(TW)När får man ge upp?

[the_connemara]

Det verkar inte troligt att jag någonsin kommer kunna jobba. Så jag kommer bara ta av andras skattepengar så länge jag lever. Och allt stöd jag behöver, alla resurser soM jag behöver nyttja. Det kostar samhället så mycket pengar. Och resurser som kunnat läggas på andra.

Jag som åtminstone fortfarande arbetar gör det GLADELIGEN för er som för tillfället eller aldrig gör det och jag är verkligen inte ensam om att känna så!! ❤❤❤

 

[Myzan87]

Man kan bidra på många sätt till samhället. Ibland är det genom att ge ett gott råd, en uppmuntran, dela med sig av sina erfarenheter osv. Det är saker som kan göra skillnad för andra människor. Vi har olika roller och det innebär att din roll också är värdefull

Anmäl exet, det kanske inte gör skillnad i det förflutna men det kan göra skillnad för framtiden, för både dig och för andra.

 

[A_NN_A]

Det verkar inte troligt att jag någonsin kommer kunna jobba. Så jag kommer bara ta av andras skattepengar så länge jag lever. Och allt stöd jag behöver, alla resurser soM jag behöver nyttja. Det kostar samhället så mycket pengar. Och resurser som kunnat läggas på andra.

Anledningen till att jag betalar skatt är att ditt liv ska kunna fungera, utan att du arbetar.
Jag önskar snarare att det fungerade bättre. Resurserna är dina att nyttja. Stödet är ditt. Skattepengarna är dina.

 

[sjoberga]

Det verkar inte troligt att jag någonsin kommer kunna jobba. Så jag kommer bara ta av andras skattepengar så länge jag lever. Och allt stöd jag behöver, alla resurser soM jag behöver nyttja. Det kostar samhället så mycket pengar. Och resurser som kunnat läggas på andra.

Varför ska de läggas på andra när du har behovet? Oavsett om du någonsin kommer att kunna förvärvsarbeta eller inte så är du lika mycket värd. Det finns massor av sätt att bidra till ett bättre samhälle, små och stora. Sen kanske inte förvärvsarbete i någon omfattning är så långt borta som du tror, om du bara får rätt hjälp och förutsättningar. (Har en hel del personliga erfarenheter av NPF och autism - och ibland blir man tokig på att hjälpen är så svår att uppbringa och få till - men när den väl hittats, finns där och fungerar så har det blivit riktigt bra.)

Och jag har personer med NPF/autism i min omgivning som man definitivt känner att hade fler varit mer som dom så hade världen varit en mycket bättre plats.

Hoppas verkligen att du hittar en väg till trygghet nu och rätt hjälp så att du kan vända de där tankarna. Du är min medmänniska i detta ibland tokigt svåra liv och är värd att få komma till en fungerande situation.

 

[Nebraska]

Orkar inte skapa ngt anonymt konto. Jag är INTE akut självmordsbenägen så ingen behöver ringa polisen på mig.

Mitt ex låter mig inte vara. Under det året vi var tillsammans utsatte han mig för misshandel i form av psykisk, ekonomisk och sexuell karaktär. Han är en klassisk narcissist. Konstan otrogen. Jag tog mig ur efter ett år. Men han låter mig fan inte vara ifred. Jag blockerar alla nummer han kontaktat mig från. Blockerar alla nya konton han skapar och kontaktar mig på.

Jag har haft kontakt med psykiatrin sen barndomen. Utreddes nyss för autism och även om allt pekar på det så har jag för svår PTSD för att kunna fastställa diagnos i dagsläget. Han skulle sjukskriva mig på studs.
Har aldrig haft ett jobb pga min psykiska ohälsa. Jag är bara en parasit på samhället som går på försörjningsstöd. Går även på stödsamtal hos vuxen soc pga händelserna med exet. Väntar på traumabehabdling som börjar i höst (!!). Har kommit till punkten då jag tänker polisanmäla exet för trakasserierna. Men det tar ännu mer resurser och kommer såklart inte ge något i slutänden.

