Låt oss prata om utmattning, stress och ångest!

[Lillagoajag]

Jag vet att vi är flera här som kämpar med något eller allt av detta, och jag tänker att det är dags att vi samlas. Jag tänker mig en tråd där vi kan stötta varandra, komma med tips, dela med oss av våra historier eller kanske bara skriva av oss samt dela med oss av framsteg!

Så, det är väl lämpligt att jag börjar.
För mig har stress och ångest varit närvarande nästan hela livet. Har haft magkatarr sedan 13 års ålder och fick min första panikångestattack som 5-åring (!) och har dem fortfarande, dock har de ändrat karaktär över tiden. Det är nu över 1 år sedan jag senast fick en "lång attack" (de här som håller i sig 20-30 minuter), nu är de kortre så det går ju framåt. Har haft en ganska tuff uppväxt - mobbing, mina föräldrars skilsmässa, en pappa som inte alltid varit så snäll (nu är jag snäll i min beskrivning...) och så har jag alltid varit en "prestationsprincessa". Jag har liksom både haft mycket press på mig PLUS att jag tycker väldigt mycket är roligt.

Jag "gick in i väggen" sommaren efter studenten (2 år sedan nu), men klarade mig ändå ganska bra. Men visst fins det "sår" kvar efter detta. Jag är ganska stress-otålig, har fortfarande magkatarr, har ibland fortfarande svårt att koncentrera mig och minnet är inte som det brukade. Ja, och så panikattacker och har svårt att slappna av.

Jag vill nog påstå att jag kommit en bra bit. Men jag har också en överväldigande bit kvar, och ibland känns det som att jag aldrig kan bli 100% frisk, vad nu det är. Och det är en av de saker jag funderar mest på: hur vet man när man är frisk? Hur mår man när man är "normal"? Hur ofta är det "normalt" att känna ångest, vara ledsen, vara uppgiven? För jag vet ju att alla känner dessa känslor.

Jag försöker också just nu komma underfund med hur mycket jag orkar. Jag vill för mycket. Och det är så förbaskat svårt att välja bort sånt som är kul...

Och sedan är det det där med att göra en sak i taget. Jag är så fruktansvärt rastlös och dålig på att koncentrera mig att jag "måste" ha 100 saker på gång samtidigt. Just nu lyssnar jag liksom på en podcast, skriver det här och facebookar... Ibland lyckas jag en kort stund att göra EN sak, som igår när jag läste i ett tyst rum i säkert 15 minuter, men oftast så GÅR det inte. Är det någon som förstår vad jag menar? För det är ju lätt att tänka som min kille tänker "men bara stäng av musiken och de andra flikarna på datorn och gör det du ska". Men det går inte. Någon som känner igen sig och kanske har några tips?

Ja, det var jag det. Någon annan som vill dela med sig av sin story? Eller som vill ha tips, hjälp och pepp? Eller vill ge tips, hjälp och pepp?

 

[FreeLou]

Jag kan haka på tråden, även om jag ibland får påminna mig om hur dåligt jag mått då jag idag mår förhållandevis bra.

Jag förstod aldrig vad det var som hände första tiden när allt blev för mycket. Jag var trött, men det är väl alla? Och inte skulle jag klaga, folk hade det ju värre än mig? Jag sökte läkarvård första gången hösten 2011 då jag vid flera tillfällen hade haft svårt att jobba, då jag antingen stirrade apatiskt framför mig, eller grät flera timmar innan jag skulle gå till jobbet. Jag hade nyligen flyttat från min hemort till ny sambo, tagit med mig bägge hästarna, men blev tyvärr tvungen att avliva min ena efter bara en kort tid. Vi levde enbart på min ekonomi eftersom min sambo var arbetslös utan ersättning och jag jobbade och jobbade... Så började paniken. Oftast i bilen, eller i affären. Jag kom ingenstans, hjärtat pulserade allt snabbare, andningen låste sig och jag svimmade ett fåtal gånger. Även om det bara var få gånger, så blev jag livrädd. Ångesten kom allt oftare i bilen, för tänk om jag svimmade där?! Detta ledde till att jag blev allt mer isolerad och till slut räckte det med att gå utanför dörren för att det skulle börja, även om det var hanterbart så länge jag undvek bilkörning och folksamlingar.

Läkaren skrev ut antidepressiva efter två minuters samtal och jag gick förvirrad därifrån. Skulle JAG äta medicin? Jag litade på min läkare och åt dessa och de hjälpte mig nog på sätt och vis. Men att enbart medicinera bort folks problem är ett tragiskt sätt att hjälpa på kan jag tycka. Idag är jag medicinfri och mår bra, på grund av att jag ändrat mycket i mitt liv. Jag har ingen häst längre och att ta det beslutet har lett till oräkneliga tårar, men det var ett måste för att få tid till att andas och komma tillbaka. Jag började studera, fokusera på vad jag ville göra med livet istället för att rulla på i samma mönster med ett jobb jag avskydde att gå till. Min sambo ordnade ett bra jobb och hjälpte till med ekonomin. Jag släppte alla krav på att umgås med vänner och gav mig tid till att bara vara jag. De vänner som stannat är de som är värda att behålla.

