lika mycket.
Jag verkar ha någon slags depressionsradar vad det gäller de män jag blir intresserad av. Blir jag attraherad av någon så kan man ge sig fan på att de är depressivt lagda. Ofelbart.
 
Jag verkar ha någon slags depressionsradar vad det gäller de män jag blir intresserad av. Blir jag attraherad av någon så kan man ge sig fan på att de är depressivt lagda. Ofelbart.
För mig gäller det även för vänner. En mycket tungsint krets har det blivit med åren. Jag antar att det kommer något jag gillar, med det depressiva, som dock är svårare att sätta fingret på.

Och jag är inte själv någon direkt muntergök.

Men depressivt lagd och svårt sjuk i depression, är inte exakt samma sak, tycker jag. (Mina kretsar har överrepresentation av båda.)
 
Jag hade antagligen dumpat vid depression. Hade antagligen tyckt personen varit jobbig, gnällig och bara tyckt synd om sig själv.
Behöver någon med samma typ av mentalitet som jag själv.

Med vänner är det annorlunda.
 
För mig gäller det även för vänner. En mycket tungsint krets har det blivit med åren. Jag antar att det kommer något jag gillar, med det depressiva, som dock är svårare att sätta fingret på.

Och jag är inte själv någon direkt muntergök.

Men depressivt lagd och svårt sjuk i depression, är inte exakt samma sak, tycker jag. (Mina kretsar har överrepresentation av båda.)
Same same.
Eftersom det är jag som är den gemensamma faktorn så är det ju något hos mig
Och det verkar som om jag plockar upp nån signal även om det inte är uppenbart.

De har en del andra gemensamma drag, även om de ytligt sett varit väldigt olika.
 
Om jag hade upplevt det som jobbigt gnäll och självömkan, hade jag så klart inte stått ut.

Sen är det ju individuellt vad man upplever som gnälligt.

Jag vill ha någon med mycket energi, absolut inte tungsint och grubblande. Jag är mycket hakuna matata och behöver en likasinnad för att trivas i en relation :)
Mycket trams och lite allvar.
 
Sen är det ju individuellt vad man upplever som gnälligt.

Jag vill ha någon med mycket energi, absolut inte tungsint och grubblande. Jag är mycket hakuna matata och behöver en likasinnad för att trivas i en relation :)
Mycket trams och lite allvar.
Precis. Ingen orkar väl med någon den tycker är gnällig i längden.
 
Jag hade antagligen dumpat vid depression. Hade antagligen tyckt personen varit jobbig, gnällig och bara tyckt synd om sig själv.
Behöver någon med samma typ av mentalitet som jag själv.

Med vänner är det annorlunda.
Spelar det roll varför det uppstod? Jag menar det är inte som att en depression är en livsstil som drabbar en viss typ av människor utan det är något vem som helst kan råka ut för tyvärr.

Jag kanske helt missuppfattar dig men jag fick bilden av att din partner kanske är med om något traumatiserande (när ni redan är i en relation) och du typ drar för att du inte orkar med någon som inte är glad hela tiden.

Jag vet inte om du har någon erfarenhet av depression själv men fick väldiga "det är bara att rycka upp sig"-vibbar från ditt inlägg.
 
Spelar det roll varför det uppstod? Jag menar det är inte som att en depression är en livsstil som drabbar en viss typ av människor utan det är något vem som helst kan råka ut för tyvärr.

Jag kanske helt missuppfattar dig men jag fick bilden av att din partner kanske är med om något traumatiserande (när ni redan är i en relation) och du typ drar för att du inte orkar med någon som inte är glad hela tiden.

Jag vet inte om du har någon erfarenhet av depression själv men fick väldiga "det är bara att rycka upp sig"-vibbar från ditt inlägg.

Ingen är glad hela tiden.
Jag har inga egna erfarenheter men har vänner som lider av depressioner så jag vet vad det innebär.

Jag skulle tycka det var skitjobbigt att vara i en relation med någon som har depressioner och skulle precis som du skriver, hamna i ryck upp dig för fan och skärp till dig. Inte ett dugg sympatiskt och därför tänker inte utsätta mig själv eller någon annan för det.
 
Ja och några av de roligaste personer jag känner har eller har haft djupa depressioner.
Min dotter och hennes vänner säger att ”Det är så jobbigt att umgås med folk som aldrig har varit deprimerade, de är så tråkiga! Har en inte haft en släng depression så är en ju inte klok!” :D
 
Spelar det roll varför det uppstod? Jag menar det är inte som att en depression är en livsstil som drabbar en viss typ av människor utan det är något vem som helst kan råka ut för tyvärr.

