Leva i krig?

[ameo]

Spinoff på tråden om att det kan bli krig i Sverige.

Kanske en luddigt ställd fråga, men... Hur lever man, rent praktiskt, i ett land i krig? Försöker man leva som vanligt och hoppas slippa vara den som hamnar under motståndarens/anfallarens bomber? Stannar hela samhället upp eller funkar det mesta någorlunda som vanligt?
Vilka delar av ett samhälle är det troligt att anfallaren riktar in sig på i sina bonbningar? Kan man hålla sig undan?

Jag jobbar i en, såvitt jag förstår det, samhällsviktig verksamhet och antar att jag ska fortsätta jobba och hålla tummarna att just det köpcentrum där jag jobbar kommer slippa bli bombat.

Stora frågor som förmodligen inte har några raka svar. Men svara gärna i den mån det finns kunskap i frågan...

 

[Hippocampus]

Det finns ganska mycket information om hur krig kan te sig och det är säkert olika hur krigen ser ut beroende på vem eller vilka som krigar och ”vad de vill”. Titta på Ukraina och Gaza, helt olika forutsättningar och kombatanter.
FOI bland annat har rapporter om kriget i Ukraina, MSB och fler därtill där det finns rapporter om allt från betalningsmetoder till räddningstjänst till Vatten och Avlopp.

Det finns scenario som myndigheter och kommuner planerar efter och jag skulle tro att Ukraina är nog det vi kan titta lite på. ”Vardagen” fortgår i den mån det går. Alla landets orter blir inte bombade hela tiden. Vissa kanske inte alls. När flyglarm tjuter tar de sig till skyddsrum, men inte alla då människor även väljer att stanna med djur eller tar andra beslut.
Att ”vardagen” fortgår är jätteviktigt, inte bara för moralen, hygienen osv utan också att för att i krig är det en del av vårt försvar. Det är totalförsvarsplikt för alla mellan 16 och 70, i den ingår det allmän tjänsteplikt, du ska ta dig till jobbet om inget annat sägs.

Ser man på var bomberna faller i Ukraina så verkar det vara lite överallt. Infrastruktur vill man gärna slå ut. Görs det inte med bomber görs det med datorer. Infrastruktur är a och o för ett land, så det är mycket viktigt att om den faller måste den snabbt upp igen.

I ett krig, beblanda dig aldrig med kombattanterna . De är legitima mål. Det är militärer och poliser men även skyddsvakter, kustbevakare och gränsvakter vid Tullen. Står du vid en sån eller liknande så kan du ”dras med” om de blir attackerade.
Det är viktigt att, på grund av det, alltid följa tex vägvisare om du ska ta dig ut från en ort, stad eller vad som helst i ett krig då det kan vara så att militären tar en väg in till stan.

Ukraina visar också att försvarsviljan är jätteviktig, för alla. Det är inte bara det militära utan det civila också. Att bygga upp elen när den förstörs, att kunna betala, att få ut mat och vatten. Det är allas plikt tycker jag. Allas plikt att försvara det vi vill ha kvar, vårt land, frihet, självständighet och demokrati.
Hamnar vi i ett krig kommer det bli tufft. Men det är också viktigt att man förbereder sig när det kommer till hemberedskap, man har funderat på djuren och allt annat. Dessutom har man det även i kriser och kan då klara sig minst en vecka med tex vatten och mat.

 

[Masqueradee]

Kan tipsa om När det oväntade händer (både män och kvinnor kan gå, inget medlemskap behövs): https://www.svenskalottakaren.se/utbildningar/nar-det-ovantade-hander

 

[tanten]

Lev som vanligt så långt det är möjligt.
Mycket kommer att vara som vanligt.

Se till att ha beredskap med mat, vatten och förnödenheter.
Det där med att ha sitt förråd i närmaste butik kommer inte att funka.

Själv undrar jag hur det kommer att funka om jag inte får tag i drivmedel, eller mediciner? och om elen slås ut.

Tror allt blir värre i stan än på landsbygden?

 

[tornblomma]

Tror allt blir värre i stan än på landsbygden?

Så är det väl i alla krig? Folk skickar barnen från stan osv. Lättare att få tag i mat samt mindre risk att bli sönderbombad på landsbygden. Men visst, alltid risk att hamna i skottgluggen, kanske plundrad, skjuten, våldtagen.

