Problem med bonusmamma (utbruten från Vad gör vi? Del CXII)

[JeayL]

Låter som ett klokt val om du väljer att bo hos din mamma en tid iallafall tills det finns en rimlig plan hur ni ska kunna leva ihop hos din pappa som en familj på riktigt.

Om de känns svårt att få tid och möjlighet att prata med din pappa om hur du känner så är du duktig på att formulera dig i skrift, kanske skriv ett brev om att de inte är så att du väljer BORT din pappa om du väljer att bo hos din mamma utan förklara att situationen som är hemma inte är något du mår bra av och varför, självklart är det svårt att få allt helt perfekt under en övergångsperiod när mycket händer i livet, men de måste ju gå att lösa saker bättre än du skriver här.

 

[godisklubba]

Katterna ska ha eget rum?! Ni samställs alltså på samma nivå som två katter? Jag är relativt säker, oavsett din brors impulsivitet, att varenda familjerätt skulle döma boendet åt din mamma om ni inte har högre värde än katterna hemma hos pappa...

Apparently, yes! Pappa anser dock att de "bara" är två katter och "bara" behöver plats för sina matskålar, vattenskål, lådor och klösträd. Samt en korg som förvaring för kattleksaker. När han sa det blev det minst sagt kaos, för katterna är ju hennes barn. I hennes tidigare lägenhet hade de tex ett eget rum, men det var möjligt eftersom det fanns plats - hon bodde ensam i en trea.

Jag har också haft ett ... stormigt... förhållande till min bonusmamma. Vi har varit väldigt olika personligheter med väldigt olika prioriteter (jag har ju också dessutom autism, men det har bonusmamma bestämt att jag inte alls har för hon vet allt om autism och det har jag inte. så det så).

Det är inte lätt att komma in som ny i en redan existerande familjekonstellation, men jag håller med många andra; vuxna har ett ansvar för barn. Inte tvärt om.

Du är så pass gammal att du kan bestämma om du vill bo bara hos mamma eller hur du vill lösa dig (och också att ändra dig om detta när du vill)

Jag fick ett halvsyskon när jag var 13. Vi kallade inte bonusmamma för mamma utan för sitt förnamn. Vilket snabbt ledde till att halvsyskonet kallade sina föräldrar för "pappa" och "bonusmammans namn". Det var INTE populärt. Så vi fick istället kompromissa med "halvsyskonets förnamn's mamma" (inte alls krångligt).

Vi har som sagt var inte haft en bra relation (och det är inte enbart hennes fel...) men jag hoppas verkligen att det kan lösa sig för dig.

Har du och jag samma bonusmamma eller? Min bonusmamma vill inte hellet tro på att autism finns "på riktigt". Även om det inte är lätt för henne att komma in i en redan existerande familj och ett hushåll där de andra redan bor så kan jag tycka att hon borde bete sig en vuxen. Pappa tvingade henne aldrig att flytta in utan hon ville det själv, för att de ville bo tillsammans och hon ville inte behöva ta hand om barnet själv. Hon har hela tiden haft ett aktivt val.

Du är ett barn så du har all rätt att vara barnslig. Vad du har beskrivit (ris etc) så känns det som att det primära problemet är mellan din pappa och din bonusmamma och att du och din bror kommer i kläm i deras relation. Spontanreaktionen är att allt har gått på tok för snabbt och att ingen vuxen har tänkt igenom relationen till dig och din bror och inte heller att skaffa ett gemensamt barn. Konsekvenstänkande verkar inte direkt varit den största faktorn här. Om din bonusmamma enbart har fyra helsyskon och inga bonussyskon behövs det definitivt mer kunskap från hennes sida.

Jättebra att det letas nytt boende även om jag har full förståelse för att det tar tid och pengar! Att bonusmamman kräver eget rum till sina katter är skitsnack. Katter vill vara där deras slavar är, det enda som behövs är platser (som kattträd) där de kan dra sig undan vid behov. Där är hon barnslig och det känns som en trotsig femåring, vilket verkar vara en del av din pappas och hennes situation. Som du beskriver planlösningen är den verkligen inte optimal. Förståelse för att hon inte vill sitta i sovrummet och amma/få barn att somna, samtidigt som din bror och hans vänner (som de har rätt till) låter när de spelar och att de behöver passera hennes sovrum. Nu vet jag inte hur stor lägenhet ni har eller planlösningen, men kanske sätta er ner och planera om hela boendet tillsammans. Tex att hon och din pappa flyttar ut i vardagsrummet tillfälligt och skärmar av sovdelen medan ni letar ny bostad. Tyvärr tror jag inte att förslag om parterapi från dig hjälper utan det måste komma från din pappa och vara ett gemensamt beslut. Men hon behöver inte gå i parterapi om hon inte vill, men däremot träffa andra bonusföräldrar/terapi som fokuserar på bonusförhållanden. Glöm inte att du och din bror (och senare ditt syskons) behov är de som alltid ska prioriteras.

Som du beskriver det så är hon inte en 'elak' person, och kredd till dig att du inser det, utan någon som är ignorant, osäker i sitt förhållande och dessutom full av hormoner som gör henne oresonlig och irrationell. Vilket inte ska gå ut över dig och din bror men gör det. Kamma till dig och uppför dig som en vuxen är hon tyvärr nog inte särskilt mottaglig för just nu iaf (förhoppningsvis senare när barnet är fött). Jag tror nog att alla som fött barn skulle få lite panik över boendesituationen som den är idag, hennes krav om att du och din bror ska bo tillsammans är dock inte acceptabel. Att din mamma förståeligt nog försvarar dig och din bror gör nog tyvärr bara situationen värre även om den är naturlig och behövlig.

Det är fantastiskt att du och din pappa har ett nära förhållande men kanske, tillfälligt! Tills boendesituation lösts så är ett förslag att ni kommer överens om, att din och din brors primära boende ska vara hos din mamma. Om din bonusmamma anser att ni alla är syskon tillsammans kanske det kan få henne att tänka efter lite och ge henne bättre förståelse för att ni kan inte vara syskon 'på riktigt' så länge du och din bror är på 'besök' hos sin pappa. Jag har för mig att du är adopterad? Om din bonusmamma inte har någon kunskap om adoption och vad det innebär om anknytning och familjebildning är det också något hon behöver större förståelse för. Förhoppningsvis är den kunskapen och terapi något hon skulle vara mer mottaglig för eftersom det inte insinuerar att hon och din pappa har problem.

