mataii
Trådstartare
Ja, det är nästan som man tror att hon har något allvarligt fel i huvudet ibland...
För att göra en lång historia kort:
Jag har sedan två år tillbaka ridit en islänning, en liten flicka. Hon har så mycket egen vilja och humör så det ryker om det - när dessa dagarna faller in. För det mesta är hon världens mysigaste, hon skulle inte göra en fluga förnär, men ibland beter hon sig som om fan skulle flugit i henne. Ett par gånger, när hon har bestämt sig för att hon inte vill gå ut ur hagen, stelnar hon bara fast i marken och vägar röra en hov. Stå och dra, eller vad man ska säga, hålla ett konstant tryck för att ge efter så fort hon rör sig framåt fungerar inte. Snurra med grimskaftet-metoden fungerar inte heller för att driva framåt, då blir det snarare i cirklar, och då hetsar hon upp sig ännu mer och kan om det går riktigt långt börja stegra sig och kasta sig.
Hon har även blivit mer krånglig att rida ut med själv, hon vägrar gå hemifrån, och när man kommit en bit kan hon börja backa, och det i oändlighet. Stenar, elstaket och diken sätter inte stopp för denna dam.... När man väl är ute kan hon bara vips, från lugn skritt tvärvända och börja dansa omkring för att försöka gå hemmåt. Hon bara "segdrar", hon sticker inte! Det har alltid känts som om jag har kontroll över henne, men i lördags hände något läskigt. Jag och en kompis var ute och red (då går det för det mesta bra, när hon har sällskap). Efter en stund mötte vi en annan häst i stallet som var på väg hem. Detta kanske 500-600 meter hemifrån, varav 200 meter på asfalterad landsväg. Vi hejade, men stannade inte. Vi fortsatte ett tiotal meter, men nu hade damen bestämt sig för att sällskapet som hon varit så nöjd med innan, inte dög länge. Nu ville hon vara med hästen som var tillbaka hem. Jag försökte hålla kvar henne och vända henne åt rätt håll, men det var lönlöst. Avståndet mellan på-väg-hem-hästen ökade och sen sa det bara pang - djävulen landades på damens huvud och vips så var hon iväg i 190km/h efter hästen som var på väg åt "rätt" håll enligt henne. Jag fick inte NÅGON kontakt med henne, jag försökte allt. Ta och ge, såga, försöka böja henne men INGENTING fungerade. Hon kutade om den andra hästen, till min förvåning, och fortsatte mot stora vägen
Jag var naturligtvis livrädd och försökte för kung och fosterland få stopp på henne. Efter ett tag kunde jag med mycket möda böja halsen på henne, dock fortsatte hon springa, med sitt huvud liggandes mot sin egen mage. Vad jag förstår så skulle de allra flesta hästar vända in på en volt här, men hon forsatte framåt som i en mcyket tvärande skänkelvikning. Detta forsatte ett bra tag. jag försökte vända flera gånger för att gå tillbaka till dom andra som var långt borta, och det gick ett tiotal meter. Sedan svängde hon runt igen på en femöring och satte av i sken igen.
Vi höll på i gott 30 minuter med dessa manövrar för att sedan konstatera att det var för farligt att fortsätta, då vi hela tiden närmade oss den trafikerade vägen. Jag bestämde mig för att gå hemåt igen på landsvägen, för att sedan fortsätta kampen på en säker plats på väg upp i skogen. Till min stora förvåning gick detta ganska smärtfritt. Istället för att svänga vänster till stallet, tog jag höger upp i skogen. Visst protesterade hon lite, men inte i jämförelse med tidigare upplevelse. Vi red vidare i ca 30 minuter, så det kändes ändå som om jag fick sista ordet, men så som hon betedde sig innan är ju helt försvarslöst.
Just nu rider jag på ett tredelat bett med parerstänger (just för att kunde svänga henne lite lättare när hon försöker vända hemåt, eftersom bettet bara gled genom munnen på henne tidigare), en bomlös sadel som ligger super nu, så det är ingen ny konstig utrustning som hon inte trivs med eller är van vid.
Jag fick rådet att rida med gramantygel nästa gång, för att kunna hantera dessa situtioner bättre (om de skulle uppstå igen). Vad har ni för erfarenheter av det?
Jag antar att ni tänker att ledarskapsövningar skulle sitta bra på plats i den här situationen, men det är något jag har hållt på med i två års tid nu. Hon lyder mig ju för det mesta och gör det jag ber henne om (från marken). Jag börjar blir lite trött på det här, för det känns som om jag får börja om från början varje dag med henne. För att hon ska fungera på ett vettigt sätt måste jag sätta henne på plats om och om igen. Tanken om det att det är jag som är ledare sitter inte kvar tills nästa dag, då är det bara att börja om igen. En "normal" häst testar ju sin ryttare i början, och kanske med jämna mellanrum framöver, men INTE VARJE DAG!
Vad ska jag göra??? HJÄLP!
