Sjukdomsvinst och psykisk ohälsa

[TinyWiny]

När det gäller ätstörningar är det helt uppenbart en sjukdom med roten i de ouppnåeliga skönhetsideal som dominerar vår kultur, framväxten av exempelvis pro ana-forum är ju bara ett ytfenomen i sammanhanget.

Där har du fel. Ätstörningar kan visserligen börja som en bantning men ouppnåeliga skönhetsideal är inte orsaken till ätstörningar. Däremot kan det vara en pådrivande faktor om man får beröm för att man har gått ner. Hur man "tar hand om" sin ångest är lika olika som människor är i övrigt. Ätstörningar är ett självskadebeteende bland väldigt många andra. Att anse att ätstörningar beror på något så ytligt som skönhetsideal är att inte förstå komplexiteten bakom ångestrelaterade handlingar och är att se ner på vissa sorters hanterande av ångest som någon ytlig skönhetshets. Om människor kunde förstå detta och se en ohälsosam avmagring på samma sätt som skärningar och andra självdestruktiva handlingar så vore så enormt mycket vunnet.

 

[Gnist]

Sjukdomsidentitet ser man ju exempel på både i övriga sociala media samt här inne lite nu och då och till följd av den så blir det också en form av sjukdomsvinst i form av alla " " "styrkekramar" osv. Det ger bekräftelse, en känsla av att vara sedd, att vara värd att bry sig om etc.

Vissa mår bättre av att dela med sig av måendet som en del i processen att bli frisk, medan det för andra bromsar tillfrisknandet eftersom de behöver den bekräftelsen, den omtanken, den känslan av att betyda något.
Svår balansgång på slak lina för omgivningen att navigera sig fram på, helt klart.

 

[Gnist]

När det gäller ätstörningar är det helt uppenbart en sjukdom med roten i de ouppnåeliga skönhetsideal som dominerar vår kultur, framväxten av exempelvis pro ana-forum är ju bara ett ytfenomen i sammanhanget.

Med tanke på hur länge ätstörningar och anorexi funnits (fanns även innan anorexi som etikett fanns), så stämmer ju inte ditt antagande. Eller menar du att de som frivilligt svalt sig själva på den tiden, innan anorxi fick ett namn och blev klassat som en sjukdom, när det inte fanns ens i närheten av tillgång till att matas med "ouppnåeliga skönhetsideal" inte hade anorexi?

 

[Con]

Där har du fel. Ätstörningar kan visserligen börja som en bantning men ouppnåeliga skönhetsideal är inte orsaken till ätstörningar. Däremot kan det vara en pådrivande faktor om man får beröm för att man har gått ner. Hur man "tar hand om" sin ångest är lika olika som människor är i övrigt. Ätstörningar är ett självskadebeteende bland väldigt många andra. Att anse att ätstörningar beror på något så ytligt som skönhetsideal är att inte förstå komplexiteten bakom ångestrelaterade handlingar och är att se ner på vissa sorters hanterande av ångest som någon ytlig skönhetshets. Om människor kunde förstå detta och se en ohälsosam avmagring på samma sätt som skärningar och andra självdestruktiva handlingar så vore så enormt mycket vunnet.

Ätstörningar har roten i skönhetsideal i den meningen att de inte skulle förekomma i någon nämnvärd utsträckning om inte det smala skönhetsidealet för kvinnor existerade. Det räcker med att jämföra med samhällen där idealet inte är/har varit att vara smal, eller där idealen inte varit lika starka och spridda, för att förstå att det stämmer. Det innebär inte att ätstörningar inte är komplexa ångestsjukdomar och självskadebeteenden. Att tala om skönhetsideal och hur de påverkar oss är inte heller ytligt, det rör sig ju om fenomen som är ytterst komplexa och i många fall ångestbringande för människor att förhålla sig till.