Jag kanske helt missuppfattar dig men jag fick bilden av att din partner kanske är med om något traumatiserande (när ni redan är i en relation) och du typ drar för att du inte orkar med någon som inte är glad hela tiden.

Jag vet inte om du har någon erfarenhet av depression själv men fick väldiga "det är bara att rycka upp sig"-vibbar från ditt inlägg.
Det finns ingen skyldighet att stanna kvar hos en partner oavsett vad som händer. Om depressionssjukdom är mer än man klarar av, så är det. Det behöver inte alls betyda att man tror att det bara är att rycka upp sig, för den deprimerade. Tvärtom, vet man vad depression kan innebära, så är det väl inte alls konstigt om man drar sig för att ha sjukdomen i sin närhet.

Själv har jag alltså inte upplevt det särskilt betungande med en partner med den sjukdomen, men sådant är olika.

För min del är det helt avgörande att partner aldrig har projicerat sitt lidande på mig. Det verkar annars vara något som många deprimerade faktiskt gör, projicerar på sina anhöriga. Det hade jag aldrig kunnat leva med. Det kvittar om den deprimerade projicerar avsiktligt eller oavsiktligt. Det vore outhärdligt i båda fallen.
 
Jag känner också en ung man som har en tatuering som säger ”Är du inte deprimerad så har du inte fattat någonting! ”
 
Det finns ingen skyldighet att stanna kvar hos en partner oavsett vad som händer. Om depressionssjukdom är mer än man klarar av, så är det. Det behöver inte alls betyda att man tror att det bara är att rycka upp sig, för den deprimerade. Tvärtom, vet man vad depression kan innebära, så är det väl inte alls konstigt om man drar sig för att ha sjukdomen i sin närhet.

Själv har jag alltså inte upplevt det särskilt betungande med en partner med den sjukdomen, men sådant är olika.

För min del är det helt avgörande att partner aldrig har projicerat sitt lidande på mig. Det verkar annars vara något som många deprimerade faktiskt gör, projicerar på sina anhöriga. Det hade jag aldrig kunnat leva med. Det kvittar om den deprimerade projicerar avsiktligt eller oavsiktligt. Det vore outhärdligt i båda fallen.

Precis!
Jag vet mycket väl vad det handlar om och därför vet jag att jag inte har tålamod för det.
När det gäller vänner är det en helt annan sak.
 
En sak jag tänker på när ni pratar om att inte jobba på relationen. Men om det är så att det inte är något fel på själva relationen utan en själv då?

Tänker på främst på anknytningsteorin om att vara otrygg. Jag är ju själv otrygg - ambivalent och har det rätt tufft i relationer. Spelar ingen roll om hur personen är, eller jo till viss del man känner ju sig mer eller mindre otrygg med olika människor. Men jag har aldrig fått en relation att hålla, främst pga mina problem. Jag tänker ju att det har med mig själv att göra än att det skall vara "rätt" person.

Även min psykolog säger att det är mina bekymmer som spökar eller va rättare sagt, är ju nu igen singel efter ännu ett förstört förhållande..

Vad är era tankar om det? min psykolog pratar också en del om det där med att man väljer varandra, att fortsätta välja varandra eller inte.

Word. På senare år har jag nog insett att det är så det är för mig. Mina relationer har vissa saker gemensamt och det är att jag 1 aldrig kan ta in någon i mitt liv på djupet och med tiden distanserar mig 2 har väldigt svårt för närhet 3 gör mig till en motpart snarare än en medpart.
Så har det varit oavsett vem jag levt med i vuxen ålder. Det måste helt enkelt vara nåt som ligger hos mig. Jag säger inte att det är enda orsaken till att det tar slut, men det är helt klart inte lätt att leva med nån som är så som jag är på de viset.

Min senaste partner är dock den mest accepterande jag nånsin träffat. Han har aldrig känt att han hellre är utan mig än med mig, oavsett hur dåligt jag mått eller hur osams (jag) varit. Jag skäms nästan över att säga att jag inte kan säga det samma, jag är oerhört intolerant. Jag förstår på riktigt inte hur han kan mena det, men jag börjar tro att det är sant...
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 091
Senast: Whoever
·
Relationer I morgon ska jag träffa en person som är genomsnäll... eller nåt. Jag har träffat personen tidigare vid några tillfällen och trots...
15 16 17
Svar
323
· Visningar
19 363
Senast: Shaggy
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 897
  • Artikel
Dagbok Fan vad svårt det ska vara att vara vuxen. Blir det någonsin "smooth sailing"? Jag blir så himla less. Igår gjorde sambon slut med mig...
2
Svar
21
· Visningar
2 695
Senast: Roheryn
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp