Könssjukdom

[Tualma]

Nu blir det privat här...
Jaha. Mina miktioneringsproblem och smärta i underlivet som jag haft sedan slutet av den sista graviditeten för ett år sedan visade sig vara kondylom. Det har legat latent och bröt ut när immunförsvaret sänktes i samband med graviditeten, enligt gynekolog.
Jag är lyckligt gift och trogen min man i över 20 år och jag är övertygad att han också varit trogen. Jag har läst på och det ska kunna ligga latent under åratal eller att det bara uppstår någon enstaka blåsa vars existens passerar obemärkt förbi... Så det lär sannolikt härröra från ungdomens dagar...

Men jag är lite förvirrad efter mitt senaste besök på kvinnokliniken... Gynekologen diagnosticerade, men kunde i övrigt inte säga så mycket. Jag frågade om samlevnad och jo, det var väl bra att använda kondom ett tag. Förhoppningsvis repar sig immunförsvaret när jag slutar amma och besvären ska upphöra. MEN det är ju alltså inte vårtor jag har utan flikbildning! Behandlingen om sådan måste till består vad jag förstår av vårtmedel och det borde ju inte ta hand om flikarna? Jag ser ut lite som en jag, vet inte, typ köttätande växt eller något med flikar överallt i slidöppningen. Bl a. ligger en flik precis över urinrörsmynningen och troligtvis finns problemet även inne i urinröret, därav problemen med kisseriet. Om besvären kvarstår/förvärras kan det åtgärdas med att bränna bort just den lilla fliken.

Hur i hela friden blir det nu? Hur ska jag veta om jag smittar eller inte? Kondom resten av livet? Venerologisk mottagning ska kontaktas för rådgivning, men era eventuella erfarenheter mottages gärna.

 

[lil-sis]

http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Kondylom/

Jag har haft en omgång och den läkte ut av sig själv och har än så länge inte kommit tillbaka. Typ 15 år sedan eller så. Mina vårtor var flikiga men det är ju fortfarande vårtor.

Hade inga direkta besvär utan diagnosticerades i samband med " vanlig gynbesikting ", kan ha varit vid cellprov.

 

[athena_arabians]

Jag har exakt samma erfarenhet som @lil-sis, dock fick jag medel att behandla med (det är snart 20 år sedan). Den har hittills inte kommit tillbaka.

 

[TinyWiny]

Om du fortfarande är tillsammans med samma partner som du har varit i 20 år så lär han vara lika smittad som du så varför skulle kondom behövas? Det förstår jag ärligt talat inte? Om det inte är gravidprevention då men inte för smittans skull. Däremot med ny partner ska man ju självklart undvika att sprida smittan.

Kondylom är verkligen en jäklig sjukdom i och med att symptomen kan dyka upp helt plötsligt hos en eller båda parter i ett långvarigt förhållande vilket självklart skapar spekulationer om otrohet och det är jättejobbigt! Men det är verkligen så att det kan dyka upp när som helst. Endel får ett utbrott som läker ut självmant och aldrig mer medans andra får återkommande besvär eller behöver behandling. Om du behöver behandling, vilket jag tycker att det låter som, så finns det flera olika sätt. Jag tycker att du ska ringa gyn och diskutera behandling. Du kan behöva stå på dig för att få hjälp då kondylom räknas som så vanlig och symptomen, dvs. flikarna oftast är ofarliga och oftast "bara" kosmetiska. Det kan dock upplevas som fruktansvärt jobbigt ändå. Du har ju problem av det här och jag tycker att det är nonchalant av gynekologen att inte föreslå behandling genast.

 

[athena_arabians]

@TinyWiny: Jag håller med, att inte få behandling om man har besvär låter väldigt märkligt. Jag hade ju inga besvär, det upptäcktes som sagt på en rutinundersökning men jag fick medicin direkt. Jag behövde inte ens be om det.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny: Jag håller med, att inte få behandling om man har besvär låter väldigt märkligt. Jag hade ju inga besvär, det upptäcktes som sagt på en rutinundersökning men jag fick medicin direkt. Jag behövde inte ens be om det.