 

[MiniLi]

En fråga som jag tycker den här diskussionen aktualiserar är vad som egentligen orsakar psykisk ohälsa. Om man drar vissa synpunkter som framförs här till sin spets förefaller ju psykisk sjukdom närmast vara en social epidemi eller trend, något en person med psykisk ohälsa kan smitta andra med. Ännu mer obehagliga tycker jag antydningar om att man själv kan välja huruvida man vill "stanna kvar i sin sjukdom" eller inte är. Visst kan det finns sådana aspekter på psykisk ohälsa men de framstår som väldigt marginella sett till hela bilden.

Sätter man psykisk ohälsa i ett lite större sammanhang så kan man ju tydligt se ett samband mellan miljö, eller närmare bestämt olika typer av socialt utanförskap och psykisk ohälsa, till exempel är det ju rätt tydligt tydligt klarlagt att arbetslöshet är en vanlig orsak psykisk ohälsa. När det gäller ätstörningar är det helt uppenbart en sjukdom med roten i de ouppnåeliga skönhetsideal som dominerar vår kultur, framväxten av exempelvis pro ana-forum är ju bara ett ytfenomen i sammanhanget.

Jag tycker att det mesta talar för att psykisk ohälsa i hög grad är symtom på problem i samhället, och dessutom ofta en klassfråga, och ett individualiserande fokus som skuldbelägger enskilda individer för att romantisera kring och trigga andra till psykisk ohälsa känns med den utgångspunkten både osmakligt och begränsat. Ordet sjukdomsvinst ger mig nästan kalla kårar och är ett fenomen som det bara känns jättemärkligt att tillskriva betydelse i ett samhälle där ohälsa är bland det mest stigmatiserade (och för den delen förlustbringande) som finns.

Nu håller jag med till viss del om ditt resonemang, men jag undrar vad du har på fötterna kring dina teorier om orsak till psykisk ohälsa?
Det är tex inte så många kliniker eller forskare som skulle hålla med om att skönhetsideal ”uppenbart är roten till ätstörningar”.
Det finns delar i ditt resonemang som håller, men helhetsmässigt resonerar du i det här inlägget oerhört ytligt. Det är mer komplext än så.

 

[TinyWiny]

Ätstörningar har roten i skönhetsideal i den meningen att de inte skulle förekomma i någon nämnvärd utsträckning om inte det smala skönhetsidealet för kvinnor existerade. Det räcker med att jämföra med samhällen där idealet inte är/har varit att vara smal, eller där idealen inte varit lika starka och spridda, för att förstå att det stämmer. Det innebär inte att ätstörningar inte är komplexa ångestsjukdomar och självskadebeteenden. Att tala om skönhetsideal och hur de påverkar oss är inte heller ytligt, det rör sig ju om fenomen som är ytterst komplexa och i många fall ångestbringande för människor att förhålla sig till.

Som sagt, du har fel. Ätstörningar förekommer i alla kulturer och har förekommit i alla tider. Ätstörningar är så mycket mer än att vilja vara smal.

 

[Con]

Med tanke på hur länge ätstörningar och anorexi funnits (fanns även innan anorexi som etikett fanns), så stämmer ju inte ditt antagande. Eller menar du att de som frivilligt svalt sig själva på den tiden, innan anorxi fick ett namn och blev klassat som en sjukdom, när det inte fanns ens i närheten av tillgång till att matas med "ouppnåeliga skönhetsideal" inte hade anorexi?

Hur förklarar du att en så pass stor andel av dem som drabbas av ätstörningar är kvinnor om det inte är så att de i uppstått som en följd av skönhetsideal i samhället (som ju har en tradition av att drabba kvinnor hårdare än män)?

 

[MiniLi]

Ätstörningar har roten i skönhetsideal i den meningen att de inte skulle förekomma i någon nämnvärd utsträckning om inte det smala skönhetsidealet för kvinnor existerade. Det räcker med att jämföra med samhällen där idealet inte är/har varit att vara smal, eller där idealen inte varit lika starka och spridda, för att förstå att det stämmer. Det innebär inte att ätstörningar inte är komplexa ångestsjukdomar och självskadebeteenden. Att tala om skönhetsideal och hur de påverkar oss är inte heller ytligt, det rör sig ju om fenomen som är ytterst komplexa och i många fall ångestbringande för människor att förhålla sig till.

