Stress

[Lindon]

Hur hanterar ni stress? Klarar ni av stress? Jag märker att jag inte längre kan hantera stress. Det går överstyr. Blir arg, pulsen går upp i max, får svårt att andas. Idag är en sån dag. Är hemma med barnet, en ledig dag men ångesten sitter i halsen. Försöker meditera men t.om det är svårt.

Är en sån person som alltid gjort tusen saker samtidigt, aldrig suttit stilla. Fick höstdepression för x antal år sen och äter escitalopram 10 mg sen dess. Då var jag ganska på botten,levde med konstant ökad oro över mina hästar t.ex. Gått i terapi i perioder då det varit värre,oftast på hösten.

Var hemma med min son i 3 år (lätt bästa året i mitt liv) och studerade ännu ett år för att byta bransch, från stressigt vårdjobb till kontorsjobb. Nu märker jag med mig själv att jag håller på att halka in i stressen igen, bara av att ha jobbat i snart ett år. Har två jobb varav det ena är ett familjeföretag som jag sköter allt administrativt i. Det gör att min chef (min styvfar) förväntar sig att jag är tillgänglig 24/7. Nu har jag inte själv satt ner foten då man är den duktiga som jämt ställer upp och släpper allt jag har i mina händer för att kolla nån grej som behöver kollas...

Nu känner jag att det börjar vara nog. Har ibland lust att bosätta mig i en koja mitt i skogen med min familj och hund utan internet,jobb och sociala medier. Utan att vilja märker jag att coronahysterin skapar en liten gnagande oro fast jag inte vill.

Vad gör man? Yoga brukar jag göra, förutom då jag är som mest stressad och "inte hinner" - då man egentligen behöver den som mest. Meditera borde jag få in som daglig vana. Sover gör jag, massor. Motionera fick jag upp lusten till igen innan viruset stängde gymmet. Gå ut med hunden blir bara kaos nu och ingen avslappning med stressad hund som drar... han läser av mig och reagerar själv med stress då jag har mina sämre perioder, vilket såklart gör att jag får jäkligt dåligt samvete. För att inte tala om min stackars man och son som får dras med mina utbrott... funderar på att söka terapihjälp igen då det värsta lagt sig med coronan.. andra tankar? Att gå in i väggen känns inte längre som en lång bit bort

 

[Fraggel_Tess]

Daglig rask och lång promenad hjälpte mig när jag mådde som värst. Inga ursäkter bara ut och gå intalade jag mig. När jag väl kom iväg så kändes det bättre. Pussel är en grej som får mig att varva ned.

 

[Asko]

Tråkigt svar men ordna upp det som orsakar stressen! Det kommer att finnas kvar oavsett vad man gör för att råda bot på själva stressen. Om jag tolkar dig rätt så orsakar familjeföretaget mest stress? Sätt begränsningar, dvs tider där du är "på" jobbet, och säg att du vill hålla dig till dem. Att du behöver det, att du inte orkar fortsätta som du gör. Punkt.
Svårt att släppa, och man vill gärna vara duktig - det förstår jag till fullo. Men var duktig på de tider som du är "på" jobbet, inte hela tiden.

Om du har två jobb som du jobbar 100% på så är det inte konstigt att du blir stressad också. Har du möjligheten att sänka tiden på det andra jobbet? För två 100% jobb borde ju innebära två heltidsjobbs löner, och ned till 150% borde du kunna åtminstone sänka.

Tråkigt och barskt svar kanske. Men jag tror att det är det bästa som råder bot på din stress.

 

[Asko]

Själv har jag blivit mera gråtmild med åren Men det är definitivt viktigt att kunna sätta gränser då och säga att nu är det nog, jag kan inte mera än si och så.

Personligen om jag blir gråtmild på jobbet pga något så tar jag en lång paus eller åker hem för dagen. Ibland behövs det lite andetag för sig själv, eller att inse att det var en dålig dag just den dagen och börja om på nytt nästa dag.

 

[Lindon]

Tråkigt svar men ordna upp det som orsakar stressen! Det kommer att finnas kvar oavsett vad man gör för att råda bot på själva stressen. Om jag tolkar dig rätt så orsakar familjeföretaget mest stress? Sätt begränsningar, dvs tider där du är "på" jobbet, och säg att du vill hålla dig till dem. Att du behöver det, att du inte orkar fortsätta som du gör. Punkt.
Svårt att släppa, och man vill gärna vara duktig - det förstår jag till fullo. Men var duktig på de tider som du är "på" jobbet, inte hela tiden.