Hoppas ni har orkat läsa allt, det blev kanske lite långt, men jag var tvungen att skriva av mig.
För att göra en lång historia kort:
Jag har sedan två år tillbaka ridit en islänning, en liten flicka. Hon har så mycket egen vilja och humör så det ryker om det - när dessa dagarna faller in. För det mesta är hon världens mysigaste, hon skulle inte göra en fluga förnär, men ibland beter hon sig som om fan skulle flugit i henne. Ett par gånger, när hon har bestämt sig för att hon inte vill gå ut ur hagen, stelnar hon bara fast i marken och vägar röra en hov. Stå och dra, eller vad man ska säga, hålla ett konstant tryck för att ge efter så fort hon rör sig framåt fungerar inte. Snurra med grimskaftet-metoden fungerar inte heller för att driva framåt, då blir det snarare i cirklar, och då hetsar hon upp sig ännu mer och kan om det går riktigt långt börja stegra sig och kasta sig.
Hon har även blivit mer krånglig att rida ut med själv, hon vägrar gå hemifrån, och när man kommit en bit kan hon börja backa, och det i oändlighet. Stenar, elstaket och diken sätter inte stopp för denna dam.... När man väl är ute kan hon bara vips, från lugn skritt tvärvända och börja dansa omkring för att försöka gå hemmåt. Hon bara "segdrar", hon sticker inte! Det har alltid känts som om jag har kontroll över henne, men i lördags hände något läskigt. Jag och en kompis var ute och red (då går det för det mesta bra, när hon har sällskap). Efter en stund mötte vi en annan häst i stallet som var på väg hem. Detta kanske 500-600 meter hemifrån, varav 200 meter på asfalterad landsväg. Vi hejade, men stannade inte. Vi fortsatte ett tiotal meter, men nu hade damen bestämt sig för att sällskapet som hon varit så nöjd med innan, inte dög länge. Nu ville hon vara med hästen som var tillbaka hem. Jag försökte hålla kvar henne och vända henne åt rätt håll, men det var lönlöst. Avståndet mellan på-väg-hem-hästen ökade och sen sa det bara pang - djävulen landades på damens huvud och vips så var hon iväg i 190km/h efter hästen som var på väg åt "rätt" håll enligt henne. Jag fick inte NÅGON kontakt med henne, jag försökte allt. Ta och ge, såga, försöka böja henne men INGENTING fungerade. Hon kutade om den andra hästen, till min förvåning, och fortsatte mot stora vägen
Jag var naturligtvis livrädd och försökte för kung och fosterland få stopp på henne. Efter ett tag kunde jag med mycket möda böja halsen på henne, dock fortsatte hon springa, med sitt huvud liggandes mot sin egen mage. Vad jag förstår så skulle de allra flesta hästar vända in på en volt här, men hon forsatte framåt som i en mcyket tvärande skänkelvikning. Detta forsatte ett bra tag. jag försökte vända flera gånger för att gå tillbaka till dom andra som var långt borta, och det gick ett tiotal meter. Sedan svängde hon runt igen på en femöring och satte av i sken igen.
Vi höll på i gott 30 minuter med dessa manövrar för att sedan konstatera att det var för farligt att fortsätta, då vi hela tiden närmade oss den trafikerade vägen. Jag bestämde mig för att gå hemåt igen på landsvägen, för att sedan fortsätta kampen på en säker plats på väg upp i skogen. Till min stora förvåning gick detta ganska smärtfritt. Istället för att svänga vänster till stallet, tog jag höger upp i skogen. Visst protesterade hon lite, men inte i jämförelse med tidigare upplevelse. Vi red vidare i ca 30 minuter, så det kändes ändå som om jag fick sista ordet, men så som hon betedde sig innan är ju helt försvarslöst.
Just nu rider jag på ett tredelat bett med parerstänger (just för att kunde svänga henne lite lättare när hon försöker vända hemåt, eftersom bettet bara gled genom munnen på henne tidigare), en bomlös sadel som ligger super nu, så det är ingen ny konstig utrustning som hon inte trivs med eller är van vid.
Jag fick rådet att rida med gramantygel nästa gång, för att kunna hantera dessa situtioner bättre (om de skulle uppstå igen). Vad har ni för erfarenheter av det?
Jag antar att ni tänker att ledarskapsövningar skulle sitta bra på plats i den här situationen, men det är något jag har hållt på med i två års tid nu. Hon lyder mig ju för det mesta och gör det jag ber henne om (från marken). Jag börjar blir lite trött på det här, för det känns som om jag får börja om från början varje dag med henne. För att hon ska fungera på ett vettigt sätt måste jag sätta henne på plats om och om igen. Tanken om det att det är jag som är ledare sitter inte kvar tills nästa dag, då är det bara att börja om igen. En "normal" häst testar ju sin ryttare i början, och kanske med jämna mellanrum framöver, men INTE VARJE DAG!
Vad ska jag göra??? HJÄLP!
Hoppas ni har orkat läsa allt, det blev kanske lite långt, men jag var tvungen att skriva av mig.