Du är faktiskt lite ute och cyklar. Klart att ideal finns med som en del i ätstörningsproblematik, men inte på det sättet du verkar tro.
Och som flera andra har skrivit så har det funnits ätstörningar i ”alla tider” oavsett hur skönhetsidealen har sett ut. Det samvarierar visserligen med en ”västerländsk levnadsstil” men det är troligen andra faktorer än just skönhetsideal som står för den stora delen av sambandet.

Skönhetsidealen är problematiska på många sätt, men det finns faktiskt inte evidens för att sambanden skulle se ut så som du beskriver.

 

[TinyWiny]

Hur förklarar du att en så pass stor andel av dem som drabbas av ätstörningar är kvinnor om det inte är så att de i uppstått som en följd av skönhetsideal i samhället (som ju har en tradition av att drabba kvinnor hårdare än män)?

I dagsläget vet man inte om det är så enligt den forskning jag har läst (@MiniLi är kanske mer uppdaterad?) Utan ätstörningar hos kvinnor är vad som har fokuserats på, forskats på. Väldigt många män lider också av diverse ätstörningar och mörkertalet oavsett kön är stort så man vet egentligen inte hur många det verkligen är som skulle få diagnosen ätstörning om de sökte hjälp.

 

[escodobe]

Ätstörningar har roten i skönhetsideal i den meningen att de inte skulle förekomma i någon nämnvärd utsträckning om inte det smala skönhetsidealet för kvinnor existerade. Det räcker med att jämföra med samhällen där idealet inte är/har varit att vara smal, eller där idealen inte varit lika starka och spridda, för att förstå att det stämmer. Det innebär inte att ätstörningar inte är komplexa ångestsjukdomar och självskadebeteenden. Att tala om skönhetsideal och hur de påverkar oss är inte heller ytligt, det rör sig ju om fenomen som är ytterst komplexa och i många fall ångestbringande för människor att förhålla sig till.

Nej
Det är fel. Att folk hanterar ångest genom mat har många olika orsaker och utryck.
Skönhetsideal är bara en mycket liten del av det.
Ditt resonemang är ungefär lika förenklat som att säga att man blir alkoholist för att öl är gott.

 

[Con]

Du är faktiskt lite ute och cyklar. Klart att ideal finns med som en del i ätstörningsproblematik, men inte på det sättet du verkar tro.
Och som flera andra har skrivit så har det funnits ätstörningar i ”alla tider” oavsett hur skönhetsidealen har sett ut. Det samvarierar visserligen med en ”västerländsk levnadsstil” men det är troligen andra faktorer än just skönhetsideal som står för den stora delen av sambandet.

Skönhetsidealen är problematiska på många sätt, men det finns faktiskt inte evidens för att sambanden skulle se ut så som du beskriver.

Vilka faktorer tror man då står för den stora delen av sambandet? Varför är en sådan majoritet av de drabbade kvinnor?

 

[MiniLi]

I dagsläget vet man inte om det är så enligt den forskning jag har läst (@MiniLi är kanske mer uppdaterad?) Utan ätstörningar hos kvinnor är vad som har fokuserats på, forskats på. Väldigt många män lider också av diverse ätstörningar och mörkertalet oavsett kön är stort så man vet egentligen inte hur många det verkligen är som skulle få diagnosen ätstörning om de sökte hjälp.

Män är överrepresenterade bland individer med hetsätningsstörning, en ätstörningsdiagnos man inte fokuserat på tidigare.
I övrigt vet man nog inte med säkerhet vad som styr könsuppdelningen, men en rimlig gissning är att socialiseringsstrukturer spelar in.