 

[Mineur]

Min ukrainska vän var nyligen och hälsade på sin familj i Kiev. Hon flydde själv därifrån i april 2022 och har inte varit tillbaka sedan dess.

Hennes huvudsakliga observation var hur pass vanligt livet ändå var och hur "immuna" folk blivit mot situationen (det har de ju naturligtvis inte, det handlar bara om att hitta ett sätt att hantera det). När flyglarmet gick var min väns första instinkt att panikslaget börja söka sig om efter ett skyddsrum, för det var det folk gjorde för två år sedan, men det var hon i princip ensam om nu. Hennes familj verkade resonera som så att ifall de ska kasta sig iväg till skyddsrummen varje gång larmet går så kommer de aldrig att kunna leva sina liv på ett sätt som ens påminner om normalt, så de väljer oftast att ignorera och fortsätta som vanligt med förhoppningen att Kiev fortsätter att vara en relativt (med betoning på relativt) trygg plats under omständigheterna. Vännen beskrev samma attityd när hon var hos frisören och flyglarmet gick, så det verkar vara en ganska vanlig inställning.

Även mycket annat lät som att de åtminstone försöker upprätthålla "business as usual". Hennes föräldrar fortsätter att jobba som lärare resp. elektriker, hon var på gymmet med sin bror, var på nagelsalong och fixade naglarna, körde ut på landet för att träffa sin bästa kompis och hennes nyfödda barn, hon åt middag med sin gamla mormor... Mycket var som vanligt, och ändå inte. Det var såklart en massa strul med strömavbrott, tillgången till mat var inte densamma som förut, och bara att komma in i Ukraina från utlandet just nu är en stor utmaning (för min väns del innebar det flyg från UK till Polen och sedan ca 20 timmars tågresa).

Min vän är väldigt öppen om det här och vi står varandra nära, så är det något särskilt någon undrar så kan jag försöka fråga

 

[Roheryn]

Min ukrainska vän var nyligen och hälsade på sin familj i Kiev. Hon flydde själv därifrån i april 2022 och har inte varit tillbaka sedan dess.

Hennes huvudsakliga observation var hur pass vanligt livet ändå var och hur "immuna" folk blivit mot situationen (det har de ju naturligtvis inte, det handlar bara om att hitta ett sätt att hantera det). När flyglarmet gick var min väns första instinkt att panikslaget börja söka sig om efter ett skyddsrum, för det var det folk gjorde för två år sedan, men det var hon i princip ensam om nu. Hennes familj verkade resonera som så att ifall de ska kasta sig iväg till skyddsrummen varje gång larmet går så kommer de aldrig att kunna leva sina liv på ett sätt som ens påminner om normalt, så de väljer oftast att ignorera och fortsätta som vanligt med förhoppningen att Kiev fortsätter att vara en relativt (med betoning på relativt) trygg plats under omständigheterna. Vännen beskrev samma attityd när hon var hos frisören och flyglarmet gick, så det verkar vara en ganska vanlig inställning.

Även mycket annat lät som att de åtminstone försöker upprätthålla "business as usual". Hennes föräldrar fortsätter att jobba som lärare resp. elektriker, hon var på gymmet med sin bror, var på nagelsalong och fixade naglarna, körde ut på landet för att träffa sin bästa kompis och hennes nyfödda barn, hon åt middag med sin gamla mormor... Mycket var som vanligt, och ändå inte. Det var såklart en massa strul med strömavbrott, tillgången till mat var inte densamma som förut, och bara att komma in i Ukraina från utlandet just nu är en stor utmaning (för min väns del innebar det flyg från UK till Polen och sedan ca 20 timmars tågresa).

Min vän är väldigt öppen om det här och vi står varandra nära, så är det något särskilt någon undrar så kan jag försöka fråga

Det jag tycker hade varit intressant att höra om, och att resonera om, är hur man bestämmer sig för att fly respektive att stanna kvar. Din vän har uppenbarligen valt att fly, hennes familj att stanna. Det vore intressant att höra hur tankegångarna gick när din vän flydde och hur hon tänker om det nu. Jag hade nog själv om jag haft möjlighet tänkt att jag hellre skulle fly tillsammans med mina närmaste än att "stanna och slåss".

