Reaktiv Torsten

tanten

Trådstartare
Jag har tjatat om detta tidigare men känner att jag nog behöver lite mer organiserade råd i en egen tråd.

Jag har alltså en reaktiv papillonhane på ett halvår.
Han far upp och skäller på plötsliga ljud. Knäppningar i huset, vissa instrument på radion, mina harklingar etc. Han regerar också häftigt när cyklister, vandrare och rullskidåkare passerar tomten.

Kan jag förutse går et att distrahera honom men det är svårt när det sker från noll till hundra. Från att ha slappat bredvid mig till att fara upp och vråla. Det är inga problem att bryta, han släpper det snabbt.
Men det är lite enerverande att bli väckt mitt i natten för att det knäpper i det gamla timmerhuset. :meh:

Hur ska jag tänka. Vad ska jag jobba med.
Hjälp!
 
Jag har ju redan i andra trådar skrivit att jag har en hund med starka reaktioner som för ett jävla liv när hon tycker något är nytt.

För oss gav de första två åren av skvalleträning resultat.
Jag är glad att jag hade is i magen och inte gjorde nån grej av hennes reaktioner, för nu är hon en naturlig skvallrare. Men hon är kanske inte så lik din hund egentligen så YMMV

Nu är det några specifika saker som hon reagerar på ibland, och inte längre typ saker i allmänhet :)
Det är dock några som undviker att träffa henne fortfarande för att de tyckte så illa om att hon brukade skälla så högt som valp..

För att skriva nått nytt så är ett knep jag använder vad gäller det som återstår är att prata mycket med henne om vad som ska hända.

Om någon parkerat utanför och snart kommer knacka på dörren säger jag att det kommer en kompis.

Ser jag en hund ute säger jag att det kommer en vovve.

Ska vi slammra med något säger jag till innan.

På så sätt hinner hon koppla på hjärnan innan det händer.

Jag förvarnar henne alltså om både läskiga och roliga saker.

Sen så föreställer jag mig att det stärker vårt band och ger henne en känsla av att de här grejerna hanterar vi i lungt samförstånd.



I hemmet har vi en filt på ett ställe. Jag har matat det stället med positiva grejer, ger henne ofta nått gott om hon ligger där och har även sagt åt henne att ligga där medan jag förbereder maten (ja hon är matgladare än torsten :) ) eller i störta allmänhet innan nått positivt ska hända. Hon söker själv upp denna plats när hon vill vara duktig. Jag tror att hon ser den som en easy way out och ibland om nått jobbigt för henne ska hända ber jag henne ligga där på förhand.
Hon ska alltid trygg där, ingen får röra henne eller ta något från henne eller skälla på henne. Vill jag henne nått kallar jag henne därifrån först.

Filten kan man ju ta med till andra ställen också. Det hjälper ju inte om hon reagerar på nått men jag tror att det är en bra grej för en hund med stora reaktioner.

Hon har även en trygg plats vid min sida. Det händer ju att jag säger till henne på skarpen i vissa situationer men jag försöker vara noga med att alltid släppa det direkt hon befinner sig vid min sida. Låter aldrig någon komma fram till henne eller något hända henne där. Även det för att ge henne ett tryggt alternativ som innebär samarbete med mig.
-du kan deala med det själv så kan vad som helst hända ELLER så är du med mig så kollar vi lungt tillsammans så kan inget hända dig.

Kanske kan kallas träning men ser det inte som beteendeträning utan som att det är så hennes värld ska se ut. Så får hon själv upptäcka hur det funkar. Tåååålammod krävs.
Det är långt ifrån hundraprocentigt än men hon har faktiskt uppsökt min sida i flera riktigt kniviga situationer så hon får alltfler erfarenheter av att det faktiskt funkar.
 
Jag har ju också en reaktiv Torsten :D Min har dock aldrig varit så på spänn som jag får känslan av att din är, även om han under sin spökperiod var lite extra skällig på främmande ljud.

Det finns många olika saker man kan göra för att träna och hantera en reaktiv hund, men jag skulle också vilja påpeka vikten av att bygga upp relationen och lära känna och acceptera din hund och hur han funkar. Ju starkare ert band blir, desto mer kommer han att lita på dig och desto roligare kommer ni att ha. Jag tror inte heller att det är så bra att ha orimliga krav och mål, försök känna in din hunds personlighet och utgå ifrån den snarare än dina tidigare erfarenheter. Vissa hundar går genom livet helt orörda av det mesta medan andra helt enkelt inte är lagda åt det hållet. Papillon är dessutom en larmande ras, så att han har nära till skall är inget konstigt.

