Hur ska jag kunna lära mig att leva med min psykiska ohälsa?

[Vitavi]

Jag orkar snart inte lägre börjar jag känna. Jag kan bara inte acceptera att jag ska behöva ha det såhär resten av livet och att min sjukdom är kronisk. Jag vill inte mer.
För att dra det kort är jag diagnosticeras med kronisk depression och ångest. Lider även av panikångest till och från. Sen 10 år tillbaka får jag regelbundet depressioner kryddade med ångest. Däremellan är det ganska bra i mitt liv. Dock inte helt bra eftersom de mediciner jag tar gör mig konstant trött och aningen avtrubbad. Sexlusten har t ex varit som bortblåst senaste åren och jag kan utan problem sova mer än halva dygnet men blir ändå aldrig utvilad.
Har nu återigen försökt sänka dosen medicin då jag inte orkar vara trött och gå runt som en käslokall zombie hela tiden. Och så fort jag sänker dosen kommer depressionen och ångesten som ett brev på posten.

Ska det behöva vara såhär hela livet? Hur lär man sig acceptera det?? Jag känner snart att jag inte orkar leva längre ärligt talat. Mitt liv skulle kunna vara så himla bra om jag bara mådde bra..

 

[Miss Sixty]

Jag har varit sjuk i många år depressioner, borderline, PTSD och ångest är min vardag. Tar mycket mediciner och har också känt mig som en zombie men efter 10 år har jag nu en medicinering som passar mig så är inte alls lika trött.

Men åker in och ut från psyk flera gånger om året. Nu väntar jag på behandlingshem

 

[Lona]

Jag har ungefär samma problematik och har haft det diagnostiserat sedan tonåren fast egentligen har det hållit på hela livet.
Varje gång jag varit tvungen att hoppa av skola eller jobb på grund av min sjukdom - och det är ganska många gånger - har jag hamnat i en djup depression som det tagit mig flera år att ta mig ur och kunna försöka på nytt.
Spiken i kistan kom för 10 år sedan när jag förlorade mitt dåvarande jobb och insåg att jag inte orkade hålla på så här; att försöka och kämpa för att ändå trilla ner i helvetet stup i kvarten.
Det var tungt att vid 30 års ålder sikta in sig på att inte jobba mer, i alla fall inte "på riktigt" utan möjligen på någon form av praktik eller liknande.
Samtidigt kändes det skönt att ha fattat beslutet men sedan följde ett antal års kamp med Försäkringskassan med utredningar och olika jobbprojekt innan jag äntligen fick igenom sjukbidrag på heltid i höstas.
Inte så kul när man är 40 år gammal men det var en otrolig känsla av lättnad.
Nu kan jag jobba på att ta hand om mig själv och göra saker jag mår bra av, som att vara med mina hundar och i stallet. Mycket mer orkar jag inte med och deprimerad blir jag fortfarande men det är ändå lättare nu.
Är för tillfället inne i en svacka med ångest, extrem trötthet, gråt och suicidtankar men försöker hanka mig fram.

Jag vet faktiskt inte riktigt VAD som fick mig att acceptera min sjukdom och mina diagnoser men jag försöker se det som om jag hade diabetes eller någon annan kronisk somatisk sjukdom.
Jag kommer sannolikt att behöva gå på diverse psykofarmaka resten av livet vilket givetvis medför en hel del biverkningar men utan mediciner skulle jag inte orka leva alls.
När jag väl hade accepterat att "det blir inte bättre än så här" så var det mycket lättare att se det jag faktiskt klarar av TROTS mina svårigheter än att fokusera på det jag INTE klarar av.
Det blev också lättare när jag blev öppen om mina sjukdomar och problem, även om en del har noll insikt så är de flesta förstående när jag mår dåligt eller inte klarar av att göra något vi planerat.
Dock var det ruskigt tungt när jag röjde bland mina gamla skol- och arbetsgrejer för ett tag sedan och fick rensa bort alla brustna drömmar och förhoppningar om allt jag ville en gång i tiden men som blev till... ingenting.

Ta emot den hjälp du kan få i form av mediciner, samtal, boendestöd och annat om du behöver det. Man orkar inte alltid söka hjälp men det finns saker som underlättar för en, jag har till exempel boendestöd sedan i vintras och även om det är skitjobbigt så mår jag mindre dåligt när det inte ser ut som fan här hemma.
Ta hand om dig och försök att se det du KAN göra och gör sådant du mår bra av. Kram!

 

[Magiana]

Har du (och ni andra) provat medicinsk yoga (eller vilken yoga som helst)? För mig har livet vänt 180 grader efter att jag börjat med det. I vissa fall kan det funka med det som enda behandling i andra fall kan det förstärka effekten av annan terapi. Några garantier finns det såklart inte att det fungerar i varje fall men väldigt många blir hjälpta.

