Hur ska jag hantera allt?

[monster1]

Men hjälp!

Du ser alltså inte skillnaden mellan att älta och vara så uppfylld av en tidigare relation så att den fyller stor del av känsloutrymmet - jämfört med att berätta om ett möte med ett ex med ny bäbis?

Självklart gör jag det. Gagga om ett ex betyder ju dock inte nödvändigtvis ältande? Den här diskussionen börjar bli rörig.
*kl*
Jag har inga problem med att man pratar om sina ex. Det jag har problem med är när folk inte avslutar sina tidigare relationer innan de påbörjar en ny. Och med avsluta menar jag ha släppt taget och gått vidare med sitt liv.

 

[tanten]

Självklart gör jag det. Gagga om ett ex betyder ju dock inte nödvändigtvis ältande? Den här diskussionen börjar bli rörig.
*kl*
Jag har inga problem med att man pratar om sina ex. Det jag har problem med är när folk inte avslutar sina tidigare relationer innan de påbörjar en ny. Och med avsluta menar jag ha släppt taget och gått vidare med sitt liv.

Gagga och älta är väl i stort sett synonymt.

 

[Hallonsoda]

Jag tror att man mycket väl kan ha gått ifrån en relation och må asbra med sig själv efter det. Sen tänker man "dags att dejta!" När man sedan dejtar visar sig dock gärna reaktionsmönster som hänger kvar från exet, just för att kärleksförhållandesituationen är ganska unik, det går inte riktigt att träna på att ändra beteenden och tanker som kommer fram just då i andra delar av sitt liv. Ett exempel kan kanske vara att man tidigare relation fått inpräntat att man är tråkig. En i övrigt "stark" människa som blir nedstämd vid ett påpekande av typen "vi har suttit inne hela veckan! vill inte du hitta på något imorgon eller så?" kan vara ganska svår att bilda sig en klar uppfattning om, speciellt om man inte har någon aning om vad den tidigare relationen skapade. Samma analogi kan användas för exempelvis sexuella trauman, inte heller där kan man göra sig helt stark genom att bygga upp en tillvaro utan en sexuell relation, och ens beteenden efter ett trauma kan vara ganska svåra att förstå sig på om inte traumat berättas om.

Är själv ganska intresserad av att diskutera vem man är, och därmed också varför man är som man är som man är. För att få en verklig uppriktighet med en annan tycker jag inte att man bara kan presentera en bild av vem man är/vem man tror sig vara idag, utan man behöver historien bakom också för att riktigt kunna greppa en annan människa. Sen är väl även en stor del av ens allmänna samtalsliv just stories hämtade ur minnet av människor(?). Jag har svårt att se hur man annars skulle kunna genomlida en middag utan sådana, och det är stor chans att ex hängt med i massor av år. Därför kommer de upp.

TS, jag tycker inte det är speciellt juste av killen i ditt fall att börja dejta innan han hittat ett förhållningssätt till exet, innan han har kunnat lägga det åt sidan i sin vardag. Som någon tidigare sagt, en skuggestalt vandrar med er i nya relation och det låter fruktansvärt jobbigt, och sorgligt, för hade hon inte varit där så hade ni säkert kunnat få det riktigt fint. Jag hade nog dock aldrig orkat binda känslomässiga band på så osäkra premisser.

 

[Kattennizze]

Jag hade lagt ner om det var jobbigt redan efter två månader. Ser ingen mening i att spara på ett så kort förhållande om det inte går helt av sig själv.

Precis. Efter TVÅ månader! O du är redan less och nere av eländet. Nä men ärligt. Vad fasiken ger det här dig egentligen? Världen är full av trevliga individer att ha kul med, livet är jävligt nog som det är, man behöver ju knappast plussa på eländet med en relation som inte är galet underbar efter bara TVÅ månader......

