Sorgen över att inte vara hästmänniska

[hästtjejen45]

Jag har faktiskt varit i din sits. Jag hade häst hela livet fram tills jag var runt 20. Sen kom karriär plugg osv. Sen en rejäl kollaps. Jag levde helt isolerad utan häst i 8 år för att min PTSD och sociala fobi tog över helt. Men jag gick i terapi och rev av plåstret genom att köpa en häst och idag jobbar jag och lever normalt. Jag är snarare översocial idag. Jag kan säga så här. Hur det än känns så är enda sättet att göra det du får ångest av och göra det tills hjärnan fattat att det inte kommer hända något. Därför måste man hitta rätt ställe för rehabilitering. Jag har varit övertydlig och öppen med att jag har social fobi och då har folk generellt sett bemött mig därefter. Jag har helinackordering och gör bara det jag tycker är mysigt och roligt. Jag åker dit efter insläpp så jag slipper folk och bara får mysa med hästen. Ibland känner jag mig social och åker dit när alla andra är där.
Men jag levde alltså isolerad i en lägenhet i 8 år. Enda gångerna jag kom ut var till min medryttarhäst men ägaren ställde sjukt orimliga krav. Jag tröttnade på allt. Du kommer att behöva prata med människor under ditt liv. Jag skulle säga att stallmiljön är perfekt för dig att öva upp dina sociala förmågor. Jag tror inte på "det går inte" och "jag kan inte". Det mesta går, det är bara olika svårt. Det är svårt för dig och jag vet hur det känns. Men de bästa upplevelserna i livet finns på andra sidan om rädslan. Du måste bara över guppet. Bor du i min region är du välkommen att pyssla med min häst på kvällstid. Jag finns där, vi behöver inte prata. Jag kan skriva en lapp med instruktioner.

 

[Heimi]

känner enorm igen mig i vad du skriver, är också väldigt tyst (autismdiagnos) och fick APL via LSS här i Tyresö.

Om du tror att du kan bli behörig absolut hör med LSS i din kommun så du kanske du kan bli behörig till dagsverksamhet och du kan höra med stall/ridskolorna i din omnejd om dom tar APL vilket vissa gör och då kommer du in i miljön igen med folk som också vet om din diagnos osv.

Jag är den mest högfungerande i min grupp vilket är svårt i sig då stallpersonalen har haft lite svårt att lita på min kompetens men jag har ganska snabbt ändå ''bevisat'' att jag kan och har börjat få bli ledsagare till ponnyridning vilket jag hoppas kan leda till mer då att bara vara nära hästar är ju något som jag saknat.
Dom i stallet vet också om min diagnos/att jag är just TYST men svarar osv när jag blir pratad med och dom är snälla tjejer.
Jag går ju mest själv vilket fungerar för mig med då gruppaktiviteter är väldigt stressigt.

Men så det kan vara värt att pröva lss i din kommun! speciellt när du har svårigheter som är diagnoserad och det behöver inte vara autism heller (som du skrev att du inte hade) för att bli beviljad till dagsverksamhet/arbetspraktik.
Jag hoppas att det löser sig snabbt!

 

[rethymno]

kanner igen mig. Mycket i det du beskriver dig som stammer in pa mig ocksa. Aven om det inte prmart ar det som satter kappar i hjulet for mitt hastliv. Tyvarr finns det bara ett stall dar jag bor och av olika anledningar kan jag inte rida/vistas dar langre. Gar sonder varje dag av att inte kunna vara runt hastar. Saknar det sa otroligt mycket och det kanns som om en stor bit av mig saknas. Kommer nog aldrig kunna kanna mig tillfreds i ett liv dar hastar inte kan inga alls...

 

[Nepenthe]

Är övertygad att om du kan i skrift beskriva för andra vad du berättat här kommer flera vara intresserade av din hjälp. Tävlingsstall eller som medryttare. De kanske tar lite tid men de är inte all omöjligt!

Jag vet inte vad som hänt med mig men självförtroendet runt hästar är inte så bra fast jag ridit hela mitt liv. Tycker de är jobbigt när folk tittar på mig när jag rider t.ex och sen i stora stall påverkas jag av allas tyckanden. Och många tycker ju olika så känns som de alltid blir fel
Längtar alltid tillbaka till hästar och jag är inte så pratglad direkt. Vill bara ut i skogen med dem främst.