Ja jag tycker det är märkligt eftersom vad jag förstår så har Ts sökt hjälp för att hon har problem av det. Men tyvärr så har jag hört många som när de har läst sin journal får veta att de har/har haft kondylom men gynekologen har inte ens sagt något när de undersöktes Varför liksom? Varför säga att allt ser bra ut när patienten har kondylom? Bryr de sig inte om smittspridningen alls? Tror de att folk inte bryr sig? Är det så vanligt så att det inte spelar någon roll om man sprider smittan? Ja jag fattar verkligen inte.

 

[Tualma]

Tack snälla @lil-sis, @athena_arabians och @TinyWiny för svar. Precis som du skriver, @TinyWiny så stod det i min journal redan, "så det måste du ju veta om" enligt läkaren. Nej, det hade jag definitivt kommit ihåg i så fall!

I början av graviditeten utreddes jag vidare pga ett avvikande cellprov och det är då detta måste ha konstaterats. Men på den sista kontrollen efter att barnet var fött, fick jag beskedet att det såg bra ut och att det inte fanns behov av fler kontroller.

I slutet av graviditeten la jag märke till att urinstrålen var mycket tunnare än normalt och att det tog längre tid att tömma blåsan, men det avfärdade jag med att det var barnet som tryckte på något/svullnad pga. känsliga slemhinnor. Mina problem började i samband med katetersättning i samband med kejsarsnittet. Det gjorde ont. Riktigt ont. Jag har haft KAD tidigare i samband med snitt och även satt många katetrar själv och jag sa till min man att det där var inte normalt. När katetern sedan skulle dras så satt den fast. Urinröret hade svällt igen. Usk drog den ändå... Aaaj! Men jag kissade (om än smärtfyllt) och åkte sedan hem, fick urinretention, åkte tillbaka samma kväll, fick ny KAD osv. Det tog några veckor med KAD och medicinering innan kisseriet fungerade igen. Dock med SVÅRA smärtor av och till. Jag får ibland hålla mig i handfatet för att det snurrar och svartnar för ögonen av smärta. I oktober fick jag åter problem med att tömma blåsan och sökte på nytt. Läkaren sa då INGET om kondylom/eller om något avvikande vid undersökning. Hen var nöjd med att jag inte hade res.urin (att jag kunnat tömma blåsan just där och då). Nästa steg skulle vara uroskopi, men det avböjde jag med hänsyn till hur det gick vid katetersättningen... Jag ville inte börja om med eländet...

Sååå, jag har stått ut och varit nöjd med att det ändå fungerar om jag tar tid på mig vid toabesök (jo, det blev rutin att amma på toa). För några veckor sedan började jag jobba, det blev lite stressigare, jag fick mer ont och började även blöda i samband med miktion. Då sökte jag på nytt, för tänk om det var något malignt!!!

Läkaren på kvinnokliniken gjorde nog vad hen kunde, hen var mer inriktad på urologi. Det var mycket hummande och "vi vill ju hjälpa dig förstås" . Hen kunde ju dock ha remitterat mig vidare, kan jag tycka så här i efterhand. Jag fick namnen på ett par preparat och ombads gå hem och läsa på och återkomma om det inte blev bättre av sig självt. Jag har hittat en venerologisk mottagning i mitt landsting så jag ska boka tid där snarast.

Det där med kondomanvändandet lät ju mystiskt, eller hur. Nä, en får nog anta att maken också är smittad sedan länge...

Tack igen för era svar. Nu har jag landat och det känns lite bättre. Huvudsaken är att det inte är något farligt. Förhoppningsvis kan jag få hjälp med behandling, så att jag får tillbaka mitt underliv i något sånär skick. Det vore ju härligt på alla plan!

 

[TinyWiny]

Tack snälla @lil-sis, @athena_arabians och @TinyWiny för svar. Precis som du skriver, @TinyWiny så stod det i min journal redan, "så det måste du ju veta om" enligt läkaren. Nej, det hade jag definitivt kommit ihåg i så fall!

