Inse att man är sjuk..

[kompis87]

Jag har nog nyss insett att jag faktisk är sjuk, i ätstörnings-beteende.

Hemma i vardagen tänker jag inte så mkt på det, jag har svält mig till och från i tio år men aldrig hamnat på sjukhus, jag har hållt mig på en viss nivå eller vad man ska säga. Ingen i min familj vet eller min vänner. Men i vardagen har jag oftast mina rutiner och brukar hålla mig relativt "frisk"

Men nu är jag på semester för första gången på 7 år. Jag reser med ett sällskap jag inte känner så bra, och redan igår på dag 2 kände hur stort problem detta verkligen är. Det största problemet är att efter all svält som min kropp fått stå up med under åren så har min mage tagit stryk en del, så jag måste vara försiktig med vad jag äter och när och inte äta för mkt åt gången. Det resulterar då i att jag får jätte ont i magen och diarré som kan hålla i sig i ett dygn. Detta är jag ju såklart rädd för att det ska hända speciellt nu när jag reser, så igår vid 15 tiden hade jag inte ätit på 24 timmar och alla i mitt sällskap skulle äta ute och där sitter jag och vet att det är omöjligt för mig att äta något. Jag VILL äta och vara som dom andra och ha kul inte sitta där med ett glas vatten med jag har inget val, för hade jag ätit då så hade jag fått panik ont i magen och vi hade en bilresa på 4 timmar framför oss.. Jag fick kämpa mig igenom den middagen när jag satt och tittade på dom andra för att inte börja gråta när jag inser att jag faktiskt är sjuk och jag har pajat min egen kropp...

Så dag två på min semester, tio dagar kvar och här sitter jag med sus i öronen, ben som domnar av och enormt blodsockerfall hela tiden och vet inte vad jag ska ta mig till riktigt.. Och vad ska jag göra när jag kommer hem? Måste jag prata med någon? Går det att bli bättre och leva normalt? Laga min kropp?
Jag skäms så otroligt mycket över detta..

 

[ameo]

Jag vet inte vad du ska göra, men det allra bästa är att du har kommit till insikt! Det är det första steget mot ett tillfrisknande.
Och det är ju många som tagit sig ur ätstörningar och lever fullt normalt efteråt.
Stort lycka till!
Du KAN och du är värd att bli frisk!

 

[fridaxi]

Jag har nog nyss insett att jag faktisk är sjuk, i ätstörnings-beteende.

Hemma i vardagen tänker jag inte så mkt på det, jag har svält mig till och från i tio år men aldrig hamnat på sjukhus, jag har hållt mig på en viss nivå eller vad man ska säga. Ingen i min familj vet eller min vänner. Men i vardagen har jag oftast mina rutiner och brukar hålla mig relativt "frisk"

Men nu är jag på semester för första gången på 7 år. Jag reser med ett sällskap jag inte känner så bra, och redan igår på dag 2 kände hur stort problem detta verkligen är. Det största problemet är att efter all svält som min kropp fått stå up med under åren så har min mage tagit stryk en del, så jag måste vara försiktig med vad jag äter och när och inte äta för mkt åt gången. Det resulterar då i att jag får jätte ont i magen och diarré som kan hålla i sig i ett dygn. Detta är jag ju såklart rädd för att det ska hända speciellt nu när jag reser, så igår vid 15 tiden hade jag inte ätit på 24 timmar och alla i mitt sällskap skulle äta ute och där sitter jag och vet att det är omöjligt för mig att äta något. Jag VILL äta och vara som dom andra och ha kul inte sitta där med ett glas vatten med jag har inget val, för hade jag ätit då så hade jag fått panik ont i magen och vi hade en bilresa på 4 timmar framför oss.. Jag fick kämpa mig igenom den middagen när jag satt och tittade på dom andra för att inte börja gråta när jag inser att jag faktiskt är sjuk och jag har pajat min egen kropp...
Så dag två på min semester, tio dagar kvar och här sitter jag med sus i öronen, ben som domnar av och enormt blodsockerfall hela tiden och vet inte vad jag ska ta mig till riktigt.. Och vad ska jag göra när jag kommer hem? Måste jag prata med någon? Går det att bli bättre och leva normalt? Laga min kropp?
Jag skäms så otroligt mycket över detta..

