Hur pratar ni om kroppen med era barn?

[Mineur]

Relaterat till tråden jag just startade på Allmänt så är jag nyfiken på hur ni föräldrar hanterar den kroppshets som finns idag, och hur ni bemöter era barn för att ge dem en så positiv självbild som möjligt. Jag tycker det är tillräckligt svårt att värja sig från det värsta som 26-åring, och kan inte ens tänka mig hur tufft det måste vara för dagens 10-åringar att hålla kvar i barndomens obryddhet och självklara självförtoende (om man nu har ett sådant till att börja med, såklart).

Pratar ni mycket med era barn om hur olika kroppar kan se ut, att det inte är något fel med att vara lite mindre eller lite större än "alla andra"? Upplever ni att era barn påverkas mycket av det de matas med i media, frågas det mycket om kroppen och hur den "ska" se ut? Hur bemöter ni eventuella negativa kommentarer som barnen har om sina egna eller andras kroppar? Hur pratar ni kring diverse mindre nyttig mat, hur pratar ni om träning?

Många stora frågor, men är det någon som orkar beskriva lite hur ni gör vore det väldigt intressant att läsa!

 

[inverterad]

Vår dotter är 2 år, men vi tänker redan mycket på hur vi uttrycker oss kring egna och andras kroppar. Typ att aldrig använda ordet tjock, inte ens om något gulligt (tyvärr vanligt att folk säger det till småbarn: "åh vad tjock och gullig din mage är!") utan säga att magen är så bra för där ryms det mycket mat så en blir mätt, och att den är mjuk och skön att klappa på. Hon har uppmärksammar ibland att människor är olika stora och då säger vi bara ja, vissa människor är större och andra är mindre, precis som att vissa hästar/hundar/katter är större än andra, men lika fina. Jag tänker också mycket på vid matbordet att vi ska äta samma mat, att alla ska äta av allt, att ingen ska prata nedsättande om sig själva eller att de borde gå ner i vikt, etc.

 

[Mineur]

Vår dotter är 2 år, men vi tänker redan mycket på hur vi uttrycker oss kring egna och andras kroppar. Typ att aldrig använda ordet tjock, inte ens om något gulligt (tyvärr vanligt att folk säger det till småbarn: "åh vad tjock och gullig din mage är!") utan säga att magen är så bra för där ryms det mycket mat så en blir mätt, och att den är mjuk och skön att klappa på. Hon har uppmärksammar ibland att människor är olika stora och då säger vi bara ja, vissa människor är större och andra är mindre, precis som att vissa hästar/hundar/katter är större än andra, men lika fina. Jag tänker också mycket på vid matbordet att vi ska äta samma mat, att alla ska äta av allt, att ingen ska prata nedsättande om sig själva eller att de borde gå ner i vikt, etc.

Ok, så ni fokuserar mycket på funktion och känsla med andra ord? Det låter hur sunt som helst!

 

[inverterad]

Ok, så ni fokuserar mycket på funktion och känsla med andra ord? Det låter hur sunt som helst!

Ja, precis. Att uppskatta alla delar av kroppen för deras fantastiska funktioner och egenskaper känns jätteviktigt. Tids nog kommer hon inse att det finns förväntningar på hur en "borde" se ut för att anses som bra och fin, men så länge det går kommer vi jobba hårt för att motverka de krafterna. Sjukt att behöva tänka på sånt här för en 2-åring, men ja.. samhällets kroppshets är galen, och det smyger sig på fortare än en anar.

 

[FengurLaugar]

Våra barn är 3,5 och 6,5 år. Vi försöker att inte göra någon grej av det för att inte skapa massa felaktiga tankar i huvudet på dom, eller främst 6 åringen, 3 åringen tänker inte alls på det sättet än. Vi pratar aldrig nedvärderande om våra egna eller andras kroppar, säger egentligen inget speciellt om kroppar alls förutom att vi blir starka och hållbara av att träna och äta mycket bra mat, men att det är okej att inte tycka som vi gör. Både jag och maken tränar och barnen hänger med i gymmet ibland och det är en naturlig del av vår vardag bara och vi tränar för att bli starka och slippa ont i ryggen osv, inte för att vi ska bli smala och snygga osv och det är det vi säger om frågan kommer upp också. Men vi sätter oss inte aktivt ner och börjar prata om att en del är tjocka en del är smala, varför osv för det känns inte som att det finns någon anledning att ta upp det på det sättet. Inte än i alla fall, dom är ju så små fortfarande.