Katterna hänger gärna efter oss människor, de är nästan aldrig ensamma i ett rum. Plats för klösträd har de och matskålarna står i köket. Lådorna har vi tre stycken nu och de står lite mer undangömt för att katterna ska få möjlighet att gå på toaletten ifred. Hela lägenheten är ca 90 kvadratmeter, så det är inte jättestort för en familj med snart fem personer och två katter. Egentligen är det en trea, men till ena sovrummet finns det en stor walk in closet och det är där min bror har sitt rum. Det är alltså en trea och inte någon fyra, därav blir planlösningen lite konstig när man använder den stora garderoben som ett rum.

Jag och min bror är adopterade, ja. Så att vara med på förlossningen och graviditeten är nytt även för min pappa. Många saker grundas i att min bonusmamma tror att pappa vet allt om förlossningar, fast han inte alls gör det och det eftersom att han inte varit med på någon. Så ibland blir min bonusmamma arg på min pappa för att pappa inte kan svara på detaljfrågor om förlossningen. Men samtidigt har han inte gjort jättemycket för att sätta sig in i hur det fungerar på förlossningen heller.

 

[godisklubba]

Härligt att du har en mor som ställer upp och förstår hur du känner dig. Och att hon ser dig. ❤
Din far älskar dig. Han har bara fått knepiga solbrillor på sig nu. Man kan se väldigt dåligt igenom förälskelsens brillor, kryddat med gravidhormoner och minsta motståndets lag.
Kanske är ok att bo hos mamma ett tag till det lagt sig? Och bo hos pappafamiljen varannan helg?
Lycka till nu.

Vilket bra sätt att beskriva det på! Tack!

Låter som ett klokt val om du väljer att bo hos din mamma en tid iallafall tills det finns en rimlig plan hur ni ska kunna leva ihop hos din pappa som en familj på riktigt.

Om de känns svårt att få tid och möjlighet att prata med din pappa om hur du känner så är du duktig på att formulera dig i skrift, kanske skriv ett brev om att de inte är så att du väljer BORT din pappa om du väljer att bo hos din mamma utan förklara att situationen som är hemma inte är något du mår bra av och varför, självklart är det svårt att få allt helt perfekt under en övergångsperiod när mycket händer i livet, men de måste ju gå att lösa saker bättre än du skriver här.

Tyvärr tror jag inte att det är ett alternativ för oss att skicka brev eller sms. Min bonusmmama är dessutom väldigt nyfiken och vill läsa, se och veta allt. Så hon hade på ett eller annat sätt fått veta exakt vad som står där ändå. Men annars var det ett bra tips!

Jag är glad att du tog dig tid att skriva ner det, även om det inte är något för just mig. Om någon annan läser tråden och kan få hjälp av ditt tips så skulle det göra mig glad. Allt fungerar liksom inte för alla

 

[Monkie]

Jag tycker du verkar mogen och klok. Jag hör till dem som tycker att man inte får bete sig hur som helst och skylla på hormoner.

Det finns möjlighet att få hjälp med familjesamtal via Socialtjänsten, kanske kan en väg vara att ta kontakt med dem?

 

[Sar]

Jag tycker du verkar så himla sund och klok, jag är rädd att jag själv inte alls hade den mognaden vid den åldern. Jag tycker att du/ni (du och din bror) ska prata med din pappa. Försök att verkligen göra klart hur du upplever att inte ha tillgång till ditt hem och att det inte fungerar att du och din bror delar rum. Din pappa ska ju värna er och se till känner er välkomna och har det bra. Och hur har han och din bonusmamma tänkt sig fortsättningen? Hur länge ska ni bo 5 personer i en 3:a? Vad finns det för praktiska lösningar som kan fungera här och nu, går vardagsrummet att användas som din brors rum så kan din bonusmamma stänga om sig?

 

[TinyWiny]

Jag måste säga att du har en väldigt fin inställning till dina bonusbarn! Får jag önska att jag hade haft dig som bonusmamma? Trist att pappan inte ville träffa barnen under den första perioden när ni hade separerat Ja, hon vill nog markera tillhörigheten. Men jag tycker att det känns konstigt att hon ska tvinga oss att säga syskon istället för halvsyskon - för att vi hör ihop, är familj etc. Men att hon samtidigt inte välkomnar mig och min bror. Om du förstår vad jag menar?

Det är självklart att jag inte vill ha negativa ord om någon av oss, egentligen tycker jag om min bonusmamma med. Sen tycker jag inte att det är schyst att hon ska få negativa ord kastade på sig av folk som bara har en (min) synvinkel och inte allas.

Föräldrar får absolut göra fel. Precis som barn. Det som blir skevt, är att barnet ska be den vuxna om förlåtelse när hen gör fel medans de vuxna inte behöver be barnet om förlåtelse när de gör fel. Tänker att de vuxna ska föregå med gott exempel, vill de att barnen ber om ursäkt får de snällt också göra det när de gör fel liksom.

Tack Jag vet hur det känns att inte vara välkommen och vill verkligen inte att någon ska behöva känna så.

Mina bonusbarn har hatat mig vissa tider med. Jag har väldigt annorlunda syn på hur man gör här i livet mot deras mamma och jag blev kallad slavdrivare när jag ansåg att man kommer hem när man har sagt annars hör man av sig och att man sköter skolan.... Nu när de är vuxna har vi en väldigt fin relation och hen som kallade mig slavdrivare guidar idag sitt eget barn med samma röda tråd som jag gjorde med mina. Klara tydliga regler för att ge barnet trygghet att testa och växa. Bonusfamiljer är aldrig enkelt och jag har säkerligen gjort miljoner fel både med mina bio och bonusbarn men jag gjorde dem i tron att det var rätt sak att göra, det bästa för barnen, i det läget jag var i och med den informationen jag hade då.

För mig låter det som osäkerhet hos henne och det är ju något hon kan behöva hjälp med och det är hennes ansvar att ta tag i det. De har ju inte varit ihop länge och hon kanske inte vet hur hon ska bete sig. Ena gången vill hon höra till och nästa kanske hon känner sig utanför och vet inte hur hon ska bete sig. Det är som sagt inte enkelt att få ihop en bonusfamilj men det ger ingen vuxen rätt att bete sig illa. Det är de vuxna som har valt, inte barnen och då får man göra vad man kan för att få det bra för alla. Att hålla på och bråka och dessutom framför barnen har jag aldrig förstått mig på. Mina barns pappa och hans nya gjorde tyvärr likadant. Jag har hämtat mina barn fler gånger än jag kan minnas för att de vuxna bråkade så. Då var barnen bara där varannan helg. De hade alltså väldigt mycket tid ensamma (innan mina barns småsyskon kom alltså) att bråka på.

