Hur valde DU ras?

[machafuko]

Tänkte starta en (för mig) spännande tråd. Vill veta hur ni där ute valde ras? Hela historian. Slank ni kanske in på ett skal och det blev som det blev, eller blev ni tipsade? Blev ni påtvingade av sambon eller gjorde ni en lång utredning av diverse raser och därefter bestämde er?

Berätta gärna, vore kul att höra. Men även... hur gick det sedan, blev det bra? Hade ni gjort något annorlunda idag?

Shooot

 

[Inte_Ung]

Det bara blev.
Där fanns en schäfer som hade rätt egenskaper för oss.
Storleken hade vi dock satt till en större ras typ retriever för att den skulle tåla vår livsstil.
Ute mycket i alla väder och kunna arbeta litet med spår i samband med jakt.
Och helst även apportera sjöfågel.
Vi tränar på att apportera äpplen i sjön just nu.

Det blev helt perfekt.

 

[Vastgota]

Jag gjorde precis som man inte ska, valde ras efter ett romantiserat minne av en Västgöte jag träffat som tonåring... Nja, det var utgångspunkten. Sedan läste jag på så mycket jag kunde, och tyckte att det faktiskt verkade som att det kunde vara något för oss. Ett tag var jag orolig att en Västgöte skulle vara lite för aktiv för oss, så jag tittade lite på Lancashire heeler också. Men efter att ha sett heelern på utställning så kände jag njae, dessutom fick jag veta att de är ännu mer aktiva. Så Västgöte blev det. Och jag tycker att det blev bra. Det är en vänlig, trygg, okomplicerad individ, perfekt för oss att lära oss hund med. Jag var pga värk osäker på hur mycket jag skulle orka, men jag märker att det är bra för hälsan att ha hund. Nu skulle jag gärna haft en hund som var lite mer intresserad av att träna (han tränar gärna, men på sina villkor), men det är tidigt än, han är mitt i tonåren, det kanske kommer. Det är en bra kompis för mig att lära mig tillsammans med, så att jag kanske, om några år, kan tillräckligt för att klara en brukshund. Galen som jag är så vill jag att nästa hund skall vara en Cattledog...

 

[Kilauea]

När jag skaffade lagotto sades de vara enkla hundar på alla sätt och vis. Såg bilder, läste på, blev förälskad - och fick mig ett monster . Vartefter tiden gick växte vi ihop. Jag insåg att lagotto var en hund som ville jobba, som behövde mer aktivering än promenader och var en ras med många egna idéer.
Förutom under valptiden har jag aldrig ångrat mitt val. Fick säga hejdå till henne i augusti i år och en del av mitt hjärta är för alltid trasigt
Kommer nog dock bli en lagotto igen om några år, om jag känner mig själv.

Labbe skaffade jag och sambon för att jag är uppväxt med labbe och älskar deras positiva mentalitet.
Vi fick oss en grabb som är lite skarpare än labbar ska vara, vi tror det beror på att jag blev svårt sjuk i samband med att vi hämtade honom. Han har liksom tagit en beskyddarroll över mig.
Han är rätt okomplicerad i övrigt, lätthanterlig och sådär löjligt positiv som bara labbar kan vara

Nästa hund blir nog som sagt en lagotto, eller möjligtvis en jaktlabbe.

 

[Red_Chili]

Det bara råkade bli saluki för mig.
När jag var liten så umgicks jag mycket med min bästa vän som ofta var hos sin farmor, därför var även jag där ofta. Denna farmor hade en väninna som hade ett knippe salukis och jag fick då borsta deras öron, hålla i kopplet lite ute på promenader osv

När jag blev lite äldre så fick jag och vännen följa med till kenneln som dessa salukis kom från. Vi var där i en vecka eller två och under den tiden blev jag verkligen kär i rasen. Där fick jag hjälpa till med all möjlig skötsel, umgås med hundar i alla möjliga åldrar, dela säng med dem på nätterna osv. De hade väl ca 20 hundar på kenneln då. Jag blev fast på kenneln, åkte dit så fort jag var ledig från skolan och eftersom kennelägarna är extremt erfarna, kunniga och vänliga så fick jag lära mig massor! Jag var med på tävlingar, träningar, hjälpte till med valpkullar...

Senare fick jag möjlighet att ha en egen hund och då fick jag ta hem min favorit från kenneln, en underbar tik som inte trivdes hos dem. Hos mig trivdes hon utmärkt och hon var helt otroligt fantastisk. Hon fick sedan en kull till på kenneln, parades med en av mina favorithanar och en av valparna blev min.