Förhoppningsvis kommer han med tiden lära sig vilka ljud som är normala. Jag tror också att det kan vara nyttigt att bygga upp hans självkänsla och självförtroende, genom exempelvis balansövningar och nosarbete och liksom allmänt uppmuntra honom och få honom att känna sig duktig. Har man en "problemhund" är det så lätt att bara ha fokus på just problemen, men jag tror att det är viktigt också att fokusera på att ha roligt tillsammans. Självklart ska man träna på det man upplever problematiskt, men det är minst lika viktigt att lägga fokus på kravlös lek och bondande!

Här är en länk till ett blogginlägg om att leva med reaktiv hund, som jag tycker är läsvärt. Det finns väldigt mycket annat nyttigt på samma blogg, som handlar om förhållningssätt i träningen och annat. Rekommenderar!
 
Väcker min tråd.

De värsta obegripliga reaktionerna inomhus har avtagit nu när hans mage mår bättre.
Utomhus är det lika illa och kanske till och med värre.

Pratade med en granne häromdagen, utanför hennes staket. Det stannar en bil vid nästa hus och Torsten morrar och reser lite ragg.
Han morrar åt folk som han ser på avstånd. Senast imorse när det kom en person gående över parkeringen där vi stod och väntade.
Rör det sig folk, cyklister eller fordon som låter mycket, utanför på stora vägen morrar och skrikskäller han. Passar jag honom inte så sticker han efter, morrande och skällande. Han är både arg och rädd. Ingen bra kombo.

Numera har jag oftast lina på honom när vi går utomhus. Det känns väldigt trist att ha en hund jag itne kan lita en sekund på. Och väldigt ovant.

Vardagslydnaden har också stuckit åt skogen. Inkallning funkar uselt. Sitt och ligg funkar efter lång väntan. Kan inte påstå att det var klockrent tidigare men betydligt bättre. Däremot kan han numera gå fot sista stunden på promenaden (kräver det inte tidigare heller, han är för okoncentrerad)

Han får en timmes promenad dagligen. Regelbundet lös i skogen där det inte är fri sikt och inte rör sig folk. Jag är i karantän och därför hemma hela dagarna. Han är ensam bara är jag åker och handlar.

Säg nåt snällt.
det är inte roligt att ha hund just nu. Vad kan jag göra? Mer än att se tiden an? (han är 10 månader)
 
Är han liksom vaktig/territoriell eller är han rädd för folk/ljud/osv? Dvs vaktar han sig själv (mot allt otäckt) eller vaktar han dig/gården/platsen där ni är? Blir han rädd för ljuden (av människor/bilar/cyklar) eller själva människan/saken?

Han är ju fortfarande i en ålder då livet är ganska jobbigt för de flesta hundar, så det gör säkert allt mycket värre, men det låter också som om han i grunden är väldigt ljudkänslig, och har lärt sig att agera utåt på sin rädsla istället för att försöka fly. Det låter himla jobbigt för er, speciellt som han inte är så matmotiverad - annars är skvaller (och ögon i nacken för att förekomma så mycket det bara går) ju jättebra för såna hundar som agerar utåt. Försöka undvika konflikter kring detta då det bara spär på hans negativa känslor kring situationerna. Jag skulle också försöka bena upp om det här gapandet kan bero på lite olika saker - typ okänd människa är otäck, då övar vi på att okända människor alltid ignorerar små skälliga hundar.
 
Är han liksom vaktig/territoriell eller är han rädd för folk/ljud/osv? Dvs vaktar han sig själv (mot allt otäckt) eller vaktar han dig/gården/platsen där ni är? Blir han rädd för ljuden (av människor/bilar/cyklar) eller själva människan/saken?