Oj! Jag ser det som självklart att man ber om ursäkt när man har betett sig illa/gjort fel och det oavsett hur gammal man är/hur gammal den man har betett sig illa mot är. Att man ber om ursäkt till ett barn är ännu viktigare och bra mycket viktigare än att ett barn ber om ursäkt till en vuxen tycker jag. Det här med ömsesidig respekt börjar alltid med att den vuxne respekterar barnet. Innan dess finns det ingen anledning att barnet ska respektera den vuxne.

 

[lillsmurfagirl]

Hur gammal är du?
Jag tycker det är helt fel din pappa diskuterar vad han tycker deras barn ska heta i efternamn med er. Det är föräldrarnas beslut om efternamn och er pappa beter sig illa både mot er och bonudmamman som håller på såhär. Accepterar bonusmammans krav och sen "gnäller" hos er det inte blir som han vill. På samma sätt tar han parti och sen ändrar sig när er mamma ringer och skäller.

Han verkar inte veta hur han ska hantera allt och både ni barn och bonusmamman kommer i kläm.

Förväntas bonusmamman ta ansvar för er när ni kommer? Är det så det varit väldigt livat när ni varit där och hon behövde andrum? (tänker på händelsen hon bad dig packa och sen ville du komma tillbaka och hämta). Återigen, pappan har stort ansvar här, speciellt när bonusmamman inte varit med er sålänge. Han kunde exempelvis lämnat grejer till dig, sagt att det passar inte nu, kom senare, kom imorgon, vad som. Nu säger han bonusmamman inte vill, men om han väljer följa hennes krav så får han stå för det med. Inte köra nån offerkofta och säga ni inte får för bonusmamman, går pappan med på bonusmamman så får du ju krasst inte komma för pappa heller. Han måste lära sig stå upp för er, sina åsikter och kompromissa alla håll och ibland sätta ner foten. Han kunde även säga till bonusmamman du kommer och inte fråga.

Jag är bonusmamma till två och vi har en gemensam. För oss tog det många år innan vi hade en fungerande familj. Med fungerande menar jag inte smärtfritt och alla älskar varandra.
det tar tid alla hittar sina roller. En psykolog sa till oss det tar i snitt 7år innan alla hittat sina roller.

Men.. Har du kommit över att din pappa "kommit" över din mamma? Om inte så lyser det igenom, du kanske behöver hjälp med det.

Sen lite uppmuntande ord så hoppas jag din bonusmamma känner annorlunda efter deras gemensamma är fött. Jag upplever jag har mkt mer förståelse vilket engagemang och tid barn tar sedan jag fått mitt barn. Och oj vad jag ångrar mkt jag sagt och resonerat nu i efterhand när jag själv fått barn. Man inser hur mkt man kompromissar som förälder, innan var det mesta svart och vitt för mig och jag tyckte det var konstigt med alla kompromisser och eftergifter. Därav har jag också släppt en del på bonusbarnen och är mer chill.

Jag hade också oerhört svår för spontanbesök innan, det var innan dom kändes som en del av familjen. Nu vill jag dock ha förvarning så vi inte planerat något/om dom ska äta.. Jag anpassar maten efter dom som är hemma, ex yngsta bonus avskyr viss mat, då planerar jag självklart inte in en den maten när jag vet han ska komma. Och kommer han spontant så kan jag fixa nåt annat bara det inte blir ett faktum när jag väl lagat maten.

Men jag och min sambo kommer inte alls ge vårt gemensamma samma uppfostran som bonusbarnen. Men i vårt fall kommer bonusarna inte märka nåt för åldersskillnaden är väldigt stor.

Sen det med ni måste dela rum, är det för barner ska få eget? Inte säkert hon vill ha barnet eget rum pålänge. Min son på två år sover fortfarande i vår säng

Jag tror att bonusmamman inte känner sig en del av familjen och på så sätt ställer märkliga krav. Men i slutändan är det er pappas ansvar se till så ni har det bra. Det är pappan som går med på kraven.. Det är pappan som ger er bonusmamma ett besked sen säger annat till er. Dom skaffade barn för tidigt i sin relation, Men i slutändan så är det inte ditt ansvar, det är dom vuxna som ska ordna upp så ni trivs, men för den sakens skull behöver ni inte alltid få som ni vill.

Mvh bonusmamma till två och ett gemensamt. Jag vägrade dubbla efternamn och min sambo brydde sig inte vilket efternamn vår son skulle få så jag fick välja. Nu tyckte jag sambons var snyggare så jag valde det plus jag medvetet ville dom skulle heta liknande som syskonen (dom har dubbla efternamn). Bonusbarnen tyckte det var mkt konstigt jag inte valde ha med mitt namn men hade bonusbarnen krävt namn så hade jag skrikit bakut att det är vi föräldrar aom bestämmer.. Vissa saker vill man bara föräldrarna ska bestämma.

 

[godisklubba]

Jag tycker du verkar mogen och klok. Jag hör till dem som tycker att man inte får bete sig hur som helst och skylla på hormoner.

Det finns möjlighet att få hjälp med familjesamtal via Socialtjänsten, kanske kan en väg vara att ta kontakt med dem?

Jag tycker du verkar så himla sund och klok, jag är rädd att jag själv inte alls hade den mognaden vid den åldern. Jag tycker att du/ni (du och din bror) ska prata med din pappa. Försök att verkligen göra klart hur du upplever att inte ha tillgång till ditt hem och att det inte fungerar att du och din bror delar rum. Din pappa ska ju värna er och se till känner er välkomna och har det bra. Och hur har han och din bonusmamma tänkt sig fortsättningen? Hur länge ska ni bo 5 personer i en 3:a? Vad finns det för praktiska lösningar som kan fungera här och nu, går vardagsrummet att användas som din brors rum så kan din bonusmamma stänga om sig?

Tack!

Pappa säger "ni ska inte dela rum, det kommer aldrig hända" men sedan så tar de ändå upp det framför oss. Min bror kan inte ha sitt rum i vardagsrummet, det är ett stort rum och det skulle göra att nästan 1/4 av lägenheten försvinner, medans han endast skulle använda en liten yta av det. De har pratat en del om att flytta in deras säng i vardagsrummet och att göra vardagsrum av deras sovrum, men min bonusmamma vill inte det. Hon tycker inte att det är hennes uppgift att kompromissa för att jag och min bror ska dela rum, utan att det är vi som ska kompromissa istället.

Egentligen skulle vi aldrig bo allihopa i lägenheten vi bor i just nu, det är tillfälligt. Enligt min bonusmamma i alla fall. Med min brors och min diagnos så är det verkligen inte optimalt, vi båda behöver plats för att vara ifred från varandra och det får vi inte tillräckligt som det är nu. Speciellt inte om vi skulle dela rum.