Jag kan inte råda vad du ska göra nu eller helt utförligt när du kommer hem. Men att ta kontakt med någon så du får hjälp ska du göra så fort du orkar när du kommer hem. Skäms inte! Det är inte ditt fel. Det är superbra att du insett hur begränsat ditt liv är med ätstörningen och att du vill ha hjälp att bli frisk!
har själv problem och halvhjärtat försökt få hjälp, men inte fått respons att jag tappat motivationen... Så prata gärna med en vän eller någon du litar på och känner dig trygg med, som kan stötta dig om det går segt att få hjälp på andra vägar - så du int etappar motivationen att bli frisk. Styrkekram!

 

[Is]

Jag har nog nyss insett att jag faktisk är sjuk, i ätstörnings-beteende.

Hemma i vardagen tänker jag inte så mkt på det, jag har svält mig till och från i tio år men aldrig hamnat på sjukhus, jag har hållt mig på en viss nivå eller vad man ska säga. Ingen i min familj vet eller min vänner. Men i vardagen har jag oftast mina rutiner och brukar hålla mig relativt "frisk"

Men nu är jag på semester för första gången på 7 år. Jag reser med ett sällskap jag inte känner så bra, och redan igår på dag 2 kände hur stort problem detta verkligen är. Det största problemet är att efter all svält som min kropp fått stå up med under åren så har min mage tagit stryk en del, så jag måste vara försiktig med vad jag äter och när och inte äta för mkt åt gången. Det resulterar då i att jag får jätte ont i magen och diarré som kan hålla i sig i ett dygn. Detta är jag ju såklart rädd för att det ska hända speciellt nu när jag reser, så igår vid 15 tiden hade jag inte ätit på 24 timmar och alla i mitt sällskap skulle äta ute och där sitter jag och vet att det är omöjligt för mig att äta något. Jag VILL äta och vara som dom andra och ha kul inte sitta där med ett glas vatten med jag har inget val, för hade jag ätit då så hade jag fått panik ont i magen och vi hade en bilresa på 4 timmar framför oss.. Jag fick kämpa mig igenom den middagen när jag satt och tittade på dom andra för att inte börja gråta när jag inser att jag faktiskt är sjuk och jag har pajat min egen kropp...

Så dag två på min semester, tio dagar kvar och här sitter jag med sus i öronen, ben som domnar av och enormt blodsockerfall hela tiden och vet inte vad jag ska ta mig till riktigt.. Och vad ska jag göra när jag kommer hem? Måste jag prata med någon? Går det att bli bättre och leva normalt? Laga min kropp?
Jag skäms så otroligt mycket över detta..

Det absolut första du ska gör är att leta upp en affär där du kan köpa kalla soppor, yoghurt eller liknande och så ser du till att drick lite av det hela tiden ( tvinga i dig om du måste men det är ju bra om Du har något som du tycker är lättare att få i dig) så att du får igång din stackars mage och kropp istället för att chocka igång systemet med kryddad mat som din mage inte är van vid. Se till att du håller igång magen med sådan produkter hela resan så att du aldrig behöver chocka magen helt(det här kommer att låta konstigt men till och med bantningsdrycker likt nutrellet kan vara en start, som tillskott om du inte få tag på riktiga näringsdrycker, bara för att få i sig det man behöver) .

Sendan ska du ta ett djupt andetag, berömma dig själv för att du kommit till insikt och fundera ut en struktur för hur du ska kunna reda upp det här på bästa sätt. Det är oräkneligt med människor som varit i din sist och som med all säkerhet kan agera stöd för dig, sedan tror jag inte alls att det är en dum ide att kontakta någon att prata med när du kommer hem, någon som vet hur du kan återhämta dig.

Jag har aldrig varit riktigt illa däran men hade mina perioder under tonåren, jag började föra matdagbok, ibland med små mål över vad jag skulle klara att få i mig dag för dag och det funkade faktiskt skapligt och idag anser jag mig inte längre ha några problem.