I början av graviditeten utreddes jag vidare pga ett avvikande cellprov och det är då detta måste ha konstaterats. Men på den sista kontrollen efter att barnet var fött, fick jag beskedet att det såg bra ut och att det inte fanns behov av fler kontroller.

I slutet av graviditeten la jag märke till att urinstrålen var mycket tunnare än normalt och att det tog längre tid att tömma blåsan, men det avfärdade jag med att det var barnet som tryckte på något/svullnad pga. känsliga slemhinnor. Mina problem började i samband med katetersättning i samband med kejsarsnittet. Det gjorde ont. Riktigt ont. Jag har haft KAD tidigare i samband med snitt och även satt många katetrar själv och jag sa till min man att det där var inte normalt. När katetern sedan skulle dras så satt den fast. Urinröret hade svällt igen. Usk drog den ändå... Aaaj! Men jag kissade (om än smärtfyllt) och åkte sedan hem, fick urinretention, åkte tillbaka samma kväll, fick ny KAD osv. Det tog några veckor med KAD och medicinering innan kisseriet fungerade igen. Dock med SVÅRA smärtor av och till. Jag får ibland hålla mig i handfatet för att det snurrar och svartnar för ögonen av smärta. I oktober fick jag åter problem med att tömma blåsan och sökte på nytt. Läkaren sa då INGET om kondylom/eller om något avvikande vid undersökning. Hen var nöjd med att jag inte hade res.urin (att jag kunnat tömma blåsan just där och då). Nästa steg skulle vara uroskopi, men det avböjde jag med hänsyn till hur det gick vid katetersättningen... Jag ville inte börja om med eländet...

Sååå, jag har stått ut och varit nöjd med att det ändå fungerar om jag tar tid på mig vid toabesök (jo, det blev rutin att amma på toa). För några veckor sedan började jag jobba, det blev lite stressigare, jag fick mer ont och började även blöda i samband med miktion. Då sökte jag på nytt, för tänk om det var något malignt!!!

Läkaren på kvinnokliniken gjorde nog vad hen kunde, hen var mer inriktad på urologi. Det var mycket hummande och "vi vill ju hjälpa dig förstås" . Hen kunde ju dock ha remitterat mig vidare, kan jag tycka så här i efterhand. Jag fick namnen på ett par preparat och ombads gå hem och läsa på och återkomma om det inte blev bättre av sig självt. Jag har hittat en venerologisk mottagning i mitt landsting så jag ska boka tid där snarast.

Det där med kondomanvändandet lät ju mystiskt, eller hur. Nä, en får nog anta att maken också är smittad sedan länge...

Tack igen för era svar. Nu har jag landat och det känns lite bättre. Huvudsaken är att det inte är något farligt. Förhoppningsvis kan jag få hjälp med behandling, så att jag får tillbaka mitt underliv i något sånär skick. Det vore ju härligt på alla plan!

Alltså, jag blir helt matt Hur kan de ens få gå till så? Egentligen borde allt sådant anmälas men man ska ju orka också Hoppas verkligen att du får hjälp snabbt!

 

[Tualma]

Alltså, jag blir helt matt Hur kan de ens få gå till så? Egentligen borde allt sådant anmälas men man ska ju orka också Hoppas verkligen att du får hjälp snabbt!

Tack för omtanken.

 

[Tualma]

Jag kom på att jag har glömt att uppdatera här;

På grund av min upplevda kunskapsbrist hos gynekologen bokade jag på eget bevåg tid hos hudspecialist på venerologisk mottagning. Enligt denne så har jag, med hundra procents säkerhet, INTE kondylom.
Hens bedömning var ordagrant " Du har en mycket ovanlig anatomi..." . Flikbildningen är således min egen kropps verk, vilket ju faktiskt överensstämmer med min egen bedömning. Enligt hudspecialisten har kroppen troligtvis reagerat på förlossning, men även på graviditeterna (jag har ju bara genomgått en vaginal förlossning, men fyra graviditeter) och gått bananas i flikbildning som försvar på tryck/ retning/ändrat ph i underlivet osv. Läkaren var inne på det jag själv misstänkt, nämligen att miktionsproblematiken kunde härröra från spänning/irritation av sfinkstermuskeln, eftersom det inte finna Några tecken på förträngning i själva urinröret.