Svamligt inlägg, då jag sitter på jobbet. Samma jobb jag förut blev sjukskriven ifrån klarar jag nu av att jobba inom under sommarmånderna. Utan medicin och utan ångest. Följer tråden mer hemifrån

 

[CaMillan]

Jag vet att vi är flera här som kämpar med något eller allt av detta, och jag tänker att det är dags att vi samlas. Jag tänker mig en tråd där vi kan stötta varandra, komma med tips, dela med oss av våra historier eller kanske bara skriva av oss samt dela med oss av framsteg!

Så, det är väl lämpligt att jag börjar.
För mig har stress och ångest varit närvarande nästan hela livet. Har haft magkatarr sedan 13 års ålder och fick min första panikångestattack som 5-åring (!) och har dem fortfarande, dock har de ändrat karaktär över tiden. Det är nu över 1 år sedan jag senast fick en "lång attack" (de här som håller i sig 20-30 minuter), nu är de kortre så det går ju framåt. Har haft en ganska tuff uppväxt - mobbing, mina föräldrars skilsmässa, en pappa som inte alltid varit så snäll (nu är jag snäll i min beskrivning...) och så har jag alltid varit en "prestationsprincessa". Jag har liksom både haft mycket press på mig PLUS att jag tycker väldigt mycket är roligt.

Jag "gick in i väggen" sommaren efter studenten (2 år sedan nu), men klarade mig ändå ganska bra. Men visst fins det "sår" kvar efter detta. Jag är ganska stress-otålig, har fortfarande magkatarr, har ibland fortfarande svårt att koncentrera mig och minnet är inte som det brukade. Ja, och så panikattacker och har svårt att slappna av.

Jag vill nog påstå att jag kommit en bra bit. Men jag har också en överväldigande bit kvar, och ibland känns det som att jag aldrig kan bli 100% frisk, vad nu det är. Och det är en av de saker jag funderar mest på: hur vet man när man är frisk? Hur mår man när man är "normal"? Hur ofta är det "normalt" att känna ångest, vara ledsen, vara uppgiven? För jag vet ju att alla känner dessa känslor.

Jag försöker också just nu komma underfund med hur mycket jag orkar. Jag vill för mycket. Och det är så förbaskat svårt att välja bort sånt som är kul...

Och sedan är det det där med att göra en sak i taget. Jag är så fruktansvärt rastlös och dålig på att koncentrera mig att jag "måste" ha 100 saker på gång samtidigt. Just nu lyssnar jag liksom på en podcast, skriver det här och facebookar... Ibland lyckas jag en kort stund att göra EN sak, som igår när jag läste i ett tyst rum i säkert 15 minuter, men oftast så GÅR det inte. Är det någon som förstår vad jag menar? För det är ju lätt att tänka som min kille tänker "men bara stäng av musiken och de andra flikarna på datorn och gör det du ska". Men det går inte. Någon som känner igen sig och kanske har några tips?

Ja, det var jag det. Någon annan som vill dela med sig av sin story? Eller som vill ha tips, hjälp och pepp? Eller vill ge tips, hjälp och pepp?

Jag har i många år varit en väldigt tyst läsare här i många år men kände igen mig i det du skriver... Min första tanke när jag läst klart är, har du gjort någon utredning för tex ADHD?
Jag har under hela livet haft toppar och dalar när jag mått bra vs sämre. I tonåren vart det värre och jag fick både magkatarr, magsår, depression, ångest, panikångest ect. Gick bla KBT behandling emot panikångesten och har sen dess inte haft en riktigt attack, men däremot kan jag känna av det i vissa situationer men lärt mig hur man "kommer undan" den. Det var först när jag fick en ADHD diagnos med mediciner som jag började må bättre igen. Jag har även gjort utredning för Borderline och Bipolär och ligger i gränszonen och äter i perioder mediciner för detta. När jag gjorde min utredning fick jag veta att min verbala förmåga ligger långt över en normal människa. Medans mitt arbetsminne knappt finns. Har jag tillräckligt mycket tankar i huvudet, kan jag köra igenom en korsning och börja fundera på om jag verkligen körde när det var grönt? Det som nästan är mest stört det är att dom som inte vet om mina problem tror inte att dom finns, just för att jag kan "snacka bort dom"
Det som jag reagerade mest på i din text är det jag har fettmarkerat. Äter jag inte mina mediciner kan jag inte göra en sak i taget. Just idag har jag struntat i att ta den. Jag sitter med mobilen (sms och snapchatt) facebook på datorn, buke och kollar jobb.

