Sjukersättning eller av andra skäl är utanför arbetslivet/studier

Lillefrun

Trådstartare
Halloj,
Jag blev sjukskriven direkt efter gymnasiet och fick sen med tiden aktivitetsersättning. När jag fyllde 30 år så fick man ju inte ha kvar den, sökte då sjukersättning men fick avslag, har haft sjukpenning i 1,5 år nu och i april sökte jag sjukersättning igen och nu verkar det vara på gång att jag ska få det. Handläggaren på FK jag pratade med sa det kanske inte rakt ut men hon sa liksom i förbifarten att det kommer bli ett beslut med positivt besked men att beslutet inte är helt slutgiltigt men som sagt, allt hon sa tyder på att jag får sjukersättningen. Jag har då varit sjukskriven/aktivitetsersättning sen jag var 19 och nu är jag 31, 12 år och om jag får sjukersättning innebär det ju att jag inte behöver tvingas ut i något jag inte klarar (har försökt både studier och jobb).

I vissa perioder klarar jag inget alls, andra klarar jag lite mer men det handlar mest om att orka med min hund/snart två hundar och gå till psykiatrin och att träffa vänner/familj ibland men bara en av dom sakerna per dag, förutom hunden då som måste tas omhand, under dom piggare perioder tränar vi mycket jag och hunden, mycket mental träning och trick och rallylydnadsmoment plus lite saker som gör vardagen lättare.

Nu kommer min stora dröm nästa lördag, min nya valp som jag ska träna och tävla med. Planen är att både träna och tävla rallylydnad med båda hundarna, valpen i nybörjare först och avancerad med min äldre hund så där har jag skaffat mig lite utmaningar och ha något att kämpa för, något jag villl klara och ser fram emot men som också är på mina villkor eftersom jag inte orkar gå hela kurstillfällena eller inte alls, men det är ingen som tvingar mig.

Så mina dagar kretsar kring hundlivet och promenader, ljudböcker, fotografera och redigera bilder, se serier och träffa dom viktiga människorna i mitt liv (får sålla rejält för att jag inte orkar med dom som inte är så nära men vill ses för att orka med dom jag verkligen vill och större delen av tiden är jag trots allt ensam så ljudböckerna kan ibland vara den enda mänskliga rösten jag hör). Så fyller jag mina dagar och med valp lär det bli fullt upp ett bra tag.

Hur lever ni som är hemma på dagarna? Som har sjukersättning, gått i pension, är sjukskrivna, arbetslösa osv? Är ni nöjda med era vardagsrutiner? Blir ni uttråkade? Vad prioriterar ni och varför? Längtar ni efter något annat? Jag skulle så gärna vilja studera och jobba framöver och är så ledsen för att det inte går. Men jag var som mest rastlös första tiden sjukskriven innan jag förstod att det finns ett liv utan skola, jobb och dom krav från samhället som jag inte klarar av och ärligt så förstår och vet jag att jag inte kan eller ska jobba och gör allt för att få mitt liv att gå runt bara i vardagen.

Tips på saker att göra även om man inte har så stor ork? Jag klarar inte att läsa pga noll koncentration så där blir det ljudböcker. Vad är det bästa i er vardag även om det så klart inte är det man vill att vara utanför skola/jobb?
 
Jag fyllde 30 förra året och skulle söka sjukersättning efter att ha haft aktivitetsersättning i ca 11 år, fick ett stort jävla nej, så det ärendet med min överklagan åkte till förvaltningsrätten där det ligger ännu...
Men skam den som ger sig osv - jag skickade in en ny ansökan innan sommaren, och nu väntar jag på utredningssamtal med FK. Sen får vi se om det blir avslag igen eller om de faktiskt har förstått att jag inte kommer att bli frisk och arbetsför oavsett vilka insatser som görs och beviljar ersättningen. Det känns som att mitt liv är på standby tills det händer eftersom både psyket och ekonomin blivit så lidande det senaste året.

Jag har daglig verksamhet genom LSS, men det är några få timmar i veckan och är mest för att jag inte ska bli totalt isolerad hemma. Inte för att det hjälper så jättemycket, för jag har väldigt lite gemensamt med de andra brukarna så det blir mest att jag pratar med handledarna den tid jag är där...
Jag har blivit så mörbultad av alla krav och förväntingar på att jag efter x antal påtvingade arbetsprövningar magiskt ska kunna jobba som vem som helst, så drömmar har fått prioriteras bort för att fokusera på ren överlevnad.

