Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[Grazing]

Jag ser det som väldigt olika saker att prata med sin behandlare om aktuella symptom (och prata under behandlingen) och att ”berätta för behandlare hur det är att leva med psykisk ohälsa”. Det går ju inte ens att jänföra.

Fast det är inte så enkelt att man behandlar symptom bara. Dom måste ju veta helheten, hur saker och ting påverkar, vad som utlöser vad osv. Det är inte så enkelt att en viss sjukdom ger vissa symptom när det gäller det psykiska. Hur ska dom veta vad någon behöver hjälp med om dom inte vet hur känslorna är kring att leva med problemen.

Lyssnar inte den som ska behandla hur jag lever mitt liv och hur det är att leva mitt liv och hur jag uppfattar saker och ting i livet och hur jag känner i situationer i livet så kommer den aldrig heller kunna ge rätt behandling. Det är förmodligen en av anledningarna till att den läkarn jag träffar nu är den första som faktiskt har kunnat göra något för mig för han tänker inte så låst som många verkar göra.

Psykiatrin måste börja lyssna bättre på folk och sluta vara så låsta. Se helheten istället för att haka upp sig på diagnosen och hur man ska vara enligt den och att vissa behanlingar ska fungera osv. Det är säkerligen en av anledningarna till att många blir felbehandlade i många år inom psykiatrin.

 

[MiniLi]

Fast det är inte så enkelt att man behandlar symptom bara. Dom måste ju veta helheten, hur saker och ting påverkar, vad som utlöser vad osv. Det är inte så enkelt att en viss sjukdom ger vissa symptom när det gäller psykiska saker. Lyssnar inte den som ska behandla hur jag lever mitt liv och hur det är att leva mitt liv så kommer den aldrig heller kunna ge rätt behandling. Det är förmodligen en av anledningarna till att den läkarn jag träffar nu är den första som faktiskt har kunnat göra något för mig för han tänker inte så låst som många verkar göra.

Fast det är fortfarande inte samma sak som att ”berätta hur det är att leva med psykisk ohälsa”. Dvs det är inte ens i närheten av den jämförelsen som gjordes kring att blogga/vlogga om egen psykisk ohälsa.

 

[Grazing]

Fast det är fortfarande inte samma sak som att ”berätta hur det är att leva med psykisk ohälsa”. Dvs det är inte ens i närheten av den jämförelsen som gjordes kring att blogga/vlogga om egen psykisk ohälsa.

Jo det är det. När jag går till psyk så berättar jag om hur mitt liv är där och då. Hur jag uppfattar saker och ting. Det är liksom det enda jag gör där. Vad jag säger på stödsamtalen som jag har två ggr i månaden är det som läkarn sen tar med i behandlingen och ev ändrar saker och ting i medicinering osv. Det är ingen annan behandling där annat än att jag berättar hur det är att leva med mina problem och sen ändrar läkarn om saker och ting med medicineringen ett par ggr per år.

Om dom inte vet hur jag lever mitt liv med min psykiska ohälsa så hade dom heller inte kunnat ge rätt hjälp med medicinen. Min läkare ger medicinen som passar in i mitt liv, mina känslor, mina reaktioner på saker och ting.

 

[Petruska]

Jo det är det. När jag går till psyk så berättar jag om hur mitt liv är där och då. Hur jag uppfattar saker och ting. Det är liksom det enda jag gör där. Vad jag säger på stödsamtalen som jag har två ggr i månaden är det som läkarn sen tar med i behandlingen och ev ändrar saker och ting i medicinering osv. Det är ingen annan behandling där annat än att jag berättar hur det är att leva med mina problem och sen ändrar läkarn om saker och ting med medicineringen ett par ggr per år.

Om dom inte vet hur jag lever mitt liv med min psykiska ohälsa så hade dom heller inte kunnat ge rätt hjälp med medicinen.

Då är det ju du som berättar hur du har det och hur du mår. Det är ju en helt annan sak än att berätta om hur det är att leva med psykisk ohälsa.

 

[Grazing]

Då är det ju du som berättar hur du har det och hur du mår. Det är ju en helt annan sak än att berätta om hur det är att leva med psykisk ohälsa.