Jag känner att jag bara tar och tar och tar av samhällets resurser. Utan att någonsin kunna ge något tillbaka. Att avsluta det hela är inte någon akut impulsgrej för mig. Har haft dessa tankar i många år. Och åter igen- nej, jag tänker inta ta livet av mig här och nu. Men jag ser det som ett väldigt praktiskt alternativ lite längre fram. Jag väntar mest bara på att bägaren ska rinna över. Vilket den kommer göra när det såklart inte kommer bli något kontaktförbud.

Fy fan vad less jag är på utvecklingen i det här landet när människor som har det tufft får det att kännas som man vore en parasit. Vi är alla människor och vi hjälps åt. En lever livet på en räkmacka och andra inte.

 

[Migo]

"Från var och en efter förmåga till var och en efter behov".

Ingen är en parasit, inte ens de svinrika som svindlar till sig både pengar och boende samtidigt som de kastar skit på "bidragstagare".

Jag betalar gladeligen skatt så du kan ha en bra tillvaro, människor ska inte behöva vara "samhällsnyttiga" för att få ha det bra!!

 

[tanten]

Vi har ett socialförsäkringssystem i Sverige. Just för att kunna ge även de svagare ett värdigt liv.
Det är ett demokratiskt fattat beslut - att vårt samhälle ska se ut så.

Jag har brottat med de där tankarna också. I min barndom var mantrat att den som inte arbetar ska inte äta, inte ens dricka rent vatten.

så småningom insåg jag att jag gör massor av samhällsnytta även under de perioder när jag inte haft avlönat arbete. Jag har gjort en hel del för att bidra till samhället, genom ideellt arbete, deltagande i demokratin etc.

Som en god vän sa - hon vill göra skillnad. Allt ska vara lite annorlunda än om hon inte varit där.

Vi gör alla lite skillnad i andra människors liv. Det är värt massor. Svårt att se om man är mitt i depressionens mörker, men sant.

Minns så tydligt en rubrik i i DN för många år sedan. Det handlade om självmord.
För varje död person finns hundra ledsna.

 

[tanten]

Vi har ett socialförsäkringssystem i Sverige. Just för att kunna ge även de svagare ett värdigt liv.
Det är ett demokratiskt fattat beslut - att vårt samhälle ska se ut så.

Jag har brottat med de där tankarna också. I min barndom var mantrat att den som inte arbetar ska inte äta, inte ens dricka rent vatten.

så småningom insåg jag att jag gör massor av samhällsnytta även under de perioder när jag inte haft avlönat arbete. Jag har gjort en hel del för att bidra till samhället, genom ideellt arbete, deltagande i demokratin etc.

Som en god vän sa - hon vill göra skillnad. Allt ska vara lite annorlunda än om hon inte varit där.

Vi gör alla lite skillnad i andra människors liv. Det är värt massor. Svårt att se om man är mitt i depressionens mörker, men sant.

Minns så tydligt en rubrik i i DN för många år sedan. Det handlade om självmord.
För varje död person finns hundra ledsna.

What? Massa gillanden på ett inlägg som var menat som pepp till @YlvaG .

Hoppas alla hjärtan var till TS

 

[Piaff]

Vi har ett socialförsäkringssystem i Sverige. Just för att kunna ge även de svagare ett värdigt liv.
Det är ett demokratiskt fattat beslut - att vårt samhälle ska se ut så.

Jag har brottat med de där tankarna också. I min barndom var mantrat att den som inte arbetar ska inte äta, inte ens dricka rent vatten.

så småningom insåg jag att jag gör massor av samhällsnytta även under de perioder när jag inte haft avlönat arbete. Jag har gjort en hel del för att bidra till samhället, genom ideellt arbete, deltagande i demokratin etc.

Som en god vän sa - hon vill göra skillnad. Allt ska vara lite annorlunda än om hon inte varit där.

Vi gör alla lite skillnad i andra människors liv. Det är värt massor. Svårt att se om man är mitt i depressionens mörker, men sant.

Minns så tydligt en rubrik i i DN för många år sedan. Det handlade om självmord.
För varje död person finns hundra ledsna.