För att göra en lång story kort så dök det upp en ung tik som behövde nytt hem kort efter att min första tik lämnat oss. Det var en liten guldfärgad tik som fick flytta till mig. Min Aysu. Jäklar vad mycket vi gjort tillsammans.

Förra sommaren fick jag hem min lilla Ebrah, ett barnbarn till min älskade första tik och trots att alla mina hundar fått mig att tänka "Åh, jag vet inte om jag vågar ta hem en till, hur ska någon kunna vara lika underbar som den jag har nu?" så alltså.. hon är underbar hon med. Jag hade skyhöga förväntningar på henne pga hennes stamtavla, jag känner så otroligt många i nära släkten och vet hur otroligt bra de är. Trots det lyckas hon vara bättre än väntat på alla sätt och vis.

Så ja.. Vad gäller rasvalet.. inte en chans i världen att jag hade gjort något annorlunda! Jag älskar salukin. Det är nu ganska exakt 16 år sedan jag var på kenneln första gången (nu känner jag mig gammal ) och jag älskar varje minut som jag spenderar tillsammans med salukis.

Visst önskar jag att jag hade gjort vissa saker annorlunda, med träningsmetoder och hundhållningen i stort, men jag har alltid gjort mitt bästa utifrån den kunskap jag haft och herrejösses vad mycket jag lärt mig genom åren! Jag känner mig så otroligt bortskämd som får ha så fantastiska hundar som jag har nu. De passar mig helt utmärkt och inga ord räcker till för att beskriva hur mycket jag älskar mina dårar. Jag hoppas verkligen att alla andra hundägare får möjlighet att känna sig lika lyckligt lottade med sina hundar som jag känner mig med mina.

 

[machafuko]

Det bara råkade bli saluki för mig.
När jag var liten så umgicks jag mycket med min bästa vän som ofta var hos sin farmor, därför var även jag där ofta. Denna farmor hade en väninna som hade ett knippe salukis och jag fick då borsta deras öron, hålla i kopplet lite ute på promenader osv

När jag blev lite äldre så fick jag och vännen följa med till kenneln som dessa salukis kom från. Vi var där i en vecka eller två och under den tiden blev jag verkligen kär i rasen. Där fick jag hjälpa till med all möjlig skötsel, umgås med hundar i alla möjliga åldrar, dela säng med dem på nätterna osv. De hade väl ca 20 hundar på kenneln då. Jag blev fast på kenneln, åkte dit så fort jag var ledig från skolan och eftersom kennelägarna är extremt erfarna, kunniga och vänliga så fick jag lära mig massor! Jag var med på tävlingar, träningar, hjälpte till med valpkullar...

Senare fick jag möjlighet att ha en egen hund och då fick jag ta hem min favorit från kenneln, en underbar tik som inte trivdes hos dem. Hos mig trivdes hon utmärkt och hon var helt otroligt fantastisk. Hon fick sedan en kull till på kenneln, parades med en av mina favorithanar och en av valparna blev min.

För att göra en lång story kort så dök det upp en ung tik som behövde nytt hem kort efter att min första tik lämnat oss. Det var en liten guldfärgad tik som fick flytta till mig. Min Aysu. Jäklar vad mycket vi gjort tillsammans.

Förra sommaren fick jag hem min lilla Ebrah, ett barnbarn till min älskade första tik och trots att alla mina hundar fått mig att tänka "Åh, jag vet inte om jag vågar ta hem en till, hur ska någon kunna vara lika underbar som den jag har nu?" så alltså.. hon är underbar hon med. Jag hade skyhöga förväntningar på henne pga hennes stamtavla, jag känner så otroligt många i nära släkten och vet hur otroligt bra de är. Trots det lyckas hon vara bättre än väntat på alla sätt och vis.

Så ja.. Vad gäller rasvalet.. inte en chans i världen att jag hade gjort något annorlunda! Jag älskar salukin. Det är nu ganska exakt 16 år sedan jag var på kenneln första gången (nu känner jag mig gammal ) och jag älskar varje minut som jag spenderar tillsammans med salukis.

Visst önskar jag att jag hade gjort vissa saker annorlunda, med träningsmetoder och hundhållningen i stort, men jag har alltid gjort mitt bästa utifrån den kunskap jag haft och herrejösses vad mycket jag lärt mig genom åren! Jag känner mig så otroligt bortskämd som får ha så fantastiska hundar som jag har nu. De passar mig helt utmärkt och inga ord räcker till för att beskriva hur mycket jag älskar mina dårar. Jag hoppas verkligen att alla andra hundägare får möjlighet att känna sig lika lyckligt lottade med sina hundar som jag känner mig med mina.