I allmänhet så trycker vi mycket på att människor är olika. Vi ser olika ut, vi vill olika saker, tycker olika saker är roliga/lätta/svåra/osv, pojkar får också ha klänning om dom vill, tjejer kan bli kära i tjejer osv osv och att allt det är helt okej och helt normalt och att alla får vara som dom vill.

Jag kan få frågan av min 6 åring varför jag sminkar mig och jag svarar att det är för att jag vill. Hon får välja när hon blir stor om det är något hon vill, men nu är det inget för henne, mer än vid lek möjligtvis. Båda gillar att känna sig fina i håret och ha fina kläder men vi är alltid noga med att säga att dom är fina oavsett och viktigast är att dom tycker det känns bra. Just hur olika kroppar kan se ut har dom inte uttalat sig om något värre mer än "Kolla! Nu blir min mage stor när jag äter så mycket mat" Typ

Men det är ett svårt ämne och vi som har två tjejer oroar oss lite för hur det kommer bli när dom blir större. Vi får bara försöka tutta i dom bra värderingar och ge dom en bra grund och förhoppningsvis god självkänsla för att kunna stå emot det värsta.

 

[Fille]

Jag inser när jag läser tråden att jag måste sluta tala illa om mig själv, jag har övervikt och kallar mig själv ofta för tjockis eller nyper mig i magen när jag och sambon diskuterar viktnedgång/träning (för att förtydliga, det är inte sambon som drar upp viktnedgång eller vill att jag går ner i vikt, det är jag själv som börjar diskutera om det) och ibland är ju sonen med. Han är bara 1,5 år men snappar upp saker väldigt lätt!
Dock hymlar jag inte om olika kroppsdelar, jag säger snippa, snopp, bröst osv om han pekar på nåt utav det. Brukar klappa hans mage och säga att den är fin/gosig.
Dessutom tänker vi på vad vi äter. Tyvärr äter vi skräpmat några gånger i månaden men vi fikar aldrig när han är med och han äter inte lördagsgodis eller liknande. Det gör inte vi heller när han är med. Tyvärr är vi gottegrisar så kan äta det när han somnat, men tycker han är för ung för att få smak på gottis. Jag har själv sjukt sockerberoende och vill inte att han ska få det också...
jag har faktiskt börjat träna (har alltid varit hyffsat aktiv men ätit mer än jag rört mig) och vi är tillsammans ute mycket tex i skogen eftersom vi vill att han ska ha goda förebilder och att han ska få vara aktiv på ett (vad vi tycker) sunt sätt.
Jag tror mycket på allas lika värde och funderar en del på genus, så jag tror att jag kommer prata en del om det fram över, att man får klä sig hur man vill och så vidare.

Långt och svamligt inlägg, jag ber om ursäkt men har nog lite svårt att sortera tankarna ikväll!

 

[clusia]

Mitt barn är bara 1.5 så hon förstår ju inte än men jag har redan börjat tänka på att inte tala nedlåtande om mig själv. Jag är spinky med noll kurvor och har haft väldiga komplex för det. Fått höra att jag är smal och äcklig, svag, att jag borde äta mer så att jag blir tjock och fin osv. Har verkligen mått dåligt med hetsätning för att sedan spy upp som följd. Men när hon föddes kände jag bara att nä jag vill inte lägga över sånt på henne så nu traskar jag runt i vad jag vill och orkar faktiskt inte bry mig om hur jag ser ut längre.

Jag brukar säga att hon är världens bästa, grymmaste, att hon är en kämpe och sånna saker när jag vill berömma henne.

 

[pollex]

Pratar ni mycket med era barn om hur olika kroppar kan se ut, att det inte är något fel med att vara lite mindre eller lite större än "alla andra"? Upplever ni att era barn påverkas mycket av det de matas med i media, frågas det mycket om kroppen och hur den "ska" se ut? Hur bemöter ni eventuella negativa kommentarer som barnen har om sina egna eller andras kroppar? Hur pratar ni kring diverse mindre nyttig mat, hur pratar ni om träning?

