2:a barnet - ingen supermamma

[dee79]

Hur sjutton gör man? Jag trodde att det var jobbigt att bli mamma första gången. Allt var nytt, mitt barn hade kolik och skrek och var vaken14-16 timmar per dygn. Men det gick rätt bra och jag älskade pyret från första stund.

Nu blev jag 2-barnsmamma för drygt 2 veckor sen. Huset hålls i skick, matlagningen är väl under all kritik, mkt pasta och köttbullar eller fiskpinnar, tvätten tvättas och äldre barnet kommer ut och leker.

Men jag förgås av dåligt samvete. Jag känner mig som en rutten morsa. Jag saknar det jag hade med sonen (snart 3 år), jag hatar att inte finnas där i samma omfattning. Jag har dåligt samvete för lillasyster som inte får samma uppmärksamhet som sonen fick, utan hon åker omkring i bärsele och sover mest hela dagarna (och är vaken på nätterna).

Lillasyster är bedårande och storebror ännu mer bedårande, men jag känner inte att jag hinner njuta av någon av barnen då dagen bara går i kaosets tecken. Ingen struktur och ordning, men vi tar oss från morgon till kväll i alla falla.

Känner mig så otillräcklig och "allt" händer ju samtidigt. Matlagning, lillan vill amma, storebror behöver byta blöja eller gör sig illa, maten kokar över på spisen. GAAAAAH.

När får man fungerande rutiner igen? När man dessutom har ett barn som helst inte sover själv. Har ont i hela kroppen av att sova med bebis på mig hela natten (somnar ofta när hon ammar och kan därför inte dumpa över till pappan). Samtidigt gav jag ju min son allt det där - närhet på natten, sova på bröstet osv. Det bara blir kaos när han vaknar och kissar i sängen och blir ledsen och vill ha mamma och syster vaknar och vägrar somna om (somnar inte alltid vid amning).

Just nu känns inte familjelivet så himla mysigt som jag hoppats på, trots att jag har full uppbackning av pappan som t ex gärna låter lillan sova på honom på kvällen för att jag ska hinna duscha, ta in hästar, lägga storebror osv.

Är det bara hormoner som gör mig gråtmild, eller babyblues eller ska jag börja bli orolig att jag är på väg mot en förlossningsdepression? Eller är det bara normala tankar när ens familj ställs på ända?

Kommer jag att tappa något i min relation med sonen, eller hittar vi tillbaka till det vi hade när de första struliga veckorna är över?

När slutar man att vara så gråtmild? Trodde det var 3:e dagen som var illa, men här böörjade det efter 1 dryg vecka. Innan var jag smått euforisk och lillan sov gärna 5 timmars pass på natten. I natt ammade hon varannan timme och var vaken däremellan och måste bäras till hon somnar. Mycket vandring upp och ner i trappan i natt.

Någon med input och som kan berätta om hur det var för dem att bli 4 i familjen och hur relationen med tidigare barnet blev osv.

 

[Jegra]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Ta det lugnt, huset överlever, ni med. Att maten består av köttbullar och fiskpinnar är väl utmärkt, ni får näring i er. Grabben kommer ut och din lilla mår bra. Såja, andas nu.

Fick min minsting för ett år sedan, när äldsta var tre. Hon började på dagis ungefär två månader efter att minsta föddes, för att jag skulle få tid att sova men framför allt för att hon skulle få tid där hon inte behövde ta hänsyn till lillasyster. Dagis blev snart hennes egna lilla värld, där jag bara kommer som gäst. Det var väldigt ovant till en början, tills dess hade ju jag och pappa varit hennes källa till kunskap och utveckling. Men nu är det bara roligt att komma dit och se vad de har gjort under dagen.