 

[Kattennizze]

Jag tror att man mycket väl kan ha gått ifrån en relation och må asbra med sig själv efter det. Sen tänker man "dags att dejta!" När man sedan dejtar visar sig dock gärna reaktionsmönster som hänger kvar från exet, just för att kärleksförhållandesituationen är ganska unik, det går inte riktigt att träna på att ändra beteenden och tanker som kommer fram just då i andra delar av sitt liv. Ett exempel kan kanske vara att man tidigare relation fått inpräntat att man är tråkig. En i övrigt "stark" människa som blir nedstämd vid ett påpekande av typen "vi har suttit inne hela veckan! vill inte du hitta på något imorgon eller så?" kan vara ganska svår att bilda sig en klar uppfattning om, speciellt om man inte har någon aning om vad den tidigare relationen skapade. Samma analogi kan användas för exempelvis sexuella trauman, inte heller där kan man göra sig helt stark genom att bygga upp en tillvaro utan en sexuell relation, och ens beteenden efter ett trauma kan vara ganska svåra att förstå sig på om inte traumat berättas om.

Är själv ganska intresserad av att diskutera vem man är, och därmed också varför man är som man är som man är. För att få en verklig uppriktighet med en annan tycker jag inte att man bara kan presentera en bild av vem man är/vem man tror sig vara idag, utan man behöver historien bakom också för att riktigt kunna greppa en annan människa. Sen är väl även en stor del av ens allmänna samtalsliv just stories hämtade ur minnet av människor(?). Jag har svårt att se hur man annars skulle kunna genomlida en middag utan sådana, och det är stor chans att ex hängt med i massor av år. Därför kommer de upp.

TS, jag tycker inte det är speciellt juste av killen i ditt fall att börja dejta innan han hittat ett förhållningssätt till exet, innan han har kunnat lägga det åt sidan i sin vardag. Som någon tidigare sagt, en skuggestalt vandrar med er i nya relation och det låter fruktansvärt jobbigt, och sorgligt, för hade hon inte varit där så hade ni säkert kunnat få det riktigt fint. Jag hade nog dock aldrig orkat binda känslomässiga band på så osäkra premisser.

Jag tycker inte att kärleksförhållandesituationer är särkilt unika. De är ganska lika vänskap tycker jag, förutom att jag inte vill ha sex med mina vänner då. Annars är det rätt likt tycker jag, antingen gillar jag människan och vår kommunikation flyter på bra av sig självt eller så gör det inte det och då går jag vidare. Orka tjafsa liksom. Jag brukar inte försöka intellektualisera så mkt när det gäller relationer utan mer gå på min magkänsla, känns det här bra i magen eller inte? Har vi kul ihop? Fint, då fortsätter vi så. Sen betyder inte det att jag är ytlig utan att jag vill ha relationer som är otjorviga helt enkelt. Och jag tycker de finns.

 

[monster1]

Gagga och älta är väl i stort sett synonymt.

Nä?
Synonymer till gagga
(vard.) prata virrigt, dilla, yra, babbla, pladdra, snacka, bubbla
Vad betyder gagga?

1. 1. (vardagligt ord) prata strunt

http://www.synonymer.se/?query=gagga

Älta är att upprepade gånger säga samma sak (fast möjligen med olika ord eller meningar).

 

[athena_arabians]

Ett ex är ju ett ex av en (eller flera) anledningar... varför öht prata om han eller henne i en ny relation?!

Ett av mina ex är en god vän. Det blev min nuvarande upplyst om tidigt och att jag inte tänkte säga upp bekantskapen för det är en viktig person för mig. Eftersom nuvarande är en vettig människa förstod han det. De har träffats och inga problem (exet var nog nervösare än nuvarande ). Det betyder ju inte att jag dragit allt om mitt tidigare förhållande för min nuvarande, det vore supertrist.

Särbon har bra kontakt med ett av sina ex vilket är helt ok för mig. Jag vet enormt lite om deras tidigare relation för jag bryr mig uppriktigt sagt inte i det. Är man så gammal som vi båda är har man tidigare förhållanden, så är det bara.

 

[Trani]

Jag skulle nog tycka att tröttsamt gaggande om ett ex man ännu inte släppt taget om är värre i början av en relation, än att gagga om ett tv-spel. Det senare låter mer tradigt, det förra skulle få mig att fundera på hur viktig jag är för personen ifråga i relation till exet.

