S
SMN
OBS! om något verkar "elakt" "idiotiskt" fråga gärna vad jag menar så kan jag förklara.....Mycket i början var väl idiotiskt också.
Ända sedan jag var barn har alltid häst eller hund stått först på önske listan. Inte förän jag var 15 år fick jag äntligen en valp. Oj så jag var överlycklig. Min första hund! som kom att bli ett...ja vad ska man kalla det, lite av ett helvette ibland.
Det var väl inte tänkt att jag skulle få en hund. Men min farbrors tik hade blivit tjuvparad och där var dom, 8 valpar. Tiken är renrasig jämte och pappan vorsteh/setter. Min farbror hade mycket svårt att bli av med dessa. Då bestämde vi oss för att ta en. Vi åkte dit och det var dax att välja ut en valp.
Oj alla var så söta (som alla valpar är). 1 valp var redan tingad, tiken så för mig var det en hanhund, men vilken. Efter att ha umgåtts med alla valpar var det en som somnade i famnen.
Min lilla Prins. Han var inte den "tuffaste" valpen men inte den som var mest i bakrunden. När han var 8-9 veckor fick han äntligen komma hem.
Vid det här laget visste jag inte så mycket om hundar. Så som träning. Lite kunde man väl men en första hund är en första hund.
Fick ta dom kunskaper man hade och ta till dom tips man fick och mycket på instinkt. HAn var en rätt tuff valp. Nafsade - fick en liten "finger snärt" på nosen. De sättet att träna var de enda jag visste. Bestraffning eller som många skulle säga korigering (vilket är samma sak) av felaktigt betende. Oj vad vi bråkade. Men som jag kämpade.
Min vovve växte och blev en ganska stor stark herre. Just nu som vuxen nästan 70 cm och 36 kg. Alla problem han fick kom som smygande. Började bita i kopplet sen hoppade på mig och "nafsade" vad jag gjorde tyrckte ner honom - vilket bara var en stor kamp emellan oss. Det blev bara värre. Ofta trodde jag att jag "vann", men betendet forstatte ändå nästa prommenad.
Möte vid andra hundar började han skälla av iver (inte utfall) jag "korigerade" honom med en arg röst och ett litet ryck i kopplet. Vid senare ålder 1,5 år kom detta att övergå till att han började göra utfall.
Dessutom drog han i kopplet. Som jag försökte träna bort detta - som kanske faller naturligt hunden drar- man vill hindra detta- vad gör man jo man rycker.
Vad hjälper då detta? för stunden/sekunden kanske.
Han rymde också ut på gården. Vi bor dock på ett kvarter. Så detta var ingen favorit för mig. Det han ville var att bli jagad. Hur skulle man göra då? fick inte fast honom - han är snabbare. Jaga och få hans vilja igenom eller stänga honom ute? Men en svart hund som har tecken som en rottis kan vara skämmande. Folk som är rädda dom är roligast att springa fram till. Han sprang i cirklar runt och skällde. vissa hoppade han på. Ej på ett aggresivt sätt men detta var ändå inte axeptabelt. Som jag skämdes. Han var nu kring 6 månader. Jag försökte på alla vis, jag fick tips men tänkte nej! Jag ska börja en kurs. Sökte i den lokala tidningen och hittade en kvinna som höll kurser. Ärligt så hade jag ingen aning om vad för slags kvinna detta var. Men jag var desperat. Alla vill väl lyckas med sin hund. Inte känna sig som en dålig hundägare. Eller hur?
Denna kvinna kom att bli min räddning! Hade sådan grym tur, vilket jag är överlycklig för. Hon sysslade med klickerträning. Hon fick mig att ändra min syn på hundträning, hundar och även människor.
Min Prins var "bäst" i klassen. När vi skulle göra nya saker var han provkanin. Som min tränare gillade min "bråkstake". Han var en riktig stjärna.
Men till hösten skulle jag börja gymnasiet. Hunden fick stanna hemma då jag inte hade möjlighet att ta med honom. Träffade bara honom på loven (flyttade 150 mil). Hemma blev allt bara värre (mina föräldrar fann inget intresse med att träna)
Nu var allt värre! han utfall, hoppade och nafsade, kunde hoppa mot folk (inte på ett agressivt sätt mer ohyffsat, men de skrämmer det också) smet, drog i kopplet som aldig förr. Han var ute och gick med mina föräldrar helt enkelt. Dom försökte gå på platser man inte mötte folk osv.
Jag gjorde allt jag kunde och hamnade på ett boende där jag kunde ha hund (bodde på internat) till 2an kunde jag ta med honom. Vid de här laget kunde man knappt gå me honom. Jag grät för jag kände mig så misslyckad. Men ja ryckte upp mig och tänkte det är min hund och jag måste få han att bli bättre. Jag tog hjälp av en klickertränare i södra sverige (fick lite tips och vi höll kontakten via mail, traffade henne 2 gr) och tränade för kvinan hemma i norr en gång till. Jag införskaffade mig en halti för att kunna hålla koll. MEN givetvis forstsatte jag träna som vanligt. Och läste böcker och blev ganska insatt. Kastrerade honom för han slutade äta när polaren löpte (kan haft en orsak till han blev lugnare?) Sakta men säkert blev han bättre. Och jag lärde mig MASSOR! Klickerträningen hjälpte mig att få min hund att VÄLJA ett bättre beteende.