Han är ju fortfarande i en ålder då livet är ganska jobbigt för de flesta hundar, så det gör säkert allt mycket värre, men det låter också som om han i grunden är väldigt ljudkänslig, och har lärt sig att agera utåt på sin rädsla istället för att försöka fly. Det låter himla jobbigt för er, speciellt som han inte är så matmotiverad - annars är skvaller (och ögon i nacken för att förekomma så mycket det bara går) ju jättebra för såna hundar som agerar utåt. Försöka undvika konflikter kring detta då det bara spär på hans negativa känslor kring situationerna. Jag skulle också försöka bena upp om det här gapandet kan bero på lite olika saker - typ okänd människa är otäck, då övar vi på att okända människor alltid ignorerar små skälliga hundar.
Jag vet inte riktigt?

Jag upplever honom som rädd. En vek och feg individ. Och väldigt lite präglad på mig.
Vet inte om han direkt vaktar. Eller så är det precis vad han gör? Tycker mer att han reagerar på att det händer något?

Han reagerar på det mesta han ser på avstånd. Människor är jätteskojiga när de är nära. Men på avstånd morrar och skäller han. Papillon är ju en "larmande ras". och larmar är ju vad han gör. Han larmar att något rör sig, att det kommer en cykel, etc.
Han reagerar om han ser någon röra sig på granngårdarna. Tidigare har han varit enkel att bryta när han drar igång. Nu funkar det inget vidare.
Vi bor nära en större trafikerad väg. Det funkar inte att ha björnkoll på all trafik hela tiden. Nu löser jag det genom att binda honom när jag jobbar i trädgården.

Detta att han blir så arg och morrar oroar mig lite. Hade han varit schäfer hade han varit seriöst skrämmande. Nu är han en liten skithund och ingen blir rädd. Men beteendet känns inte acceptabelt. Har funderat en del på vad jag skulle gjort om han var en stor hund.
 
Jag tänker att han är ju precis i den ålder då man brukar få sätta ner sina förväntningar och göra det enkelt för hunden att vara duktig. Jag hade bara fokuserat på att göra grejer tillsammans, kanske lite trick-träning, specialsök eller vad du och han tycker är roligt. Lina tycker jag är utmärkt, och önskar jag hade använt det mer på min chesapeake när han var ung. En hjälp att bygga goda vanor, och att hindra att han gör "fel", dvs sticker för långt iväg på egen tass. Dessutom är det en säkerhet, så man kan vara lite coolare själv och inte vakta sin hund med hökögon och ropa med stressad röst.
Min chesapeake var också ljudkänslig och därför fick jag träna på det. Jag använde samma metod som någon ovan i tråden, att berätta för hunden med ord att nu skulle det "panga" och så fick han välja avstånd själv, och välja själv när han ville komma tillbaka och få sin belöning. Detta tränade vi alltså hemma, både inne och i trädgården. Det gav faktiskt jättebra resultat på lång sikt, och när det kommer plötsliga, höga ljud ute så säger jag fortfarande flera år senare "nu pangar det". Han är inte helt oberörd av de högsta ljuden, men det är hanterbart för honom och utlöser inte flykt eller vrålskäll.
Jag tror det kommer att bli mycket bättre med lite träning och tålamod, ge honom tid
Edit: Nu har du skrivit ett inlägg till, och jag tycker att det är en bra väg att helt enkelt hindra honom från att springa vid staketet och skälla och jaga upp sig. Jag har använt lina i trädgården både med min chesapeake och med min azawakh just för att bryta vanan. Ju mer de får vara i den där uppjagade sinnesstämingen desto värre blir det är min erfarenhet.
 
En hund jag känner skäller på allt och alla, cyklister, besökare, andra hundar, bilar, en hösilagebal i all oändlighet.

Min tolkning av den kombon hund och matte, är att matte alltid har varit orolig för att hunden ska utmärka sig negativt. I hennes fall, att det skulle skina igenom att hon egentligen inte har nån hunderfarenhet, och förmodligen inte skulle kunna hantera en komplicerad situation, t.ex med en annan hund.
Hunden arbetar inte med någonting, utan är bara sällskap.

Den här oron har hunden läst in, och tolkar för egen del som om matte behöver skyddas, och skälet till hans existens i hans lilla flock är att vara sheriff. Något han har på känn att han egentligen inte är byxad för. Men han gör sitt allra bästa.
Först varna varna varna, hoppas jag inte behöver skydda - men nu blev det så ändå, skälla krumbukta, mopsa mopsa!!

Så min fråga är hur känner du i de här lägena?
Finns det nån likhet med er situation?
 
Jag vet inte riktigt?