Jag skulle inte fundera på det för jag ser ingen poäng i jämförelsen. Det som stör i det hela är hans brist på förmåga/vilja att känna av sin partner.

 

[Fruentimber]

Fast nu gör du det igen. Jag har aldrig påstått att det är fel, inte heller att man "diskuterar" dåtid eller att någon "lägger sig i". Jag pratar om dagliga samtalsämnen med vänner och partner som naturligt innehåller både dåtid, nutid som framtid. Varför skulle man ha innehållslösa liv för det?? Det är ju en ganska rejäl ifrågasättning, om något. Tvärtom, skulle jag säga. Jag försöker bara förstå varför du ser det hela så svartvitt, men jag antar att det har med dina tråkiga upplevelser att göra. Instämmer i övrigt i Monster1 och hallonsodas inlägg, de kanske är bättre än mig på att förklara det jag försöker få fram.

Hur du tycker att jag läser får stå för dig. Bara för att jag inte fungerar som du så är det inte fel. Varför tycker du att det är fel med att leva i nuet? Jag och sambon diskuterar sällan saker som hände för 15 år sedan heller. Det är ointressant vad som hände då även fast vi var tillsammans då.

Visst pratar vi om allt möjligt men jag har inget behov av att prata om saker som hände förr. Möjligtvis saker som berör mina barns uppväxt men inte annars. Varför ska jag behöva förklara varför jag inte vill diskutera dåtid? Jag pratar väl om vad jag vill. Ingen annan har med att göra hur jag växte upp. Det är min ensak. Varför skulle någon höja på ögonbrynen för det? En sådan person hade jag aldrig blivit vän med. Jag ogillar starkt människor som lägger sig i saker de inte har med att göra. Jag berättar det jag vill, inget annat.

Jag har aldrig ifrågasatt varför andra diskuterar dåtid, folk får prata om precis vad de vill precis som jag pratar om vad jag vill. Jag kan bara svara för mig själv, inte för någon annan. Har verkligen folk så innehållslösa liv att de måste diskutera dåtid och framtid istället för nutid?

Nu pratar jag om personer som jag har haft ett förhållande med, inget annat.

 

[Fruentimber]

+1!

Jag älskar min sambo, och därför vill jag veta allt om honom. Vad han varit med om, vad det kan berätta om honom som person och hur det kan påverka honom och oss även i nutid.

Jag tror att man mycket väl kan ha gått ifrån en relation och må asbra med sig själv efter det. Sen tänker man "dags att dejta!" När man sedan dejtar visar sig dock gärna reaktionsmönster som hänger kvar från exet, just för att kärleksförhållandesituationen är ganska unik, det går inte riktigt att träna på att ändra beteenden och tanker som kommer fram just då i andra delar av sitt liv. Ett exempel kan kanske vara att man tidigare relation fått inpräntat att man är tråkig. En i övrigt "stark" människa som blir nedstämd vid ett påpekande av typen "vi har suttit inne hela veckan! vill inte du hitta på något imorgon eller så?" kan vara ganska svår att bilda sig en klar uppfattning om, speciellt om man inte har någon aning om vad den tidigare relationen skapade. Samma analogi kan användas för exempelvis sexuella trauman, inte heller där kan man göra sig helt stark genom att bygga upp en tillvaro utan en sexuell relation, och ens beteenden efter ett trauma kan vara ganska svåra att förstå sig på om inte traumat berättas om.

Är själv ganska intresserad av att diskutera vem man är, och därmed också varför man är som man är som man är. För att få en verklig uppriktighet med en annan tycker jag inte att man bara kan presentera en bild av vem man är/vem man tror sig vara idag, utan man behöver historien bakom också för att riktigt kunna greppa en annan människa. Sen är väl även en stor del av ens allmänna samtalsliv just stories hämtade ur minnet av människor(?). Jag har svårt att se hur man annars skulle kunna genomlida en middag utan sådana, och det är stor chans att ex hängt med i massor av år. Därför kommer de upp.