Till sommaren gick jag med i en grupp hemma (klickertränare). Tränaren hemma sa till mig "Men vad fin han är. Sara du har gjort ett jätte bra jobb med honom. Han var ju som klassens, ehhrm, bråkstake" Dom orden har betytt så mycket för mig. För så många gånger man funderade på att ta bort honom. Jag sa till henne vad jag tror "hade jag inte börjat med klickerträning så hade han kunnat bli aggresiv" hon höll med mig.
Min hund gjorde inte utfall för att han var aggresiv. Det var jag som "blev aggresiv". När väl problemet var där blev det en ond cirkel. Tror inte han förstod varför han gjorde utfall. Han har gjort "utfall" på kurs också. Men dett aför att energin blir så hög. Ja svårt att förklara man måste se det. Han har aldrig bitit eller haft tendens att bita en annan hund eller mäniska. Han var bara missförstådd. Men med mycket överskots energi.
Idag kan jag ha min hund lös vartsom helst. Vid tajta möten kopplar jag (han har lite problem med det ibland gör inget, säger inget, blir lite spänd). Har den andra hunden gått 1m iväg kan jag släppa. Han har lärt mig otroligt mycket! och jag är så stolt över mig själv och honom! Otroligt smart hund.
Hämtar post, nycklar, snus, koppel vantar. Tar av vantar. Stänger dörrar/lådor, trycker på rödljus, rätar ut mattan mm. Sjärnan (för mig, men han är duktig på ritigt också) i agillity och rally lydnad, spår och sök. Sen har han ett vackert leende också ;P Klickerträningen räddade min hund och mig! Grannarna berömmer mig ofta idag för att han är så fin.
Idag är han 5 år och en lycklig vovve!
Varför skrev jag då allt detta?
Jag ville bara säga; tänk efter vad det är för hund du köper (min första hund var lite för mycket) får du problem är de ditt ansvar, fungerar inte en metod BYT!
Jag måste även tillägga att JAG är GLAD att jag fick en "hemsk" hund som första hund. För tror inte att jag hade lärt mig så här mycket annars. ETT ord till KLICKERTRÄNING!
Ända sedan jag var barn har alltid häst eller hund stått först på önske listan. Inte förän jag var 15 år fick jag äntligen en valp. Oj så jag var överlycklig. Min första hund! som kom att bli ett...ja vad ska man kalla det, lite av ett helvette ibland.
Det var väl inte tänkt att jag skulle få en hund. Men min farbrors tik hade blivit tjuvparad och där var dom, 8 valpar. Tiken är renrasig jämte och pappan vorsteh/setter. Min farbror hade mycket svårt att bli av med dessa. Då bestämde vi oss för att ta en. Vi åkte dit och det var dax att välja ut en valp.
Oj alla var så söta (som alla valpar är). 1 valp var redan tingad, tiken så för mig var det en hanhund, men vilken. Efter att ha umgåtts med alla valpar var det en som somnade i famnen.
Min lilla Prins. Han var inte den "tuffaste" valpen men inte den som var mest i bakrunden. När han var 8-9 veckor fick han äntligen komma hem.
Vid det här laget visste jag inte så mycket om hundar. Så som träning. Lite kunde man väl men en första hund är en första hund.
Fick ta dom kunskaper man hade och ta till dom tips man fick och mycket på instinkt. HAn var en rätt tuff valp. Nafsade - fick en liten "finger snärt" på nosen. De sättet att träna var de enda jag visste. Bestraffning eller som många skulle säga korigering (vilket är samma sak) av felaktigt betende. Oj vad vi bråkade. Men som jag kämpade.
Min vovve växte och blev en ganska stor stark herre. Just nu som vuxen nästan 70 cm och 36 kg. Alla problem han fick kom som smygande. Började bita i kopplet sen hoppade på mig och "nafsade" vad jag gjorde tyrckte ner honom - vilket bara var en stor kamp emellan oss. Det blev bara värre. Ofta trodde jag att jag "vann", men betendet forstatte ändå nästa prommenad.
Möte vid andra hundar började han skälla av iver (inte utfall) jag "korigerade" honom med en arg röst och ett litet ryck i kopplet. Vid senare ålder 1,5 år kom detta att övergå till att han började göra utfall.
Dessutom drog han i kopplet. Som jag försökte träna bort detta - som kanske faller naturligt hunden drar- man vill hindra detta- vad gör man jo man rycker.
Vad hjälper då detta? för stunden/sekunden kanske.