Äldsta och jag gjorde små saker tillsammans, när minsta sov åkte vi och handlade, bara hon och jag. Eller så gjorde vi något annat tillsammans. Relationen förändrades, så som den måste göra när man inte längre kan komma springande så fort hon ropar. Minsta får inte samma odelade uppmärksamhet som äldsta fick och det är precis så som det blir när man inte längre bara är tre utan fyra. Det kommer bli bra ändå.

Din minsta kommer utvecklas fint, hon kommer förändra sitt sovmönster och så småningom har du lärt dig rytmen och du får tid över. Lägg då den tiden på det som får dig att må bra. Strunta i om hemmet ser ut som ett kaos, om gäster kommer får de väl inse att de besöker ett småbarnshem och att ni har viktigare saker för er än att städa och diska i ett.

 

[Lupino]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Tycker du fick ett fint och bra svar från Jegra.

Jag vill egentligen bara bekräfta att det är normalt att känna sådär (fast jag har i och för sig ingen erfarenhet av förlossningsdepression och är du osäker bör du nog prata med bvc eller mvc så hjälper de säkert till!).

Jag testade en färdig matkasse (typ Linas matkasse) när min yngsta kanske var 2 månader, samtidigt som min äldsta pottränades. Så här i efterhand kan jag nästan se det som en komedi där jag stod och hackade maten, hade något på spisen, lillasyster precis vaknade och storasyster, springandes, bajsade ner hela huset...

Ärligt talat vet jag inte hur jag överlevde den där tiden. Storasyster fick extrema utbrott många gånger om dagen där hon behövde mig, men där jag en hel del av gångerna var upptagen med den minsta.

På nätterna ville storasyster ha sina händer på mina kinder och lillasyster ville ju såklart amma. Det var många gånger jag låg och liggammade på ena sidan, med huvudet vridet helt åt andra hållet så storasyster kunde ha sina händer ungefär som hon ville.

Men precis som Jegras stora, så gick min på dagis och jag sov i flera månader minst ett pass på dagen för att ta igen sömn. Det var avgörande för att få det att fungera hjälpligt.

Kontakten med barnen kan helt enkelt inte bli densamma när man har två (eller fler). Det är det pris man betalar när man skaffar flera. Men man får tänka på att man ger dem ett syskon och även om inte alla syskonrelationer utmynnar i livslång vänskap så tror jag många gör det.

Lycka till!

 

[Mabuse]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Om det satte igång efter en vecka låter det inte som babyblues, det brukar man få dag 2-4, sen är det meningen att det ska bli bättre rätt fort. Det här låter snarare som effekterna av sömnbrist. Utan att skrämma upp dig - ta det på allvar, och se till att sova om du kan, för om det fortsätter bli värre efter en vecka så finns ändå risken för att en förlossningsdepression är på gång, och då är sömnen otroligt viktig.

Den fulla uppbackningen av pappan, hur ser den ut? Är han hemma tillsammans med dig, eller har han börjat jobba redan? Går stora barnet på dagis?

Jag ju i liknande sits som dig, med en nyföding och en tvåochetthalvtåring, men tycker det funkar ganska bra nu efter den första veckan tillsammans. Efter förra förlossningen ar jag sjukskriven i två månader, så vi hade planerat för en riktig mjukstart denna gång ifall det skulle gå illa igen, och det har säkert hjälpt. Så vi var några dagar på bb först, sen var vi hemma ett dygn innan storebror kom hem, och vi är hemma båda föräldrarna första månaden. Storebror var hemma första veckan med oss, men går på dagis igen nu. Vi upplevde att han tyckte det var roligt att komma dit, när så mycket händer hemma var det skönt för honom med en del av hans vardag där ingenting förändrats.

Våra rutiner ser ut såhär, på ett ungefär: på morgonen tar pappan stora barnet, åker till dagis eller serverar frukost hemma, jag ammar och sover med lilla. Under dagen varvar vi mellan barnen, så att en förälder är med ett barn, eller så går vi t ex på en promenad eller utflykt tillsammans. Jag lagar oftast mat, då har pappan bägge barnen. Eftersom det ändå blir avbrott i matlagningen pga amning och annat, så börjar jag ofta förbereda middagen flera timmar innan, hacka någon grönsak, eller liknande, för att middagen inte ska bli för sen. På kvällen tar pappan lilla barnet, medan jag nattar stora med avbrott för amning.