TS, jag tycker inte det är speciellt juste av killen i ditt fall att börja dejta innan han hittat ett förhållningssätt till exet, innan han har kunnat lägga det åt sidan i sin vardag. Som någon tidigare sagt, en skuggestalt vandrar med er i nya relation och det låter fruktansvärt jobbigt, och sorgligt, för hade hon inte varit där så hade ni säkert kunnat få det riktigt fint. Jag hade nog dock aldrig orkat binda känslomässiga band på så osäkra premisser.

 

[TinyWiny]

Fast nu gör du det igen. Jag har aldrig påstått att det är fel, inte heller att man "diskuterar" dåtid eller att någon "lägger sig i". Jag pratar om dagliga samtalsämnen med vänner och partner som naturligt innehåller både dåtid, nutid som framtid. Varför skulle man ha innehållslösa liv för det?? Det är ju en ganska rejäl ifrågasättning, om något. Tvärtom, skulle jag säga. Jag försöker bara förstå varför du ser det hela så svartvitt, men jag antar att det har med dina tråkiga upplevelser att göra. Instämmer i övrigt i Monster1 och hallonsodas inlägg, de kanske är bättre än mig på att förklara det jag försöker få fram.

Vad menar du med att jag gör det igen? Jag skriver hur jag ser på det hela. Bara för att du har en annan åsikt så innebär inte det att jag har fel eller inte förstår att du har behov av att prata om dåtid och framtid. Du pratar självklart om vad du vill precis som jag pratar om vad jag vill. Det har inget med att göra hur du förklarar, du kan förklara dig blå, jag tycker som jag tycker iallafall. Varför har du så svårt att förstå att människor är olika? Jag ser inte livet särskilt svart-vitt, snarare har livet hela färgskalan. Jag tycker snarare att det är du som ser det hela svart-vitt som tror att bara du förklarar tillräckligt så kommer jag att ändra åsikt.

Det har inte med några tråkiga upplevelser att göra. Jag har inga problem med att berätta om min barndom, om min 20-års ålder, 25-års ålder, 30-års ålder, 35-års ålder eller 40-årsålder om det är relevant men jag har inget behov av det. Det är skillnaden. Jag har heller inget behov av att prata om det som ska hända i framtiden om man inte räknar planeringen inför den närmaste tiden för att få ruljansen att fungera här hemma. När jag yngre hade jag ett behov av att prata om dåtid och framtid men det har jag inte längre eftersom jag har lärt mig att leva i nuet. Innan levde jag i framtid och i dåtid och det mår ingen människa bra av i längden för då missar man en massa som händer just nu. Jag har lärt mig att leva i nutid och jag trivs väldigt bra med det. Att ta vara på det som händer här och nu istället för att sukta efter något som har hänt eller kommer att hända.

 

[Fruentimber]

Återigen, jag säger inte att det är "fel", eller att du ska ändra någon åsikt. Jag fick intrycket av att du så tvärsäkert aldrig pratar om dåtid eller framtid, och min undran blev hur man egentligen undviker det i vardagen. Du pratar dessutom om "behov", "leva i det förgångna" och "innehållslösa liv" när det kommer på tal, och så svartvitt är det ju inte att bara för att man råkar prata om händelser när man till exempel var liten en kväll med tjejerna för att det råkade komma på tal, så har man ett "innehållslöst liv". Därför tänkte jag också att det kanske är pga dina upplevelser som du undviker det så gärna, i samband med att du fokuserade på just mitt exempel på barndomssemestrar och att dina var mardrömslika.

Men vi når visst inte fram till varandra utan missförstånd på vägen så jag väljer att avsluta diskussionen här.

Vad menar du med att jag gör det igen? Jag skriver hur jag ser på det hela. Bara för att du har en annan åsikt så innebär inte det att jag har fel eller inte förstår att du har behov av att prata om dåtid och framtid. Du pratar självklart om vad du vill precis som jag pratar om vad jag vill. Det har inget med att göra hur du förklarar, du kan förklara dig blå, jag tycker som jag tycker iallafall. Varför har du så svårt att förstå att människor är olika? Jag ser inte livet särskilt svart-vitt, snarare har livet hela färgskalan. Jag tycker snarare att det är du som ser det hela svart-vitt som tror att bara du förklarar tillräckligt så kommer jag att ändra åsikt.