Men jag berättar ju om hur det är att leva med psykisk ohälsa för läkaren och samtalsstödet, precis som alla andra gör som berättar om sitt liv med sin psykiska ohälsa på bloggar. Det är ingen som bloggar som skriver hur det är för alla, dom flesta som bloggar om sin psykiska ohälsa berättar om hur dom själva upplever det. Det är liksom därför det är bra att fler går ut med hur det är då det är väldigt olika för alla, så att folk inte låser sig och tror att symptomen är densamma inom samma diagnos. Att folk slutar ha förutfattade meningar om saker och ting.

Det är liksom ingen skillnad förutom att jag pratar om det inom psykiatrin medans dom som bloggar om det pratar med kameran och folket som tittar.

 

[Petruska]

Men jag berättar ju om hur det är att leva med psykisk ohälsa vad gäller mig, precis som alla andra gör som berättar om sitt liv med sin psykiska ohälsa. Det är ingen som bloggar som skriver hur det är för alla, dom flesta som bloggar om sin psykiska ohälsa berättar om hur dom själva upplever det. Det är liksom därför det är bra att fler går ut med hur det är då det är väldigt olika för alla, så att folk inte låser sig och tror att symptomen är densamma inom samma diagnos. Att folk slutar ha förutfattade meningar om saker och ting.

Men du skrev inte så. Du skrev berättar om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Det är något annat än att DU berättar hur DU mår. Du mår ju som du mår oavsett om du ens kallar det för psykisk ohälsa eller inte. Den mer generella kunskapen, däremot, antas ju din behandlare ha genom utbildning och yrkeserfarenhet.

 

[Grazing]

Men du skrev inte så. Du skrev berättar om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Det är något annat än att DU berättar hur DU mår. Du mår ju som du mår oavsett om du ens kallar det för psykisk ohälsa eller inte. Den mer generella kunskapen, däremot, antas ju din behandlare ha genom utbildning och yrkeserfarenhet.

Nej jag trodde bara det var en självklarhet att folk förstod att jag inte menar att någon kan prata för alla hur vissa problem upplevs, men tydligen var det inte en självklarhet att förstå.

Ännu en anledning till att fler borde prata om hur dom upplever saker och inte, tydligen är inte det mest självklara så självklart. Och då förstår jag att folk kan bli provocerade om dom tror att någon som bloggar och skriver att såhär är det att leva med den och den diagnosen, att det gäller alla som lever med den diagnosen.

Tycker det är hyfsat självklart att någon enbart kan prata hur den själv upplever problemen, därför det är viktigt att berätta om det för vården så att dom vet hur den enskilda personen bör behandlas och inte bara utgå från en diagnos.

Att alla upplever livet olika är ju liksom en anledning till att det är viktigt att berätta hur det är att leva med sina problem.

 

[Hyacinth]

Visar man sin blogg för sin läkare då, för att visa hur man har det?

 

[Grazing]

Visar man sin blogg för sin läkare då, för att visa hur man har det?

Man kan prata med sin läkare, kommunicera via talet när man träffas. Men ja, jag har blivit uppmanad av vården att skriva dagbok för att lättare kunna beskriva hur jag mår, har visat dagböcker för psykologer för att jag har svårt att prata ibland i såna situationer.

Det är aldrig negativt att kommunicera om sitt mående, har man problem att komma ihåg eller problem att prata och sätta ord på saker i vissa situationer så är dagböcker, bloggar eller vad som helst väldigt bra. Det är svårt nog att få hjälp av vården, att kunna berätta hur man lever och hur man mår och hur ens sjukdomar påverkar en i livet gör att det är mycket lättare att få rätt hjälp.

 

[MiniLi]

Jo det är det. När jag går till psyk så berättar jag om hur mitt liv är där och då. Hur jag uppfattar saker och ting. Det är liksom det enda jag gör där. Vad jag säger på stödsamtalen som jag har två ggr i månaden är det som läkarn sen tar med i behandlingen och ev ändrar saker och ting i medicinering osv. Det är ingen annan behandling där annat än att jag berättar hur det är att leva med mina problem och sen ändrar läkarn om saker och ting med medicineringen ett par ggr per år.