Stora barnet sov i egen säng innan, men vill sova med oss nu. Så nu sover vi allihop i vår säng, barnen i mitten med stora barnet vid pappan och lilla barnet vid mig i ett babynest. Försöker under dagen och kvällen också lägga in en del tid med bara storebror för egen del, då inte lillebror får störa utan vi gör nånting tillsammans han och jag.

 

[klockmalva]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Det låter som du behöver vara lite snäll med dig själv och som att du är riktigt, riktigt trött.
Också tycker jag att du har fått jättebra tips av andra. Ett annat tips är att prata med BVC/MVC om att du kanske behöver stöd. Det är inget att skämmas för utan kan tvärtom vara jätteskönt. Att få någon att gå och prata med alltså.

 

[mino]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Men det ÄR nog så här, sen tål man det mer eller mindre beroende på hur stress- och sömnbristtålig man är. Jag tyckte inte att det lugnade ner sig förrän den värsta omsorgstiden är över, kanske när lilla är ungefär två år, det kommer hela tiden nya utmaningar som att den lilla piper iväg ner för trappan precis som den stora har på eget initiativ börjat tappa upp ett bad.

Det som är knepet för att överleva är att prioritera och ta den hjälp och avlastning man kan få. Varenda ambition man får i huvudet ska man ställa mot en enda fråga; hur viktigt är detta för att alla i familjen ska må bra? Allt som inte är nödvändigt kan absolut vänta. En annan viktig aspekt är att man tar hand om sig själv och sina egna behov. Som vuxen måste man hålla modet uppe så man har inget att vinna på att köra slut på sig själv bara för att man får för sig att man ska vara duktig.

 

[Sar]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Jag tycker att du ska vara snäll mot dig själv, du har antagligen hormoner som spökar och en uppdämd sömnbrist. I ditt fall skulle jag försöka göra mig av med alla "måsten". Passa för guds skull på att sova när pappan kommer hem, inte jobba ikapp. "Good enough" får liksom räcka under den här tiden.

Något jag tyckte var toppen när våra äldre barn gick sina 15h på förskola var att då fick jag grotta ner mig i bebisen och när de kom hem så kunde jag koncentrera mig mer fullt ut på de äldre barnen och bebisen fick mer hänga med. De äldre barnen blev ju också mer harmoniska av att få leka av sig med andra barn så blev pressen mindre av att själv hänga på öppna förskolor och dyl. för att uppnå samma sak.

Passa på att göra matlagningen/förberedelsen eller städningen till ett gemensamt projekt med din son medan bebisen sover.

 

[Luff]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Pulvermos, burksoppa, findusmicromat, falukorv, varmkorv m bröd, skit i att städa.
Ta alla genvägar som finns - ingen tackar dig för att du är trött jämt av alla måsten.

Din situation låter normal - och det går över fast man inte tror det.
Men om du känner att du inte fixar det så se till att få hjälp.

 

[Mabuse]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Frågan är väl kanske hur bra man själv mår av att sitta i ett grisigt hus och tugga på pulvermos. Barnen överlever säkert, men hur kul är det för de vuxna? Jag skulle snarare sikta på att ta hjälp av andra vuxna - mannen, dagispersonal, släktingar. Man måste inte vara allt för sina barn bara för att man är mamma.

 

[Brandgul]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Det är läskigt men jag minns knappt att vårt yngre barn lärde sig sitta, krypa osv. Allt gick i ett sådant galet tempo.

Visst är det rörigt i början. Men ta hjälp om det håller i sig och känns för mycket. Jag ångrar att jag inte sökte att få några extra förskoletimmar. Jag tror inte någon vann på att jag sa att jag fixar det.