Det har inte med några tråkiga upplevelser att göra. Jag har inga problem med att berätta om min barndom, om min 20-års ålder, 25-års ålder, 30-års ålder, 35-års ålder eller 40-årsålder om det är relevant men jag har inget behov av det. Det är skillnaden. Jag har heller inget behov av att prata om det som ska hända i framtiden om man inte räknar planeringen inför den närmaste tiden för att få ruljansen att fungera här hemma. När jag yngre hade jag ett behov av att prata om dåtid och framtid men det har jag inte längre eftersom jag har lärt mig att leva i nuet. Innan levde jag i framtid och i dåtid och det mår ingen människa bra av i längden för då missar man en massa som händer just nu. Jag har lärt mig att leva i nutid och jag trivs väldigt bra med det. Att ta vara på det som händer här och nu istället för att sukta efter något som har hänt eller kommer att hända.

 

[TinyWiny]

Återigen, jag säger inte att det är "fel", eller att du ska ändra någon åsikt. Jag fick intrycket av att du så tvärsäkert aldrig pratar om dåtid eller framtid, och min undran blev hur man egentligen undviker det i vardagen. Du pratar dessutom om "behov", "leva i det förgångna" och "innehållslösa liv" när det kommer på tal, och så svartvitt är det ju inte att bara för att man råkar prata om händelser när man till exempel var liten en kväll med tjejerna för att det råkade komma på tal, så har man ett "innehållslöst liv". Därför tänkte jag också att det kanske är pga dina upplevelser som du undviker det så gärna, i samband med att du fokuserade på just mitt exempel på barndomssemestrar och att dina var mardrömslika.

Men vi når visst inte fram till varandra utan missförstånd på vägen så jag väljer att avsluta diskussionen här.

Jag ser inga missförstånd alls. Jag ser enbart att du försöker få det till att alla måste fungera och vara som du. Kanske dags att du vidgar dina vyer lite.

 

[TinyWiny]

Återigen, jag säger inte att det är "fel", eller att du ska ändra någon åsikt. Jag fick intrycket av att du så tvärsäkert aldrig pratar om dåtid eller framtid, och min undran blev hur man egentligen undviker det i vardagen. Du pratar dessutom om "behov", "leva i det förgångna" och "innehållslösa liv" när det kommer på tal, och så svartvitt är det ju inte att bara för att man råkar prata om händelser när man till exempel var liten en kväll med tjejerna för att det råkade komma på tal, så har man ett "innehållslöst liv". Därför tänkte jag också att det kanske är pga dina upplevelser som du undviker det så gärna, i samband med att du fokuserade på just mitt exempel på barndomssemestrar och att dina var mardrömslika.

Men vi når visst inte fram till varandra utan missförstånd på vägen så jag väljer att avsluta diskussionen här.

Jag ser inga missförstånd alls och jag undviker inte att prata och det eller detta. Jag gör det inte för jag har inget behov utav det. Precis som jag inte har något behov av att prata illa om folk eller att resa till världens alla länder. Det handlar inte om att undvika något utan att jag pratar om sådant som jag tycker är intressant. Jag tycker inte att det är intressant att prata om min barndom så därför gör jag inte det heller. Det finns så mycket intressant att prata om som händer just nu så varför prata om sådant som jag inte tycker är intressant?
Vi är alla olika. Kanske behöver du acceptera det. Det du skriver är att du tycker att alla borde fungera och vara som du och att du inte kan förstå motsatsen utan då hittar på egna orsaker till varför inte alla fungerar som du gör. Kanske dags att du vidgar dina vyer lite för så fungerar inte världen. Människor är olika och har olika behov.

Det blev något fel så bara halva texten kom med i förra inlägget.

 

[Fruentimber]

Vi är alla olika. Kanske behöver du acceptera det. Det du skriver är att du tycker att alla borde fungera och vara som du och att du inte kan förstå motsatsen utan då hittar på egna orsaker till varför inte alla fungerar som du gör. Kanske dags att du vidgar dina vyer lite för så fungerar inte världen. Människor är olika och har olika behov.