 

[Con]

I dagsläget vet man inte om det är så enligt den forskning jag har läst (@MiniLi är kanske mer uppdaterad?) Utan ätstörningar hos kvinnor är vad som har fokuserats på, forskats på. Väldigt många män lider också av diverse ätstörningar och mörkertalet oavsett kön är stort så man vet egentligen inte hur många det verkligen är som skulle få diagnosen ätstörning om de sökte hjälp.

Visst finns det män som lider av ätstörningar, men är det så orimligt att anta att den viktigaste anledningen till att man fokuserat på ätstörningar hos just kvinnor är att det är dessa som faktiskt har insjunknat i högst grad?

 

[Sezziyanen]

Hur förklarar du att en så pass stor andel av dem som drabbas av ätstörningar är kvinnor om det inte är så att de i uppstått som en följd av skönhetsideal i samhället (som ju har en tradition av att drabba kvinnor hårdare än män)?

Riktigt så enkelt är det inte heller.

https://www.psychiatry.org/newsroom...-disorders-differences-in-young-men-and-women
https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2696560/
https://www.nationaleatingdisorders.org/learn/general-information/research-on-males
https://www.google.se/amp/s/amp.the...ng-disorders-in-men-rise-by-70-in-nhs-figures

 

[Petruska]

Som sagt, för att det är relevant för mig att veta. Det kanske inte är det för dig, men för mig är det det.

Mig gör det arg faktiskt. Jag tycker överlag att folk är dåliga på att ta ett steg tillbaka och lyssna utan klampar gärna in med sina ovälkomna kommentarer och fördomar. I min relation med en psyksjuk så ärligt talat vadade jag fram genom alla fördomar om oss, och om honom. Vi hade fullt upp med att hålla karln vid liv hemma i perioder och ändå kunde jag inte gå ut i sociala sammanhang utan att få höra syrliga kommentarer om oss. För att folk trodde, gissade, spekulerade och dömde. Trots att vi hade det tillräckligt tufft med sjukdomarna så var ärligt talat fördomarna och snacket lika tufft i perioder. Det knäckte mig, för det är en mycket sjuk människa folk pratade om. Jag önskar att folk kunde veta om vilken skada de gör när de far fram inom områden som de har bristande vetskap inom. Ja, inte sagt om dig alltså utan som svar på att bemöta okunskap.

Det är väl därför jag väljer mina diskussioner. Det är känsligt helt enkelt, och även om det är välmenat så klarar jag inte av att bemöta trubbiga åsikter och fördomar. Jag kan göra det när vi pratar politik, hundträning eller dylikt. Men inte när vi pratar om mitt livs pers. Med det sagt så tycker jag att Buke som allra oftast håller hög nivå på diskussionerna.

Det tycks ju vara väldigt olika. Antingen är det olika i olika sociala miljöer, eller så är det olika hur man själv reagerar på omgivningen, eller en kombo (det sista är väl mest troligt).

Jag känner inte igen något alls av det du skriver vad gäller omgivningens syn på partner till en svårt deprimerad person. Absolut inget. Min erfarenhet är att alla har en erfarenhet (eller flera) att dela. Och så är det ju ofta när man pratar om saker, psykiskt lidande intar ingen särställning där. Snarare: om jag nämner mitt syskonbarn faller det sig naturligt att den jag pratar med nämner sina syskonbarn, i förekommande fall. Och så vidare.

Jag skulle heller aldrig säga att samtalsämnet är känsligt, ej heller tabuerat. Mitt "problem" handlar inte om tabun eller om vad som är "olämpligt" att prata om - det problem jag ser handlar om vad personer bygger sin identitet, självbild och sociala roll på. Psykisk ohälsa är inte den säkraste grunden för det bygget, då jag tycker mig se att det snarare försvårar än underlättar tillfrisknande.

Men som jag ser det har det väldigt lite med tabun att göra, och det har inget med att man inte bör prata om jobbiga saker att göra. Jag far efter helt andra processer.

