Små barn och d-ö-d-e-n

[lingonben]

Ja, bokstaverat så att de små barnen inte ens ska behöva höra ordet "död". Så uttryckte sig en grannbekant till mig när jag och nästan-treåringen var där. Hennes barn hade fått en DVD av sin farmor och i första avsnittet d-o-g huvudpersonens mamma. Barnet hade enligt uppgift inte fattat vad det gick ut på, och inte frågat något heller. Jag blir lite förvånad över att ordet "död" och "dog" inte ens fick sägas högt i barnens närvaro. Är det egentligen en bra väg att gå? Jag menar inte att man ska fläska på med onödiga detaljer när barnen inte frågar om det, för mycket och för tidigt. Men att helt gömma, sopa under mattan och låtsas som att döden inte finns, nej, det känns väldigt konstigt för mig. Hur gör jag den dag min treåring frågar var hans farfar är? "Han är död", okej, hur mycket behöver jag förklara efter det?

Jag tog inte upp det till diskussion hos bekantingen, för vi är på helt olika kurs vad gäller mycket inom barnuppfostran. Fast jag kanske borde frågat henne hur hon tänkte göra och sen göra tvärtom

 

[vindvissla]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Sam är 2 och har redan sett rätt så många döda kaniner och råttor och fåglar och annat dött som man kan hitta när man bor på landet. Din granne kommer få problem sen, tror jag. Det är mycket bättre att vara ärlig.

Nåt annat som irriterar mig är när föräldrar ska smyga iväg istället för att säga "hejdå, nu går jag och handlar, vi ses om en stund". Vad är poängen liksom, man gör bara barnen osäkra...

 

[Hyacinth]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Klok du

Död är naturligt, och jag tycker inte man ska hymla med det.
Vet man om det blir det inte lika läskigt.

Och jag håller med, man talar om att man går, men att man kommer tillbaka.
Man smyger inte iväg, det är opålitligt.

 

[Hyacinth]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Nu missade jag att svara på frågan:

Svara på det han frågar.

Han kan nöja sig med ett : han är död, eller så vill han ha ett förklaring utöver detta.

Sen om du säger himlen eller inte är upp till dig. Jag tycker man ska svara så sant man kan, men man behöver ju inte fläska på med alla detaljer. Att säga att farfar sover som en del gör tycker jag är fel, att sova och att vara död är inte samma sak.

 

[lingonben]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Ah, såklart! Jag tänkte inte alls på att han faktiskt sett döda möss (stora coola saker som kaniner och råttor har vi aldrig fått syn på här). Vi får ha ett litet snack när det blivit varmare och katterna lämnar döda näbbmöss efter sig. Latkatterna går ju knappt ut nu när det är katt...

 

[lingonben]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Nä precis, jag vill inte jämföra död och sömn när jag pratar med såhär små barn. Känns som att det skulle kunna lägga grunden för riktigt rejäla sömnproblem ("om jag somnar DÖR JAG ")

 

[Modett]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Ett svårt ämne, men håller med dig om att det inte är något man vinner på att mörka. Min systerdotter på 3 år förlorade sin pappa för lite knappt en månad sedan. Om än döden är svår för henne att begripa, så verkar hon förstå själva innebörden.

 

[mik]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Oj, hon kommer nog att få problem senare...
Jag har en dotter som blev dödfixerad vid ca 2 års ålder och hon är även nu vid 6 år väldigt faschinerad (stavas?) av döden och pratar mkt om det. Hon har sett döda smådjur och även varit med vid slakt (inte vid själva dödandet) och vi har ett par hästar som dött under åren.

I början var jag lite orolig men nu ser jag det bara som en fördel, hon ser det som något naturligt med döden. Hon har även fattat att när man dör finns man inte mer och att det är sorgligt. Hon vet att kött kommer från döda djur och att vi slaktar djur för att äta dom. Hon bröt tex glatt nacken av en abborre, som vi skulle ta hem och grilla, i sommras när vi metade med kommentaren att " Mamma, den måste dö snabbt annars lider den, djur ska inte lida i onödan". Då blev jag stolt, anndra hade kanske blivit chockade.....

Nu bor vi på landet med jägare i familjen och då blir det kanske mer naturligt. Men jag tror absolut på att vara så ärlig som möjligt och svara så ärligt som möjligt på barns frågor utan att gå in på detaljnivå.

 

[Bebben]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Döden är en del av livet, och därför anser jag att min son ska få veta om någon dör eller ej.

Hans morfar är död, sen långt innan han föddes (Dog när jag var 16) och när han frågade efter sin morfar runt 2 års åldern, då hans bästis pratade om sin - så förklarade jag att morfar var död, och när han frågade varför så sade jag att han var väldigt sjuk.
Jag besparar honom detaljerna ett tag till, för honom räcker det med att veta att han var sjuk och sen dog. Inte att han var bipolär och tog livet av sig medan jag försökte rädda honom..