Men snälla nån. Nej, det är verkligen inte vad jag skriver. Jag var nyfiken på hur du tänkte när dåtid lät otänkbart att prata om, that's it. Ber om ursäkt. Betackar mig från insinueringar om att jag skulle vara en trångsynt människa som behöver "acceptera" något eller som behöver en läxa i hur världen fungerar, härskartekniker har aldrig riktigt varit min grej.

Tack å hej.

 

[TinyWiny]

Men snälla nån. Nej, det är verkligen inte vad jag skriver. Jag var nyfiken på hur du tänkte när dåtid lät otänkbart att prata om, that's it. Ber om ursäkt. Betackar mig från insinueringar om att jag skulle vara en trångsynt människa som behöver "acceptera" något eller som behöver en läxa i hur världen fungerar, härskartekniker har aldrig riktigt varit min grej.

Tack å hej.

Härskartekniker är inte min grej heller Det har det aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det var ett förslag. Jag insinuerar inte att du skulle vara trångsynt heller, jag föreslår bara att du försöker tänka att inte alla fungerar som du. Jag snällar inte nånar heller i mina inlägg och försöker klappa någon på huvudet så vi kan ju fundera på vem det är som kör med fula tekniker.

 

[Hallonsoda]

Jag tycker inte att kärleksförhållandesituationer är särkilt unika. De är ganska lika vänskap tycker jag, förutom att jag inte vill ha sex med mina vänner då. Annars är det rätt likt tycker jag, antingen gillar jag människan och vår kommunikation flyter på bra av sig självt eller så gör det inte det och då går jag vidare. Orka tjafsa liksom. Jag brukar inte försöka intellektualisera så mkt när det gäller relationer utan mer gå på min magkänsla, känns det här bra i magen eller inte? Har vi kul ihop? Fint, då fortsätter vi så. Sen betyder inte det att jag är ytlig utan att jag vill ha relationer som är otjorviga helt enkelt. Och jag tycker de finns.

Ja att ha kul ihop är definitivt en grundpremiss! Och det är underbart när det bara flyter på och man trivs, gärna med mycket begränsat tjorv . Men jag tycker definitivt att iaf jag inte spelar riktigt lika högt med vänskaper, säg att man har 4 riktigt nära vänner, och en faller bort, ja då är chansen ganska stor att man klarar sig fint ändå, på de man har kvar. Jag tycker nästan att jag är en annan människa när jag är förälskad, min känslomässiga amplitud ökar typ x20, och det får konsekvensen att jag känner på ett sätt som är rätt unikt just för förälskelseprocessen.

Sen är jag nog väldigt mycket kräsnare när jag ska välja någon att vara ihop med än mer vänner. Det hör delvis säkert ihop med att jag har nån smal definition av hur ett förhållande ska vara, och då måste jag vara tillsammans med nån som uppfyller mina krav (och föreställda krav från min sida på hur omgivningen ser på mig pga min partner) bla bla, men sen finns det också ganska många praktiska aspekter. Jag ska förmodligen sova med den jag är ihop med, vakna, käka frukost och måste se till att mitt liv är någorlunda drägligt eller kanske tom skojigt när den är med mig. För att ta ställning till om jag har lust med det tycker jag att jag behöver en ganska god bild av vem det är jag har framför mig, hur den är i relation till andra, och för det tycker jag oftast att lite snack om ex kan vara ett bra sätt att förstå sig på varandra. Kanske är lite väl intellektualiserande men gillar att ha det som hobby

 

[Trani]

Men jag tycker definitivt att iaf jag inte spelar riktigt lika högt med vänskaper, säg att man har 4 riktigt nära vänner, och en faller bort, ja då är chansen ganska stor att man klarar sig fint ändå, på de man har kvar.

Men när det gäller någon du är kär i/ligger med så är risken stor att du inte klarar dig?

Förlusten av en nära vänskapsrelation skulle jag spontant se som mycket värre känslomässigt sett, än förlusten av en förälskelse. Förälskelser tenderar ju att vara mer flyktiga än nära vänskapsrelationer. Men det beror också på hur förlusten ser ut (motvillig och abrupt eller ömsesidig och utplanande).