Om dom inte vet hur jag lever mitt liv med min psykiska ohälsa så hade dom heller inte kunnat ge rätt hjälp med medicinen. Min läkare ger medicinen som passar in i mitt liv, mina känslor, mina reaktioner på saker och ting.

Fast nej, för de där samtalen har ju ett annat syfte också - att genom samtalet hjälpa dig till förändring. Behandlande samtal har extremt liten effekt om det bara går ut på att den som är sjuk ”pratar av sig”, vilket skulle kunna jämföras med att blogga. Poängen är ju att samtalet också ska innehålla interventioner. Det är inte ”att prata” som gör terapi verksamt. Det blir verksamt när man i samtalet får igång processer som leder till tillfrisknande.

Att blogga/vlogga kan därför aldrig jämföras med behandling, isf är det rätt så kass och intetsägande ”behandling”..

För det är väl inte bara du som pratar under samtalen? Antar att din behandlate ställer frågor eller säger saker också?

 

[Grazing]

Fast nej, för de där samtalen har ju ett annat syfte också - att genom samtalet hjälpa dig till förändring. Behandlande samtal har extremt liten effekt om det bara går ut på att den som är sjuk ”pratar av sig”, vilket skulle kunna jämföras med att blogga. Poängen är ju att samtalet också ska innehålla interventioner. Det är inte ”att prata” som gör terapi verksamt. Det blir verksamt när man i samtalet får igång processer som leder till tillfrisknande.

För mig när jag gick hos den psykologen som varit hittils den enda som jag fungerat med så hjälpte det genom att bara prata faktiskt. Sen gav han mig tips här och där, hjälpte mig reda ut lite tankar och känslor så jag kunde se lite samband, så jag kunde ev förebygga vissa beteenden. Det finns massor av olika varianter som fungerar för olika personer. Mitt självskadebeteende slutade näst intill helt pga av det, bara genom att prata. För vissa har det en väldigt bra effekt bara att få prata av sig och få lite respons och vägledning. Jag som aldrig pratar med någon om mitt mående får en otroligt lättande tillvaro när jag har någon jag kan prata med och dela med mig av vad gäller mina känslor. För dom tynger ner en fruktansvärt mycket.

Att blogga/vlogga kan därför aldrig jämföras med behandling, isf är det rätt så kass och intetsägande ”behandling”..

Jag har inte någonstans skrivit att bloggande ersätter någonting. Däremot ett sätt att hantera livet på.

För det är väl inte bara du som pratar under samtalen? Antar att din behandlate ställer frågor eller säger saker också?

Jag har träffat alla möjliga psykologer, vissa som enbart sitter tysta och väntar på att jag ska prata, med andra ord innebar en timmas tysthet ibland flera gånger i rad, flera tusen kr för ingenting med andra ord. Sen en som pratade och ställde frågor och som också var den som jag trivdes bäst med som tillslut fick mig avslappnad nog att kunna prata om saker och ting. Sen finns ju spegelmetoden också som vissa använde, där kände jag mej enbart och endast dum och också slutade snabbt gå till.

Det är inte lätt att hitta någon som har en metod som fungerar för en, och har man inte råd att gå privat är det ännu mera omöjligt att hitta rätt typ av hjälp. Men det jag upptäckt genom åren är att det finns massor av olika metoder.

 

[Saeta]

Jag vet ju inte vad saeta har testat, men samtalsterapi, motion, meningsfull sysselsättning och lagom mycket krav. Rätt medicinering är också viktigt, men också att lära sig att funka utan att (som en del gör) peta i sig stesolid i tid och otid. Läkemedelsmissbruk är vanligt tyvärr.

Samtalsterapi - check
Motion - check
Meningsfull sysselsättning - check (vad du menar med meningsfull vet jag inte)
Lagom mycket krav - check

Jag har aldrig någonsin petat i mig lugnande i tid och otid.
Och vad menar du ens med missbruk, tror du att jag har ett missbruk?
Ja jisses...