Jag känner väldigt väl igen mig i det om att man vill för mycket. Hade jag gjort allt jag kommit på (varje dag) så hade jag antingen varit miljonär eller suttit hos kronkalle. Senast i går ritade jag upp en helt ny krog, med koncept, planering schema för invigningskvällen, budget ect. Jag brukar jämföra min hjärna med en 6 fillig motorväg med trafikkaos. Varje bil som finns med i "bilden" är en tanke/impuls.

Och så var det de här med prestation... Som sagt, man vill så jävla mycket hela tiden. Jämför sig med andra. Jag har hela livet jämfört mig med min 12 år äldre storebror. Idag har han examen från högskola, leder ett stort företag, bor fint ect. Jag är fast hemma hos mamma och pappa (jag är "bara" 20), vet fortfarande inte vad jag vill göra och har fler ig:n i betyget än g, vg och mvg tillsammans från gymnasiet.

Sen apprå på det där med frisk, jag pratade om det där med en kurator en gång för ganska länge sen. Det finns inget som heter "Normal". Alla är vi individer som reagerar på olika sätt. Hon sa att när jag inte längre kände att ångesten och nedstämdheten påverkade min vardag, då är jag "frisk".

Vad jag vill säga med allt det här (hej adhd som svävar iväg), är väl snarare att fråga, Har du gjort adhd utredning? Hoppas det är okej att jag ställer frågan och att jag svarade i din tråd

 

[Elina8]

Jag blev sjukskriven en kort period (några veckor bara) för snart 2 år sen när jag pluggade. Dock hade jag problem lång tid efter och jag märkte nog aldrig riktigt själv hur pass illa det var och jag har fortfarande svårt att kännas vid det.

Men jag fick alltså problem med stress och utmattningssyndrom. Testade kbt men hon sa bara det min överanalyserande hjärna redan ältat tusen gånger redan. Så jag drog ner på tempot, och tog ett uppehåll i utbildningen senare den terminen och började jobba istället.
Det var först våren efter som de på jobbet sa att jag började bli mig själv igen, att jag verkade gladare och mer tillfreds.

Jag har fortfarande perioder då jag blir trött och har överlag jobbigt att orka med allt i vardagen, vilket gör att mitt hem oftast inte är så välorganiserat. Tyvärr blir det en ond cirkel eftersom jag får ångest och skuldkänslor när jag inte hinner och orkar. Ibland får jag lite ny energi och tar tag i saker, men däremellan hinner allt rasa samman igen.

Kämpar väl egentligen fostrande med att få en fungerande vardag, även om jag funkar bra utanför hemmets väggar så är jag ofta så trött när jag kommer hem att jag bara vill göra ingenting en stund, och sen kommer jag inte upp. Kan vara små skitsaker som att jag är hungrig och ska gå ut i köket och göra en macka, och det tar två timmar innan jag orkar upp.

Däremot har jag blivit bättre på att koppla av, både på jobbet och hemma. Så det gör ju att energin kommer tillbaka lite snabbare.

Jag har nog problem som många kan identifiera sig med och det var inte förrän det blev riktigt illa som jag förstod att det faktiskt inte är lathet/slapphet det handlar om. När jag blev sjukskriven var det som att någon hade ställt in hjärnan på tomgång. Jag hade minnesluckor, black outs och hade svårt att fokusera. Jag "vaknade upp" mitt i stan och visste inte vart jag var på väg eller varför jag gått ut. Samma sak mitt i ett samtal, tappade tråden och mindes inte vad vi pratade om, även när det var jag som pratade kunde jag tysta mitt i och visste inte vad vi pratade om.
Och självklart den ständiga tröttheten. Jag kunde sova 14 timmar och fortfarande vara som en zombie. Vissa perioder kunde jag inte sova alls pga stress och panikångest.

Idag har jag ingen panikångest, men kan få lättare ångestsymptom, hjärtklappning och liknande helt utan förvarning.

Men jag har lärt mig känna igen tecknen och även om lägenheten är stökig, tvättkorgen full och diskberget växer i perioder och jag tycker det är otroligt jobbigt att det är så, så är jag ändå medveten om att det kan vara värre.

Så just nu får jag försöka leva med att det är ostädat, och istället vara nöjd med att hjärnan och kroppen fungerar. Att jag faktisk oftast inte har svårt att sova, inte har hjärtklappning/arytmi, inte har magkatarr, inte har svårt att följa med i ett samtal, inte får minnesluckor och inte behöver vara sjukskriven.

Det är jag glad för, och förhoppningsvis blir det andra bättre med tiden.




PS. Jättebra tråd, det talas för lite om dessa problemen, trots att det är så vanligt. Ju mer vi delar med oss desto bättre. Det var genom buke jag insåg att jag var tvungen att göra något åt situationen! Utan några fantastiska människor som delade med sig av sina historier hade jag förmodligen fått betydligt längre sjukfrånvaro och mina problem idag hade nog varit mycket större.