 

[Hallonsoda]

Vad menar du med att jag gör det igen? Jag skriver hur jag ser på det hela. Bara för att du har en annan åsikt så innebär inte det att jag har fel eller inte förstår att du har behov av att prata om dåtid och framtid. Du pratar självklart om vad du vill precis som jag pratar om vad jag vill. Det har inget med att göra hur du förklarar, du kan förklara dig blå, jag tycker som jag tycker iallafall. Varför har du så svårt att förstå att människor är olika? Jag ser inte livet särskilt svart-vitt, snarare har livet hela färgskalan. Jag tycker snarare att det är du som ser det hela svart-vitt som tror att bara du förklarar tillräckligt så kommer jag att ändra åsikt.

Det har inte med några tråkiga upplevelser att göra. Jag har inga problem med att berätta om min barndom, om min 20-års ålder, 25-års ålder, 30-års ålder, 35-års ålder eller 40-årsålder om det är relevant men jag har inget behov av det. Det är skillnaden. Jag har heller inget behov av att prata om det som ska hända i framtiden om man inte räknar planeringen inför den närmaste tiden för att få ruljansen att fungera här hemma. När jag yngre hade jag ett behov av att prata om dåtid och framtid men det har jag inte längre eftersom jag har lärt mig att leva i nuet. Innan levde jag i framtid och i dåtid och det mår ingen människa bra av i längden för då missar man en massa som händer just nu. Jag har lärt mig att leva i nutid och jag trivs väldigt bra med det. Att ta vara på det som händer här och nu istället för att sukta efter något som har hänt eller kommer att hända.

Hej! Den här formuleringen "Innan levde jag i framtid och i dåtid och det mår ingen människa bra av i längden för då missar man en massa som händer just nu" ställer jag mig frågande till. Jag missförstår säkert (inte medvetet dock!!) men låter trist att inte ha framtidsplaner? Drömmar? Nu menar jag absolut inte att insinuera att du är deprimerad, men en professor i psykiatri som var min lärare sa att framtidspresenter, och förväntan inför dem, är något som typiskt sett försvinner vid en depression. Hon menade på att de flesta människor finner mycket glädje i tanken på den stundande sommaren, resan hem till systrarna man inte sett på 2 år, B&Js nya glassmak osv osv. När man inte drömmer och förväntar sig något fint som ska komma längre är man faktiskt heller inte riktigt frisk enligt dagens DSM.

Jag tycker också om att stämma av den jag var i dåtid mot hur jag är i nutid, och tar därmed en trip down memory lane då och då. Det berikar mitt liv alldeles ypperligt och jag ser inte alls vad jag skulle vinna på att endast leva i nuet? Ens eget nu skapas väl av dåtid och dåtidens erfarenheter läggs ihop till en presumtiv framtid? Eller? Men som sagt jag kan förstå dig helt fel!

 

[Hallonsoda]

Men när det gäller någon du är kär i/ligger med så är risken stor att du inte klarar dig?

Förlusten av en nära vänskapsrelation skulle jag spontant se som mycket värre känslomässigt sett, än förlusten av en förälskelse. Förälskelser tenderar ju att vara mer flyktiga än nära vänskapsrelationer. Men det beror också på hur förlusten ser ut (motvillig och abrupt eller ömsesidig och utplanande).

Bra poäng! Jag har nog lättare att utveckla (smärre) kristillstånd vid situationer som ditt senare exempel, ja, då förälskelsen/kärleken tar slut snabbt. Detta gäller dock inte för folk jag bara ligger med. Sen kanske jag formulerade mig lite väl drastiskt, klarar mig gör jag ju generellt naturligtvis, men förhållandeförlust/hejdå dig som jag dejtar och är kär i tar generellt sett hårdare än vänskapsförluster på mig, så är det. Förmodligen är jag ganska bortskämd med bra vänskapsrelationer. Har heller aldrig prövat på ett ömsesidigt och utplanande farväl vilket nog bidrar till bilden.