Min bonusmamma har inte tänkt sig någon fortsättning där vi bor nu, hon säger att hon inte planerat för att bo kvar där i sommar. Jag tror att eftersom hon inte ser någon framtid i lägenheten så bryr hon sig inte riktigt, det spelar liksom ingen roll om jag och min bror får dela rum i två månader eller inte för det är enligt henne en så kort tid att det liksom kvittar.

Vi har försökt prata med pappa, men varje gång vi kommer till mamma och ska prata så får antingen jag eller min bror utbrott för olika saker. Då blir det att all tid istället går åt till att förebygga och hindra fler utbrott istället för att prata om det vi planerat att prata om. Bup hade ett tag någon grej att mina föräldrar skulle träffas tillsammans med en kurator på bup för att diskutera hur de som föräldrar bäst skulle hantera vardagen och eventuellt få lite input utifrån. Hur mycket det hjälpte vet jag inte, men det verkade vara en bra idé i alla fall.

 

[godisklubba]

Tack Jag vet hur det känns att inte vara välkommen och vill verkligen inte att någon ska behöva känna så.

Mina bonusbarn har hatat mig vissa tider med. Jag har väldigt annorlunda syn på hur man gör här i livet mot deras mamma och jag blev kallad slavdrivare när jag ansåg att man kommer hem när man har sagt annars hör man av sig och att man sköter skolan.... Nu när de är vuxna har vi en väldigt fin relation och hen som kallade mig slavdrivare guidar idag sitt eget barn med samma röda tråd som jag gjorde med mina. Klara tydliga regler för att ge barnet trygghet att testa och växa. Bonusfamiljer är aldrig enkelt och jag har säkerligen gjort miljoner fel både med mina bio och bonusbarn men jag gjorde dem i tron att det var rätt sak att göra, det bästa för barnen, i det läget jag var i och med den informationen jag hade då.

För mig låter det som osäkerhet hos henne och det är ju något hon kan behöva hjälp med och det är hennes ansvar att ta tag i det. De har ju inte varit ihop länge och hon kanske inte vet hur hon ska bete sig. Ena gången vill hon höra till och nästa kanske hon känner sig utanför och vet inte hur hon ska bete sig. Det är som sagt inte enkelt att få ihop en bonusfamilj men det ger ingen vuxen rätt att bete sig illa. Det är de vuxna som har valt, inte barnen och då får man göra vad man kan för att få det bra för alla. Att hålla på och bråka och dessutom framför barnen har jag aldrig förstått mig på. Mina barns pappa och hans nya gjorde tyvärr likadant. Jag har hämtat mina barn fler gånger än jag kan minnas för att de vuxna bråkade så. Då var barnen bara där varannan helg. De hade alltså väldigt mycket tid ensamma (innan mina barns småsyskon kom alltså) att bråka på.

Oj! Jag ser det som självklart att man ber om ursäkt när man har betett sig illa/gjort fel och det oavsett hur gammal man är/hur gammal den man har betett sig illa mot är. Att man ber om ursäkt till ett barn är ännu viktigare och bra mycket viktigare än att ett barn ber om ursäkt till en vuxen tycker jag. Det här med ömsesidig respekt börjar alltid med att den vuxne respekterar barnet. Innan dess finns det ingen anledning att barnet ska respektera den vuxne.

Min bonusmamma tar upp saker när hon kommer på dem. Om det så är inför oss eller inte skiter hon i för det är inte hennes fel att vi råkar vara hos pappa just då. Hon kan inte vänta med att ta upp något utan måste ta upp det så fort hon kommer på det och är det något där de har olika åsikter så blir det bråk.

Mamma har aldrig fått hämta oss för att pappa och hans nya bråkat, det finns inte på kartan. Man kan inte komma och gå som man vill - enligt bonusmamman. Håller helt med om att det är svårt att få respekt om man inte själv ger respekt tillbaka, att kräva respekt är aldrig något bra och fungerar (oftast) inte i längden ändå.

Vad fint att ditt bonusbarn nu uppfostrar sitt barn på samma sätt! Vilket fins kvitto på att hen tycker det du gjorde ändå var rätt i slutändan!

Hur gammal är du?
Jag tycker det är helt fel din pappa diskuterar vad han tycker deras barn ska heta i efternamn med er. Det är föräldrarnas beslut om efternamn och er pappa beter sig illa både mot er och bonudmamman som håller på såhär. Accepterar bonusmammans krav och sen "gnäller" hos er det inte blir som han vill. På samma sätt tar han parti och sen ändrar sig när er mamma ringer och skäller.

Han verkar inte veta hur han ska hantera allt och både ni barn och bonusmamman kommer i kläm.

Förväntas bonusmamman ta ansvar för er när ni kommer? Är det så det varit väldigt livat när ni varit där och hon behövde andrum? (tänker på händelsen hon bad dig packa och sen ville du komma tillbaka och hämta). Återigen, pappan har stort ansvar här, speciellt när bonusmamman inte varit med er sålänge. Han kunde exempelvis lämnat grejer till dig, sagt att det passar inte nu, kom senare, kom imorgon, vad som. Nu säger han bonusmamman inte vill, men om han väljer följa hennes krav så får han stå för det med. Inte köra nån offerkofta och säga ni inte får för bonusmamman, går pappan med på bonusmamman så får du ju krasst inte komma för pappa heller. Han måste lära sig stå upp för er, sina åsikter och kompromissa alla håll och ibland sätta ner foten. Han kunde även säga till bonusmamman du kommer och inte fråga.

Jag är bonusmamma till två och vi har en gemensam. För oss tog det många år innan vi hade en fungerande familj. Med fungerande menar jag inte smärtfritt och alla älskar varandra.
det tar tid alla hittar sina roller. En psykolog sa till oss det tar i snitt 7år innan alla hittat sina roller.

Men.. Har du kommit över att din pappa "kommit" över din mamma? Om inte så lyser det igenom, du kanske behöver hjälp med det.

Sen lite uppmuntande ord så hoppas jag din bonusmamma känner annorlunda efter deras gemensamma är fött. Jag upplever jag har mkt mer förståelse vilket engagemang och tid barn tar sedan jag fått mitt barn. Och oj vad jag ångrar mkt jag sagt och resonerat nu i efterhand när jag själv fått barn. Man inser hur mkt man kompromissar som förälder, innan var det mesta svart och vitt för mig och jag tyckte det var konstigt med alla kompromisser och eftergifter. Därav har jag också släppt en del på bonusbarnen och är mer chill.