 

[gammalek]

För det är väl inte bara du som pratar under samtalen? Antar att din behandlate ställer frågor eller säger saker också?

OT: Hoppar in utan att ha läst allt - förlåt i förväg. Min fråga är förmodligen inte relevant i sammanhanget och i så fall är det bara att ignorera den.
Vad är det som avgör om behandlaren är aktiv och ställer frågor eller om behandlaren är tyst och väntar på att patienten ska prata?

 

[Saeta]

Visar man sin blogg för sin läkare då, för att visa hur man har det?

Det har jag gjort, senast var det min läkare på neuro som var intresserad. Han fick se en video där jag pratade om min ADD och han tyckte det var en bra video.

 

[Saeta]

Jag orkar verkligen inte sitta och försvara mig mer. Så det här blir mitt sista inlägg. Det spelar ingen roll vad jag säger, för det kommer alltid finnas folk (här) som tycker att det jag gör är meningslöst och destruktivt. Konstruktiv kritik tar jag som sagt gärna emot, det är bara bra. Men de som på riktigt skiter i vad jag säger och fortsätter hävda att det jag gör inte är bra, dessa personer orkar jag inte lägga energi på. Den här tråden är bara ett bevis på att det behövs pratas ännu mer om psykisk ohälsa. Eftersom det är ett ämne som tydligen väcker så enormt mycket åsikter och känslor hos folk så är det ett bevis på att det inte är något som är helt okej att prata om.

För det första tycker jag att det är svinkul att göra videos och att skriva. Sen älskar jag att prata om mig själv på ett öppet och ärligt sätt. Jag skäms som sagt inte och jag kan prata om i princip allt som rör mig och mitt liv. För mig är det en självklarhet att då kunna dela med mig av mina erfarenheter, min historia och allt jag varit (och är) med om.
Att vara öppen och prata om psykisk ohälsa offentligt är för mig livsviktigt. Det behövs och det visar att vi som har någon form av psykisk ohälsa inte är ensamma.

För mig är det inte destruktivt.
Själva kreativiteten, skapandet, gör att jag kan hantera ångesten. Som jag sagt tidigare så är det en slags meditation. Jag blir lugn och kan koppla av. Det är lagom mycket fokusering och även om jag behöver ta många pauser så är det obeskrivligt skönt att sätta sig vid datorn och klippa ihop en video eller att skriva en text, eller redigera bilder. Jag älskar det.

Om jag inte hade haft min kanal eller instagram så hade jag säkert fortsatt med mitt självskadebeteende. Jag hade antagligen fortsatt att skära mig och hetsäta. Men jag har hittat mitt sätt att dels hantera ångesten och dels något som jag tycker är otroligt kul. Så jag förstår inte ens varför folk vänder sig emot detta. Varför inte glädjas åt att andra har hittat något dom tycker är kul och mår bra av (nej just det, jag mår ju inte bra av det egentligen...)?

Och det här med uppmärksamhet. Ja! Jag gillar uppmärksamhet. Jag, som alla andra, har ett behov av att få uppmärksamhet och bekräftelse. Vissa behöver mer, andra mindre. Och ingenting med det är fel. För min del så får jag bekräftelse via mina vänner, min pojkvän och min familj. Det är den bekräftelsen jag behöver för att stilla det behovet.
Uppmärksamhet är svårt att prata om tycker jag. När jag började blogga hade jag noll personer som läste. Men jag skrev exakt precis likadant då som jag gör nu. Jag började inte blogga för att folk skulle läsa, utan för att jag tyckte att det var kul.

Det är samma sak med youtube och instagram. Jag har väldigt väldigt få följare och jag får otroligt få likes och kommentarer. Det är aldrig något som har intresserat mig. Men förstå mig rätt. Jag blir såklart jätteglad av fina kommentarer och att folk gillar det jag gör. Det är kul att kunna göra något som andra tycker om. Och förutom att jag har hittat vänner för livet via youtube så har jag också folk som skriver till mig och säger bland annat att dom känner igen sig i det jag delar med mig av, att jag har fått dom att våga söka hjälp/prata med sina föräldrar eller liknande. Och det är så fint att kunna hjälpa till genom att bara prata om mina erfarenheter.