Så tack!

 

[Mirre]

Och sedan är det det där med att göra en sak i taget. Jag är så fruktansvärt rastlös och dålig på att koncentrera mig att jag "måste" ha 100 saker på gång samtidigt. Just nu lyssnar jag liksom på en podcast, skriver det här och facebookar... Ibland lyckas jag en kort stund att göra EN sak, som igår när jag läste i ett tyst rum i säkert 15 minuter, men oftast så GÅR det inte. Är det någon som förstår vad jag menar? För det är ju lätt att tänka som min kille tänker "men bara stäng av musiken och de andra flikarna på datorn och gör det du ska". Men det går inte. Någon som känner igen sig och kanske har några tips?

Känner igen mig i det här, har alltid flera fönster öppna samtidigt när jag sitter här, just nu är det buke, youtube, swefilmer och facebook. Sedan grejar jag med mobilen också. Det går absolut inte och bara ha ett enda och bara göra en sak, att städa huset tar hela dan eftersom jag springer runt och grejar i alla rum samtidigt.

Jag faller in i perioder där allt känns nattsvart i princip.
Verkar vara inne i en sådan period nu och vetefasen hur jag ska komma ur det.

Det har varit motgång efter motgång efter motgång om och om igen senaste året, eg längre än så men senaste tiden har varit helt galen. Känns som allt och alla går emot en och de "deppiga dagarna" blir allt fler, dagar som man bara vill sova bort, inte träffa någon och kan gråta i timmar för saker som inte är så stora egentligen. Bara att gå till affären är ett smärre företag, inte just att komma iväg men att gå runt där och trängas med massa folk. Är det mycket folk där så glömmer eller struntar jag ofta i saker jag eg ska ha, bara för att komma ut därifrån fortast möjligt.

 

[cili]

Stress, oh ja! Den känner jag allt för väl.
Varit sjukskriven för utbrändhet två gånger (vid 17 samt 25 år, är 26 nu). Har fortfarande inte vett att ta det lugnt och ligger på gränsen till vad jag klarar av mest hela tiden. Blivit något bättre sedan jag bytte tjänst dock.
Envisas med att jobba heltid sedan några månader tillbaka.

Utöver jobb är det främst mat som är stressande, ihop med utseendehets över mig själv. Stressar över att jag inte hinner träna tillräckligt, och drar då ner på maten.

Prestationsångest är mitt mellannamn. Ingenting jag gör är perfekt nog, det finns alltid saker att slipa på i all evighet. Oavsett om det gäller en inhandlingslista (som kan renskrivas till förbannelse) eller en inlämningsuppgift.

Har numera svårt att sitta still och bara göra en sak (t.ex. se på film). Jag vill effektivisera allt genom att göra många saker samtidigt! Läkaren som sjukskrev mig förra gången frågade varför jag gör så, vad gör jag med tiden jag tjänar på att "effektivisera" genom att se på film, surfa och smsa/ringa samtidigt? Och svaret på det är "ingenting speciellt". Jag använder min intjänade tid till att surfa/kolla film/ringa en stund till.
Trots det fortsätter jag att se det som "slöseri med tid" att bara göra en sak.

Dags att ta tag i det här nu igen. För stressen börjar bli för stor. Idag kopplade hjärnan bort när jag körde bil = livsfarligt för både mig och andra. Så på måndag åker jag och dejten till en avlägsen plats i norrland - utan tv och dator, och lär ha mobilerna avstängda större delen av tiden. Eldprov.

 

[saraaandersson]

Sista terminen i skolan (högskola - Hippolog) var väldigt stressande för mig. Jag pluggade från jag vaknade tidigt på morgonen tills jag gick och la mig i sängen för att sova igen. Men hade ändå svårt att "ro allt i hamn". Jag hade dessutom rättså mycket stalljour, ridelever på kvällstid (ingick i skolan), två hästar att rida (skulle ju göra examination på dem också + obligatoriska tävlingar) föreläsningar m.m. Jag var i skolan varje dag 7 dagar i veckan för att hinna med hästarna och rideleverna, samt mycket eget plugg. Fick magkatarr, svårt att sova (har ALDRIG haft sömnsvårigheter i hela mitt liv! utan somnar efter 5min och sover hela nätter), svårt med minnet; fick skriva upp allt! Jag blev helt enkelt utmattad och gick på ren jäkla vilja.

Min räddning blev att skriva upp och planera dagarna noga. Jag följde alltid schemat till punkt och pricka. Tursamt nog är jag duktig på att uppskatta hur lång tid varje sak tar. Som sagt gick jag på mycket (eller bara) vilja att bli klar med skolan. Av naturen är jag mycket målinriktad och såhär efter skolan måste jag ge mig själv en klapp på axeln, att jag faktiskt fixade den sista tiden.