Jag hade också oerhört svår för spontanbesök innan, det var innan dom kändes som en del av familjen. Nu vill jag dock ha förvarning så vi inte planerat något/om dom ska äta.. Jag anpassar maten efter dom som är hemma, ex yngsta bonus avskyr viss mat, då planerar jag självklart inte in en den maten när jag vet han ska komma. Och kommer han spontant så kan jag fixa nåt annat bara det inte blir ett faktum när jag väl lagat maten.

Men jag och min sambo kommer inte alls ge vårt gemensamma samma uppfostran som bonusbarnen. Men i vårt fall kommer bonusarna inte märka nåt för åldersskillnaden är väldigt stor.

Sen det med ni måste dela rum, är det för barner ska få eget? Inte säkert hon vill ha barnet eget rum pålänge. Min son på två år sover fortfarande i vår säng

Jag tror att bonusmamman inte känner sig en del av familjen och på så sätt ställer märkliga krav. Men i slutändan är det er pappas ansvar se till så ni har det bra. Det är pappan som går med på kraven.. Det är pappan som ger er bonusmamma ett besked sen säger annat till er. Dom skaffade barn för tidigt i sin relation, Men i slutändan så är det inte ditt ansvar, det är dom vuxna som ska ordna upp så ni trivs, men för den sakens skull behöver ni inte alltid få som ni vill.

Mvh bonusmamma till två och ett gemensamt. Jag vägrade dubbla efternamn och min sambo brydde sig inte vilket efternamn vår son skulle få så jag fick välja. Nu tyckte jag sambons var snyggare så jag valde det plus jag medvetet ville dom skulle heta liknande som syskonen (dom har dubbla efternamn). Bonusbarnen tyckte det var mkt konstigt jag inte valde ha med mitt namn men hade bonusbarnen krävt namn så hade jag skrikit bakut att det är vi föräldrar aom bestämmer.. Vissa saker vill man bara föräldrarna ska bestämma.

Jag är 16. Nej, pappa diskuterar det inte med oss. Min bonusmamma sa ungefär "barnet ska ha mitt efternamn, jag tycker att det är coolt och vill inte ha erat efternamn också för då kommer de missa mitt" framför oss alla. Då sa jag att jag önskar (!) att barnet får två efternamn, för att det faktiskt är väldigt vanligt idag att ha två efternamn. Majoriteten av mina kompisar har till exempel dubbla efternamn så det är inget konstigt (vilket också var en av hennes anledningar att hon inte ville ha två efternamn på barnet). Sedan hade hon några andra anledningar som jag inte tänker ta upp här då det skulle bli helt obegripligt om jag inte skriver ut våra efternamn.

Pappa har diskuterat namn med mig när JAG tagit upp det. Jag har sagt att jag inte fattar varför hon inte kan tänka sig två namn på barnet och vad jag vill och varför. Pappa vill samma sak, vad han sagt i alla fall och han har sagt att han ska ta upp det med henne. Sen om han har gjort det vet jag inte, men visst är det upp till föräldrarna att bestämma. Jag har bara sagt vad jag ÖNSKAR. Om du nu tror att jag krävt något, får du tro det. Men det har jag verkligen inte gjort.
Det med namn är viktigare än vad många tror. Mina kusiner har alla mellannamn från sin mammas sida, vilket gjorde mormor ledsen. Hennes släktnamn fördes inte vidare på den sidan (en överenskommelse mellan föräldrarna var att blev det en tjej blev det mellannamn från mammans släkt och blev det en kille blev det mellannamn från bådas släkt). På sista barnet sa hon till sin son att hon känner sig uppriktigt ledsen över att inga av dem fått släktnamn från henne och sista barnet fick då släktnamn både från mamman och pappans släkt.

Hon tar inget ansvar för oss när vi kommer. Vi sköter oss själva. Men, det säger väl sig självt att det blir mer livat med två barn än inga? Sen, som sagt, min bror har ADHD. Han är inte stilla eller tyst för en sekund utan sitter alltid och pratar med sig själv eller någon kompis i något spel. Och ja, mina föräldrar har varit separerade i över 2 år, jag tror inte att de är ihop. Jag har inget hopp om att de ska bli ett par igen, det har aldrig varit på tapeten. De är inte kära men de är fortfarande mamma och pappa.

Jag är selektiv i maten och vi har aldrig anpassat maten efter mig hemma. Jag får lösa det bäst jag vill. Vill de andra äta något jag inte äter så fixar jag egen mat, det är inget mer med det. Men vi äter aldrig hos pappa om det är mammavecka och vi kommer aldrig på besök. Vi kommer och hämtar något vi glömt - på sin höjd.

Vi har aldrig krävt samma uppfostran av barnet som av oss själva. Det är inte mamma och pappa som ska uppfostra barnet, det är pappa och hans nya. De gör på sitt sätt. Jag fyller 17 i April så det är rätt stor åldersskillnad på mig och barnet också.

 

[TinyWiny]

@godisklubba

Sorgligt att hon som vuxen människa inte kan tänka på er. För mina barns del handlade det om allvarliga bråk där de som skulle vara vuxna kastade och förstörde varandras saker. De bråkade alltså med varandra på ett väldigt destruktivt sätt, inte med barnen men barnen upplevde det som väldigt jobbigt och blev såklart skrämda. De var inte så gamla då. Att barnen ringde och ville bli hämtade då var inget konstigt och hade han/de satt sig emot det så hade jag faktiskt ringt polisen. Nu gjorde han inte det. Han lär ju ha fattat någonstans hur idiotiskt de betedde sig.

Ja det känns riktigt fint att hen gör det. Vi har pratat mycket om det sedan hen blev vuxen och hen förstår varför jag gjorde som jag gjorde. Jag ville ju hens bästa! Men även som barn ville hen ha gränser, få veta vad som gäller, få lära sig hur man förväntas uppföra sig osv. men klarade inte riktigt av att hantera det när hen bodde här på heltid. Inget konstigt alls då de fick göra hur de ville, fanns inga regler, inga gränser, ingen berättade hur de skulle göra vid olika tillfällen eller så och då blir man vilsen. När då någon kommer och säger stopp vid beteenden som faktiskt skadar barnet eller andra, säger att sådär är inte så bra att göra, prova gör såhär istället, så kan det bli för mycket. Sedan var hen tonåring då med och då kvittar det nästan vad man säger för lite dum i huvudet är man allt emellanåt ändå När de bara bodde här delvis var det däremot inga problem men då var hen också yngre.

 

[monster1]

Min bonusmamma tar upp saker när hon kommer på dem. Om det så är inför oss eller inte skiter hon i för det är inte hennes fel att vi råkar vara hos pappa just då. Hon kan inte vänta med att ta upp något utan måste ta upp det så fort hon kommer på det och är det något där de har olika åsikter så blir det bråk.