För mig handlar det inte heller om att jag skulle hålla mig kvar i min psykiska ohälsa. Jag jobbar hela tiden, varje timme, med mig själv och försöker hitta rätt verktyg för att kunna må så bra jag bara kan. Och jag har stöd från de som följer mig (och såklart de i min närhet) vilket är väldigt skönt. Jag kan vara mig själv och känna att det faktiskt är okej att misslyckas och att ibland inte orka leva. Jag blir även motiverad att hitta lösningar och utmaningar för att komma ur depressionen. Ett tillfrisknande skulle aldrig någonsin få mig att sluta prata och skriva om det jag gör nu. Mina sociala medier skulle inte dö ut om jag skulle bli helt fri från psykisk ohälsa. Så ett friskt liv är inget jag är rädd för. Det är något jag längtar efter.

För att må så bra som möjligt så måste jag också göra sånt jag mår bra av.

Så nu ger jag mig i den här diskussionen här inne. Det spelar ändå ingen roll vad jag säger. Folk verkar ha bestämt sig för vad som är bäst för mig och då kan jag lika gärna vara tyst. Det är svårt att prata med folk som redan har bestämt sig för något om någon de inte ens känner. Lite obehagligt?

Men något som jag lärt mig av den här tråden är att det verkligen verkligen verkligen behövs pratas mer om psykisk ohälsa. Och jag hoppas inte att någon som har läst den här tråden känner ännu mer skam inför att prata om sin psykiska ohälsa. Det är så sjukt skrämmande hur vissa uttrycker sig här inne.

Sorry om det här blev svamligt. Jag är svintrött och jag fick säkert inte ens med hälften av det jag vill säga. Det lär väl dyka om en video om det annars

 

[Fruentimber]

@Hyacinth - med ett klassperspektiv, så antar jag att du är införstådd med vilket otroligt privilegium det är att ens vän har råd att boka in en hos, vad jag antar dessutom är akuttid, privat psykolog.

Den här tråden och de senaste inläggen är problematiska på så många sätt, men jag orkar verkligen inte fördjupa mig. Den där spindeltråden ni balanserar på får ni spräcka själva. Men att fokusera så mycket på en enskild användare, dennes mående och dra slutsatser ifrån egentligen ingenting ger mig obehag.

Och @Saeta , jösses, sitt inte och försvara dig. Ryt ifrån istället. Vilka jävla antaganden och anspelningar det görs, jag hade gått i taket för länge sen.

 

[mandalaki]

Jag hade nog mer eller mindre kvävts om jag inte skrivit om mitt mående senaste dryga halvåret. Jag hade liksom bara suttit och varit ensammast i hela världen och bara ifrågasatt mitt existensberättigande. Genom att skriva har jag känt att jag finns (och får finnas). Och jag har fått stöttning och pepp av bussiga människor. Det är nästan den enda kontakten jag haft med omvärlden. Det har varit helt guld värt! Jag mår bättre idag. Det är tydlig skillnad mot i höstas då jag t.o.m. fick ta en vända till akutpsyk. Men det vete fan vad jag hade gjort utan Buke som hållit mig under armarna. Givetvis finns det saker kvar jag behöver jobba med men att slippa vara helt ensam underlättar.

Det där är något helt annat. Identiteten du har här inte sjuka Magiana. Du är Magiana som blev sjuk för ett tag sedan och skriver du om det. Innan skrev du om annat och det kommer du sannolikt att göra igen. Dina läsare här är dessutom inte bara andra sjuka och det märks att du i första hand vill få hjälp att bli frisk, inte få bekräftelse för att du är sjuk.

 

[Hyacinth]

Samtalsterapi - check
Motion - check
Meningsfull sysselsättning - check (vad du menar med meningsfull vet jag inte)
Lagom mycket krav - check

Jag har aldrig någonsin petat i mig lugnande i tid och otid.
Och vad menar du ens med missbruk, tror du att jag har ett missbruk?
Ja jisses...