Många stora frågor, men är det någon som orkar beskriva lite hur ni gör vore det väldigt intressant att läsa!

Jag ska inte påstå att jag pratar ”mycket” med barnen om kroppars olikheter, men att alla olika är min återkommande kommentaren om de tar upp ämnen som rör hur olika människor ser ut, vad olika människor gillar etc.

Jag upplever inte heller att mina barn utsätts för någon större dos av utseenderelaterad media än, det är väl kanske tack vare en kombination av ålder (de ”stora” börjar närma sig sex respektive nio) och kön (pojkar). Men äldsta läser KP och där tror jag att han får med sig lite samma alla-är-olika-budskap. De har i vilket fall som helst aldrig kommenterat sina kroppars utseende negativt så att jag har hört det.

När det rör mat pratar vi dels om att kroppen behöver många olika saker (äta varierat) och dels om att en del saker är goda för munnen men innehåller inte sådant som kroppen behöver (därför får man nöja sig med att äta de sakerna ibland). Vi pratar om att lyssna på sin kropp (t ex hunger, trötthet), om att vara snäll mot sin kropp (ge den mat vid hunger, sömn vid trötthet). om att man ska ha sin kropp hela livet och om hur utseendet dels bestäms av vilket ”recept” ens kropp har (d v s gener) och dels om hur kroppen ändras av livet (t ex när/hur de fick ett visst ärr osv). När det gäller barnen pratar vi nog snarare om fysisk aktivitet än träning (det är bra/skönt för kroppen att få röra sig) men grunddragen i hur vi pratar om träning för egen del är nog samma.

 

[Mineur]

Så underbart att höra vilka fina föräldrar ni är (men inte för att jag nånsin trodde något annat alltså) och vilka vettiga, sunda värderingar ni ger vidare till era barn!

 

[inverterad]

Jag inser när jag läser tråden att jag måste sluta tala illa om mig själv, jag har övervikt och kallar mig själv ofta för tjockis eller nyper mig i magen när jag och sambon diskuterar viktnedgång/träning (för att förtydliga, det är inte sambon som drar upp viktnedgång eller vill att jag går ner i vikt, det är jag själv som börjar diskutera om det) och ibland är ju sonen med. Han är bara 1,5 år men snappar upp saker väldigt lätt!
Dock hymlar jag inte om olika kroppsdelar, jag säger snippa, snopp, bröst osv om han pekar på nåt utav det. Brukar klappa hans mage och säga att den är fin/gosig.
Dessutom tänker vi på vad vi äter. Tyvärr äter vi skräpmat några gånger i månaden men vi fikar aldrig när han är med och han äter inte lördagsgodis eller liknande. Det gör inte vi heller när han är med. Tyvärr är vi gottegrisar så kan äta det när han somnat, men tycker han är för ung för att få smak på gottis. Jag har själv sjukt sockerberoende och vill inte att han ska få det också...
jag har faktiskt börjat träna (har alltid varit hyffsat aktiv men ätit mer än jag rört mig) och vi är tillsammans ute mycket tex i skogen eftersom vi vill att han ska ha goda förebilder och att han ska få vara aktiv på ett (vad vi tycker) sunt sätt.
Jag tror mycket på allas lika värde och funderar en del på genus, så jag tror att jag kommer prata en del om det fram över, att man får klä sig hur man vill och så vidare.

Långt och svamligt inlägg, jag ber om ursäkt men har nog lite svårt att sortera tankarna ikväll!

Bra att du ska sluta tala illa om dig själv! Det gör mig glad att höra.

 

[Mineur]

Bra att du ska sluta tala illa om dig själv! Det gör mig glad att höra.

Mig också! Och vad fint @Fille att tråden kunde få dig att tänka över det. Ditt inlägg var för övrigt fullt läsbart och inte ett dugg svamligt, tycker jag

 

[Fille]

Mig också! Och vad fint @Fille att tråden kunde få dig att tänka över det. Ditt inlägg var för övrigt fullt läsbart och inte ett dugg svamligt, tycker jag

Jag försöker vara pedagogisk och klok men ibland missar man viktiga bitar, tur att buke finns jag har dock bra självförtroende så när jag pratar illa om min kropp så är det mest på skämt, men det är ju inte så lätt för ett litet barn att förstå!