Mamma har aldrig fått hämta oss för att pappa och hans nya bråkat, det finns inte på kartan. Man kan inte komma och gå som man vill - enligt bonusmamman. Håller helt med om att det är svårt att få respekt om man inte själv ger respekt tillbaka, att kräva respekt är aldrig något bra och fungerar (oftast) inte i längden ändå.

Vad fint att ditt bonusbarn nu uppfostrar sitt barn på samma sätt! Vilket fins kvitto på att hen tycker det du gjorde ändå var rätt i slutändan!

Jag är 16. Nej, pappa diskuterar det inte med oss. Min bonusmamma sa ungefär "barnet ska ha mitt efternamn, jag tycker att det är coolt och vill inte ha erat efternamn också för då kommer de missa mitt" framför oss alla. Då sa jag att jag önskar (!) att barnet får två efternamn, för att det faktiskt är väldigt vanligt idag att ha två efternamn. Majoriteten av mina kompisar har till exempel dubbla efternamn så det är inget konstigt (vilket också var en av hennes anledningar att hon inte ville ha två efternamn på barnet). Sedan hade hon några andra anledningar som jag inte tänker ta upp här då det skulle bli helt obegripligt om jag inte skriver ut våra efternamn.

Pappa har diskuterat namn med mig när JAG tagit upp det. Jag har sagt att jag inte fattar varför hon inte kan tänka sig två namn på barnet och vad jag vill och varför. Pappa vill samma sak, vad han sagt i alla fall och han har sagt att han ska ta upp det med henne. Sen om han har gjort det vet jag inte, men visst är det upp till föräldrarna att bestämma. Jag har bara sagt vad jag ÖNSKAR. Om du nu tror att jag krävt något, får du tro det. Men det har jag verkligen inte gjort.
Det med namn är viktigare än vad många tror. Mina kusiner har alla mellannamn från sin mammas sida, vilket gjorde mormor ledsen. Hennes släktnamn fördes inte vidare på den sidan (en överenskommelse mellan föräldrarna var att blev det en tjej blev det mellannamn från mammans släkt och blev det en kille blev det mellannamn från bådas släkt). På sista barnet sa hon till sin son att hon känner sig uppriktigt ledsen över att inga av dem fått släktnamn från henne och sista barnet fick då släktnamn både från mamman och pappans släkt.

Hon tar inget ansvar för oss när vi kommer. Vi sköter oss själva. Men, det säger väl sig självt att det blir mer livat med två barn än inga? Sen, som sagt, min bror har ADHD. Han är inte stilla eller tyst för en sekund utan sitter alltid och pratar med sig själv eller någon kompis i något spel. Och ja, mina föräldrar har varit separerade i över 2 år, jag tror inte att de är ihop. Jag har inget hopp om att de ska bli ett par igen, det har aldrig varit på tapeten. De är inte kära men de är fortfarande mamma och pappa.

Jag är selektiv i maten och vi har aldrig anpassat maten efter mig hemma. Jag får lösa det bäst jag vill. Vill de andra äta något jag inte äter så fixar jag egen mat, det är inget mer med det. Men vi äter aldrig hos pappa om det är mammavecka och vi kommer aldrig på besök. Vi kommer och hämtar något vi glömt - på sin höjd.

Vi har aldrig krävt samma uppfostran av barnet som av oss själva. Det är inte mamma och pappa som ska uppfostra barnet, det är pappa och hans nya. De gör på sitt sätt. Jag fyller 17 i April så det är rätt stor åldersskillnad på mig och barnet också.

Det låter som en besvärlig lösning att bo i en sådan trång lägenhet när man är så många i behov av eget space. Hur orimlig din bonusmamma än är så tycker jag att det är din pappas uppgift att vara bufferten mellan er och bonusmamman. Han ska se till att allas behov fylls, det är ju han som har barn (er) och som är tillsammans med bonusmamman/flickvännen. Jag är bonusvuxen i en familj med tre barn. Vi träffades när barnen var 2*10 och 12. Nu är de 2*14 och 16 år gamla. Min sambo har ADHD och bonussonen som är 14 har adhd och aspergers/autism. Jag har generaliserad ångest och har haft ett gäng utmattningar och de två bonustjejerna har ångest från och till. Så vi alla har som tur är ganska bra känsla för andras behov på något sätt. Det är helt enkelt lätt att säga nu måste jag vara ifred osv. Men det har tagit en stund att hamna här, jag kan ju tex ingenting om barn eller ungdomar eller familjeliv. Hur som helst så är det ju viktigt att man som bonusvuxen och som förälder inte tränger bort barnen, det är ju deras hem och deras förälder.

Jag tycker faktiskt det är en bra ide att låta er mamma ta diskussionen med er pappa, dels kan ju hon värdera era "önskemål/krav" och dels så har hon ju lite mer att säga till om som förälder. Synd att ni inte kommer till ett läge när ni är hos er mamma då ni kan gå igenom situationen hos er pappa lite mer. Det känns som att han behöver ta lite mer pappa ansvar för hela situationen. Nu låter han både bonusmamman och er ta striden istället för att själv ta ansvar, slappt.

 

[Hittarinte]

Jag har ingen lösning på problemet som det ser ut idag, och jag tror det är svårt att påverka om man är barnet i familjen.

Men: Du skriver otroligt moget och nyanserat, och har stor empati och förmåga att hålla isär sak och person. Jag var inte alls på den nivån när jag var 16/17 om jag minns rätt. Det är knappt två år tills du fyller 18 och kan skapa dig ett eget liv. Jag tror du kommer att klara dig galant, när du väl drar igång dina egna planer utan familjen! Kanske blir då även relationerna bättre, när ni inte måste bo ihop.

Det är som sagt ingen lösning på det som pågår nu, men är mer tänkt som en pepp för att orka stå ut och vänta på bättre tider!

 

[Diabetikern]

@godisklubba Hur har det gått för er? Har det blivit bättre?

 

[MikaTela]

Alltså... min bonusmamma. Jag blir så trött på henne ibland.