Nu när yngsta är 2.5 är det riktigt trevligt på alla vis :-) Okej magsjukan har ännu inte hittat hem till oss.

 

[dee79]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Tack för alla svar. Rent praktiskt så går ju allt ihop, det är känslomässigt som det inte funkar. Att rutiner inte kommer på 2 veckor fattar jag ju, men inte mina känslor.
Jag ser framför mig att det blir som med sonen - dvs inte en ledig stund utan att bära på honom under 9 månader (nej, inget skämt. Han sov inte en minut om inte jag låg bredvid och vaknade i samma sekund som jag klev upp).

Hon vill ju inte heller ligga själv och det gör ju saker mer komplicerat - även om det går att lösa.

Logiskt och intellektuellt så är situationen fullt greppbar, men inte känslomässigt. Jag är rätt praktiskt lagd av mig och har jättesvårt med mig själv när jag blir emotionell, just för att logiken försvinner och när den är borta tappar jag greppet.

Jag hoppas verkligen inte att det tar två år innan kaoset lagt sig, för då kommer jag att vara ett vrak som människa.

 

[Freyja_bus]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Det lugnar sig så småningom! Du har fått bra råd av de andra tycker jag. Ta hjälp av dem i din närhet och gör bara det som absolut behövs för att ni ska må bra. Städning kan också vara viktigt, jag mår iaf inte bra av att bo i ett grisigt hem. Vi gjorde så länge att en av oss gick ut med barnen medan den andre städade.

När vår yngsta (maja)föddes var storasyster My 1,5 år och hemma på heltid. Jag vet inte hur många gånger jag stekte pannkakor, ammade och hjälpte My med det ena och det andra på samma gång. Jag sov helt tillknycklat med båda ungarna i sängen, en ammandes på ena sodan och en gosandes på andra. Jag snittade nog på ca 3,5 timmes osammanhängande sömn/natt under Majas första år. Jag var trött. Ibland jättetrött, och framförallt på förmiddagarna. My slutade sova dagtid i samma veva som Maja föddes, så jag kunde sällan sova dagtid. Har man möjlighet till det ska man absolut göra det tycker jag.

Jag tycker att man började få kläm på vardagen efter några veckor. Det var, och är fortfarande, fullt upp såklart, men det lugnar sig ändå känslomässigt. Iaf gjorde det det för mig. Idag fungerar det toppenbra. Barnen är 3,5 och 2, och vardagen flyter på riktigt bra. Maja sover hela nätterna och oftast My också. Med något uppvak mellan varven...Och vi sover på en madrass mellan barnens sängar, men ändå! Sömnen har typ fördubblats sen förra året

När det gäller relationen med barnen så tycker jag att det fungerar bra. Barn är anpassningsbara, och jag tror inte att My överhuvudtaget minns hur det var att inte ha ett syskon. Men hon var så liten när Majaföddes så det kanske är skillnad. De har stor glädje av varandra, och det har utvecklats mer och mer ju äldre de blivit. Maja har fått hänga med på mycket och suttit mycket i sjalen, men hon har varit nöjd med det, sångare ser det inte som något problem arton inte har haft det som storasyster som var "ensambarn" när hon var bebis. Jag tycker nog inte heller att My har fått växa upp fortarebara för att hon blev storasyster, utan för henne blev det nog inte så vänldans stor skillnad. Det är sällan någon svartsjuka här hemma, och jag tycker att vi hinner med båda två. I början hade jag samma känslor som du dock. Jag var rädd att jag inte skulle ha tid för My. Jag minns att jag grät under värkarna med Maja, och min man var nog faktiskt lite orolig för hur det skulle gå med mig. Hur jag skulle må. Men när Maja väl föddes och vi var hemma i lugn och ro första månaden (då min man oxå var hemma , tror att det har stor betydelse) gick det mycket bättre än vad jag hade trott. Jag lät allt få ta den tid det tog, My fick alltid vara med även när Maja ammade, och vi passade på att göra rätt många saker som jag visste att My tyckte om medan Maja var spädes och sov mycket på dagarna. På så vis blev övergången från ett till två barn ganska mjuk för oss allihop.