Nej, jag menar inte att du har ett missbruk.
Meningsfull är upp till utövaren. Men man mår bra sv att göra saker. Men jag får inte fram vad jag menar. Jag säger inte att du gör fel.

 

[Hyacinth]

@Hyacinth - med ett klassperspektiv, så antar jag att du är införstådd med vilket otroligt privilegium det är att ens vän har råd att boka in en hos, vad jag antar dessutom är akuttid, privat psykolog.

Den här tråden och de senaste inläggen är problematiska på så många sätt, men jag orkar verkligen inte fördjupa mig. Den där spindeltråden ni balanserar på får ni spräcka själva. Men att fokusera så mycket på en enskild användare, dennes mående och dra slutsatser ifrån egentligen ingenting ger mig obehag.

Och @Saeta , jösses, sitt inte och försvara dig. Ryt ifrån istället. Vilka jävla antaganden och anspelningar det görs, jag hade gått i taket för länge sen.

Jag vet, det är helt otroligt. Och det var en enorm befrielse just då.

Jag är inte intresserad av saeta personligen, utan fenomenet i sig.

 

[MiniLi]

För mig när jag gick hos den psykologen som varit hittils den enda som jag fungerat med så hjälpte det genom att bara prata faktiskt. Sen gav han mig tips här och där, hjälpte mig reda ut lite tankar och känslor så jag kunde se lite samband, så jag kunde ev förebygga vissa beteenden. Det finns massor av olika varianter som fungerar för olika personer. Mitt självskadebeteende slutade näst intill helt pga av det, bara genom att prata. För vissa har det en väldigt bra effekt bara att få prata av sig och få lite respons och vägledning. Jag som aldrig pratar med någon om mitt mående får en otroligt lättande tillvaro när jag har någon jag kan prata med och dela med mig av vad gäller mina känslor. För dom tynger ner en fruktansvärt mycket.

Jag har inte någonstans skrivit att bloggande ersätter någonting. Däremot ett sätt att hantera livet på.
Jag har träffat alla möjliga psykologer, vissa som enbart sitter tysta och väntar på att jag ska prata, med andra ord innebar en timmas tysthet ibland flera gånger i rad, flera tusen kr för ingenting med andra ord. Sen en som pratade och ställde frågor och som också var den som jag trivdes bäst med som tillslut fick mig avslappnad nog att kunna prata om saker och ting. Sen finns ju spegelmetoden också som vissa använde, där kände jag mej enbart och endast dum och också slutade snabbt gå till.

Det är inte lätt att hitta någon som har en metod som fungerar för en, och har man inte råd att gå privat är det ännu mera omöjligt att hitta rätt typ av hjälp. Men det jag upptäckt genom åren är att det finns massor av olika metoder.

Jag tror vi talar om varandra lite, och hamnar bortanför där just den här frågan väcktes. Det var ju du (väl?) som skrev ngt om att man som sjuk ändå får berätta för vården i en jämförelse just kring att blogga/vlogga. Alltså att samma sak som man gör i sin blogg/vlogg gör man i vården.

Och just det där tyckte jag blev skevt. En blogg/vlogg är ju generellt en monolog med bara ens egna tankar osv. Det finns ingen interaktion med och den där interaktionen kan ju vara avgörande för att ta samtalet från ältande till nyanserad reflektion.

Jag vet också att terapeuter kan bete sig på många olika sätt, men en skicklig behandlare kan ju göra stor skillnad i ett samtal även om den säger ganska lite.

Ang de där som bara sitter tysta så känns det ju bara utdaterat.. Förstår att det inte var hjälpsamt!

OT: Hoppar in utan att ha läst allt - förlåt i förväg. Min fråga är förmodligen inte relevant i sammanhanget och i så fall är det bara att ignorera den.
Vad är det som avgör om behandlaren är aktiv och ställer frågor eller om behandlaren är tyst och väntar på att patienten ska prata?

Behandlare kan gå utgå från olika metoder mellan olika metoder skiljer det sig en del kring hur man agerar i samtalet. Sen kan det också handla om en anpassning till patientens problematik.
Och det här med att vänta på att patienten ska prata kan ju ske på många olika sätt