 

[Elektronen]

Känner igen mig i mycket av det ni skriver. Har alltid varit prestationsmänniska speciellt när det kommer till skolan och betyg. Andra året i gymnasiet ( 5 år sedan) gick jag in i väggen fick panikattacker och mådde verkligen inte bra. Tog ca 1 ½ år innan jag började bli som vanligt igen. Har tack och lov knappt känt av det sen dess. Men det finns ju där i bakhuvudet, att det skulle kunna poppa upp igen.

Tyvärr har väl inte mina prestationskrav sänkts för det. Började en ingenjörsutbildning som gick bra, kuggade en tenta, men jag pluggade så mycket att jag inte mådde bra. Bytte till en annan utbildning, men insåg att det inte heller var något jag ville göra.
Tänkte då på nytt börja en ingenjörsutbildning, men kom inte i pga. platsbrist (sökte till senare del av program). Och det känns lite för jävligt!
För jag vill ha ingenjörstiteln just för att det skulle vara en bedrift för mig att ta mig igenom den utbildningen. Inte nödvändigtvis för att jag vill jobba som ingenjör sen.

Har väl dock under det här året som gått när jag pluggat en utbildning som krävde mindre av mig. Istället fokuserat på träning och att prestera där. Vilket ju iof har varit bra för min stress. Och bättre än att bara ha fokus på skolan.

 

[yew98fq]

Stress, oh ja! Den känner jag allt för väl.
Varit sjukskriven för utbrändhet två gånger (vid 17 samt 25 år, är 26 nu). Har fortfarande inte vett att ta det lugnt och ligger på gränsen till vad jag klarar av mest hela tiden. Blivit något bättre sedan jag bytte tjänst dock.
Envisas med att jobba heltid sedan några månader tillbaka.

Utöver jobb är det främst mat som är stressande, ihop med utseendehets över mig själv. Stressar över att jag inte hinner träna tillräckligt, och drar då ner på maten.

Prestationsångest är mitt mellannamn. Ingenting jag gör är perfekt nog, det finns alltid saker att slipa på i all evighet. Oavsett om det gäller en inhandlingslista (som kan renskrivas till förbannelse) eller en inlämningsuppgift.

Har numera svårt att sitta still och bara göra en sak (t.ex. se på film). Jag vill effektivisera allt genom att göra många saker samtidigt! Läkaren som sjukskrev mig förra gången frågade varför jag gör så, vad gör jag med tiden jag tjänar på att "effektivisera" genom att se på film, surfa och smsa/ringa samtidigt? Och svaret på det är "ingenting speciellt". Jag använder min intjänade tid till att surfa/kolla film/ringa en stund till.
Trots det fortsätter jag att se det som "slöseri med tid" att bara göra en sak.

Dags att ta tag i det här nu igen. För stressen börjar bli för stor. Idag kopplade hjärnan bort när jag körde bil = livsfarligt för både mig och andra. Så på måndag åker jag och dejten till en avlägsen plats i norrland - utan tv och dator, och lär ha mobilerna avstängda större delen av tiden. Eldprov.

Avstängt är bra tror jag! (Annars är se på film, äta och spela på mobilen samtidigt standard här...) Jag känner som mest frid på vårt sommarställe utan el och sånt där man liksom "tvingas" till att ta det lugnt o bara göra en sak. Övar även på att lämna mobilen hemma ibland, eller i ett annat rum om inte annat.

Känner för övrigt igen mig i mycket som skrivs i tråden och ligger troligen på gränsen mot ADHD även om jag alltid "räddats" av strategier och att jag är lättlärd. Minnet är ok och är snabbtänkt, men har sjukt svårt att göra en sak i taget, tänker "effektivitet", "prestationsprinsessa" (Att plugga 150% och jobba70% samtidigt som jag tränade min häst var ju normalt..?! ), verbal och pratsam, impulsiv, tycker supermånga saker är roligt och har svårt att tacka nej -> överbokad kalender, Har precis lärt mig att en obokad dag i kalendern INTE behöver betyda ångest. (tidigare fick jag stress o migrän av det, man måste ju ta tillvara på tiden...). Migrän i princip varje helg när jag var liten...

Har även hypotyreos och behandlas med levaxin sedan ett år tillbaka, börjar sakta komma tillbaka energimässigt nu.

Sköldkörtelproblemen triggades troligen av stress och att jag inte tog det lugnt, men det är svårt att veta. Hur som helst la hela kroppen av rejält (med trötthet, nedstämdhet, sänkt immunförsvar och konstanta fysiska sjukdomar som följd) och det senaste året har jag blivit tvingad att varva ner även om jag inte blev sjukskriven, en del i planen är att jag i höst kommer jobba 80% ist för 100. (dock med hästar och ridlektioner på det). Pga av sjukdomen kunde jag heller inte träna som vanligt, vilket var det sätt som jag tidigare kanaliserat en del stress och mått bra genom.

 

[nexxa]

Här passar jag in!