Vilken solskens historia på många sätt. Underbart!

 

[LiZH]

Jag ville ha en liten, pigg, frisk sällskapshund till familjen ( om jag inte hade haft familjen hade valet varit enkelt:bruksschäfer). Eftersom min man är allergiker men har vuxit upp med bichon havanais så blev det en sådan. Den passade in på kriterierna för en sällskapshund till familjen och hans allergi har klarat av dem. Valet blev helt rätt vad gäller familjehund-tyvärr blev min man jättesjuk och utvecklade astma pga hunden.

 

[Malibu_Stacy]

Jag var 10 år när pappa bestämde att vi skulle köpa hund.
Han ville ha en Welsh Terrier men då de är så pass ovanliga fanns det inga till salu just då, men en uppfödare tipsade om Dvärgschnauzer istället och så blev det.
Passade både familjen och pappa mycket bra.
Jag tränade och gick kurser via hundungdom. När jag sedan flyttade utomlands för studier fick Spike följa med. Han blev 14 år och två veckor innan han gick bort kom Dahlia, som nu är 4,5 år, in i mitt liv.
Det var aldrig någon tvekan om att jag skulle ha Dvärgschnauzer.

När vi köpte Spike år 1998 var det knappt någon som kände till rasen, folk trodde det var "någon typ av terrier" och hade svårigheter att uttala rssnamnet. Idag, 18 år senare är det en av de mest populära hundraserna i Sverige.

 

[nella84]

För typ 10 år sen, säkert mer fick jag syn på en annons i tidningen om vita herdehundar, blev nyfiken! Vi åkte upp på en stor hundutställning och kollade lite på dem på håll men vågade inte riktigt gå fram och prata
Iaf efter ett tag kontaktade jag uppfödaren och hon bjöd in oss på en kennelträff! Vi åkte dit och kände båda två att vi tyckte om dessa hundar
Tyvärr blev det ingen hund då pga jobb, boende... Typ 5-6 år senare var jag gravid, sjukskriven och halvt deppig, vi började prata hund igen och kontaktade uppfödaren igen och ja några veckor senare ägde vi vår första hund! En 7 månaders vit herdehundstjej som var livlig, skuttade rätt upp som en känguru Hon är nu 5 år och lugnat sig en del sen dess men känguruhoppen finns kvar när hon bli exalterad

Vi ville ha en aktiv hund, vi ville träna/tävla men samtidigt vara en trevlig familjehund, vi har nu ytterligare en vit herdehundstjej som är 18 månader.

 

[Jenka]

Båda har varit väldigt välplanerade, läst på mycket osv.

Dvärgschnauzern valde vi som första hund, ville ha en robust men hyfsat liten hund som kunde hänga med på allt och träna lite, men inte kräva multum. Låg jaktlust. Fördel (men inget kriterium) att de inte fäller.
Efterhand (eller väldigt snabbt) har mitt intresse för hundträning ökat så hans motivation räcker inte riktigt till, och jag har insett att pälsvård inte riktigt är min grej. Därför tvekar jag på en till. (tyvärr kass hälsa på min också).

Pga ovan nämnda träningsintresse blev nästa hund en australian shepherd. Tror jag först fick nys om rasen via buke. Fick en väldigt energisk dam med lite stressproblem och känner egentligen att hon är snäppet för mycket för mig. Särskilt i den delen av vardagen som inte är träning.

Nästa hund blir ett mellanting, vet inte riktigt ras.

 

[Jenka]

Båda har varit väldigt välplanerade, läst på mycket osv.

Dvärgschnauzern valde vi som första hund, ville ha en robust men hyfsat liten hund som kunde hänga med på allt och träna lite, men inte kräva multum. Låg jaktlust. Fördel (men inget kriterium) att de inte fäller.
Efterhand (eller väldigt snabbt) har mitt intresse för hundträning ökat så hans motivation räcker inte riktigt till, och jag har insett att pälsvård inte riktigt är min grej. Därför tvekar jag på en till. (tyvärr kass hälsa på min också).

Pga ovan nämnda träningsintresse blev nästa hund en australian shepherd. Tror jag först fick nys om rasen via buke. Fick en väldigt energisk dam med lite stressproblem och känner egentligen att hon är snäppet för mycket för mig. Särskilt i den delen av vardagen som inte är träning.

Nästa hund blir ett mellanting, vet inte riktigt ras.

 

[kolblakkur]

Är uppväxt med schäfer och dobermann.