 

[escodobe]

Min uppfattning är att diskussioner om eventuell sjukdomsvinst och sjukdomsidentitet (Både fysiskt och psykiskt) kan bli missförstådd om man tror att det är så enkelt och linjärt som att "den sjuke vill inte bli frisk". Det är givetvis mycket mer komplext än så. En svårare sjukdom påverkar så väldigt många faktorer både för individen och dom runt om.

 

[Grazing]

Jag har två vänner som vägrar bli friska för de får så mycket vinster av att vara sjuka. Det är tragiskt.

Hur då? Vilka alla vinster?

 

[TinyWiny]

Visst finns det män som lider av ätstörningar, men är det så orimligt att anta att den viktigaste anledningen till att man fokuserat på ätstörningar hos just kvinnor är att det är dessa som faktiskt har insjunknat i högst grad?

Varför är det rimligt? Många ser på ätstörningar som du, det handlar om skönhetsideal, som något man vill uppnå. Ätstörningar ses i och med det också av vissa som något kvinnligt, som en svaghet. Att man låter sig styras av samhällets förväntningar till den grad att man gör sig själv illa. Den manliga könsrollen förbjuder mannen från att vara svag för det är ju kvinnligt, alltså söker de inte hjälp precis som i många andra fall av psykisk ohälsa för det är ju inte manligt att vara "svag", dvs. mänsklig med mänskliga känslor. Därför är männen överrepresenterade i självmordsstatistiken. (Herregud, det här inlägget ger mig spykänslor. Fy tusan att könsrollerna är så vidriga )

 

[Grazing]

Visst finns det män som lider av ätstörningar, men är det så orimligt att anta att den viktigaste anledningen till att man fokuserat på ätstörningar hos just kvinnor är att det är dessa som faktiskt har insjunknat i högst grad?

Jag tror dom har fått mera uppmärksamhet pga att det är dom som märks och söker hjälp i större utsträckning. Man kan ju vara rejält sjuk i ätstörningar trots att det kanske inte alltid är uppenbart om man ser på kroppen.

 

[Singoalla]

Det tycks ju vara väldigt olika. Antingen är det olika i olika sociala miljöer, eller så är det olika hur man själv reagerar på omgivningen, eller en kombo (det sista är väl mest troligt).

Jag känner inte igen något alls av det du skriver vad gäller omgivningens syn på partner till en svårt deprimerad person. Absolut inget. Min erfarenhet är att alla har en erfarenhet (eller flera) att dela. Och så är det ju ofta när man pratar om saker, psykiskt lidande intar ingen särställning där. Snarare: om jag nämner mitt syskonbarn faller det sig naturligt att den jag pratar med nämner sina syskonbarn, i förekommande fall. Och så vidare.

Jag skulle heller aldrig säga att samtalsämnet är känsligt, ej heller tabuerat. Mitt "problem" handlar inte om tabun eller om vad som är "olämpligt" att prata om - det problem jag ser handlar om vad personer bygger sin identitet, självbild och sociala roll på. Psykisk ohälsa är inte den säkraste grunden för det bygget, då jag tycker mig se att det snarare försvårar än underlättar tillfrisknande.

Men som jag ser det har det väldigt lite med tabun att göra, och det har inget med att man inte bör prata om jobbiga saker att göra. Jag far efter helt andra processer.

Ja, det ter sig olika som sagt. Jag skulle gärna berätta mer, men känner att jag ger ut för mycket privat information om expartnern då. Men det var inte elakheter, utan okunskap om hans sjukdomar och ofta omsorg av mig som inte föll väl ut.

Jag förstår att du far efter helt andra processer och har inga problem alls med att diskutera sjukdomsvinst i denna tråd. Det jag reagerade på var att vi började prata om att dela med sig av sin psykiska ohälsa och att diskussionen snabbt gled in på sjukdomsvinst. Jag tror ju som sagt att problemet med att folk inte delar med sig är extremt mycket större. Men nu har vi ju en tråd om just detta fenomen, och det är jätteintressant att läsa.