Om du har två jobb som du jobbar 100% på så är det inte konstigt att du blir stressad också. Har du möjligheten att sänka tiden på det andra jobbet? För två 100% jobb borde ju innebära två heltidsjobbs löner, och ned till 150% borde du kunna åtminstone sänka.

Tråkigt och barskt svar kanske. Men jag tror att det är det bästa som råder bot på din stress.

Nej jobbar lite på 100% tillsammans. Båda jobben är väldigt säsongsbetonade.

Jag vet att jag borde satt ner foten för länge sen men man fortsätter som man gjort...

 

[Monkie]

Hur hanterar ni stress? Klarar ni av stress? Jag märker att jag inte längre kan hantera stress. Det går överstyr. Blir arg, pulsen går upp i max, får svårt att andas. Idag är en sån dag. Är hemma med barnet, en ledig dag men ångesten sitter i halsen. Försöker meditera men t.om det är svårt.

Är en sån person som alltid gjort tusen saker samtidigt, aldrig suttit stilla. Fick höstdepression för x antal år sen och äter escitalopram 10 mg sen dess. Då var jag ganska på botten,levde med konstant ökad oro över mina hästar t.ex. Gått i terapi i perioder då det varit värre,oftast på hösten.

Var hemma med min son i 3 år (lätt bästa året i mitt liv) och studerade ännu ett år för att byta bransch, från stressigt vårdjobb till kontorsjobb. Nu märker jag med mig själv att jag håller på att halka in i stressen igen, bara av att ha jobbat i snart ett år. Har två jobb varav det ena är ett familjeföretag som jag sköter allt administrativt i. Det gör att min chef (min styvfar) förväntar sig att jag är tillgänglig 24/7. Nu har jag inte själv satt ner foten då man är den duktiga som jämt ställer upp och släpper allt jag har i mina händer för att kolla nån grej som behöver kollas...

Nu känner jag att det börjar vara nog. Har ibland lust att bosätta mig i en koja mitt i skogen med min familj och hund utan internet,jobb och sociala medier. Utan att vilja märker jag att coronahysterin skapar en liten gnagande oro fast jag inte vill.

Vad gör man? Yoga brukar jag göra, förutom då jag är som mest stressad och "inte hinner" - då man egentligen behöver den som mest. Meditera borde jag få in som daglig vana. Sover gör jag, massor. Motionera fick jag upp lusten till igen innan viruset stängde gymmet. Gå ut med hunden blir bara kaos nu och ingen avslappning med stressad hund som drar... han läser av mig och reagerar själv med stress då jag har mina sämre perioder, vilket såklart gör att jag får jäkligt dåligt samvete. För att inte tala om min stackars man och son som får dras med mina utbrott... funderar på att söka terapihjälp igen då det värsta lagt sig med coronan.. andra tankar? Att gå in i väggen känns inte längre som en lång bit bort

Med åren har jag märkt att jag behöver mer återhämtning än tidigare. För mig innebär återhämtning inget annat än vila - också en sak som suttit långt inne. Jag har alltid hävdat att jag kopplat av med motion men nu funkar det inte längre utan träning får räknas som en aktivitet där jag behöver återhämtning.

Tycker också du ska prata med din styvfar om att du behöver fasta arbetstider och inte fixar att vara ständigt tillvaro. Om du inte redan har det, kanske en mobil för bara jobb som stängs av så han inte kontaktar dig på din privata om jobb.

 

[Asko]

Nej jobbar lite på 100% tillsammans. Båda jobben är väldigt säsongsbetonade.

Jag vet att jag borde satt ner foten för länge sen men man fortsätter som man gjort...

Gränser är det som behövs tror jag. Så att man får tider där man känner att man kan totalt koppla bort jobbet utan att behöva tänka på det. Annars går man lätt runt med dåligt samvete för att man inte fokuserar hela tiden på sitt jobb, medan med bestämda tider så kan man säga åt sig själv att nä det är faktiskt inte jobbtid nu och därför ska man inte tänka på jobbet.

Lättare sagt än gjort jag vet, men jag tror verkligen att det är ett av de viktigaste sakerna du kan göra.

 

[parellikusken]

Förr klarade jag att ha tusen bollar i luften utan problem alls.
Nu gråter jag så fort jag blir minsta stressad. Konstruktivt.

 

[Lindon]

Tack för era svar! Telefonen som ringer konstant är en stress, blir irriterad bara av att höra att den ringer. Ska ta upp det med min styvfar om bestämda jobbtider samt att jag själv blir bättre på det.