 

[LadyCovergirl]

Kan tipsa om När det oväntade händer (både män och kvinnor kan gå, inget medlemskap behövs): https://www.svenskalottakaren.se/utbildningar/nar-det-ovantade-hander

Intressant utbildning! Jag gissar att du kanske gått den så passar på att fråga om den är lämplig även för barn? (Barnet ifråga fyller i år 13 år och hade nog funnit det nyttigt och intressant.)

 

[escodobe]

När jag var i Georgien så kunde man på vissa fasader fortfarande se sotrester i en del fönsterkarmar från när folk byggt hemmabyggda kaminer i bostäderna för att elda under 1990talet när det var krig och oroligheter med brist på el och gas.
Jag ska se om jag hittar några bilder.

 

[MissFideli]

Är med i en grupp på Facebook som heter Between the ears. Man tar bilder över öronen på sitt djur, mest hästar. Där var det en tjej som red på en stor hästarena med sin häst och jag tänkte på det då. Att man vågar. Men samtidigt blir det väl en form av vardag eller vad man ska säga.

 

[MJLee]

Det är helt beroende på vilken slags krig, som flera påpekat. Det kommer med stor sannolikhet inte bli som Gaza om vi pratar om de troligaste, eg ryssarna. De kommer vilja ha en pacificerad civilbefolkning. Lite som våra nordiska grannar under andra världskriget - Finland undantaget.

Även under de sista åren och innan brandbombningen av Dresden och liknande fortsatte livet i Tyskland som det brukade tills de allierade landade på D-Day och började sin erövring av Tyskland. Förutom att judarna försvann och det blev ransonering av mat så fortlöpte livet i tex Nederländerna, Belgien stora delar av Frankrike osv ganska vanligt.

Det främsta problemet kommer vara livsuppehållande läkemedel, särskilt som det är något som inte kan hamstras mer än 3 månaders förråd. Och ja, drivmedel kommer också att ransoneras vilket skapar problem på ffa landsbygden. Det passar dessutom ryssarna att civilbefolkningen sitter där de sitter och inte kan ta sig någonstans.

Ryssland vill åt Sveriges strategiska läge, inte Sverige som land. Med den caveat att om Ryssland invaderar Sverige kommer de redan vara i krig eller med långt gångna planer, med NATO och största delen av Europa, samt USA, Kanada, Australien, Japan och liknande. Dvs, ett tredje världskrig. Och då är alla bets off.

 

[Mineur]

Det jag tycker hade varit intressant att höra om, och att resonera om, är hur man bestämmer sig för att fly respektive att stanna kvar. Din vän har uppenbarligen valt att fly, hennes familj att stanna. Det vore intressant att höra hur tankegångarna gick när din vän flydde och hur hon tänker om det nu. Jag hade nog själv om jag haft möjlighet tänkt att jag hellre skulle fly tillsammans med mina närmaste än att "stanna och slåss".

Ja, det tycker jag också är intressant. I min väns fall var det en hel del omständigheter som gjorde att hon valde att fly. För det första hade hon redan tidigare varit nyfiken på att flytta utomlands en period och hade därför gått privatkurser i engelska för att förbereda sig inför detta. Hon är en väldigt ambitiös person och kände sedan tidigare att det inte riktigt fanns tillräckligt mycket för henne, en högt strävande 24-åring, i Ukraina. När kriget sedan kom blev det en naturlig anledning att göra slag i saken och hennes familj stöttade henne helhjärtat i detta. Att hon dessutom var singel gjorde att hon hade ännu mindre som höll henne kvar; de flesta av de av hennes kvinnliga vänner som valt att stanna är i förhållanden med män som ju inte får lov att lämna landet. Hennes familj består annars av mamma, pappa och lillebror och de två sistnämnda får som sagt inte lämna landet eftersom de kan komma att behövas i militären. Mamman valde att stanna med sin man och sin son, vilket jag också har full förståelse för. Men fy tusan, jag avundas inte den som tvingas göra det valet!

Det har naturligtvis varit väldigt traumatiskt för dem på alla sätt, men min vän säger fortfarande att hennes beslut att lämna Ukraina var bland det bästa hon någonsin gjort. Självklart hade hon velat göra det under heeelt andra omständigheter, och självklart mår hon otroligt dåligt över all skit som händer där hemma, men hon är också oerhört tacksam över att ha kunnat lämna och bygga sig ett liv någon annanstans. Jag överdriver inte ett dugg när jag säger att jag aldrig i hela mitt liv har träffat en mer översvallande positiv, tacksam människa.