Fridaespaña
Trådstartare
Hej alla, vet ej om denna tråd har hamnat på rätt ställe eller om den passar bättre i Senior men isåfall kanske någon snäll kan flytta på den.
Jag går just nu igenom en separation från min partner alltså min dotters pappa, vår dotter är nu snart 3 år. Han beter sig inte ok...
VI har under dom senaste 3 åren bott mer eller mindre på olika orter, jag flyttade upp till norrland från Bryssel där vi då bodde när jag var i 5 månaden och tyckte att det kändes bättre att få barn här. 2 veckor innan min dotter föddes var jag med i en bilolycka som i efterhand gett mig problem med en whiplashskada i nacken och en ordentlig bäckenproblematik. Detta samt att få barn med allt det innebär samt att leva på 2 olika orter har givetvis skapat enorma påfrestningar på vår relation. Men vi har hela tiden varit överens om att vi kan kämpa oss igenom detta. Kan tilläggas att jag ej varit helt nöjd över vår situation då jag hela tiden fått dra det tunga lasset med dotter, smärta och det känns som att det slutgiltiga ansvaret alltid läggs på mig. Jag har pratat om detta och han har lyssnat men jag upplever ej att jag fått någon större förståelse från hans sida.
Han har sedan i sommras betett sig avvikande och det känns som att jag hela tiden fått vara aktiv för att det ska finnas någon kommunnikation. Senaste månaden har han ej hört av sig självmant samt att han ej ringt upp när jag hört av mig. Jag skrev tillslut ett mail till honom och förklarade att denna situationen funkar ej för mig vi måste kunna prata. Han skriver tillbaka att han ej vill vara med mig längre och att han kanske träffat någon annan...
Jag är så arg ledsen besviken och det känns som någon precis kastat ut mig och min dotter i soptunnan... Han vill ej prata i telefon eller via skype utan det verkar som han bara totalt uteslutit oss ur sitt liv.
Kan en vuxen människa ens bete sig såhär???
Jag kan leva med att ett förhållande tar slut, att någon kan blir kär i en annan eller att känslorna bara tar slut men detta sätt att hantera det gör mig så sjukt ledsen och det känns som att jag vet inte vart jag ka ta vägen med alla känslor.... Vet ej vad jag vill, skriva av mig lite, kanske ngn annan gått igenom ngt liknande och kan ge pepp eller råd..
Jag går just nu igenom en separation från min partner alltså min dotters pappa, vår dotter är nu snart 3 år. Han beter sig inte ok...
VI har under dom senaste 3 åren bott mer eller mindre på olika orter, jag flyttade upp till norrland från Bryssel där vi då bodde när jag var i 5 månaden och tyckte att det kändes bättre att få barn här. 2 veckor innan min dotter föddes var jag med i en bilolycka som i efterhand gett mig problem med en whiplashskada i nacken och en ordentlig bäckenproblematik. Detta samt att få barn med allt det innebär samt att leva på 2 olika orter har givetvis skapat enorma påfrestningar på vår relation. Men vi har hela tiden varit överens om att vi kan kämpa oss igenom detta. Kan tilläggas att jag ej varit helt nöjd över vår situation då jag hela tiden fått dra det tunga lasset med dotter, smärta och det känns som att det slutgiltiga ansvaret alltid läggs på mig. Jag har pratat om detta och han har lyssnat men jag upplever ej att jag fått någon större förståelse från hans sida.
Han har sedan i sommras betett sig avvikande och det känns som att jag hela tiden fått vara aktiv för att det ska finnas någon kommunnikation. Senaste månaden har han ej hört av sig självmant samt att han ej ringt upp när jag hört av mig. Jag skrev tillslut ett mail till honom och förklarade att denna situationen funkar ej för mig vi måste kunna prata. Han skriver tillbaka att han ej vill vara med mig längre och att han kanske träffat någon annan...
Jag är så arg ledsen besviken och det känns som någon precis kastat ut mig och min dotter i soptunnan... Han vill ej prata i telefon eller via skype utan det verkar som han bara totalt uteslutit oss ur sitt liv.
Kan en vuxen människa ens bete sig såhär???
Jag kan leva med att ett förhållande tar slut, att någon kan blir kär i en annan eller att känslorna bara tar slut men detta sätt att hantera det gör mig så sjukt ledsen och det känns som att jag vet inte vart jag ka ta vägen med alla känslor.... Vet ej vad jag vill, skriva av mig lite, kanske ngn annan gått igenom ngt liknande och kan ge pepp eller råd..