Så mitt råd är; ta det lugnt men försök hitta på lite roliga saker som stora sonen tycker är skoj och som bebisen lätt kan följa med på. Det behöver ju inte vara något avancerat. Du och din man kan försöka ge varandra lite egentid mellan varven, både för nöje, sömn och hushållsgrejer. Och ge varandra lite ensamtid med båda barnen. Det kommer säkert att falla sig helt naturligtvefter hand och gå hur bra som helst!

 

[Jegra]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Om jag ska gissa så behöver du sova. Massor. Kan du organisera så att du kan sova mycket på dagarna ett tag framöver? Finns det familj som kan avlasta? Om inte skulle jag försöka få plats på förskola för din äldsta så du får tid på dagen att sova när liten sover. Eller när din partner kommer hem, att du och liten lägger er och sover. Sov, sov, sov! Det är makalöst vad mycket lättare saker blir bara man får sova tillräckligt många timmar (d.v.s. oftast fler än man får över en natt när man har bebis).

 

[vindvissla]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Jag ser framför mig att det blir som med sonen - dvs inte en ledig stund utan att bära på honom under 9 månader (nej, inget skämt. Han sov inte en minut om inte jag låg bredvid och vaknade i samma sekund som jag klev upp).

Men barnens pappa da? Sa fort han kommer hem om han jobbar, ge honom den minsta och ga en promenad med den yngre. Och kop en sjal om du inte redan har det, i med minstingen i sjalen och ut pa promenad.

Och sa sager jag som de andra, SOV ordentligt! Jag tyckte det blev lattare efter ett par manader (kolik tills han var fyra manader ungefar)

 

[Yrja]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

För att börja med sovrutinerna. DELA PÅ ER! Min dotter hade inte fyllt 2 när sonen kom och hon sov i egen säng men i vårt sovrum - samsov dock ändå ibland. Jag vill absolut samsova med bebisen, det är jätteviktigt för mig. Samtidigt vill jag att min dotter ska kunna sova i vår säng om hon behöver det i perioder. Just för tillfället sover faktiskt alla 4 i samma säng men vi har haft många perioder - ffa när nåt barn är sjukt eller vaknar mkt - då jag sovit på madrass i lekrummet med sonen och dottern sovit i stora sängen med pappa. Det är verkligen jätteviktigt att man vågar prova att flytta runt efter behov. Ibland sover alla fyra tillsammans, ibland tar vi ett barn var, och ibland får mannen en hel natt själv i lekrummet medan jag samsover med barnen i vår säng. Allt för att få den bästa sömnen för alla. Det är euforiskt att få en hel natt med bara lillebror och inte störas av att dottern vaknar eller riskerar att vakna. Och när man fått lite lugn i några nätter börjar man sakna sin säng och resten av familjen och flyttar gärna in igen. Men som sagt, skaffa en till sovplats i ett annat rum så att ni kan dela på er när det behövs.

Jag har båda mina barn hemma på heltid, sonen är 8 mån och dottern snart 2,5 år. Jag har valt att inte lämna på förskola av flera anledningar och det gör att jag inte har några tider att passa. Denna termin har vi dock en aktivitet på måndagar på öppna förskolan, men i övrigt kan vi anpassa oss bara efter våra behov. Vi är på öppna förskolan även på fredagar, men har som sagt ingen tid att passa. Det gör det lättare att hantera vardagen tycker jag. Och det tar TID att hitta sin lunk när familjelivet förändrats. Och sen förändrar plötsligt barnen sina egna rutiner när man väl fått kläm på det. Men man får sänka sina egna förväntingar.