 

[Saigon]

Tack för era svar! Telefonen som ringer konstant är en stress, blir irriterad bara av att höra att den ringer. Ska ta upp det med min styvfar om bestämda jobbtider samt att jag själv blir bättre på det.

Ja, att styra upp det och sätta gränser är jätteviktigt. Våga göra sig onåbar (för jobbet) när dagen är slut.

Långa, varma bad. Joggingturer i långsamt tempo. Andas in vårluften.

 

[Myzan87]

Jag har ställen som är frizoner som ex i stallet, där jag inte svarar på mejl, ringer eller svarar när det ringer. Svarar bara för att fråga om det är viktigt så inte någon har skadat sig eller dött.

sen tydliga gränser - till exempel jobbet har inte i sängen och göra.

avsätt tid, åk iväg och promenera och använd en plats för att förknippa med lugn och ro.

 

[BernT]

Själv har jag blivit mera gråtmild med åren Men det är definitivt viktigt att kunna sätta gränser då och säga att nu är det nog, jag kan inte mera än si och så.

Personligen om jag blir gråtmild på jobbet pga något så tar jag en lång paus eller åker hem för dagen. Ibland behövs det lite andetag för sig själv, eller att inse att det var en dålig dag just den dagen och börja om på nytt nästa dag.

Jag blir gråtmild om jag gör något fint för någon, för att jag tycker att jag är en sån himla fin människa då så jag blir typ rörd av mig själv

Just stress har jag inga direkta problem med, har jobbat i stressiga branscher/jobb och när andra tycker det är stressigt/såå mkt så tycker jag det är no problemo och betar av allt raskt och bra.

 

[Lovisaleonora]

Vad gör man?

Växer upp och sätter gränser. Skit i yoga, promenader och allt annat, det är jättebra men kommer inte att hjälpa.

Det enda sättet är att sätta gränser. Mot andra, mot dig själv. Du får inte ta på dig. Du klarar inte av att ta på dig den mängden du gör.

Det går att sätta gränser till andra utan att vara otrevlig. "Ja, det kan jag kolla, jag gör det på måndag". Du behöver inte säga nej, men var tydlig med vad du kan erbjuda.

 

[Lindon]

Läser allt och begrundar. Direkt tänker jag "ja MEN.." men jo. Allt stämmer. Man sätter ner foten innan det är för sent. Tack! Tar till mig allt

 

[Asko]

Jag blir gråtmild om jag gör något fint för någon, för att jag tycker att jag är en sån himla fin människa då så jag blir typ rörd av mig själv

Just stress har jag inga direkta problem med, har jobbat i stressiga branscher/jobb och när andra tycker det är stressigt/såå mkt så tycker jag det är no problemo och betar av allt raskt och bra.

Jag blir gråtmild efter jag blivit arg, vilket inte hjälper direkt utan då blir jag ju irriterad på mig själv också

Jag reagerar starkt på andras humör. Är andra stressade så blir jag lugn, men det gäller tvärtom också Jag får påminna mig om att jag reagerar på andras känslor när jag funderar varför andra inte känner likadant som jag. För om de hade gjort det så hade jag troligen känt motsatsen
Så praktiskt! Not

 

[Raderad medlem 19815]

Växer upp och sätter gränser. Skit i yoga, promenader och allt annat, det är jättebra men kommer inte att hjälpa.

Det enda sättet är att sätta gränser. Mot andra, mot dig själv. Du får inte ta på dig. Du klarar inte av att ta på dig den mängden du gör.

Det går att sätta gränser till andra utan att vara otrevlig. "Ja, det kan jag kolla, jag gör det på måndag". Du behöver inte säga nej, men var tydlig med vad du kan erbjuda.

Tough love! Men jag håller helt med. Lösningen är att ändra på problemet.

 

[Snubbelfot]

Stress är ett vitt begrepp, jag tror att ”lagom” stressnivå är väldigt individuellt. Själv har jag alltid haft en självbild av hög stresstålighet och hög simultankapacitet, och ofta sökt mig till situationer och sysselsättningar/arbeten med den karaktären. Så även idag, men jag märker att stresståligheten är lägre idag än tidigare i livet. Faktum är att jag kan ringa in en specifik period på drygt 2 månader av extrem jobbstress för ca 8 år sedan, som avgörande. Situationen var strängt taget inte mänsklig, och det tog ett halvår (inkl en månad ledigt direkt efteråt) att komma hyfsat på banan igen. Efter dess är jag märkbart mindre stresstålig.