 

[Mitrolle]

Jag brukar tänka på att inte säga att någon blir tjock om den äter för mycket, t.ex. katterna utan mer säga att de inte får mer mat för annars får de ont i magen. Annars har vi inte pratat så mycket om kroppen än för hon är bara 3 år..

 

[Badger]

Relaterat till tråden jag just startade på Allmänt så är jag nyfiken på hur ni föräldrar hanterar den kroppshets som finns idag, och hur ni bemöter era barn för att ge dem en så positiv självbild som möjligt. Jag tycker det är tillräckligt svårt att värja sig från det värsta som 26-åring, och kan inte ens tänka mig hur tufft det måste vara för dagens 10-åringar att hålla kvar i barndomens obryddhet och självklara självförtoende (om man nu har ett sådant till att börja med, såklart).

Pratar ni mycket med era barn om hur olika kroppar kan se ut, att det inte är något fel med att vara lite mindre eller lite större än "alla andra"? Upplever ni att era barn påverkas mycket av det de matas med i media, frågas det mycket om kroppen och hur den "ska" se ut? Hur bemöter ni eventuella negativa kommentarer som barnen har om sina egna eller andras kroppar? Hur pratar ni kring diverse mindre nyttig mat, hur pratar ni om träning?

Många stora frågor, men är det någon som orkar beskriva lite hur ni gör vore det väldigt intressant att läsa!

Jag försöker hantera det genom att inte prata om kroppar och hur de ska se ut. Och inte göra kroppar till en grej. Och på frågor, ja vissa är längre och andra är kortare och det är olika vilka, för rätt var det är så får någon annan en växtspurt. -de säger att fritidspedagogen är tjock, ja folk ser olika ut.

Och såklart undvika att säga, -den där tjocka fritidspedagogen, den lille spinkige killen osv om folk ... men det säger väl kanske sig självt.

Det viktigaste och enda biten av hela det där vi pratat om när vi fick barn och när A var liten var ett absolut förbud mot att stå och åma sig framför spegeln och beklaga sin stora rumpa/tjocka mage/små armmuskler och sprida allmän kroppsångest och kroppsfokus runt sig om barnet hör/kan höra. Jag har alltså verkligen sådana tendenser och har fått låta bli när han hör och ser helt enkelt.

Nu vid 8 års ålder och en kille är längd den enda personliga kroppsfråga vi fått. Och svaret är att olika barn är längst i klassen och det relaterar oftast inte rakt av med vem som är längst/kortast i slutänden.

Sedan matas han inte så mycket av kroppshets i media.

 

[Badger]

Skolan verkar betydligt mindre diskret men ganska rak verkar det som.

Ät för mycket så blir du tjock. Barn rör sig för lite, rör er mer osv.

 

[Scata]

Vi har i väldigt tidigt stadium förklarat att "alla ser olika ut". Det kan, i mycket tidig ålder, ha handlat om så enkla saker som frågor om varför en del har mörkt eller ljust hår, blå eller bruna ögon, eller som vid ett specifikt tillfälle när vi träffade en kille som bara hade ett ben...
Men att det viktiga är att vi mår bra och har en kropp som fungerar som den ska, oavsett hur den ser ut på utsidan.
Då vårat barn inte har några kroppsliga problem så har det känts rätt som en enkel förklaring som ett barn kan förstå

 

[westernsuzie]

Blev helt varm inombords när jag läste den här tråden vad härligt att det är så många som tänkt på det här och har så sund inställning.

Jag har funderat mycket på det senaste veckorna sedan yngsta barnet kom och flera i vår omgivning verkar ha ett ständigt behov att påpeka hans kroppsvikt på ett negativt sätt. Jag tycker att man ska behandla och prata med andra på ett respektfullt sätt, oavsett deras ålder och oavsett om de förstår eller ej och vill inte heller att de stora barnen på tre och fem år tror att det är okej att kommentera andras kroppar på det sättet. Nu fick jag lite ny inspiration till hur jag kan prata med barnen om detta