Letade omplaceringshund ett tag utan att hitta rätt. Ville ha en lätt och liten hund. Okomplicerad, som kan ta det lugnt en hel dag och vara ute i skogen hela nästa dag. Sund ras och med ett trevligt psyke. Skulle fungera med katter. Eftersom en nära vän till mig är uppfödare och jag träffade hennes urtrevliga hundar varje dag under flera år, så var jag alltid svag för rasen. Så vi tog en tikvalp för några veckor sedan och det blev sååå rätt. Vill redan ha en till Det blev en dansk-svensk gårdshund.

 

[Emuliiaa]

Så länge jag kan minnas har jag älskat vinthundar.
Deras graciösa, knäppa, tokiga, lite kattliknande sätt. Först var jag inställd på saluki, lagom storlek tyckte jag. Sambon gick med på en till hund (rottis sedan innan) men föredrog whippet då han tycker salukisar ser ut som vandrande skelett. Nu har vi två whippar från samma kennel, knappt 1 år mellan dem, och jag är totalfast! Lagom storlek, otroligt vackra, kärleksfulla, galna hundar!

 

[liasa]

Med min cavalier visste jag bara att jag ville ha en liten sällskapshund som jag kunde testa agility med. Tittade lite på rasgrupp 9 på SKKs hemsida, sedan på blocket och bara hittade en kull i närheten... Tyvärr har jag insett så här i efterhand att uppfödaren är mer intresserad att få fram många kullar än att väna om rasen. Så har min cavalier också syringomyeli, så tyvärr fick han bli sjukpensionär tidigt. Mentalt är han en väldigt trevlig hund och enkel på alla sätt.

När jag skulle skaffa hund nummer 2 var det ett himla velande. Kom fram till att jag ville ha en hund med lite mer go i än cavalier, som skulle passa utmärkt till agility och som gärna fick vara lite mer reserverade också. Träffade en pumi på klubben och blev såld Fullkomligt älskar deras uttryck! Träffade ett par till pumis och åkte sedan för att hälsa på en uppfödare. Ställde mig i valpkö och väntade och väntade. Efter över ett år (och en kull där det inte blev nån valp till mig) fick de tillbaka en 10 månaders unghund och frågade om jag ville ha honom. Det var fullkomlig kärlek vid första ögonblicket. Jag älskar min cavalier, men det är något särskilt med min lilla pumi. Vi har våra problem också, tyvärr, han dras med skotträdsla och jag har ägnat massor av timmar åt miljöträning. Men han utvecklas åt helt rätt håll och även om jag får många grå hår, så har vi kul ihop och han är en så himla rolig hund. Om några år tror jag definitivt det trillar in en till pumi här

 

[akraften]

Jag och min sambo har pratat om hund enda sedan vi blev tillsammans, men det har aldrig varit rätt tid. Med jobb och plugg utvecklades vårt liv i en riktning vi inte trivdes med, där vi var trötta, orkeslösa och mest satt hemma när vi inte var i skola eller på jobb. Så vi bestämde oss för att det är nu eller aldrig och så skaffade vi vår första hund, en labradortik som nu är drygt 18 månader.

Hon är fantastisk och har lärt oss så mycket. Både om oss själva, vår relation och hur vi fungerar som familj. Hon är hunden vi har gjort en massa fel med, en hel del rätt med och som har fått oss att tycka det är roligt att arbeta med sin hund. Tack vare henne lever vi ett liv idag där vi hittar på saker, har massa energi och tycker att allt känns så enkelt.

Vi kommer aldrig igen leva ett liv utan hund, men nästa kommer inte bli labrador. Hennes uppväxt har kantats av så mycket ångest för leder och när vi väl röntgade så hade hon både artros och FCP på armbågarna. Livet alltså. Förhoppningsvis får vi ändå ett gäng fina år tillsammans.

 

[Hyacinth]

Jag visste vilka egenskaper jag ville ha, och vilka jag inte ville ha. Sen läste jag igenom samtliga rasbeskrivningar på SKKs hemsida så jag inte missade nåt oväntat och gjorde ett val. Velade mellan Corgi cardigan och schäfer. Sen övertalade jag MAKEN, hittade en uppfödare via @FrauleinLeo och på den vägen är det.
DÅREN är 5 månader och tämligen oemotståndlig.

Vi ska ha schäfer igen, men när BARN(-en) är stora.

 

[Och_Aye]

Jag började med new foundland, insåg att det inte var min grej , och gjorde dundermisstaget; köpte mig en border collie. För dom var ju lättlärda osv, bra om man vill tävla lydnad. Så det gjorde jag. Sen fastnade jag. FULLSTÄNDIGT, och här sitter jag idag, 12 år senare, men 2 border collies och ett gäng med får - och ser inte alls poängen med någon annan ras .