Jag längtar efter en egen hund, och har gjort hela livet, men det har inte blivit av eftersom jag aldrig lyckas bestämma vad för ras jag ska ha, eller hitta någon omplacering som passar. Pga min problematik klarar jag inte längre resor så jag är tyvärr väldigt låst när det gäller uppfödare, och det försvårar såklart mycket.
Jag gjorde ju en egen rasvalstråd på hundforumet här för ett tag sedan men ångrar det ännu. Jag har kollat in några av förslagen jag fick där men inget känns självklart, och jag fick intrycket av att vissa nog egentligen tyckte att jag borde skaffa ett mjukisdjur istället. Så nu sitter jag mest och dividerar med mig själv om jag ska ge upp den där idiotiska drömmen eller inte. :down:

Jag saknar också hästeriet något enormt, men jag är alldeles för fet för att rida nuförtiden, så jag har ingen bra lösning på det problemet. Det är iofs ganska mycket trav-aktivitet här i trakterna så tanken på att gå en körkurs har slagit mig, bara för att få uppleva samvaron med hästar igen. Men det får vi se om det blir något av, jag läste ju på om kusklicens osv och såg en del saker jag upplevde som direkt diskriminerande gentemot personer med t ex Aspergers som jag har, så jag tappade sugen rätt ordentligt.

Det jag gör när jag verkligen inte orkar (läs: för det mesta) är att endera ligga på soffan och spela TV-spel, oftast med musik i lurarna eftersom det alltid har en lugnande effekt att ha självvalda låtar på. Eller så sätter jag mig och tecknar en stund, det är något som alltid har fått mig att släppa alla andra tankar och bara fokusera på skapandet. Jag har börjat med ljudböcker nyligen, men har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar konceptet än, om det är bra eller anus beror ju så himla mycket på vem som läser och många är verkligen jättetråkiga. :cautious:

Kort sagt är jag inte alls speciellt nöjd med tillvaron, och det känns som att jag mest sitter och glor på internet i min ensamhet. Och inte ens online lyckas jag knyta nya kontakter eller få vänner, så det är egentligen lika meningslöst som allt annat. Ett klassiskt fall av "shit life syndrome", som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.
 
Jag promenerar mycket med hunden och fotar en hel del. Åker till stallet ett par dagar i veckan, är väl det som jag orkar och hinner med. Inget spännande liv men det duger.
 
Det blir mest att jag är hemma och ser på tv eller play, lyssnar på musik ibland och skriver brev/kort. Var på bio häromdagen och blev så trött och fick väldigt ont så har mest vilat sen dess.
Närmaste veckorna har jag ett möte i veckan att gå på (dietist, hab, psyk). Det kanske inte låter mycket men för mig är det väldigt utmattande.

Skulle gärna vara mer aktiv men det slår bara tillbaks. :(
 
Jag fyllde 30 förra året och skulle söka sjukersättning efter att ha haft aktivitetsersättning i ca 11 år, fick ett stort jävla nej, så det ärendet med min överklagan åkte till förvaltningsrätten där det ligger ännu...
Men skam den som ger sig osv - jag skickade in en ny ansökan innan sommaren, och nu väntar jag på utredningssamtal med FK. Sen får vi se om det blir avslag igen eller om de faktiskt har förstått att jag inte kommer att bli frisk och arbetsför oavsett vilka insatser som görs och beviljar ersättningen. Det känns som att mitt liv är på standby tills det händer eftersom både psyket och ekonomin blivit så lidande det senaste året.

Jag har daglig verksamhet genom LSS, men det är några få timmar i veckan och är mest för att jag inte ska bli totalt isolerad hemma. Inte för att det hjälper så jättemycket, för jag har väldigt lite gemensamt med de andra brukarna så det blir mest att jag pratar med handledarna den tid jag är där...
Jag har blivit så mörbultad av alla krav och förväntingar på att jag efter x antal påtvingade arbetsprövningar magiskt ska kunna jobba som vem som helst, så drömmar har fått prioriteras bort för att fokusera på ren överlevnad.