Jag ser mycket av den kursiverade inställningen i forum med mycket amerikaner, de har det så inpräntat i sin kultur att man ska arbeta och betala för sig själv, beskriver man vårt system fräser de ”det är inte gratis, ni betalar massa skatt!” och blir helt förfärade om man uttrycker att man inte har något emot att betala skatt för att möjliggöra att hela samhället får vård, skola, försörjningsstöd och så vidare. Såg en som uttryckte att han hellre betalade tusentals dollar i månaden i privata försäkringar än riskerade att nån annan kunde få nytta av skattepengar. Ett sånt samhälle vill inte jag leva i, jag skulle gärna se ännu mer socialförsäkringar.

 

[YlvaG]

Det känns inte ens som någon idé att anmäla trakasserierna och hoten och den psykiska misshandeln. Kvinnor i ännu större fara än mig får ju inte hjälp.

 

[athena_arabians]

Det känns inte ens som någon idé att anmäla trakasserierna och hoten och den psykiska misshandeln. Kvinnor i ännu större fara än mig får ju inte hjälp.

Fast jo, det är värt att anmäla. Jag anmälde en stalker för en herrans massa år sedan (långt innan dagens stalkerlagar) och polisen tog det på allvar och tyckte det var bra att jag anmälde. Nu blev det nedlagt (vilket jag visste, det fanns inte tillräckligt att gå på) men hade det eskalerat var det bra att ha så mycket som möjligt på honom.

Min arbetsgivare tog det på allvar också, när jag stängde fick kollegan jag stängde med se till att jag åkte iväg först och vi var även en person extra vid stängning veckorna efter det här hände.

 

[Verdandi]

Det känns inte ens som någon idé att anmäla trakasserierna och hoten och den psykiska misshandeln. Kvinnor i ännu större fara än mig får ju inte hjälp.

Du får klappa dig själv på axeln. Var din egen vän och se att du har varit otroligt stark som har lyckats ta dig ut ur en destruktiv relation.

Om du vill så ring kvinnojouren för stöttning och för att få prata av dig med någon vettig.

Även om din anmälan inte leder någonvart så är det ändå en markering att beteendet inte är Ok.

 

[Anemone]

Det känns inte ens som någon idé att anmäla trakasserierna och hoten och den psykiska misshandeln. Kvinnor i ännu större fara än mig får ju inte hjälp.

Jo, det gör skillnad. Skulle de lägga ner, så gör det skillnad för andra. Det bidrar till att synliggöra ett problem som behöver mer resurser.

Förstår om du inte orkar, men hoppas du kan hitta stöd till att göra det i alla fall.

 

[JohannaB]

Jag fick en gång lära mig att sätta ”någon annan” i min situation och sen känna efter vad jag tyckte om den personens situation.
Kanske värt att testa?
Om du tänker på mig (eller på din granne/skolkamrat/släkting) som pga ohälsa inte kan jobba. Tänker du då att det vore rimligt att de skulle göra något så drastiskt som det du tänker vore en lösning för dig själv?
Jag känner mig helt säker på att du inte tänker så om andra, och då brukar nästa känsla vara att ”nä men jag kan vara hårdare med mig själv än mot andra” men då var nästa steg i det att påminna sig om att man sätter ett exempel. Talar jag illa om mig själv, gör elaka saker mot mig själv osv så kommer jag att göra det lättare för folk som ser upp till mig eller som ser mig iaf att göra likadant mot sig själva….

JAG tyckte det här var ett rätt jobbigt uppvaknande men sedan jag lärde mig tänka så här, och jag grät floder under de där dagarna, så har jag blivit snällare med mig själv. För jag vill att andra ska vara snälla med sig själva.

 

[Nebraska]

Det händer ju ibland att man får höra någon "skämta" om någon mindre lyckligt lottad människa eller beklaga sig över vad denne människa "kostar" samhället. Då får de ett arg öga och svaret "Du är bara en stroke från att hamna där själv. Du verkar ha glömt det."

 

[Roheryn]

Det känns inte ens som någon idé att anmäla trakasserierna och hoten och den psykiska misshandeln. Kvinnor i ännu större fara än mig får ju inte hjälp.

Jo, anmäl! I längden hjälper det både dig och andra kvinnor i liknande situation att förövare som ditt ex faktiskt blir anmälda!