Trodde faktiskt inte att jag skulle fastna för vallningen så, från början, med första o kanske även andra hunden, var det mest en bisyssla för det är ju bra för dom att valla typ. Vi tränade/tävlade lydnad och bruks.

Idag... tjaa, senaste hundjäkeln kan väl typ grunderna i lydnaden, och sitta kan den , annars är det faktiskt bara vallning.

Det där med lättlärd har jag ju lärt på mig på vägen att det också innebär att dom lär sig FEL saker precis lika fort. Och har dom bestämt sig, så är det så. Dom är nästan lite autistiska. Men helt underbara, jag skulle inte i dagsläget byta mot någon annan ras faktiskt. Vallningen är det roligaste, svåraste och mest frustrerande jag tränat med någon hund - så häftigt! Ena sekunden tänker man att nej, nu skiter jag i det här och tränar lydnad i stället, och andra sekunden står man där med gåshud över hela kroppen för att det är så fräckt.

 

[fejt]

Jag har älskat airedaleterrierns utseende sedan jag var liten. Min morfar tyckte om dem och jag som är mycket historieintresserad fascinerades av deras insatser under första världskriget.
När det blev dags för hund hade jag aldrig träffat någon airedale i verkligheten så vi hörde oss för, åkte runt på kennlar...sånt som man gör.
Funderade en del på andra raser också men återkom hela tiden till airedaleterriern. Jag ville ha en tålig, aktiv allvädershund med karaktär och mod. En glad skit att ha roligt med. Hur mycket jobb det skulle bli med min förvisso nästan löjligt glada skit förstod jag inte innan. Han är inte född lagspelare om man säger så
Men jag är en terriermänniska, så är det bara. Det är något med den där egensinnigheten. Och så skägget förstås

 

[Raderad medlem 94602]

Skägget (Dvärgschnauzern) skaffade jag efter att ha haft några sjuka bruksmixer av misslyckade varianter.
Jag var utled på stora, sjuka och krävande hundar med div svagheter.
Nu ville jag ha nått mindre, enklare, frisk, robust och allert ras som inte kvävde mig med aktivitetsmåsten. Men jag ville ha kvar möjligheterna att träna men måttligt.
Hade träffat lite skägg och ett ex till mig hade ett gäng och haft några kullar. Jag tyckte ett skägg kändes "lagom".

Älskar mitt skägg och han var rätt DÅ men med tiden upptäkte jag att han var för "lite", vissa bitar saknades. Därför blev lyckan total när jag träffade sambon som hade en mindre uppfödning av bruksschäfer. En ras jag är uppväxt med. Intresset hund tog ny fart och eskalerade snabbt. Ganska snart ville jag ha en själv att träna.
Sambons Mamma Mu hade lämnat flera avkommor som gett mig habegär och jag hade haft span på en ny hane i Sverige, kombon var given. Resultatet blev min lilla Calibra, min drömhund

 

[Tajger]

Med min cavalier visste jag bara att jag ville ha en liten sällskapshund som jag kunde testa agility med. Tittade lite på rasgrupp 9 på SKKs hemsida, sedan på blocket och bara hittade en kull i närheten... Tyvärr har jag insett så här i efterhand att uppfödaren är mer intresserad att få fram många kullar än att väna om rasen. Så har min cavalier också syringomyeli, så tyvärr fick han bli sjukpensionär tidigt. Mentalt är han en väldigt trevlig hund och enkel på alla sätt.

När jag skulle skaffa hund nummer 2 var det ett himla velande. Kom fram till att jag ville ha en hund med lite mer go i än cavalier, som skulle passa utmärkt till agility och som gärna fick vara lite mer reserverade också. Träffade en pumi på klubben och blev såld Fullkomligt älskar deras uttryck! Träffade ett par till pumis och åkte sedan för att hälsa på en uppfödare. Ställde mig i valpkö och väntade och väntade. Efter över ett år (och en kull där det inte blev nån valp till mig) fick de tillbaka en 10 månaders unghund och frågade om jag ville ha honom. Det var fullkomlig kärlek vid första ögonblicket. Jag älskar min cavalier, men det är något särskilt med min lilla pumi. Vi har våra problem också, tyvärr, han dras med skotträdsla och jag har ägnat massor av timmar åt miljöträning. Men han utvecklas åt helt rätt håll och även om jag får många grå hår, så har vi kul ihop och han är en så himla rolig hund. Om några år tror jag definitivt det trillar in en till pumi här