 

[Kilauea]

Jag har kronisk depression sen många år och medicinerar för detta. Fungerar dock bra på min medicin, dvs inte avtrubbad eller nåt utan mer som en normal människa med vissa normala dalar och höjder. Drabbas ibland av panikångest, men har lärt mig känna den komma krypande och kan ofta förbereda mig, men det är ändå sjukt jobbigt när det händer (har fått KBT och lärt mig hantera det och vad som sker i kroppen, det var till väldig nytta för mig).
Har även en kronisk tarmsjukdom. Även fastän magen och alla värden är bra så lider jag av kronisk trötthet. Jag har lärt mig att inte sätta för höga mål. Jag planerar inte in sjutton saker att göra på en dag, utan vissa dagar kan min plan vara "fixa tvätten (dvs köra en tvättmaskin och sen en torktumlare) och köra disken". Då vet jag att jag att jag kan tvinga mig själv att göra de få sakerna och sen unnar jag mig att få vila.
Orkar jag mer, ja då är det bara en bonus jag mår bra av.

 

[Squie]

Har du (och ni andra) provat medicinsk yoga (eller vilken yoga som helst)? För mig har livet vänt 180 grader efter att jag börjat med det. I vissa fall kan det funka med det som enda behandling i andra fall kan det förstärka effekten av annan terapi. Några garantier finns det såklart inte att det fungerar i varje fall men väldigt många blir hjälpta.

Jag håller med dig!

Jag önskar så att jag hade hittat yogan betydligt tidigare än vad jag gjorde. Den har gjort underverk på min kropp och själ.

Annars TS, acceptans. För mig handlade det mkt om att köpa läget. "Just nu har jag det så här".

Jag kom otroligt långt på KBT. En tuff behandlingsform men ack så värd den var att genomgå. Ett hårt jobb att jobba
med mina tankebanor och möta mig själv.

 

[Lejonelle]

Blir väldigt berörd av ditt inlägg eftersom personer i liknande situationer finns på nära håll i mitt liv. Jag har inte någon lösning som hjälper dig men jag vill hålla upp hoppets flagga trots allt.

Det forskas på dina sjukdomar! För inte så länge sedan fanns inte SSRI-preparat och dess syskon. Tänk så många som har fått livet tillbaka tack vare moderna läkemedel! Vad mer finns runt hörnet? Vilka behandlingar väntar om 5-10 år?

Vad är ett "bra liv"? Eller "tillräckligt bra"? Personer jag känner som har levt länge med depressioner har kunnat jobba, skaffa familj, ha någorlunda "normala" (vad det nu är) liv även om de ibland fått anstränga sig mer och har kämpat i en uppförsbacke jag nog inte förstår fullt ut. Det jag ser är att när de kommer upp en bit i ålder planar toppar och dalar ut, kanske inte helt men det blir ändå annorlunda. Erfarenheten och kunskapen om att man klarar av de svåra perioderna och att de inte varar för alltid. Lärdomar man gör att vissa svårigheter går att övervinna och att man trots allt kan realisera en hel del drömmar. Exempel: en kvinna började spela lokalrevy när hon var i 45-årsåldern, fick en stor umgängeskrets och stod på scen och var rolig, sjöng solo, spelade sketcher. Sjukdomen kunde inte hindra henne från att göra något hon drömt om.

Jag vet inte hur gammal du är men ibland kanske man ser livet framför sig som en lång räcka av år som är ungefär samma som det år man står mitt uppe i. Min erfarenhet är att så blir livet oftast inte. Det händer så mycket längs vägen! Händelser som formar dig och din upplevelse av mening och lycka kanske lika mycket eller mer som den sjukdom du lider av. Dörrar som stängs kan innebära att andra dörrar öppnas och vi vet faktiskt inte vad som ska hända.

Jag kan tänka mig att det känns hopplöst många gånger men jag vägrar tro att ditt liv inte kan bli bättre, att det inte kan innehålla kärlek, mening, värdighet, självbestämmande och ett visst mått av frihet - sånt som kan ge glädje och väga upp för dagar som känns för tunga att stå ut med. Och jag tänker också sticka ut hakan och säga att jag inte vill tro att din sjukdom är kronisk - det finns bara inte tillräckligt med kunskap för att bota den, än. Men kanske för att hålla dig under armarna och lindra dina symptom så att du kan leva så bra som möjligt fram till dess att boten finns.

En kram till dig!

 

[purity_666]

Har du provat olika mediciner? Jag är bipolär och har ätit medicin i ett par år nu. Jag reagerar väldigt olika på olika mediciner, även de som ska vara "samma". Prata med din läkare om det och se om ni kan göra ett byte?

Sen får man försöka fokusera på de perioderna som är bättre. Det är de som gör det värt att fortsätta kämpa. Sen vet man ju faktiskt inte, även om du fått din diagnos kan det ju ändras i framtiden. Kroniskt depression är ju inte skrivet i sten att det alltid kommer finnas där. De säger att det är kroniskt att vara bipolär också, men att man kan vara symtomfri och fungera bra ändå i perioder. Så det är inte dags att kasta in handduken än. Man vet inte, en dag kanske man kan leva ett symtomfritt liv.