Är tjejen som ger 500% när alla gör 50% kring mig, vilket slutar med att jag gör allt och sen smäller man i den där välkända väggen..

När det var dags att börja gymnasiet 16 år gammal gick det inte. I stället gjorde jag praktik och de minimala summorna som inkasserades på det gick oavkortat till min häst. Även om det retar mig nu med gymnasiet så var det helrätt, det hade inte gått..

Under 2,5 år gick jag sedan en privatutbildning till frisör, pendlade första perioden ca 3 h/dag. Lämnade hemmet halv fem och återkom vid 21 när både utbildning och hästar var omhändertaget.

Flyttade hemifrån som 18 åring till en liten gård jag hyrde där mina hästar stod bara 100 meter från köksfönstret . Under min första månad där tog jag körkort och började omgående jobba resten av året både hos travtränare ca 2 h pendling/dag. Heltid på helger på stuteri ca 3 h pendling/dag. Sedan hann jag också jobba som foderförsäljare och via ett bemanningsföretag och ryckte ut till de butiker som behövde mig. Befann mig även på Plantagen.

2008-2010 Arbetade jag bara med hästar i egen regi. Hyrde ut boxplatser, tog hand om/red andras hästar, arrangerade tävlingar, förmedlade en del hästar osv.

La ner hästeriet hösten 2010 pga att jag tappat lusten att fortsätta efter att min första häst som jag växt upp med fått somna in

Hösten 2010 påbörjade jag också en kockutbidlning på annan ort, vilket gav mig pendlingstid på nästa 5 timmar om dagen.

I början av 2011 började dock en knäskada från sommaren året innan krångla. Det orkade inte den belastningen yrket krävde, att stå eller springa runt hela tiden, så jag blev sjukskriven, rastlös och deprimerad.
Kände mig så otroligt misslyckad

Pga förseningar i vården fick jag opereras två gånger så sent som var tänkt. Så i augusti gjorde jag först en låroperation i Malmö. Två veckor efter det opererades mitt knä. Det var seg rehabiliteringstid, var frustrerad på hur ofunktionerlig jag var.

I början på november 2011 börjar mitt riktiga helvete..jag får ta bort galla och blindtarm samma vecka men något går fel och jag får omfattande smärtor som kräver massor av morfin och jag ligger inne 2 månader. Blev utskriven de första dagarna i januari 2012 - då har de fått klippa upp ett inflammerat sår både i naveln och på höger sida mage ca 15 cm långt och 6-7 cm djupt. Det har inte läkt ihop förrän i april/maj.

Eftersom jag blivit så proppad med morfin har jag blivit beroende. Får gå till en klinik 1-2 ggr/vecka och hämta morfin som sakta trappats ur. Februari månad var värst. Vet inte om jag gick ut ens och jag önskade livet ur mig själv innerligt. Abstinens är och kommer vara det värsta jag någonsin varit med om..

Till sommaren kickar FK ut mig, trots fortsatt smärtor. Jag lyckas få jobb som frisör varje vecka en timmes resa bort. Det hinner inte gå en speciellt lång period förrän jag lämnar salongen dubbelvikt en dag i smärtor. Blev åter sjukskriven och var det tills september 2013 och under den tiden gick jag igenom olika sorters röngen, behandlingar, prover och sedan även en specialiserad smärtklinik med massor av olika moment.

Så blir jag utkickad av FK igen, veckan efter kommer resultatet från smärtkliniken där det svart på vitt står vilka smärtor jag har och hur det problematiserar min vardag.

Dock valde jag att försöka plugga gymnasiet och började i slutet av oktober 2013 och håller fortfarande på.

Så förutom det jag redan berättat så hände det en rad andra saker under dessa år som mitt minne inte ens klarar av att röra vid, då kommer hela jag gå i tu.

Kroniska magsmärtor med återkommande njursten, tarmvred, dåliga levervärden och hög sänka samt depression, ångest, panikattacker och PTSD = vardag

Ursäkta långt inlägg, var skönt att skriva av sig

 

[Skylift]

Åh, här passar jag också in... Läser mest här på Buke, men känner att jag måste svara nu...

Har varit sjukskriven pga stress till och från under de senaste två/tre åren (minns inte riktigt). Blev sjukskriven första gången ca ett halvår efter studenten, när jag jobbat en sväng. Egentligen började väl problemen redan i skolan. Ångest, stress och viss panik. Första gången jag blev sjukskriven var det med utmattning och nedstämdhet som symptom.

Andra gången, ca ett år senare så träffade jag nog väggen på riktigt. Med yrsel och tappad balans som symptom (som fortfarande inte är helt bra) samt senare en "halv depression" (var på väg ned men lyckades ta mig upp) pga läkarnas bemötande av mina problem (åkte skyttetrafik mellan VC och lasarettet och blev i princip dumförklarad av läkarna på lasarettet).