Jag längtar efter en egen hund, och har gjort hela livet, men det har inte blivit av eftersom jag aldrig lyckas bestämma vad för ras jag ska ha, eller hitta någon omplacering som passar. Pga min problematik klarar jag inte längre resor så jag är tyvärr väldigt låst när det gäller uppfödare, och det försvårar såklart mycket.
Jag gjorde ju en egen rasvalstråd på hundforumet här för ett tag sedan men ångrar det ännu. Jag har kollat in några av förslagen jag fick där men inget känns självklart, och jag fick intrycket av att vissa nog egentligen tyckte att jag borde skaffa ett mjukisdjur istället. Så nu sitter jag mest och dividerar med mig själv om jag ska ge upp den där idiotiska drömmen eller inte. :down:

Jag saknar också hästeriet något enormt, men jag är alldeles för fet för att rida nuförtiden, så jag har ingen bra lösning på det problemet. Det är iofs ganska mycket trav-aktivitet här i trakterna så tanken på att gå en körkurs har slagit mig, bara för att få uppleva samvaron med hästar igen. Men det får vi se om det blir något av, jag läste ju på om kusklicens osv och såg en del saker jag upplevde som direkt diskriminerande gentemot personer med t ex Aspergers som jag har, så jag tappade sugen rätt ordentligt.

Det jag gör när jag verkligen inte orkar (läs: för det mesta) är att endera ligga på soffan och spela TV-spel, oftast med musik i lurarna eftersom det alltid har en lugnande effekt att ha självvalda låtar på. Eller så sätter jag mig och tecknar en stund, det är något som alltid har fått mig att släppa alla andra tankar och bara fokusera på skapandet. Jag har börjat med ljudböcker nyligen, men har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar konceptet än, om det är bra eller anus beror ju så himla mycket på vem som läser och många är verkligen jättetråkiga. :cautious:

Kort sagt är jag inte alls speciellt nöjd med tillvaron, och det känns som att jag mest sitter och glor på internet i min ensamhet. Och inte ens online lyckas jag knyta nya kontakter eller få vänner, så det är egentligen lika meningslöst som allt annat. Ett klassiskt fall av "shit life syndrome", som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.
Jag tror att vi skulle kunna vara bra kompisar om vi bodde nära varandra, känner igen mig i mycket och det jag inte känner själv kan jag sätta mig in i och förstå vad du menar (tror jag, kan ju inte veta exakt hur du känner så klart).

Det finns dom som verkar tro att bara för att man har psykiska problem eller Asperger så passar man inte för att ha hund. I mina bra tider går jag ganska mycket med hunden, ett tag gick jag flera timmar per dag, 4-5 timmar, nu går jag ca 2 timmar per dag med honom, orkar inte gå så där som förr, ibland blir det lite mindre ibland mer men tränar mentalt med honom varje dag förutom ibland när inget fungerar, det kan vara små saker och korta stunder men han får oftast göra något i alla fall och om jag känner att han behöver aktiveras hemma men inte har ork så gömmer jag hans mat så får han leta efter den och kämpa för att få ut den ur olika material där jag virat in maten typ som i filtar eller tröjor eller i handdockor. Förstår inte varför man skulle vara en dålig djurägare pga Asperger.

Du ska inte ge upp din dröm om hund, det kommer att lösa sig, kanske inte nu direkt, men nu är ju ung, du har ett långt liv framför dig och en dag kommer du hitta rätt ras och rätt individ som passar dig. Jag tror angående ras att man får acceptera att ingen ras är perfekt, att det finns saker man älskar med rasen och annat man kanske inte tycker lika bra om. Jag har några kriterier rasen måste uppfylla, den ska inte fälla, vara liten, lättlärd, social och gosig. Jag har en powderpuff nu och på lördag blir det en liten nakenfis som är släkt med min puff som flyttar hit. Jag har alltså bestämt mig för att ha två kineser. Jag funderade på pudel också men tillsist valde jag ännu en kines. Jag har älskat kineserna sen jag var 10 år och var i Stockholm med mormor och kusinerna och min bror och såg en kinesisk nakenhund, den var så vacker, hade sådan utstrålning och elegans att jag blev kär i rasen direkt fast majoriteten av alla verkar tycka dom är äckliga vilket jag verkligen inte förstår. Nackdelen med kineserna är att dom är väldigt känsliga men det är också en fördel för det gör dom lättlärda och mjuka att träna med. Jag tränar och tävlar rallylydnad och där är kineserna perfekta eftersom dom älskar att träna, om det inte regnar för då finns det ingen ras som blir så miserabel och inte har den minsta lilla gnuttan jobb längtan.