Han vet om att folk kan dö i olyckor och av sjukdom, och att djuren kan bli gamla, sjuka eller skada sig illa kanske..

I hans värld så dör man, sen blir man begraven och då flyger man upp till himlen och månen. Han har bestämt sig för att dom döda finns på månen, och kan titta ner på oss. Jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån, för jag har aldrig nämnt det faktiskt.
Så numera svarar han till andra folk "Min morfar finns uppe på månen, så han tittar alltid på mig. Han är död, det är därför han är där"

(Dryga 3½ år gammal)

 

[Ela]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Döden är en del av livet och ärlighet varar längst.

Det går inte att skydda barnen från döden förr eller senare stöter man på detta antingen i form av anhörig eller husdjur. Det bästa för barnen är att vara ärlig angående döden, besvara de frågor som ställs på ett enkelt sätt. Ge dem den information de ber om varken mer eller mindre.

Hur gärna vi än vill kan vi inte skydda våra barn från livet eller döden förr eller senare kommer de att komma i kontakt med döden och det hjälper inte att man väntar.

En annan sak är att man ska vara tydlig när man pratar om döden med barn. När man är död är man död, hjärtat slår inte, man hör inget, ser inget och känner inget, bara kroppen (skalet) är kvar.
Det är viktigt att inte krångla till det och att blanda i hop döden med ord som somna in, gå bort osv.

Jag brukar använda mig av beskrivningen att kroppen är som en puppa och när man dör lämnar man puppan och flyger iväg. Kvar här är bara puppan och fjärilen den har flugit iväg.

 

[Gnarpis]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Det finns fler saker som folk mörkar. Jag tycker det är korkat att mörka saker oavsett vad det är, man får garanterat bekymmer senare.
En sak jag reagerat på är föräldrar som blir arga (eller stressade, kanske ) av att deras barn pillar på snoppen/snippan och säger att det är fult eller nåt annat idiotiskt.

 

[Nasseman]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Barn har förr eller senare frågor om döden - oavsett om det rör en älskad kanin, släkting eller någon annan. Jag tycker man ska ta sig tid att prata när frågan dyker upp. Hur man ska takla det beror nog lite på hur barnets tankegångar går.
Nu har mina barn tonåringar men jag minns att barnen hade massor av frågor när prinsessan Diana dog (och begravningen sändes på TV). Man kan nog diskutera det mesta med barn -bara man försöker hålla sig saklig och inte gå in på detaljer.

 

[Luna10]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Vår 1-åring var med i höstas när vi slaktade myskankor. Han satt i sin vagn och skrattade när yxan föll. Hemskt kan tyckas. Men han tycker det är roligt att se på när man hugger ved också. Och de myskankorna har vi ätit av hela vintern. Inget konstigt med det.

Och häromdagen var vi och hälsade på hos bekanta som har får, lamningen i full gång. I en hink låg ett dött lamm som varit för svagt. Med lock på men nyfiken i en strut skulle ju dit och lyfta på det. Han kollade, jag sa att det är dött och inget mer med det.

Skulle aldrig falla oss in att hymla med sånt.

Och det där med att "smyga" ut är ju bara korkat. Man säger vart man ska och att man kommer tillbaka om en stund. Sen att barnet kanske inte bryr sig så mycket om det har intressantare saker på gång (typ bläddra i traktorbroshyrer med farfar), det är en annan sak.

 

[Lamborghini]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Sam är 2 och har redan sett rätt så många döda kaniner och råttor och fåglar och annat dött som man kan hitta när man bor på landet. Din granne kommer få problem sen, tror jag. Det är mycket bättre att vara ärlig.

Nåt annat som irriterar mig är när föräldrar ska smyga iväg istället för att säga "hejdå, nu går jag och handlar, vi ses om en stund". Vad är poängen liksom, man gör bara barnen osäkra...

Finns nåt värre Folk som gör världens affär av att "nu GÅR mamma" - springer o säger "hej då" 18 ggr o verkligen understryker att "jag försvinner nu".

Döden: Hade GRYM dödsångest när jag var liten upp till så sent som 16. Dock var det mer okontrollerbart när jag var liten såklart. Usch, kommer ihåg allt fortfarande. Inte roligt.

 

[jerseyko]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

När vi åt vildsvin i helgen berättade Rasmus att pappa pangat den och att den låg i garaget
Har en tavla på min farfar som är död, Rasmus säger att gammelfarfar bor i molnen.

Jag tror barn fixar döden bättre än oss, för vi föreställer oss att dom inte förstår. Men dom förstår mer än vi gör, men tänker kanske inte om döden på samma sätt.