 

[Roheryn]

Det verkar inte troligt att jag någonsin kommer kunna jobba. Så jag kommer bara ta av andras skattepengar så länge jag lever. Och allt stöd jag behöver, alla resurser soM jag behöver nyttja. Det kostar samhället så mycket pengar. Och resurser som kunnat läggas på andra.

Men nu är det ju du som behöver de resurserna, varför skulle de läggas på "andra"? Det finns förvisso fler än du som behöver hjälp, men det rimliga är väl att vi ordnar samhället på ett sådant sätt att alla som verkligen behöver hjälp från oss andra faktiskt får det? Jag har exakt NOLL problem med att hjälpa till att försörja dig, det är ju bland annat därför jag faktiskt betalar skatt?

Jag har jobbat heltid sedan jag var klar med mina studier för lite drygt 25 år sedan och har dessutom ett rätt välbetalt yrke, så räknas till höginkomsttagare. Det har ju därmed blivit en ganska stor hög med pengar som jag betalat i skatt genom åren, säkert mer än vad jag "använt" eftersom jag haft den extrema förmånen att hålla mig frisk och kunna klara mig själv. Men hela idén med hur vi byggt vårt svenska samhälle är ju att vi som kan betala lite mer faktiskt gör det så att ni som behöver lite mer faktiskt kan få det, och få leva ett gott liv.

Jag vet att det är jättesvårt att tänka så, men du har ett värde i vad och vem du ÄR, inte nödvändigtvis kopplat till vad du GÖR. Ditt värde som människa är inte det minsta kopplat till din förmåga (eller oförmåga) att arbeta, värdet finns där ändå! Tänk på en nyfödd bebis till exempel - klarar inte att göra något alls och är helt beroende av andra för att ens överleva, och ändå ser vi bebisen som något av det mest värdefulla vi kan tänka oss! Och det är samma sak med dig!

 

[Breaktown]

Nej, men vi har en lång väg att vandra innan man behandlar psykiatriska funktionshinder likadant. Nu ska man testa och testa och testa tills patienten istället tar livet av sig för att dom inte orkar mer och då är ams/fks problem ur världen.

Det var lite det jag for efter. Och framför allt att en person med psykiska besvär inte på något sätt skulle vara en större belastning för skattekollektivet än någon med fysiska.

 

[Fibusen]

Det verkar inte troligt att jag någonsin kommer kunna jobba. Så jag kommer bara ta av andras skattepengar så länge jag lever. Och allt stöd jag behöver, alla resurser soM jag behöver nyttja. Det kostar samhället så mycket pengar. Och resurser som kunnat läggas på andra.

Läggas på andra som också behöver hjälp? Varför ska då inte du ha rätt till resurserna, om du anser att andra ska få det? Du är lika mycket värd som ”alla andra”, och ska självklart ha de resurser och anpassningar som finns. Det är ingen som blir lyckligare om du försvinner, tvärt om. Vissa i samhället kan jobba och andra kan det inte, och det är väll det som är grejen, att vi som kan jobba gör det, och de som inte kan får hjälp?

Man vet heller aldrig hur det ser ut för en själv i framtiden, en vacker dag kan det vara jag, sambon, mitt barn, min bästa vän, min granne osv som inte längre kan jobba och är beroende av resurserna som finns. Jag ser då hellre att mina skattepengar går till att människor som inte kan jobba får hjälp och får fortsätta leva, istället för att spara på slantarna och människor ska stå utan hjälp och bara se självmord som bästa utvägen.

 

[YlvaG]

Fick telefonsamtal från Psyk idag. Väntetid för individuell trauma-behandling är minst ett år. Skulle bli uppskriven för gruppbehandling för i höst. Men nä, dom vill vänta och se hur stödsamtalen med soc för våld i nära relation går först. Och dom säger ju uttryckligen att traumabehabdling är alldeles för komplex för dom så dom tar inte i det med tång. Samtidigt säger Psyk att det var länge sen dom såg ngn med så svår PTSD som jag. Ingen sjukskrivning har jag fått heller. Så dom går mest och väntar på att jag ska ta livet av mig.