Du ska inte ha dåligt samvete för barnen. Som min mamma sa en gång, hon har 5 barn, alla har olika uppväxter men ingen har haft det sämre än nån annan. Jag har aldrig fått vara ensambarn och vad det innebär i uppmärksamhet, men jag har fått andra saker. Jag har tex alltid haft storesystrar och deras uppmärksamhet och gemenskap. Er situation nu behöver inte vara sämre än den var innan och ffa är det inte dåligt att få/ha syskon. Och vänta ett tag så ska du se att du kommer att få stunder med både bebis och storebror som är sådär djupa och kärleksfulla. Jag har många gånger lagt mig på sängen med lillebror medan dottern leker i vardagsrummet utanför och bara njutit av att se in i hans ögon. Och på kvällen när jag nattar dottern lämnar jag sonen till sin pappa och ligger och pratar om dagen med henne. Vad vi har gjort, vilka vi har träffat, om vi åt nån god mat och vad vi ska hitta på i morgon. Och våga dela på er även dagtid ibland. Om ni ska handla ngt, låt pappa ta med ett barn och åka och handla medan du stannar hemma med det andra och bara sitter och kramas i soffan.

På dagarna handlar det ofta om att få allt att gå ihop men förr eller senare får man ihop det och då kan man sätta sig på golvet tillsammans alla tre och sjunga sånger ihop. Och då är den stunden mycket mer värd än den hade varit om man kunnat ge barnen sån tid hela dagen. I perioder är det svårt att ge barnen den tid man ycker att de förtjänar, men snart vänder det och ni kan ta igen det. Och be din man att tänka på att sätta sig på huk och prata med sonen när han kommer hem, eller sätta sig med lillasyster och bara njuta av henne. Ni är ju två som kan ge barnen tid och uppmärksamhet.

 

[mino]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Det låter bra att du vet vad du brukar tycka är jobbigt (dvs den känslomässiga biten). Själv tycker jag att en av de bästa sakerna (i alla fall när det värsta dammet har lagt sig...) för ens egna del med att få barn är just att lära sig mer om vem man är och hur man fungerar. Om man kan acceptera tex att det tar ett tag att vänja sig vid en ny situation och känna sig trygg med den så blir det betydligt lättare än om man försöker värja sig mot sina känslor. Det blir enklare om man kan utgå från den man faktiskt är snarare än den man kanske tycker att man borde vara. För att förstå hur detta bäst ska funka för dig så måste du fokusera på hur du brukar fungera och vad som brukar hjälpa när livet gör ett drastiskt kast. Och försök att stå ut, den känslomässiga röran lägger sig betydligt snabbare än den praktiska röran efter man fått barn...

 

[dee79]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Tack igen alla som tar sig tid att svara! Har inte riktigt tid att svara enskilt, men jag läser allt.
Har haft 2 bättre dagar och idag är sonen lite krasslig och hemma med oss. Vi har redan lyckats ta oss in till samhället och BVC och så tillbaka. Hoppas att jag klarar mig genom dagen utan gråtattacker. HAr känts bra att inte gråta på två dagar (man får vara nöjd med det lilla).

Bärsjal har jag inte lyckats förstå mig på, men jag har en Manduca som lillasyster bor i mer eller mindre hela dagen. Den är ergonomisk, men visst känns det i ryggen efter en dag. Inatt sov hon från ca 20 till 6 imorse med några uppvak för amning, så idag är jag rätt pigg ändå. Sover ju mer än jag gjorde som gravid när jag jobbade.

Ska se till att få sova lite mer framöver också.

Nån undrade om förskola - vi har 15 timmar i veckan, mån-torsdag, men efter magont och hosta inatt så fick sonen bli hemma idag. Vill gärna ha honom hemma, men han har så bra kompisar på förskolan och vi vill inte förlora platsen, så jag tror att det är win-win att ha honom kvar. Blir det jobbigt kan jag ju ha honom hemma någon extra dag då och då för att jag själv vill och orkar. Det blir ju allmän förskola, så det kostar inget extra i alla fall.