Han rymde också ut på gården. Vi bor dock på ett kvarter. Så detta var ingen favorit för mig. Det han ville var att bli jagad. Hur skulle man göra då? fick inte fast honom - han är snabbare. Jaga och få hans vilja igenom eller stänga honom ute? Men en svart hund som har tecken som en rottis kan vara skämmande. Folk som är rädda dom är roligast att springa fram till. Han sprang i cirklar runt och skällde. vissa hoppade han på. Ej på ett aggresivt sätt men detta var ändå inte axeptabelt. Som jag skämdes. Han var nu kring 6 månader. Jag försökte på alla vis, jag fick tips men tänkte nej! Jag ska börja en kurs. Sökte i den lokala tidningen och hittade en kvinna som höll kurser. Ärligt så hade jag ingen aning om vad för slags kvinna detta var. Men jag var desperat. Alla vill väl lyckas med sin hund. Inte känna sig som en dålig hundägare. Eller hur?
Denna kvinna kom att bli min räddning! Hade sådan grym tur, vilket jag är överlycklig för. Hon sysslade med klickerträning. Hon fick mig att ändra min syn på hundträning, hundar och även människor.
Min Prins var "bäst" i klassen. När vi skulle göra nya saker var han provkanin. Som min tränare gillade min "bråkstake". Han var en riktig stjärna.
Men till hösten skulle jag börja gymnasiet. Hunden fick stanna hemma då jag inte hade möjlighet att ta med honom. Träffade bara honom på loven (flyttade 150 mil). Hemma blev allt bara värre (mina föräldrar fann inget intresse med att träna)
Nu var allt värre! han utfall, hoppade och nafsade, kunde hoppa mot folk (inte på ett agressivt sätt mer ohyffsat, men de skrämmer det också) smet, drog i kopplet som aldig förr. Han var ute och gick med mina föräldrar helt enkelt. Dom försökte gå på platser man inte mötte folk osv.
Jag gjorde allt jag kunde och hamnade på ett boende där jag kunde ha hund (bodde på internat) till 2an kunde jag ta med honom. Vid de här laget kunde man knappt gå me honom. Jag grät för jag kände mig så misslyckad. Men ja ryckte upp mig och tänkte det är min hund och jag måste få han att bli bättre. Jag tog hjälp av en klickertränare i södra sverige (fick lite tips och vi höll kontakten via mail, traffade henne 2 gr) och tränade för kvinan hemma i norr en gång till. Jag införskaffade mig en halti för att kunna hålla koll. MEN givetvis forstsatte jag träna som vanligt. Och läste böcker och blev ganska insatt. Kastrerade honom för han slutade äta när polaren löpte (kan haft en orsak till han blev lugnare?) Sakta men säkert blev han bättre. Och jag lärde mig MASSOR! Klickerträningen hjälpte mig att få min hund att VÄLJA ett bättre beteende.
Till sommaren gick jag med i en grupp hemma (klickertränare). Tränaren hemma sa till mig "Men vad fin han är. Sara du har gjort ett jätte bra jobb med honom. Han var ju som klassens, ehhrm, bråkstake" Dom orden har betytt så mycket för mig. För så många gånger man funderade på att ta bort honom. Jag sa till henne vad jag tror "hade jag inte börjat med klickerträning så hade han kunnat bli aggresiv" hon höll med mig.
Min hund gjorde inte utfall för att han var aggresiv. Det var jag som "blev aggresiv". När väl problemet var där blev det en ond cirkel. Tror inte han förstod varför han gjorde utfall. Han har gjort "utfall" på kurs också. Men dett aför att energin blir så hög. Ja svårt att förklara man måste se det. Han har aldrig bitit eller haft tendens att bita en annan hund eller mäniska. Han var bara missförstådd. Men med mycket överskots energi.
Idag kan jag ha min hund lös vartsom helst. Vid tajta möten kopplar jag (han har lite problem med det ibland gör inget, säger inget, blir lite spänd). Har den andra hunden gått 1m iväg kan jag släppa. Han har lärt mig otroligt mycket! och jag är så stolt över mig själv och honom! Otroligt smart hund.
Hämtar post, nycklar, snus, koppel vantar. Tar av vantar. Stänger dörrar/lådor, trycker på rödljus, rätar ut mattan mm. Sjärnan (för mig, men han är duktig på ritigt också) i agillity och rally lydnad, spår och sök. Sen har han ett vackert leende också ;P Klickerträningen räddade min hund och mig! Grannarna berömmer mig ofta idag för att han är så fin.
Idag är han 5 år och en lycklig vovve!
Varför skrev jag då allt detta?
Jag ville bara säga; tänk efter vad det är för hund du köper (min första hund var lite för mycket) får du problem är de ditt ansvar, fungerar inte en metod BYT!
Jag måste även tillägga att JAG är GLAD att jag fick en "hemsk" hund som första hund. För tror inte att jag hade lärt mig så här mycket annars. ETT ord till KLICKERTRÄNING!
och fler borde förstå det du har förstått. Men man lär så länge man lever och det har du ju vekligen gjort 
Jag hoppas att det finns någon därute med en "helvettes" hund som blir peppad till att fortsätta kämpa! Allt går bara man verkligen vill!