Vad i travvärlden stötte du på?

Angående ljudböckerna så håller jag med, om det är rätt inläsare är det underbart men vissa böcker jag vill lyssna på klarar jag inte av för att inläsaren har en så otroligt irriterande röst. Men jag älskar konceptet och på två månader har jag nog lyssnat på 15-20 böcker plus att jag lyssnar mycket på poddar, att stoppa in en pod eller ljudbok i öronen och gå en promenad med hunden är något som gör mig lugn när jag har ångest.

Musik är inte min sak, jag lyssnar hellre på prat. Och rita, där är jag värdelös, typ på den nivån att jag kan göra streckgubbar...

Jag sitter också mycket vid datorn, läser forum, sätter på serier och dokumentärer och förr följde jag bloggar men har tillräcklig med mitt eget liv så nu kanske jag läser några bloggar varannan/var tredje månad.

Jag kan vara nöjd med min vardag ibland men hata det andra perioder. Just nu i och med längtan efter valpen är det mycket bättre. Pratade med min lillebror i telefon och han blev helt förvånad när han hörde mig. "Vad pigg du låter! Du låter glad, nu blir jag glad, jag har inte hört dig så där, har du fått en ny medicin? Oavsett vad det är, fortsätt så, jag vill höra den där rösten igen" Haha, intressant när alla omkring mig tror att jag bara kan vara glad pga mediciner, säger lite om mitt vanliga grundtillstånd :D :o
 
Det blir mest att jag är hemma och ser på tv eller play, lyssnar på musik ibland och skriver brev/kort. Var på bio häromdagen och blev så trött och fick väldigt ont så har mest vilat sen dess.
Närmaste veckorna har jag ett möte i veckan att gå på (dietist, hab, psyk). Det kanske inte låter mycket men för mig är det väldigt utmattande.

Skulle gärna vara mer aktiv men det slår bara tillbaks. :(
Förstår vad du menar, att varje möte eller sak tar all energi. Det gör att jag bara går till vården en gång i veckan också och istället har telefonkontakt en gång i veckan med dietisten men även om det är telefonmöte så suger det energi både långt innan och efter. Varje sak föregås av ångest. Ska jag ställa alarmet på 10.03 eller 10.05? Exakt när ska jag äta äpplet för att vara klar i exakt den tiden jag bestämt, varken tidigare eller senare.

Bio går jag ärligt talat mest på för andras skull men låtsas som om jag gillar den men kan inte fokusera och vill bara att filmen ska vara slut,har fått panikattacker och fått springa ut ur salen.

Jag försöker göra saker jag med men kan känna som dig, att det slår tillbaka. Jag är därför numera noga med att göra max en sak per dag och ha dagar utan planer. Om jag varit på psykiatrin på förmiddagen kan jag inte handla eller träffa någon senare den dagen fast mötet är slut vid 12 och jag rent konkret har hela dagen kvar men att jag inte orkar mer.
 
Men det får vi se om det blir något av, jag läste ju på om kusklicens osv och såg en del saker jag upplevde som direkt diskriminerande gentemot personer med t ex Aspergers som jag har, så jag tappade sugen rätt ordentligt.

Vad var det i kraven som du uppfattade som diskriminerande?
Har ganska nyligen själv gått den kursen och uppfattade det som inkluderande, så jag tycker det vore intressant om du kunde peka på vad som du uppfattar som exkluderande.
 
Vad var det i kraven som du uppfattade som diskriminerande?
Har ganska nyligen själv gått den kursen och uppfattade det som inkluderande, så jag tycker det vore intressant om du kunde peka på vad som du uppfattar som exkluderande.