Lycka till nu

 

[Lena Furberg]

Det här är kanske det bästa som kunnat hända just nu? Resan som fick dig att inse allvaret och som fick dig att vilja få till en förändring! Det är ju faktiskt jättepositivt! En förklädd gåva, på sätt och vis.
Skäms inte. Ätstörningar är SÅ vanliga att du verkligen inte är ensam om det, tvärtom. Som Is skriver ovan, är det just nu viktigast att du får i dig vätska och energi så du inte kollapsar under resan. Sedan, när du kommit hem, kan du ta itu med problemet. Du kan, det går! Du har precis vänt och börjat på en ny väg, tänker jag! Lycka till!

 

[_Charlotte_]

Jag håller med de andra som har skrivit. Ta dig iväg och köp sånt som är lätt att äta. Yoghurt, nyponsoppa, "bantningsdrycker" eller hellre näringsdrycker om du kan få tag på det, juice och mjölk hellre än vatten. Eller om du hellre äter, kanske sånt som går att småplocka? Bär, uppskuren frukt, grillad kyckling, skorpor, riskakor... Det är olika vad som fungerar för olika personer.
Sedan äter du lite, men ofta. Så fortsätter du så hela resan och när du kommer hem hittar du någon du kan ventilera dina problem med och som kan stötta dig. Det kan vara till exempel en familjemedlem, en nära vän, en kurator eller en ätstörningsmottagning, men dit kan det vara lång väntetid tyvärr.

Jag har precis som många andra haft ätstörning, och är idag nästan helt fri. Det går att bli bra, det går att leva ett normalt liv och det går att laga kroppen! Men det kan vara en snårig stig och lätt att gå fel, så det är skönt att ha stöttning.

 

[kompis87]

Tack så jätte mycket för alla svar och allt stöd!
Nu har jag nyss varit ute köpt nötter och frukt samt iste och vatten, lyckades också äta en halv macka med sallad och ost, har valt att inte vara med de andra idag utan vara själv på hotellet för att försöka få i mig lite mat och så min kropp får återhämta sig utan stressad över att jag ska bli sjuk så fort jag äter något.

Igårkväll i bilen hem så frågade en av tjejerna mig (som jag träffat samma dag) om jag inte var hungrig och att hon var orolig för mig för att jag inte hade ätit på hela dagen. Då sa jag bara snabbt att jag har ätstörning och måste vara försiktig med vad jag äter. I deras kultur kretsar mycket kring mat och att samlas och äta mycket och vara social är liksom det man för hela tiden så kände att jag var tvungen att säga något för att inte framstå som nån dryg skinny-girl som petar i maten hela resan.
Trodde det skulle kännas bättre efter jag sa det men känner bara så mkt skam och som nån dum tonårig som inte ens kan äta ordentligt

 

[Salama]

Det går att bli fri! Men det tar tid och det är jobbigt. Tag kontakt med vårdcentral/kurator/ätstörningsenhet på en gång när du kommer hem! Det allra viktigaste för att bli frisk är att vilja själv, men man behöver också stöd igenom processen. Jag har varit inlagd i flera omgångar och har varit ganska illa däran, men idag klassar jag mig som frisk!

Jag tror inte att ditt resesällskap tänker så alls. Och om de nu mot förmodan skulle tänka så så är det deras bekymmer. Följ råden du har fått i tråden och fokusera på dig själv - det är ändå du som är viktigast i ditt liv!

 

[Otter]

Jag skäms så otroligt mycket över detta..

Trodde det skulle kännas bättre efter jag sa det men känner bara så mkt skam och som nån dum tonårig som inte ens kan äta ordentligt

Kära TS, jag är inte speciellt kunnig inom ätstörningar eller vad man ska göra för att må bättre och komma ur det, men en sak vet jag: du ska absolut inte, under några omständigheter, skämmas för att du har en ätstörning. Aldrig! Du är den du är, och du är lika bra som någon annan.

Hoppas att du mår bättre snart och att du får den hjälp och stöd som du behöver.

 

[EmmaBovary]

@kompis87 Du har ju precis erkänt för dig själv att du har problem, inte konstigt att det känns underligt att erkänna det för andra också!

 

[Hyacinth]

Du är på g. När du kommer hem kontaktar du vc och ber om hjälp med kontakt till en ätstörningsenhet. Jag har också ätstörningar, och har gått från anorexi till bulimi till ett generellt knäppt ätbeteende. Det är fler än du tror som har det, och det är inget att skämmas över.