Jag tycker oxå att barn inte ska behöva höra död, men är något dött så är den död. En människa, ett djur. Men man behöver inte dra in döden i massa annat "Kittlar du mig så dödar jag dig!" som hot t.ex.

 

[lingonben]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

*sista knappen*

Tack för alla svar! Skönt att höra att det inte generellt mörkas, jag blev lite orolig ett tag att jag missat något där. Jag var tvungen att fundera några varv extra igårkväll varför det irriterade mig att ordet inte ens fick nämnas. Men så kom jag på att jag är färgad av att ha varit hos min farfar småbrukaren mycket på sommaren som barn. Och jag minns att jag då var helt obekymrad över döda djur och dödsbegreppet överhuvudtaget. Tyckte att min mamma var jättefånig som blev arg på min farfar över att det hängde en död kråka som fågelskrämma i jordgubbslandet så att jag kunde se den. Eller att jag visste om att alla lammen som betande nere vid sjön skulle slaktas till hösten, utom lillbagglammet. Sånt tyckte hon var totalt olämpligt för mig att veta.

Nu efter att ha fått barn är jag däremot enormt mycket känsligare. Brr, bara detdär som Modett skrev om treåringen som mist sin far får mig gråtfärdig. Och jag har gråtit massor över de två småbarnsmammor här i stan som dött i år. Därför kan jag med nånslags maggropskänsla förstå varför grannen vill mörka. Om jag kunde så skulle jag ju vilja skydda mina barn från all smärta och hålla dem säkra och friska i en liten bubbla. Men det går ju inte, då blir jag värsta sortens curlingförälder, och förbereder dem dåligt för att klara livet på egen hand.

Sen kanske jag ska förtydliga att barnens farfar inte dött nu precis, han är borta sen länge. Men förstfödingen har sett att andra barn blir hämtade av farmor och mormor på dagis, och inte han för vi har inga släktingar i stan. Därför har han funderat massor över var hans farmor är. Det är ju lätt att svara på - hon bor långt bort och vi ska hälsa på henne i påsk. Men jag går och väntar på att farfarsfrågan ska dyka upp. Nu har jag dock en plan, tack vare Buke Dvs titta på de döda mössen som katterna kommer med och förklara död till skillnad från levande. Sen vänta in farfarsfrågan och berätta att han också är död. Inte ge mer detaljer förrän barnet frågar vidare.

 

[lingonben]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Finns nåt värre Folk som gör världens affär av att "nu GÅR mamma" - springer o säger "hej då" 18 ggr o verkligen understryker att "jag försvinner nu".

Balans åt både hållen är bra! Smyger man ut förstör man barnens förtroende så att de vill vakta på föräldrarna hela tiden. Och med dedär hysteriavskeden så stirrar man ju upp de stackars barnen något otroligt!

 

[jerseyko]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Säg att farfar bor i himlen med Pippi Långstrumps mamma

 

[Tscabo]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Små barn hanterar döden på andra sätt än vi vuxna. Det är viktigt att låta barnen få utrymme att fråga och fundera om det om någon närstående dött. Det viktigaste är att förklara vad som kommer hända på t ex begravning "Mamma kommer gråta väldigt mycket, eftersom hon är ledsen, men det är inget farligt".
Sen ska man inte tvinga ungar att prata om det heller, om de inte vill. Vissa blir helt galna och ska tvinga barnen att berätta vad de känner och det ska tjatas. De flesta ungar tänker mycket på det istället och låter frågorna komma sedan.

 

[Lena Furberg]

Sv: Små barn och d-ö-d-e-n

Dödsrädslan brukar nog komma lite senare, vid 3 är man ofta rätt cool och oroar sig inte så mycket, kring 5 ungefär brukar barn börja fundera lite djupare på sånt här. Då hjälper det inte ifall dom varit med vid slakt eller sett döda djur etc, det är en annan femma när dom börjar fundera på sin egen död eller föräldrarnas t.ex.
En liten "tro" på nåt fint efter döden kan hjälpa, om man nu tycker det är okej. Min egen dotter hade under en period en fruktansvärt oro inför döden, men så fick hon en dag se Astrid Lindgrens film "Bröderna Lejonhjärta", med storyn om Nangijala - och det hjälpte henne nåt enormt! Nu är hon snart 10 och pratar fortfarande om Nangijala. När mormor dog fick dottern följa med in och ta farväl av henne där hon låg, fint uppklädd och med en blomma i handen. Hon la en regnbågsteckning på mormors mage. Inte vet jag om det hjälpte henne, men hon blev absolut inte skrämd av det hela.
De flesta människor, även vuxna, har nog en dödsrädsla av något slag, såvida man inte är djupt troende. Det är naturligt antar jag.