Jag upplever honom som rädd. En vek och feg individ. Och väldigt lite präglad på mig.
Vet inte om han direkt vaktar. Eller så är det precis vad han gör? Tycker mer att han reagerar på att det händer något?

Han reagerar på det mesta han ser på avstånd. Människor är jätteskojiga när de är nära. Men på avstånd morrar och skäller han. Papillon är ju en "larmande ras". och larmar är ju vad han gör. Han larmar att något rör sig, att det kommer en cykel, etc.
Han reagerar om han ser någon röra sig på granngårdarna. Tidigare har han varit enkel att bryta när han drar igång. Nu funkar det inget vidare.
Vi bor nära en större trafikerad väg. Det funkar inte att ha björnkoll på all trafik hela tiden. Nu löser jag det genom att binda honom när jag jobbar i trädgården.

Detta att han blir så arg och morrar oroar mig lite. Hade han varit schäfer hade han varit seriöst skrämmande. Nu är han en liten skithund och ingen blir rädd. Men beteendet känns inte acceptabelt. Har funderat en del på vad jag skulle gjort om han var en stor hund.

Är han precis likadan på hemmaplan och borta när det gäller att gapa och bete sig? Det kan ju också vara flera saker samtidigt: han är rädd, och så ser han det som sin uppgift att skydda dig och honom från allt och ingenting som gör honom upprörd och orolig.

Lina tycker jag också är en bra lösning. Försök undvika att han gör "fel" för mycket. Det hunden gör ofta, blir den bra på - även sånt vi inte gillar.

Vad händer om han helt enkelt får vara inomhus när du fixar ute och inte kan ha fullt fokus på vad han pysslar med? Och så får han vara ute med dig när det är fullt fokus och träning som gäller.
 
Och @tanten bry dig inte om att han blir "arg" som du säger - strunta i etiketterna och att värdera hans reaktioner. Det är hans upplevelse och känsla som är det viktiga - kan du ändra hans förväntan/känsla kring otäcka saker så kommer hans beteende mildras. Att träna en unghund i spökåldern är ju heller inte optimalt, så jag skulle fokusera på att minimera hans möjligheter att fara ut och leva om så mycket jag bara kan tills han landat i sig själv igen.
 
Jag tror att Torsten är en hund som behöver veta EXAKT vad han ska göra i alla lägen och såfort han behöver ta ett extra beslut (tex hur han ska handskas med personen som har mage att cykla förbi hans trädgård) så blir det System Overload i huvet på Torsten eftersom han helt enkelt har ganska få tekniker att ta till.
 
En hund jag känner skäller på allt och alla, cyklister, besökare, andra hundar, bilar, en hösilagebal i all oändlighet.

Min tolkning av den kombon hund och matte, är att matte alltid har varit orolig för att hunden ska utmärka sig negativt. I hennes fall, att det skulle skina igenom att hon egentligen inte har nån hunderfarenhet, och förmodligen inte skulle kunna hantera en komplicerad situation, t.ex med en annan hund.
Hunden arbetar inte med någonting, utan är bara sällskap.

Den här oron har hunden läst in, och tolkar för egen del som om matte behöver skyddas, och skälet till hans existens i hans lilla flock är att vara sheriff. Något han har på känn att han egentligen inte är byxad för. Men han gör sitt allra bästa.
Först varna varna varna, hoppas jag inte behöver skydda - men nu blev det så ändå, skälla krumbukta, mopsa mopsa!!

Så min fråga är hur känner du i de här lägena?
Finns det nån likhet med er situation?
Njae?
jag är ju djurvan och har haft hundar större delen av livet. Har ingen oro för att jag inte skulle kunna hantera hunden om det blir skarpt läge.
skäms för honom gör jag ju. Men vi är ju oftast ensamma när han beter sig som han gör. Så skämmas inför någon gör jag sällan.

Jag har nog mest gjort som jag gjort med stirriga hästar? Jag gör inget väsen av situationen och jag gör mig lugn och stabil. Det har funkat på alla mina tidigare hundar. De har sett mig som stadig klippa. Men de har varit mer "förarbundna" än denna.
Vid "farliga" situationer har jag haft både hästar och hundar mer eller mindre i famnen. Den här hunden vill fly bort från mig också.
 
Har du provat att lära honom någon aktivitet där han använder sin nos, typ nosework? Det ska vara bra att bygga hundars självförtroende. Dessutom är det uttröttande så mindre energi finns kvar till att vakta och andra oönskade beteenden :)

Min ena hund blev betydligt mer intresserad av mig när vi började med nosework. Jag tror att det var för att han förstod att jag hade godis och därför blev jag intressant.
 
Jag vet inte riktigt?

Jag upplever honom som rädd. En vek och feg individ. Och väldigt lite präglad på mig.
Vet inte om han direkt vaktar. Eller så är det precis vad han gör? Tycker mer att han reagerar på att det händer något?

Han reagerar på det mesta han ser på avstånd. Människor är jätteskojiga när de är nära. Men på avstånd morrar och skäller han. Papillon är ju en "larmande ras". och larmar är ju vad han gör. Han larmar att något rör sig, att det kommer en cykel, etc.
Han reagerar om han ser någon röra sig på granngårdarna. Tidigare har han varit enkel att bryta när han drar igång. Nu funkar det inget vidare.
Vi bor nära en större trafikerad väg. Det funkar inte att ha björnkoll på all trafik hela tiden. Nu löser jag det genom att binda honom när jag jobbar i trädgården.

Detta att han blir så arg och morrar oroar mig lite. Hade han varit schäfer hade han varit seriöst skrämmande. Nu är han en liten skithund och ingen blir rädd. Men beteendet känns inte acceptabelt. Har funderat en del på vad jag skulle gjort om han var en stor hund.

Kan du filma honom när sånt här sker och visa här? Det blir så svårt att råda när man inte ser hur det ser ut.

För det är ju inte ett normalt beteende av en pappi att larma så extremt och gå upp i varv så av ljud/rörelser etc att det blir svårt att bryta.
De är ju normalt mycket föriga och signalkänsliga. Och rädslorna känns ju också lite speciella.

Men kan du visa film kanske vi andra kan se något som kan hjälpa er. För nu låter det ju som ni har det rätt jobbigt, tyvärr. Kanske kan vi komma med inputs bättre om vi får se hur han reagerar och också hur du hanterar situationerna.
Ibland kan man ju behöva gå in och styra upp situationer och inte bara försöka inte göra en grej av det.

Hoppas det kan lösa sig för er! :heart
 
Jag förstår din känsla av att det inte alls är roligt. Min hund var lite liknande i den åldern.
Hon är extrem mycket lugnare nu. Förekomma, Skvallerträning och motbetingning har varit tre extremt viktiga komponenter. Det vill säga, låta henne förstå att saker inte är farliga och att hon inte behöver lösa det själv, vi tar hand om det. Mycket handlar fortfarande om att skapa lugn och avstånd i situationer som kan vara utmanande och att aldrig, aldrig pressa henne.
Tror det är superviktigt att bygga självförtroende för att minska reaktiviteten. Och där kommer det här in med att inte pressa, om jag pressar backar hon i det självförtroende vi byggt upp.
 
Ibland ÄR hundar skitjobbiga, det kommer i perioder. Som barn.

Sen kanske hjärntvättning kan fungera? Typ ett godis kommando och alltid asgott godis i fickan (jag köper något halvdyrt på arkenZoo som luktar rökt och går att dela i tusen bitar) en i munnen och sedan slänger jag ut en handfull på marken som hon får leta upp. Om han inte blir alltför blockerade.
Så slipper du kanske känna stressen?

Eftersom jag också har en morris så har jag försökt med att morrar hon på något så är det VI som backar och skapar avstånd. Träna in ett "går vi" innan. Mer för att jag tänker om hon är i en situation där hon morrar för att hon tycker det är obehagligt vill jag att hon backar istället för att biter. Ibland är det svårt eftersom människor gärna vill hälsa på henne ändå.

Bor du som jag lite off, så stör det kanske ingen direkt att han har humör, så länge det funkar i vardagen.
Min hund vaktar också, och första veckorna var det ett idel "jaaa, bra!" nu räcker det med, bra, gå och lägg dig. Tror hon inte jag har uppmärksammat det så fortsätter hon tills jag också ställt mig och kollat. :cautious:

Inget av de här tipsen kanske passar er, men det är som det kanske märks något som ibland händer med hundar. Vår nya grej är hönsen som pickar på altanen och då låter det som det knackar. Men vi kör långsam desenstizing genom att hon börjat tröttna på att skälla ut dem.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp