Z
Zanta
En hel del hästar har ju fodervärd under olika lång tid.
Min egen D-ponny var ute på foder under ett år för att han skulle få komma ut och tävla hoppning mer kontinuerligt.
Jag hade 96 svar på min annons, när jag började säga att han redan var utlämnad.
Av dessa valde jag ut sex svar för mer info per telefon.
Utefter dem sållade jag sedan län, erfarenhet, utbilningsvinå på ryttaren, hästvana föräldrar och tidigare hästägande/fodervärd.
Jag sållade stall, utegång, hästkompisar.
Då detta var gjort sållade jag utefter föräldrars ridkunskaper, vana att köra transport, träningsmöjligheter, intresse för kontakt oss emellan samt kunskaper i hästens sjukdomar.
Då var det tre tjejer kvar som var intressanta för provridning.
Alla tre var duktiga, och hade engagerade och kunninga föräldrar.
De kom med några dagars mellanrum och red och fick då visa vad de kunde i dressyren.
Vi red också ut en runda i skogen.
Dock var det bara en som tyckte det var nödvändigt att vi åkte med hästen till provryttarens tränare för provhoppning.
Då allt detta var avklarat och jag kände lite mer för den ena tjejen var det dags att välja vem som skulle ha honom.
Det som skiljde dem åt var sättet mot hästen.
För den ena var det en häst rätt upp och ner.
Den andra var lite för blyg för att visa vem hon egentligen var, annars en helgullig tjej.
Den tredje, som också jag fastnade lite extra för, var otroligt fin i hanteringen av min häst. Hon pratade med honom, klappade och gosade. Borstade och visiterade honom innan han kläddes på inför ridningen. Likaså efteråt.
På träningen för hennes tränara lyssnade hon och korrigerade direkt.
Jag njöt under hela tiden, och kände i hela kroppen att HÄR har vi vår fodervärd.
Då denna tjej bodde alldeles i närheten av träningsplatsen ville jag ändå höra om de ville ta honom med hem, eller tänka igenom det ytterligare.
De sa sig vara helt säkra på att min ponny var rätt, och det kände jag med.
Men vi beslutade ändå att han ska hem igen, de pratar igenom det med tränaren och vi alla känner efter en extra gång om det här känns helt rätt.
Ja det blev den familjen som "fick" honom
, och det har jag aldrig ångrat.
De var verkligen så rädda om honom, liksom om hans saker. Han hade en full utrustning med sig som lämnades tillbaka lika ren och snygg som den var då han åkte.
Min egen D-ponny var ute på foder under ett år för att han skulle få komma ut och tävla hoppning mer kontinuerligt.
Jag hade 96 svar på min annons, när jag började säga att han redan var utlämnad.
Av dessa valde jag ut sex svar för mer info per telefon.
Utefter dem sållade jag sedan län, erfarenhet, utbilningsvinå på ryttaren, hästvana föräldrar och tidigare hästägande/fodervärd.
Jag sållade stall, utegång, hästkompisar.
Då detta var gjort sållade jag utefter föräldrars ridkunskaper, vana att köra transport, träningsmöjligheter, intresse för kontakt oss emellan samt kunskaper i hästens sjukdomar.
Då var det tre tjejer kvar som var intressanta för provridning.
Alla tre var duktiga, och hade engagerade och kunninga föräldrar.
De kom med några dagars mellanrum och red och fick då visa vad de kunde i dressyren.
Vi red också ut en runda i skogen.
Dock var det bara en som tyckte det var nödvändigt att vi åkte med hästen till provryttarens tränare för provhoppning.
Då allt detta var avklarat och jag kände lite mer för den ena tjejen var det dags att välja vem som skulle ha honom.
Det som skiljde dem åt var sättet mot hästen.
För den ena var det en häst rätt upp och ner.
Den andra var lite för blyg för att visa vem hon egentligen var, annars en helgullig tjej.
Den tredje, som också jag fastnade lite extra för, var otroligt fin i hanteringen av min häst. Hon pratade med honom, klappade och gosade. Borstade och visiterade honom innan han kläddes på inför ridningen. Likaså efteråt.
På träningen för hennes tränara lyssnade hon och korrigerade direkt.
Jag njöt under hela tiden, och kände i hela kroppen att HÄR har vi vår fodervärd.
Då denna tjej bodde alldeles i närheten av träningsplatsen ville jag ändå höra om de ville ta honom med hem, eller tänka igenom det ytterligare.
De sa sig vara helt säkra på att min ponny var rätt, och det kände jag med.
Men vi beslutade ändå att han ska hem igen, de pratar igenom det med tränaren och vi alla känner efter en extra gång om det här känns helt rätt.
Ja det blev den familjen som "fick" honom
, och det har jag aldrig ångrat.De var verkligen så rädda om honom, liksom om hans saker. Han hade en full utrustning med sig som lämnades tillbaka lika ren och snygg som den var då han åkte.