Jag har haft en väldigt stressande vecka och är dessutom på väg att bli förkyld, så jag orkar inte gå in särskilt djupt på det här. Men jag reagerade bland annat på att det i hälsoformuläret för att ha licens fanns en rad om psykiska sjukdomar där bland annat Aspergers stod som exempel. Det gav mig en dålig magkänsla, som att de anser att har man den diagnosen är man automatiskt labil och behöver starka motargument för att få köra. Dessutom är det inte ens en psykisk sjukdom, så den hör inte hemma under den rubriken.

Ska jag ens våga mig på att anmäla intresse för någon kurs så är det viktigt att jag inte känner mig otrygg redan när jag undersöker vilka möjligheter som finns. Så det sket sig redan på steg ett där - det känns som att det brister i kunskap hos de som utformat kraven, och jag orkar inte vara den förbannade autisten som ska omvända de ovetande ännu en gång.
 
Jag har haft en väldigt stressande vecka och är dessutom på väg att bli förkyld, så jag orkar inte gå in särskilt djupt på det här. Men jag reagerade bland annat på att det i hälsoformuläret för att ha licens fanns en rad om psykiska sjukdomar där bland annat Aspergers stod som exempel. Det gav mig en dålig magkänsla, som att de anser att har man den diagnosen är man automatiskt labil och behöver starka motargument för att få köra. Dessutom är det inte ens en psykisk sjukdom, så den hör inte hemma under den rubriken.

Ska jag ens våga mig på att anmäla intresse för någon kurs så är det viktigt att jag inte känner mig otrygg redan när jag undersöker vilka möjligheter som finns. Så det sket sig redan på steg ett där - det känns som att det brister i kunskap hos de som utformat kraven, och jag orkar inte vara den förbannade autisten som ska omvända de ovetande ännu en gång.
Det står visserligen "eller diagnos som till exempel ADHD, DAMP eller Aspergers syndrom?"

Så dom menar inte att asperger är en sjukdom.
 
Det står visserligen "eller diagnos som till exempel ADHD, DAMP eller Aspergers syndrom?"

Så dom menar inte att asperger är en sjukdom.

Petitesser, jag tycker att det faktum att de buntar ihop dem alla under en rubrik talar sitt tydliga språk. Det, och att de överhuvudtaget tycker att ens eventuella diagnoser är nödvändiga att ta upp i sammanhanget. Det känns som en stor risk för att man blir ansedd olämplig pga sådan information; det vore verkligen inte första gången någon med NPF har råkat ut för liknande, oavsett om deras förmåga till aktiviteten faktiskt är påverkad eller ej.
 
Petitesser, jag tycker att det faktum att de buntar ihop dem alla under en rubrik talar sitt tydliga språk. Det, och att de överhuvudtaget tycker att ens eventuella diagnoser är nödvändiga att ta upp i sammanhanget. Det känns som en stor risk för att man blir ansedd olämplig pga sådan information; det vore verkligen inte första gången någon med NPF har råkat ut för liknande, oavsett om deras förmåga till aktiviteten faktiskt är påverkad eller ej.
Fast diagnosen kan ju ha betydelse, för många har ju mer eller mindre problem som kanske inte lämpar sig för sådana situationer. Det är ju ett otroligt stort spann i dom diagnoserna. Vissa har näst intill omärkbara problem medans vissa har större problem som gör att dom inte passar i alla situationer. Trots allt så har man ju fått diagnosen av en anledning. Så det är all rätt att dom behöver veta det.
 
Förut brukade jag sticka och virka väldigt mycket men får liksom inte ro till det och läste massor av korsord. Kanske ska ta fram något att virka för jag har en pläd på gång, eller en korsordstidning innan min ångest blir för stark. Jag känner mig för trött för en långpromenad men för rastlös för att bara sitta i soffan. Så något måste jag göra men har noll inspiration. Läser igen böcker om valpar och unghundar och en bok om asperger bland kvinnor, lättlästa böcker så kanske kan fokusera 5-10 minuter om jag har tur. Och min ljudbok, kanske ska jag lyssna på den och virka lite, boken är så spännande. Fast det är en sån där dag man bara vill ska vara slut 😪
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 512
Senast: sjoberga
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
3 987
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Jag är sedan en tid tillbaka sjukskriven på grund av utmattningssyndrom, och har från flera håll fått höra att jag ska "ge mig själv tid...
7 8 9
Svar
161
· Visningar
11 240
Senast: MML
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 188
Senast: manda
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp