MCP
Trådstartare
...och kan inte ta mig upp, känns det som...
För ungefär ett år sedan började jag springa sådär smått. Jag, latmasken som aaaaldrig skulle börja med något sådant. Vartefter har ju konditionen blivit bättre, men även den ena "krämpan" efter den andra har dykt upp.. benhinneinflamation, skoskav, spänningar på div. olika ställen, kramper o.s.v. men eftersom jag kommit att tycka om springandet har jag arbetat mig igenom den ena efter den andra. Så nu efter sommaren då jag äntligen börjat känna att det börjat rulla på som det ska så dyker förståss nästa problem upp. Började få sjukt i benen, framsidan av låren. Ibland det ena, ibland det andra och ibland båda samtidigt. Tänkte att det troligtvis har något med springandet att göra, kanske någon överansträngning, eftersom det oftast varit värre dagen efter en löpdag. Så i måndags var jag äntligen och kollade upp det till en fysioterapeut, och det visar sig att det kommer från ryggen, en disk som flyttar på sig från sid till sid (därav den skiftande smärtan)... trots att hon sa att det inte är ett speciellt allvarligt tillstånd (kan ju förståss bli om man inte sköter det) så känner jag mig frustrerad och uppgiven. Hade äntligen fått en sportklocka och såg fram emot att börja träna lite intervaller så fort mina ben skulle bli bättre... hon sa att jag kan fortsätta att springa, men att jag ska tänka på att spänna de rätta magmusklerna. Provade vara en kort runda igår, och det var tungt och frustrerande, att tänka på hur jag sprang gjorde att jag spände andra delar av kroppen istället också... springadet har varit ett bra sätt för mig att få ut känslor som frustration och liknande, och nu känns det snarare som ännu en till källa för det. Har även ett rörligt arbete och att nu vara tvungen att tänka om helt i hur jag rör mig och använder ryggen är jobbigt, tar länge och är påfrestande på mina nerver. Alla dessa känslor av uppgivenhet förvånar dessutom mig, då jag vanligtvis brukar vara ganska optimistisk och kunna ta saker med en klackspark. Jag VET ju innerst inne att det inte är så eländigt som det känns, men mina vettiga "skärp dig"-tankar drunknar i sorlet av en sorts ond tankespiral som gör att jag gräver mig djupare ner i självömkan... jag vet inte ens om mitt svammel är förståeligt, men jag känner att jag skulle kunna behöva en motivationstege, eller t.o.m. en "skärp dig"-spark i ändan för att kunna ta mig upp ur gropen just nu
..och som "grädde på moset" verkar vågen ha fastnat på samma siffror trots att jag tycker att jag försöker vakta vad jag äter *suck*
För ungefär ett år sedan började jag springa sådär smått. Jag, latmasken som aaaaldrig skulle börja med något sådant. Vartefter har ju konditionen blivit bättre, men även den ena "krämpan" efter den andra har dykt upp.. benhinneinflamation, skoskav, spänningar på div. olika ställen, kramper o.s.v. men eftersom jag kommit att tycka om springandet har jag arbetat mig igenom den ena efter den andra. Så nu efter sommaren då jag äntligen börjat känna att det börjat rulla på som det ska så dyker förståss nästa problem upp. Började få sjukt i benen, framsidan av låren. Ibland det ena, ibland det andra och ibland båda samtidigt. Tänkte att det troligtvis har något med springandet att göra, kanske någon överansträngning, eftersom det oftast varit värre dagen efter en löpdag. Så i måndags var jag äntligen och kollade upp det till en fysioterapeut, och det visar sig att det kommer från ryggen, en disk som flyttar på sig från sid till sid (därav den skiftande smärtan)... trots att hon sa att det inte är ett speciellt allvarligt tillstånd (kan ju förståss bli om man inte sköter det) så känner jag mig frustrerad och uppgiven. Hade äntligen fått en sportklocka och såg fram emot att börja träna lite intervaller så fort mina ben skulle bli bättre... hon sa att jag kan fortsätta att springa, men att jag ska tänka på att spänna de rätta magmusklerna. Provade vara en kort runda igår, och det var tungt och frustrerande, att tänka på hur jag sprang gjorde att jag spände andra delar av kroppen istället också... springadet har varit ett bra sätt för mig att få ut känslor som frustration och liknande, och nu känns det snarare som ännu en till källa för det. Har även ett rörligt arbete och att nu vara tvungen att tänka om helt i hur jag rör mig och använder ryggen är jobbigt, tar länge och är påfrestande på mina nerver. Alla dessa känslor av uppgivenhet förvånar dessutom mig, då jag vanligtvis brukar vara ganska optimistisk och kunna ta saker med en klackspark. Jag VET ju innerst inne att det inte är så eländigt som det känns, men mina vettiga "skärp dig"-tankar drunknar i sorlet av en sorts ond tankespiral som gör att jag gräver mig djupare ner i självömkan... jag vet inte ens om mitt svammel är förståeligt, men jag känner att jag skulle kunna behöva en motivationstege, eller t.o.m. en "skärp dig"-spark i ändan för att kunna ta mig upp ur gropen just nu
..och som "grädde på moset" verkar vågen ha fastnat på samma siffror trots att jag tycker att jag försöker vakta vad jag äter *suck*