Jag kommer förmodligen aldrig få barn

[hier]

Det här har slagit mig de senaste veckorna av diverse anledningar.
Jag har endometrios och får därför höra av gyn att det är svårt att bli gravid då. Väldigt svårt. Att jag borde börja försöka redan nu om jag vill ha barn.
Jag kan inte ens tänka på att ta ut spiralen förrän jag har en fast anställning, och det kommer jag i bästa fall hitta om nästan ett år. Arbetstränar efter 2 års sjukskrivning för depression. Pluggat innan dess. Dessutom stora skulder med inkomstutmätning.

Min sambo är inte säker på om han vill ha barn alls. Vi har sex väldigt sällan nuförtiden.
Jag blir inte yngre. Men mina förutsättningar för att ha barn är total katastrof.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag har såklart själv velat fram och tillbaka om jag vill ha barn. Men jag vill ha barn. Så gärna. Och nu inser jag att det inte kommer gå.

Jag är så ledsen Bara gråter. Ni som är barnlösa - hur hanterade ni situationen?

 

[Lovisaleonora]

Jag har en väninna som hade verkligt svår endometrios. Hon fick det definitiva beskedet att hon aldrig skulle kunna bli med barn. Hon träffade sin man väldigt sent i livet, och trots detta har de 3 st biologiska barn.

Tror ärligt talat att ditt val av livspartner är ett större hinder för att skaffa barn, än din endometrios. Det går ju f ö utmärkt att adoptera också. OM man vill ha barn.

 

[hier]

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min sambo. Vi har varit tillsammans i 7 år och jag älskar honom till döden... Men vill han inte så vill han inte. Jag kan ju inte tvinga honom. Eller göra något drastiskt och separera i panik och fort som attan försöka hitta en annan avelshingst "bara för att". Det blir barn med min sambo eller inte alls

Visst har jag tänkt på adoption, men min ekonomi är så kass att jag inte skulle bli godkänd.

 

[em-pirre]

Jag tror som @Lovisaleonora att ditt största hinder just nu är din man.

Jag tycker du ska gå och prata med någon om det här. Det finns flera lösningar.

 

[lil-sis]

Det här har slagit mig de senaste veckorna av diverse anledningar.
Jag har endometrios och får därför höra av gyn att det är svårt att bli gravid då. Väldigt svårt. Att jag borde börja försöka redan nu om jag vill ha barn.
Jag kan inte ens tänka på att ta ut spiralen förrän jag har en fast anställning, och det kommer jag i bästa fall hitta om nästan ett år. Arbetstränar efter 2 års sjukskrivning för depression. Pluggat innan dess. Dessutom stora skulder med inkomstutmätning.

Min sambo är inte säker på om han vill ha barn alls. Vi har sex väldigt sällan nuförtiden.
Jag blir inte yngre. Men mina förutsättningar för att ha barn är total katastrof.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag har såklart själv velat fram och tillbaka om jag vill ha barn. Men jag vill ha barn. Så gärna. Och nu inser jag att det inte kommer gå.

Jag är så ledsen Bara gråter. Ni som är barnlösa - hur hanterade ni situationen?

Vill du mer för att du tror att du inte kan?

Förstår du hur jag menar?

Att det är svårt betyder inte att det är omöjligt och sådana dära "domedagsprofetior" kan låta helt annorlunda om man går till en annan läkare. Been there, done that.

Karln är väl ett större bekymmer i så fall.

 

[Lovisaleonora]

Ja, då har det ju väldigt lite med endometrios att göra, och allt att göra med val av livspartner.

 

[lil-sis]

Jag kan inte tänka mig ett liv utan min sambo. Vi har varit tillsammans i 7 år och jag älskar honom till döden... Men vill han inte så vill han inte. Jag kan ju inte tvinga honom. Eller göra något drastiskt och separera i panik och fort som attan försöka hitta en annan avelshingst "bara för att". Det blir barn med min sambo eller inte alls

Visst har jag tänkt på adoption, men min ekonomi är så kass att jag inte skulle bli godkänd.

Vill han inte eller är han osäker?

 

[em-pirre]

Exakt. Endometrios är nödvändigtvis inte alls något hinder för att få barn. Men har du en sambo som inte vill så är det ju lite svårare.

 

[hier]

Vill han inte eller är han osäker?

Han är nog mest osäker. Han har själv velat mycket fram och tillbaka. Han säger att han inte känner sig redo att ge upp sin frihet och fritid. Inte känner sig mogen nog. Men när blir man det egentligen? Han är 32.

 

[em-pirre]

Men då säger du som det är: Du Vill Ha Barn. Sen får ni fundera vidare. Antingen kommer ni fram till att ni inte alls vill samma sak med livet, eller så kanske ni kommer fram till att ni nog vill ha barn.

Under tiden försöker du reda upp din ekonomi och ditt liv samtidigt som du tar kontakt med gyn/familjeplaneringen för att reda ut hur du ska gå tillväga för att bli gravid.

 

[lil-sis]

Han är nog mest osäker. Han har själv velat mycket fram och tillbaka. Han säger att han inte känner sig redo att ge upp sin frihet och fritid. Inte känner sig mogen nog. Men när blir man det egentligen? Han är 32.

Om man väntar på att "känna sig vuxen" så får man nog vänta tills man dör tyvärr.


Man kan väl inte göra så mycket mer än att diskutera.
Jag har fått så skumma vibbar av min på sista tiden för det är svårt att veta vad han vill och inte vill. Han har berättat att han ville ha sina knodds tidigt för att kunna gå på krogen igen sen innan han blir lastgammal. Så hans knodds är nu stora nog att skaffa egna (vilket de gör, barnbarn nr 2 kommer vilken dag som helst). Vilket gör att det blir en jättekonstig situation för mig som är liksom mitt emellan rent åldersmässigt Hur som helst så har han lyckats meddela att han visst vill ha fler barn, så det var ju bra. Och han vet iaf vad han pratar om...

Det är SKITSVÅRT. För mig tog det ju fram tills jag var 30 innan jag ens började fundera på om jag ville eller inte.

Det känns som att ni behöver sitta ner och säga att "nu är det såhär och såhär och det är dags att säga ja eller nej".

 

[hier]

Ni har rätt. Jag måste prata med honom. Vi har pratat om det förut när jag kom hem förtvivlad efter ett gynbesök och sa att vi måste bestämma oss snart. Men då var han undflyende. Jag vet att han skulle bli en fantastisk pappa. Han har jättegod hand med sina syskonbarn. Jag tycker det känns lite löjligt att hans största argument är att han inte kommer kunna slappna av framför datorn och spela efter jobbet. Det är nog mer än så, men han kan vara lite sluten att försöka prata om känsliga saker med.

 

[Houdinie]

Ni som är barnlösa - hur hanterade ni situationen?

Tja, det är ju bara att acceptera precis som med allt annat som inte blev som man tänkt sig i livet. Och så kramar man extra mycket på sina brorsbarn när man träffar dem.

 

[Lovisaleonora]

Kan du leva med någon som hellre flyr än diskuterar det som är viktigt för dig?

Är nog min tyngsta fråga.

 

[hier]

Kan du leva med någon som hellre flyr än diskuterar det som är viktigt för dig?

Är nog min tyngsta fråga.

Det är absolut något som ligger honom i fatet. Men jag har också mina egna små negativa egenheter. I det stora hela är han den mest fantastiska människa jag någonsin träffat. Visst kan han, men som du säger, han föredrar att inte prata i klarspråk om det. Han tenderar att vara ganska konflikträdd.

 

[Gimlan]

Ni har rätt. Jag måste prata med honom. Vi har pratat om det förut när jag kom hem förtvivlad efter ett gynbesök och sa att vi måste bestämma oss snart. Men då var han undflyende. Jag vet att han skulle bli en fantastisk pappa. Han har jättegod hand med sina syskonbarn. Jag tycker det känns lite löjligt att hans största argument är att han inte kommer kunna slappna av framför datorn och spela efter jobbet. Det är nog mer än så, men han kan vara lite sluten att försöka prata om känsliga saker med.