Hon tycker att jag och min bror kan dela rum (vi är totala motsatser till varandra, jag har autism, han har adhd, han gillar ljud och är högljudd, jag hatar ljus och vill ha det tyst och han skriker hela tiden när han spelar playstation) vilket aldrig någonsin kommer fungera. Hon vet om det och pappa har förklarat det flera gånger.
Hon tycker att JAG ska skärpa mig hela tiden, men min bror behöver aldrig ens försöka utan kring honom är det bara anpassningar och vänliga försvarande ord för att han är den minsta och mest utåtagerande.
Igår sa hon "nä /godisklubba/ gå och packa dina saker NU så att du kan gå till din mamma!" och så gav hon mig 15min att packa sakerna. Glömde några saker pga det och ringde nyss pappa och frågade om jag fick komma och hämta dem. "Nää, /bonusmmamans namn/ vill inte ha besök nu, hon vill ligga i pyjamas i sängen och titta på Netfix, du kanske får komma imorgon". Men jag ska ju inte ens in i deras sovrum?! Stäng dörren då. Eller skit samma, hon går ju upp och äter frukost i pyjamas varje dag.
Jag måste fråga min bonusmmama VARJE gång om jag får ta hem någon kompis på besök, för hon kanske inte vill ha besök. Min bror kan ta hem kompisar hur han vill utan några problem. Kan tillägga här att mitt rum är i andra sidan av lägenheten och hennes och pappas sovrum behöver min bror och hans kompisar gå igenom för att komma till hans rum.
Min bonusmamma vill vara ifred när hon ska amma barnet sen (förståeligt). Så då ska vardagsrummet och deras sovrum (vilket är halva lägenheten.. som sammanlagt är typ 90 kvadratmeter) bara vara deras, vilket betyder att jag och min bror inte får vistas i vardagsrummet längre. Vi (jag och min bror) kommer alltså att ha hallen + köket samt våra rum att vistas i från och med nästa gång vi kommer till pappa.
Vi får GUD FÖRBJUDE OSS inte säga att ungen är vårat halvsyskon, vi måste säga syskon. För annars kommer halvsyskonet (oj, oj) känna sig ensam av att inte ha några "riktiga" syskon. Däremot ska ungen endast ha mammans namn och inte pappas efternamn, med anledning att hennes efternamn är coolare än vårat och att hon därför inte vill ha med det. Jag kontrade med vi kanske ska börja kalla henne för mamma också i så fall, om vi nu ska vara en hel familj utan bonusmammor och halvsyskon. Det var inte uppskattat.
Varenda jävla gång pappa och hon tycker olika så hotar hon med "men vi är inte gifta så du kommer inte få vårdnaden om jag inte skriver på papper om det så jag kanske inte ska göra det då, för tänk om vi kommer tycka olika om /barnet/ och du har vårdnaden, då får ju inte jag som jag vill?". Nä men det är väl en del av att vara förälder, att ibland tycka olika angående barnet? Dessutom är det ett väldigt maktutövande att dra till med det varenda gång minsta diskussion uppstår och inte så jättekul för min pappa att bli hotad med det hela tiden
Angående efternamn får jag och min bror inte prata om det längre för att vi är tre mot en. Då både jag, min bror och pappa vill att /barnet/ ska ha dubbla efternamn. Hon känner sig inträngd i ett hörn när vi pratar om det, men jag får aldrig chans att prata med pappa enskilt om det heller för hon är hemma 24/7 och jag har ingen lust att ringa pappa från skolan och ta upp diskussionen om efternamn. Det är liksom inte lämpligt.
Hela hennes släkt är extremt avvisande mot mig och min bror. Däremot är pappa en del av familjen. För dem är det min bonusmmama, /barnet/ och pappa. Sen är jag och min bror bara en liten oviktig detalj som kommer med då och då. Andra barn som är i samma sits som mig och min bror är dock väldigt varmt välkomna.

Efter att min bonusmamma sa idag att jag inte får komma och hämta mina grejer så sa jag att då tänker jag bo hos min mamma hela tiden. Jag känner mig liksom inte jättevälkommen där när det alltid blir att jag och min bror "knuffas undan" och då blev pappa jättearg och sa att jag inte kan hota med något sånt. Nej, det kanske är fult. Men då får han kanske säga till min bonusmamma någon gång också att det faktiskt räcker och att det är vårat hem också.
Ringde mamma efter och hon blev jättearg och ringde pappa direkt och har väl troligen "läxat upp" honom med att det inte är okej att vi inte är välkomna dit för att hon vill ligga i sängen i pyjamas. Några minuter senare ringer pappa men jag svarar inte pga trött på att det ska gullas så fort mamma säger något. Det tar några minuter till, sen kommer ett sms "det löste sig med Y, du kan komma nu" så nu är det helt plötsligt okej. Egentligen har jag inte så bråttom att hämta mina grejer, klarar mig utan. Har kläder hos mamma och skulle kunna köpa ett nytt anteckningsblock (har använt typ 10 st sen i augusti och det var tomt, så gå åt kommer det att göra oavsett) så jag funderar på att svara något i stil med att jag skiter i vilket eftersom det bara blir okej så fort det är mamma som säger till...

Suck. Jag tycker mycket bra om min bonusmamma egentligen, men hennes beteende och sätt att resonera går mig verkligen på nerverna emellanåt. Jag vet att hon är gravid och gravidhormonerna sprutar etc, men hon kan inte skylla ALLT på det för de flesta sakerna har varit exakt likadana ända sen hon och pappa träffades - ett tag innan hon blev gravid.

Nu har jag i alla fall klagat av mig lite och det känns något bättre. Undanber alla kommentarer om att min pappa är dum i huvudet, jag är det, eller min bonusmamma är det. Vi är inte korkade, vi har olika personligheter och de krockar emellanåt.

Då du tycker bra om din bonusmamma egentligen så vad tror du om att prata med henne istället för din pappa om det här?
Gå förbi pappa då han bevisligen försöker medla för att göra alla nöjda?!
Bonusmamma kanske till och med lyssnar bättre på dig om du kan förklara ur din synpunkt.
Förklara det du gjorde här.

Då hon inte vill halvsyskonet ska kallas annat än syskon verkar hon ändå se er också som en viktig del då hon vill att ni ska ses som vanliga syskon. Familj är nog viktigt oavsett för henne. Nu kan ingen av oss veta hur hon tycker, tänker och känner.
Men en teori kanske är att hon känner sig "hotad" av er tre som har blodsrelaterat band till varandra, att ni är starka utan henne. Och i oron för detta tar hon till fula knep som efternamnet och vårdnaden.
Nu säger jag inte det är så utan lyfter det bara som en teori.

Men då du själv skriver att du egentligen tycker bra om din bonusmamma så tror jag ni kanske kan komma rätt långt genom att ni två pratar tillsammans själva. Annars hade jag nog rekommenderat dig att se på möjligheterna att bo hos din mamma på heltid iaf ett tag. För vad din pappa känner där spelar ingen roll, du ska alltid känna dig välkommen i dina hem!