Trodde jag lyckades ta mig bort ifrån problemen men nu ett halvår senare sitter jag här igen. Gravid dessutom, nu med en viss depression som följd (började med mildare symptom men yrselattacker, men tack vare FK så drogs jag ned i depressionen). Tack och lov har jag världens bästa läkare, samtalsteurapeth och barnmorska nu.

Minnet suger, jag klarar inte av ett normalt jobb och jag har lite halvtaskig balans. Men, jag är på väg tillbaka. Det tar lite tid dock, men den tiden får det lov att ta...

 

[grodan21]

Här passa även jag in. Är väl så nära att bryta ihop över jobbet som man bara kan bli, utan att göra det. Var till läkaren för ett tag sen, men den sa inte mycket vettigt. Men mitt problem är att jag vill vara alla till lags och var duktig hela tiden. Vill så mycket mer än vad jag klarar av. Har även en underliggande depression som jag skulle behöva ta mig ur, men jag vet verkligen inte hur jag skall fixa det.

Någon som har tips på hur man tar sig ur depression? Läkaren hade inget att komma med.

 

[grodan21]

Hur lär man sig att lämna jobbet när man går hem? Är sämst på det. Sen har jag även problem med att jag tar saker på jobbet mer personligt än jag borde.

 

[kolblakkur]

Jag har med största sannolikhet kört mig själv in i väggen genom att arbeta upp till 250 timmar i månaden i sju år. Är just nu inne i en trötthetsperiod, känner mig otroligt trött hela tiden. Vill bara sova, men har 4 arbetsdagar kvar till semestern. Har dessutom en medicinering som jag tror gör mig lite tröttare. Minnet är otroligt dåligt sedan länge, kommer inte ihåg mycket alls. Antar att jag kommer att få lägga 14 år på att bli frisk igen, men så får det bli Har ett jätteroligt jobb att gå till, är överlycklig över att jag orkar arbeta heltid i nuläget.

 

[Mirre]

Här går allt emot mig nu känns det som, sökte två utbildningar och kom inte in på någon av dem. 13 reserv på den ena dock.

Har sökt otaliga jobb och inte en enda intervju. Några få svar och alltid samma sak " tjänsten tillsatt av andra sökande"

Killen verkar inte vilja veta av mig längre, har ingen aning om varför och han svarar inte heller. Först var allt jättebra men nu är det visst inte intressant längre. Men att tala om att han fått nån allergisk reaktion på något och sedan inte svara eller höra av sig på tre dagar gick bra. När jag till slut skrev ett mess att jag var orolig, fick jag ett fräsigt svar tillbaka att han faktiskt var trött och sov.

Då hade vi haft en diskussion dagarna innan om att han verkade så ointresserad. Men då var det bara jag som var sur och grinig.

Tvättmaskinen funkar inte (jättekul med två småbarn) och jag kan inte köpa någon ny.

Barnen bråkar med varandra konstant känns det som, vad jag säger verkar ingen av dem höra.
Senaste veckan har de hunnit vara på kattlådan tre gånger, sand i hela badrummet och hallen (plus allt som dras runt av att de gått i det), hällt i sand i tvättstället så min bonuspappa fick komma hit och skruva isär det, hällt sand i toastolen så jag fick stå och gräva upp det med handen ( ja med handskar självklart) och fyllt duschkabinen som lyckligtvis inte
används.

Mini stoppade en skiftnyckel i micron och drog på, ni kan ju tänka er själva hur bra det gick. Så nu har vi ingen micro heller.

De är överallt och ingenstans och struntar fullständigt i vad jag säger.
Jag försöker hålla städat men det är meningslöst arbete, tycker inte jag gör annat än städar, plockar och försöker hålla golven hyfsat rena. Ändå ser det ut som skit och saker överallt.

Under tiden jag försökt skriva det här har mini ramlat i trappen, stora sonen varit och dragit i gardinerna och klättrat i fönstren och nu bråkar de om en bok i soffan.

Jag känner mig totalt slutkörd, som en ballong som man släppt ur all luft ur.
Vissa dagar är jag astrött, skulle kunna sova hela dan, andra dagar så uppe i varv att jag lätt kan vara uppe ett dygn utan problem. Vill helst bara hålla mig hemma och inte träffa folk mer än nödvändigt. Ingenting känns roligt längre och lusten att hitta på saker finns knappt.

Allt jag gör blir fel, skulle kunna skriva hur mycket som helst som går åt skogen för mig nu. Mitt liv går åt helvete totalt.

Min bror vill inte veta av mig längre, bara för att hans psykopatiska sambo har bestämt det. De bor en mil ifrån mig, men vi har inte haft kontakt på över två år. Jag är faster till barn jag aldrig träffat. Man hör bara ena skräckhistorien efter den andra om vad som pågår där. Men vi kan inte göra någonting. Vi har anmält till soc, polis osv men inget händer. De pratar med dem, sambon pratar bort allt (hon är extremt manipulativ) och så kommer de (hon) undan igen. Hon har slängt ut hans barn, alla deras saker och brodern har inte kontakt med varken vänner eller familj längre.