Se fetat i citatet. Att man skulle bli en bra förälder betyder inte att man vill det för det.

Jag vill inte bli mamma av i princip samma skäl som din partner inte vill bli pappa – larvigt eller ej – men är det så, då är det ju så.

 

[athena_arabians]

Det här har slagit mig de senaste veckorna av diverse anledningar.
Jag har endometrios och får därför höra av gyn att det är svårt att bli gravid då. Väldigt svårt. Att jag borde börja försöka redan nu om jag vill ha barn.
Jag kan inte ens tänka på att ta ut spiralen förrän jag har en fast anställning, och det kommer jag i bästa fall hitta om nästan ett år. Arbetstränar efter 2 års sjukskrivning för depression. Pluggat innan dess. Dessutom stora skulder med inkomstutmätning.

Min sambo är inte säker på om han vill ha barn alls. Vi har sex väldigt sällan nuförtiden.
Jag blir inte yngre. Men mina förutsättningar för att ha barn är total katastrof.

Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag har såklart själv velat fram och tillbaka om jag vill ha barn. Men jag vill ha barn. Så gärna. Och nu inser jag att det inte kommer gå.

Jag är så ledsen Bara gråter. Ni som är barnlösa - hur hanterade ni situationen?

Jag kan inte få barn pga sjukdom och numera ålder (jag själv tycker jag är för gammal, iaf för ett första barn). Sedan tror jag nog att jag inte är så sabla fertil, har tidigare haft oskyddat sex och det har resulterat i endast ett tidigt missfall.

Min särbo visste om det här när vi blev tillsammans och gjorde valet att vara med mig ändå. Nog tror jag man kan ha ett fullt liv utan barn men då måste man också ställa in sig på att det är så det är och blir. Inte gå och sörja uteblivna barn. Jag har kusinbarn och är "tant" till vänners barn. Min särbo har också syskonbarn och kusinbarn.

Livet är inte perfekt och man får inte alltid det man vill. Det betyder inte att ens liv är dåligt

 

[Lovisaleonora]

Säger som Gimlan. Jag är helt övertygad om (och har ofta fått höra av personer som känner mig väl) att jag blivit en fantastisk förälder. De t o m beklagar att jag valt att inte skaffa barn.

Saken är den att jag valt att inte skaffa barn för att jag inte vill ha några. Tyvärr har jag sett en stor del motvilliga fäder, och någon motvillig moder. Det drabbar alla inblandade, men framförallt barnen.

 

[Lovisaleonora]

Senast igår hade jag en långrandig diskussion med en pappa som förklarade att han tyckte det var så själsdödande tråkigt med barnens aktiviteter att han aldrig skulle få för sig att delta. Han hade aldrig bett om att få några barn, klarade sig nog bättre utan (enligt honom), ville hon ha de där tre barnen fick hon ta mig tusan ta dem till aktiviteter och sköta markservicen, han tänkte inte öda sin tid (apropå att frun ställde krav och var otrevlig och sur, skilsmässa var på tapten).

Så kan det ju också bli, om man inte väljer noga när man utser far till sina barn...

 

[WBanna]

Senast igår hade jag en långrandig diskussion med en pappa som förklarade att han tyckte det var så själsdödande tråkigt med barnens aktiviteter att han aldrig skulle få för sig att delta. Han hade aldrig bett om att få några barn, klarade sig nog bättre utan (enligt honom), ville hon ha de där tre barnen fick hon ta mig tusan ta dem till aktiviteter och sköta markservicen, han tänkte inte öda sin tid (apropå att frun ställde krav och var otrevlig och sur, skilsmässa var på tapten).

Så kan det ju också bli, om man inte väljer noga när man utser far till sina barn...

Jag vet också en "pappa" (han borde inte få kallas pappa) som är likadan. Hade han vetat att det var så jobbigt med barn, då hade han minsann inte skaffat några osv...