 

[TheRedLightning]

Mina föräldrar är skilda, jag bodde på heltid hos mamma och hälsade på pappa när det passade. När det skar sig mellan mig och min styvfar, skar det sig mellan mamma och mig också. Blev en hel del bråk, ville ett tag bo hos pappa på heltid med tanke på bråken. Nu blev det aldrig så och idag har vi alla en bra relation även om det var lite stökigt ett tag.
Har en halvsyster, tror aldrig vi kallade henne halvsyster utan snarare lillasyster eller vid namn.

Hade jag varit i dina kläder hade jag valt att bo hos mamma och sen hälsat på pappa när det passar. Hoppas det löser sig för dig.

 

[godisklubba]

Det är lite bättre än vad det var för ett år sedan. Men det är fortfarande inte bra.

Vi har en del bra stunder, men också många dåliga stunder.
Första inlägget i tråden är postat bara några dagar innan barnet föddes, så han är 1 år och två månader nu. Det var väldigt kaosigt några månader efter att barnet föddes, av flera anledningar. Min bror var bland annat anklagad för saker som man absolut inte får anklaga ett barn för (mamma sa ifrån!).

Pappas tjej har nästan slutat att slänga ur sig dumma saker om mig och min bror till oss. Men istället bråkar hon med pappa nästan varje dag. Och ofta slänger hon ur sig att det är pga mig och min bror som de bråkar (typ som att problemen skulle försvinna om vi försvann... ).

Mamma fick en ny njure (njurtransplantation) i mellandagarna, så är vi inne på fjärde månaden tillsammans i lägenheten nu. Det är väl inte helt optimalt, men det finns inte så mycket till val.

 

[godisklubba]

Då du tycker bra om din bonusmamma egentligen så vad tror du om att prata med henne istället för din pappa om det här?
Gå förbi pappa då han bevisligen försöker medla för att göra alla nöjda?!
Bonusmamma kanske till och med lyssnar bättre på dig om du kan förklara ur din synpunkt.
Förklara det du gjorde här.

Då hon inte vill halvsyskonet ska kallas annat än syskon verkar hon ändå se er också som en viktig del då hon vill att ni ska ses som vanliga syskon. Familj är nog viktigt oavsett för henne. Nu kan ingen av oss veta hur hon tycker, tänker och känner.
Men en teori kanske är att hon känner sig "hotad" av er tre som har blodsrelaterat band till varandra, att ni är starka utan henne. Och i oron för detta tar hon till fula knep som efternamnet och vårdnaden.
Nu säger jag inte det är så utan lyfter det bara som en teori.

Men då du själv skriver att du egentligen tycker bra om din bonusmamma så tror jag ni kanske kan komma rätt långt genom att ni två pratar tillsammans själva. Annars hade jag nog rekommenderat dig att se på möjligheterna att bo hos din mamma på heltid iaf ett tag. För vad din pappa känner där spelar ingen roll, du ska alltid känna dig välkommen i dina hem!

När jag skrev inlägget som du citerade hade vi bott tillsammans 50% av tiden i 2 månader. Det var med andra ord en ny situation och vi kände inte riktigt varandra. Är det så konstigt att jag valde att ta det med min pappa, som jag känt hela mitt liv, först? Jag tycker inte det.

Ja, hon kan mycket väl känna sig hotad av att vi är tre och hon en. Men det är faktiskt inte en ursäkt till att bete sig som hon gjort (gör).

Angående att vi skulle vara en viktig del av familjen så får jag inte ihop det resonemanget. I min värld förbjuder man inte en viktig del av familjen från att komma hem och man jämställer inte människor med husdjur.

 

[a1agnlju]

När jag skrev inlägget som du citerade hade vi bott tillsammans 50% av tiden i 2 månader. Det var med andra ord en ny situation och vi kände inte riktigt varandra. Är det så konstigt att jag valde att ta det med min pappa, som jag känt hela mitt liv, först? Jag tycker inte det.

Ja, hon kan mycket väl känna sig hotad av att vi är tre och hon en. Men det är faktiskt inte en ursäkt till att bete sig som hon gjort (gör).

Angående att vi skulle vara en viktig del av familjen så får jag inte ihop det resonemanget. I min värld förbjuder man inte en viktig del av familjen från att komma hem och man jämställer inte människor med husdjur.

Nu är du snart 18 så det är ändå dags att börja tänka på vuxenlivet. Fram tills dess skulle jag nog bo hos mamma om jag var du faktiskt.

Jag vill bara dela med mig av mina erfarenheter från min barndom. Jag och min bror (8 år äldre än mig) bodde hos mamma (pappa var inte den där hemmapappan precis, utan hade mer traditionell syn på könsrollerna i hemmet) medan min syster bodde hos pappa. Jag är bara tacksam för att jag slapp bo 50% eller full tid hos pappa. Speciellt på grund av styvmamman. Vi kunde komma och gå som vi ville ändå, men det berodde nog mest på att de bodde i en stor villa med många rum så man störde inte inte varandra så lätt. Om det hade varit en lägenhet hade det aldrig gått tror jag

Min styvmor (det är verkligen ingen bonus att ha henne i min närhet så ordet "bonus"mamma går bort för mig) behandlar pojkarna i familjen helt annorlunda (både hennes söner och min bror) än oss tjejer/kvinnor. Killarna/männen beröms och visas en enorm kärlek från henne. Oss tjejer kan styvmor vara rent elak mot och det bara rasar ut grodor ur munnen på henne.

Nu är jag över 50 år och mina föräldrar skilde sig när jag var i 7-årsåldern.
Jag har genom åren försökt ha tålamod, haft överseende med de elaka kommentarerna och åkt till min pappa och styvmor på födelsedagsfiranden, julfiranden osv för att det är det man ska. När styvmor fyllde 75 åkte jag dit för att fira henne för sista gången. Jag åkte därifrån med samma besvikelse som jag gjort under alla de här ca 45 åren jag känt min styvmor. Nu har jag inte träffat henne på snart 10 år och är inte ledsen för det. Jag är snarare ledsen för att jag försökte ha en bra kontakt under så många år till ingen nytta. Jag träffar min pappa sporadiskt (vi har aldrig varit särskilt nära) men då ses vi ensamma utan styvmor. Jag har inte sagt till pappa vad jag känner, men tror han förstår det ändå.

Det jag vill säga är att du gör rätt i att säga ifrån. Det blir inte bättre sedan. Tala om för din bonusmamma rakt upp och ner att du inte känner dig välkommen i lägenheten och därför känner att det nog är bättre att bo hos mamma. Dölj inte dina känslor så som jag har gjort. Om jag sagt till från början hade jag kanske haft en bättre relation med min pappa idag och det är nog det jag saknar mest. (Ska tillägga att jag har en alldeles underbar styvpappa istället som burit rollen som bonuspappa med bravur genom den större delen av mitt liv).