De bor granne med våran pappa, han måste beställa tid för att prata med sin egen son. (Nej jag skojar inte, det är verkligen så) mig skiter han i, det har han alltid gjort.

Mamma och min styvfar har i åratal planerat att flytta tillbaka till staden vi kommer ifrån. Tittat på 1000tals hus och velat fram och tillbaka om och om igen. Den enda de umgås med är mig i princip, vilket gör att jag får lyssna på allt. Om och om igen.
Det är ett evinnerligt tjat på mig att jag ska flytta dit också. Vilket jag sagt är helt otänkbart, men det går inte in.
Får de för sig nåt är det så bara, min åsikt tycks inte räknas då överhuvudtaget.
Så har det alltid varit, säger man emot är det jag som är otrevlig och har något emot dem. Mamma brukar beskriva min tonårstid som "rebellisk och jävligt jobbig" vilket hon mer än gärna påminner mig om.

Jag var inte "rebellisk" jag försökte bara få dem att lyssna på mig ibland också. Men nej det går inte.

Höga ljud är jättejobbigt, likaså folkmassor. Jag vill bara gå och gömma mig någonstans.

Inser väl att jag borde gå och prata med någon, men bara tanken på att sitta och prata om sig själv är avskräckande nog. Det är verkligen otroligt svårt för mig att göra det, av någon anledning.

 

[Twihard]

Jag lider av svår prestationsångest och inre stress som jag jobbar med dagligen. Jag går på KBT och tränar yoga för att lindra de fysiska och mentala menen som blivit pga. detta. Men det svåra är att ta tag i övningar man får. Jag var häromdagen med om en händelse som varit min värsta mardröm inom prestationsångest och fick världens attack, otroligt obehagligt att vara med om sitt livs farhåga men jag utmanade det veckan efter och klarade det någorlunda. (Jag skämde ut mig när jag red på en Pay and jump – min största skräck och stressmoment är att rida inför folk, och nu skämde jag ut mig totalt). Men trots detta har jag världens bästa stöd i min tränare som hjälper mig. Tack vare henne vågade jag försöka igen.

 

[cili]

Avstängt är bra tror jag! (Annars är se på film, äta och spela på mobilen samtidigt standard här...) Jag känner som mest frid på vårt sommarställe utan el och sånt där man liksom "tvingas" till att ta det lugnt o bara göra en sak. Övar även på att lämna mobilen hemma ibland, eller i ett annat rum om inte annat.

Känner för övrigt igen mig i mycket som skrivs i tråden och ligger troligen på gränsen mot ADHD även om jag alltid "räddats" av strategier och att jag är lättlärd. Minnet är ok och är snabbtänkt, men har sjukt svårt att göra en sak i taget, tänker "effektivitet", "prestationsprinsessa" (Att plugga 150% och jobba70% samtidigt som jag tränade min häst var ju normalt..?! ), verbal och pratsam, impulsiv, tycker supermånga saker är roligt och har svårt att tacka nej -> överbokad kalender, Har precis lärt mig att en obokad dag i kalendern INTE behöver betyda ångest. (tidigare fick jag stress o migrän av det, man måste ju ta tillvara på tiden...). Migrän i princip varje helg när jag var liten...

Har även hypotyreos och behandlas med levaxin sedan ett år tillbaka, börjar sakta komma tillbaka energimässigt nu.

Sköldkörtelproblemen triggades troligen av stress och att jag inte tog det lugnt, men det är svårt att veta. Hur som helst la hela kroppen av rejält (med trötthet, nedstämdhet, sänkt immunförsvar och konstanta fysiska sjukdomar som följd) och det senaste året har jag blivit tvingad att varva ner även om jag inte blev sjukskriven, en del i planen är att jag i höst kommer jobba 80% ist för 100. (dock med hästar och ridlektioner på det). Pga av sjukdomen kunde jag heller inte träna som vanligt, vilket var det sätt som jag tidigare kanaliserat en del stress och mått bra genom.

Jag nöjde mig med att stänga av ljud och vibration, och lämnade den på rummet/bilen så mycket jag kunde. Det har funkat kalasfint!
"Råkade" dock tacka ja till ett jobbpass på fredag. Men är ledig lördag och söndag så det ska nog gå vägen. Hoppas jag.

Alltså, varför gör man såhär som vi i tråden? Varför tar inte vi det lugnt och "flyter med strömmen" som alla andra?

 

[grodan21]

@cili För min del handlar det om att jag inte vill göra någon annan sur och besviken. Tror att det är därför jag har klarat att plugga hyfsat bra, har lätt för mig och har faktiskt varit nöjd med att bara blivit godkänd. Sen att man vill kunna göra allt på en gång och ställer för höga krav på sig själv på en gång gör ju inte saken bättre.