Sååå, det känns ju skönt att få en korrekt diagnos och jag ska inte sticka under stol med att jag är lättad över att inte ha någon könssjukdom som poppat upp efter 20+ år med samma partner. Men, det hjälper ju tyvärr inte mor symtomen. Just nu är jag tillbaka i "jag-står-ut-läget", där jag behandlar med mjölksyra lokalt och oralt ett par gånger i veckan när smärtan förrvärras. Miktionering fungerar men tar tid och gör ont och samlivet... fungerar inget vidare... Nästa steg blir förnyad kontakt med kvinnokliniken som avgör om de kan hjälpa mig på något sätt trots allt, eller om de ska remittera vidare till urolog. Men troligtvis finns inte mycket att göra om ändå miktion fungerar (och det gör den ju om än med smärta). Så vi får väl se om fortsättning följer...

 

[TinyWiny]

Jag håller verkligen tummarna för att det finns någon/något som kan hjälpa dig @Tualma . Så ska du verkligen inte behöva ha det

 

[ullo]

Alltså nej. Bara nej. Är det smärta inblandat så fungerar det inte. Den vinkeln ska du hålla fast vid.

Det är inte normalt med smärta när man går på muggen. Ständig smärta kostar på kropp och psyke och blir det för mycket och för långvarigt så kan det trigga t ex depressioner. Det scenariot kan bli dyrare för samhället i slutändan än vad det skulle kosta att lösa det riktiga problemet redan från början.

Stå på dig. Det är inte ok att ha smärta när man kissar. Om din man eller någon av dina ungar skulle ha samma smärta, skulle du då tycka det var ok att vården ignorerar det?

 

[Hyacinth]

Jag kom på att jag har glömt att uppdatera här;

På grund av min upplevda kunskapsbrist hos gynekologen bokade jag på eget bevåg tid hos hudspecialist på venerologisk mottagning. Enligt denne så har jag, med hundra procents säkerhet, INTE kondylom.
Hens bedömning var ordagrant " Du har en mycket ovanlig anatomi..." . Flikbildningen är således min egen kropps verk, vilket ju faktiskt överensstämmer med min egen bedömning. Enligt hudspecialisten har kroppen troligtvis reagerat på förlossning, men även på graviditeterna (jag har ju bara genomgått en vaginal förlossning, men fyra graviditeter) och gått bananas i flikbildning som försvar på tryck/ retning/ändrat ph i underlivet osv. Läkaren var inne på det jag själv misstänkt, nämligen att miktionsproblematiken kunde härröra från spänning/irritation av sfinkstermuskeln, eftersom det inte finna Några tecken på förträngning i själva urinröret.

Sååå, det känns ju skönt att få en korrekt diagnos och jag ska inte sticka under stol med att jag är lättad över att inte ha någon könssjukdom som poppat upp efter 20+ år med samma partner. Men, det hjälper ju tyvärr inte mor symtomen. Just nu är jag tillbaka i "jag-står-ut-läget", där jag behandlar med mjölksyra lokalt och oralt ett par gånger i veckan när smärtan förrvärras. Miktionering fungerar men tar tid och gör ont och samlivet... fungerar inget vidare... Nästa steg blir förnyad kontakt med kvinnokliniken som avgör om de kan hjälpa mig på något sätt trots allt, eller om de ska remittera vidare till urolog. Men troligtvis finns inte mycket att göra om ändå miktion fungerar (och det gör den ju om än med smärta). Så vi får väl se om fortsättning följer...

Sådär kan du ju inte ha det! Var i landet finns du?
Sophiahemmet har några fantastiska gynekologer och är makalöst bra på bemötande.