Angående pappan - han lämnar på förskolan, så för att jobba full dag så är han inte hemma förrän 18-18.15. Men han fick igår beviljat föräldraledighet varje fredag året ut fr. o. m. nästa fredag, så han tar det för sonen så är vi hemma båda två. Då blir det ju inte några heldagar själv med bägge barnen, så det känns bra.

Kom gärna med mer tips och egna erfarenheter.

Mino: Om du har rätt att det känslomässiga reder sig snabbare än det praktiska så tror jag att det kommer att gå vägen!

 

[Mabuse]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Jättebra att pappan kan vara hemma när stora barnet inte går på förskola, det sliter mycket att vara själv med bägge tycker jag. Det blir inte riktigt bra för nåt av barnen.

Förskolan för stora barnet ser inte jag som ett nödvändigt ont, utan som något roligt och vettigt att göra om dagarna, utan att ständigt behöva ta hänsyn till en liten bebis som måste ammas, bäras, inte kan vara med och busa, och mitt i leken blr ledsen och behöver matas/tröstas. Plus möjligheten att få leka med andra jämnåriga barn, och inte bara hänga med vuxna.

 

[Yrja]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Ngt som räddar många stunder hemma hos oss när det kommer till att sysselsätta stora tjejen är att vara ute. Promenader med dubbelvagnen och sen leka hemma på tomten. Lillebror sussar sött i vagnen och jag kan vila eller leka med dottern. Att ha lite specialleksaker som kommer fram bara ibland är också bra. Jag har ett hästlego som hon bara får ha ibland och då sittande på en filt på utvald plats. Eller Maxi-stix. Och ibland när sonen sover eller roar sig själv sitter hon och jag tillsammans och målar med glitterfärger på kottar och stenar som vi tagit in. Sen är jag inte den som förespråkar att låta tvn vara barnvakt men vid utvalda tillfällen är den guld värd och det tror jag inte skadar alls. Vi har alltid alla avsnitt av Pippi Långstrump redo på boxen så om jag tex måste natta lillebror och behöver ha lite lugn och ro, kanske få vara ifred, så slår jag på det åt dottern så sitter hon lugn och nöjd en halvtimme.

 

[Iglatjarn]

Sv: 2:a barnet - ingen supermamma

Jag har inte två barn så jag kan inte svara på något angående kaoset som jag förmodar uppstår, men jag kan ge ett kort litet tips för just det emotionella. När jag fick min son begrep jag inte förrän långt efteråt att jag hade fått en förlossningsdepression i light-format. Grät varenda dag och det första året hemma gav mig mer tårar än jag nånsin gråtit på en livstid. Flera gånger "ropade jag på hjälp" via BVC men fick ingen respons alls. Blind sköterska förmodligen för andra såg hur dåligt jag mådde men ville inte säga nåt. (Vilket också är knäppt, säg inget, GÖR nåt istället ).
Alla mörka och dystra tankar som mest blir självdestruktiva mot dig själv, det här med att inte räcka till och ha dåligt samvete, dom kommer oftast efter mörkrets inbrott och när sambon sover och man är "ensam i ett tyst hus".

Jag valde att bestämma för mig själv att alla tankar som var på det minsta sätt negativa skulle glömmas bort dagen därpå. Allt jag tänkte mellan 22:00-07:00 räknades inte helt enkelt. Jag nöp mig själv HÅRT varje gång jag började tänka i negativa banor på natten för jag visste att det inte gav mig något annat än ännu mera negativa känslor.

Trötthet slår Hårt mot människan och jag behövde lång tid på mig innan jag kunde bli kvitt mina självdestruktiva tankar, men till slut gick det och idag släpper jag alla prestigetankar kl 22 utan större problem.
Ett litet tips bara, stor lycka till och hoppas du mår bättre snart.